Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Frippes fall - Ännu en skön historia

I maj fick jag ett mejl från Rickard. Han hade planer på att ta med sig familjen - inklusive två barn på 6 och 10 år - på en vandring i Abiskotrakten. Han hade gjort ett turförslag och bad mig om synpunkter. Ett par mejl skickades mellan oss innan sommartystnaden inträdde.

Men så - för ungefär en vecka sedan fick jag följande (lätt redigerade) mejl som jag fått Rickards tillåtelse att publicera:

Tjenare Håkan,

 Eftersom snö & vattenläget är som det är i sommar samt diverse småskavanker så blev det en lite kortare tur än planerat. Vi bestämde oss för att köra en tredagarstur med Frippes fall som mål.

 Efter en härlig lift upp till Aurora skystation började vårt äventyr. Najs väder och gott mod trots att vi startat vår färd från Skellefteå kl 05,00. Efter ett par timmar och lite besegrade höjdmeter slog vädret om till ett rejält regnande när 6-åringen som inte sovit i bilen blev rejält trött och vi bestämde oss för att slå läger ungefär där leden ner till Kårsavagge går efter Slåttatjåkka. 

 Dag två var det bara Frippes fall som hägrade. Barnen hade energi som aldrig förr och färden startade med både plaskande genom sumpmarker(jäklar vad blött det är i år) och vandring i 45 gradiga snöfält. Då jag kaxigt tog på mig rollen som kartläsare manade jag på truppen i tron att vi tältat på 1000 m höjd ungefär (vi låg betydligt lägre än så). Vi kom rätt till varje utlöpare och jokk men då det var dags för det fördömda fallet att uppenbara sig fanns ingenting förutom lemmings poo att skåda. Efter familjeråd och real frystorkat beslöt jag mig för att springa upp och ner för berget och leta efter det mytomspunna vattendrag som enligt legenden skulle finnas i området.

 Ju mer jag sprang desto mer gick det upp för mig att vi var och traskade betydligt lägre än planerat. I sista rushen upp efter bergväggen uppenbarade sig ett vilt och otämjt vattenfall och jag kände hur adrenalinet pumpade ut genom de dyngsura kängorna - det bara skrek "Frippes fall" om det vackra naturfenomen som virvlade runt den såphala klippväggen framför mig. Jag studsade ner till eftertruppen och berättade att jag troligen hittat den gömda skatten. Familjen skuttade efter upp efter klippan med renbajs på höger sida och lemmings poo på vänster sida. Barnen sprang i förväg och var i full färd med att kasta av sig kläderna då jag helt plötsligt minns bilderna jag sett på fallet och insåg att vi var vid fel jäkla vattenfall!

 Efter en snabb titt på kartan var det ju uppenbart att vi var vid den nedre sjön där jokken mynnade ut. Vi samlade oss och tog oss de sista metrarna upp efter klipphällorna till vad vi verkligen hoppas är ditt FALL, hursomhelst var det en magisk plats som vi garanterat kommer att besöka igen.

 Bifogar badbilder och hoppas att vi hittat rätt:-)

Och visst hade de gjort det!

Det var kul att få se fallet så vattenrikt. Mycket imponerande att hela familjen tog sig en dusch med tanke på hur sommaren har sett ut.

Fyra nya A-diplom har precis postats och är på väg till Skellefteå. 

Postat 2015-08-15 11:01 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Frippes fall - across the boarders thanks to Kalle

Sensommaren 2009 genomförde jag och Livskamraten vår första Sulitelmatur. Strax innan bron över Lajrrojåhkå kom en man ikapp oss. Det visade sig att han hette Karl-Erland Strand. Han visade sig tycka om vad en viss "majjen" skriver på Utsidan. Hans häpnad blev ganska stor när han förstod att det var just majjen han hade framför sig och att personen bredvid var Livskamraten.

Sedan dess har vi haft mer eller mindre regelbunden kontakt. Vi hörs av via mejl då och då för att berätta eller för att fråga om vad som är på gång.

Kalle (som han oftast kallar sig själv) beslutade sig efter något år att besöka Frippes fall och år 2013 var han där och fick sig ett diplom. Han skrev dessutom en artikel om vandringen här på Utsidan - Expedition Frippes fall.

För ett par dagar sedan fick jag ett mejl från Kalle. Jag har fått hans tillåtelse att publicera innehållet här i min blogg. Så här skrev han:

På väg till Kiruna och starten för årets fjällvandring i Nikkaluokta hamnade jag, efter tågbytet i Boden, i samma kupé som två mogna danska damer. Dessa berättade att de nu skulle genomföra sin sjunde gemensamma fjällvandring i de svenska fjällen. Det var alltså frågan om erfarna vandrare och de var dessutom rikt utrustade med t ex diverse kartor, både original och kopierade.

- Men vi har också med oss inspiratationslitteratur, påpekade den ena och höll fram en artikel.
Jag häpnade. Artikeln var skriven av en viss karlerland och hade titeln Expedition Frippes fall. Självfallet blev jag tvungen att ge mig till känna och hjälpte dessutom damerna med att pricka in fallens exakta position, ge dem en del tips om hur man hittar dit etc.
Damerna, som redan var fast beslutna att bli de första danskarna på platsen, intygade nu unisont att de inte tänkte nöja sig med några B-diplom om de hittade dit.
Frippes fall har alltså nu blivit en internationell angelägenhet och jag bugar min underdånigt inför denna framgångssagas upphovsman. Om jag emellertid får komma med ett litet råd skulle detta bli att du nu byter din pseudonym på Utsidan från majjen till Frippe.  Detta för underlätta för dina internationella kontakter. Du är ju trots allt A1.  Risken med bytet är emellertid att du då kanske kommer att få börja skriva autografer.

Bara lite senare får jag ett kompletterande mejl:

Historien har dessutom ännu en poäng. En av dagarna jag var i Saltoluokta grep en man plötsligt tag i mig och sa "Dig känner jag igen!". Mannen visade sig vara "NN" (jag tog bort hans namn), tidigare personalchef på TV2, som jag träffade i Alkavare kapell under kyrkhelgerna 2000 och 2002. Medan vi stod och bollade gamla minnen kunde jag inte hålla mig utan berättade historien om danskorna för honom och hans sällskap. Då säger en av dessa "Den artikeln har jag också läst!" 

Kalle kallar sig karlerland på Utsidan.

Postat 2015-08-06 11:27 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Abisko med barn

Då och då får jag frågor via mejl om olika färdvägar till fjälls. Ofta handlar det om Abisko. Jag har här kopierat in den senaste mejlkonversationen i detta ämne eftersom jag tror att det kan intressera fler. Denna gång handlar det om vandring med barn.
Tjenare Håkan,
Har med glädje läst igenom det mesta av dina berättelser om vandringarna i området runt Abisko.
Har så smått börjat ta med barnen (7 och 10 år) till fjällen på lite äventyr.
Förra året var vi tre dagar i kärkevagge och Trollsjön.
I sommar är tanken att vandra 4-5 dagar runt Abisko. Planen är väl i stort att gå:

1. Björkliden-Låktatjokkastugan (Tältplatser, svårighetsgrad)
2. Låktastugan-Latnjavaggi-forskningsstationen (Tälta vid forskningsstationen någonstans, svårighetsgrad)
3. Mot frippes fall eller kårsavaggestugan
  * Finns det tältplatser vid eller i närheten av fallet?
  * Antar att det är mer tältplatser nere i dalen (lämpligare med barn, svårighetsgrad på dessa alternativa rutter)
4. Mot Abisko
  * Följa Kårsavagge eller upp mot Njulla och liften?
  * Hur bör man gå mot Njulla på bästa sätt?


Hej!
Vad kul att ha inspirerat till turer i detta område. Extra trevligt att du tar med era barn i så pass tidig ålder på vandringar. Min egen erfarenhet är att om man bara låter barnen bestämma tempo och rastplatser mm, så orkar de gå längre än man förväntar sig och de har roligare på färden.
De fyra delar som du har delat in färden i är mycket olika när det gäller svårighetsgrad rent fysiskt.
Del 1 är i det närmaste 10 km uppför med en höjdskillnad på ca 900 meter. Det är tufft.
Del 2 är ca 6 km i varierad (vacker) fjällterräng. En del upp i början men mycket ner mot slutet.
Del 3 (om jag väljer Frippes fall) är ca 3 km småkuperat
Del 4 ca 7 km småkuperat.
Här följer mitt förslag 
Dag 1: Följ stigen från Björkliden upp mot Låktastugan, men gå inte ända fram. Låt barnen bestämma. Här kommer ett litet men... Jag har nämligen aldrig vandrat den där stigen. Jag är däremot övertygad om att det finns skapliga tältplatser. Mitt förslag är att du startar en tråd på Utsidan och frågar. Du kommer att få bra svar - jag lovar. (7 km?)
Dag 2: Gå upp till Låktastugan och ät var sin underbar våffla till lunch. De är magiska. Gå sedan söderut från stugan in i Guoblavaggi. Efter ett par km svänger ni upp - österut, till vänster - upp i det som kallas Harpasset. (Namnet finns inte på kartan.) Precis när ni kommit upp för den branta (men ganska korta) backen ska ni stanna. Uppe till vänster - ca 50-75 m från leden (dåligt markerad) gömmer sig en helt underbar tältplats som jag beskrivit ganska noga i en av mina Abisko-texter (jag tror det är den senaste). DÄR ska ni övernatta. (Ca 6 km)
Dag 3: Fortsätt ner i Latnjavaggi, och följ stigen förbi forskningsstationen. Om vädret är dåligt så följer ni den mycket branta och spännande stigen ner till Kårsavaggestugan. Men gör det bara i nödfall. Vid acceptabelt väder gör ni så här istället: Precis när stigen svänger till höger - över bäcken - så väljer ni att svänga vänster istället och vandrar på sviktande hedar fram till Frippes fall. Då och då under promenaden kan ni leta er fram till kanten och njuta av utsikten ner i Gorsavaggi. Det finns helt fantastiska tältplatser precis ovanför fallet, bara några meter från bäcken. Skickar ni ett foto därifrån till mig så får ni dessutom var sitt diplom. Är det en duschbild ni skickar så får ni diplom av ädlare kvalitet :-)  (Ca 7 km)
Dag 4: Fortsätt österut ovanför dalgången. Gå gärna rakt över Slåttatjåkka och sedan fram till liften. Njut av färden ner. (Ca 7 km fram till liften)
Nej, det är inte ENBART för att få dela ut fyra diplom som jag förespråkar Frippes fall istället för Kårsavaggestugan. Dalgången är framförallt inbjudande från stugan och inåt. Ni kommer att färdas utåt och hamnar efter ett tag i björkskog som inte är speciellt trevlig.
Nå, om ni nu ändå väljer din ursprungliga plan så finns det flera ok tältplatser vid Låktastugan. Strax söder om forskningsstationen i Latnjavagge finns helt underbara möjligheter att tälta. Nere vid Gårsastugan är det värre. Öster om stugan har jag dålig koll, men inåt dalgången har jag tältat en dryg km väster om stugan.
Håkan

Postat 2015-05-19 19:33 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Abisko-Nikkaluokta via omvägar Del 2: Strålande väder och stor ilska

Vi hade ursprunglingen tänkt färdas genom Sarek denna vår. Det var vi glada att vi hade ändrat på. I Sarek finns inga möjligheter till att fylla på sina förråd, men det gör det ju här. Anders är - för det mesta - en mycket lugn och sansad man. Problem som han inte själv förorsakar tar han med jämnmod. 

Strax efter upptäckten av min stora fadäs så upptäckte jag ytterligare en fadäs av något mindre rang: Jag hade fått med mig fel liggunderlag. Jag trodde att jag tagit med mig ett uppblåsbart med lite värmefyllning i, men det visade sig att mitt liggunderlag helt saknade fyllning. Trots att natten inte varit speciellt kall - några få minusgrader - så hade jag frusit en del. I fortsättningen klarade jag nätterna genom att sova ovanpå en del kläder.

Dagen artade sig till något utöver det vanliga. Himlen klarnade snabbt upp och vinden var svag. Vi följde vinterleden söderöver och när vi kom fram till sjön färdades vi lätt och snabbt med en lätt medvind. Målet var givetvis stugan vid Abiskojaure. Stugvärden var bussig och öppnade sin bod trots att den egentligen skulle vara stängd, och vi fyllde på våra förråd. Visserligen hade han inte mina hemtorkade rotfrukter och min hemrorkade köttfärs, men vi hittade ersättningsvaror.

Under hela färden såg vi inte många småfåglar - mest talgoxar - men vid Abiskojaurestugan hoppade en snösparv runt.

Fram tills nu hade jag dragit pulkan, men inför den kämpiga Kieronbacken bytte vi dragare.

Jag var inte helt opåverkad av de minnen som dök upp när vi klättrade upp ovanför trädgränsen. För två år sedan råkade en av mina söner ut för en allvarlig olycka här. Se denna artikel - mot slutet.

Anders vilar ut vid en meditationsplats ovanför branten.

Zig-zag-mönster upp mot Tjåmuhas.


Dansande fjällbjörk.

Fjällväder modell A

Jag tror inte att jag någonsin hört så många ripor som under denna färd. I Kieronbacken var det mycket tydligt att vi tog höjd. Från början hördes enbart dalripor. Efter hand dök fjällriporna upp och ovanför backen var det enbart dem vi hörde.

Snön var helt fantastisk - fast och fin i spåren och lätt och fluffig vid sidan om. Järvspåren ovan var absolut pinfärska. Vinden hade inte hunnit sudda ut den minsta detalj. Vi stod länge och studerade fjällsidorna efter en rörlig fläck, men allt var stilla. Den befann sig i troligen i björkskogen. En stund senare passerade vi ytterligare ett spår.

Vårt mål med dagen var att komma ovanför Kieronbacken och vi tältade ganska nära leden där dalgångarna möts, strax innan sjöarna. Vädret var fortfarande fantastiskt - klart och ganska kallt samt i det närmaste vindstilla. Vi misstänkte att natten skulle kunna bli kall.

Trots att vinden var mycket svag skottade vi upp lite snö över tältduken i vindriktningen. Därefter grävde ur absiden så att vi kunde sitta bekvämt när vi lagade mat.

Natten var förtrollande. Dessa bilder är tagna mellan nio och tio. Vid tvåtiden vaknade jag av ljuset. Jag var tvungen att gå ut och titta. Aldrig tidigare har jag sett månen lysa på detta vis. Den var som en halogenstrålkastare som gjorde att varje föremål kastade tydliga skuggor i olika blå nyanser. Nej... tyvärr inga foton. Eller... kanske det är bra. Upplevelsen skulle ändå inte göra sig på bild. Det var ett ögonblick med fler sinnen inblandade än synen.

Natten var kall. Hur kall vet vi inte, men denna plastflaska hade vi fyllt med ljummet vatten på kvällen.

Vi fortsatte vår färd längs Kungsleden, men ju närmare vi kom Alesjaure desto längre österut drog vi oss. Dagens mål var att ta oss in i övre delen av Vistasvagge.

Även idag fick vi se järvspår, fast av annat slag.

När vi fick Alisjavri sameviste inom synhåll siktade vi rakt på det. Där bakom ligger uppfarten till Vistasvaggi. Det var nu dags för en första lunch, så vi tänkte oss en plats i lä av någon vägg. Vi stötte på tre män som höll på att bygga ut en stuga. Vi hejade glatt och småpratade med en av dem innan vi fortsatte fram till en liten stuga i närheten. Den var obebodd. Det syntes på snön framför dörren. Vi slog oss ner på var sitt trappsteg och plockade fram termosen med blåbärssoppa. Då hörde vi en mycket ilsken mansröst skälla på oss efter noter. Det var en av männen som vi sett alldeles nyss som högröd av ilska undrade vad vi gjorde på hans privata område. Han skulle minsann aldrig sätta sig på en främmandes trappa... Inte sedan jag var grabb har jag blivit utskälld på detta vis av en vuxen person.

Jag hade ett par lämpliga svar på tungan, men valde att svälja ner dem. Vi packade lugnt ihop, bad om ursäkt och flyttade oss ett par tiotal meter upp till en sten med plats för två.

Vi hade varit nöjda om vi tog oss fram till passhöjden i Vistasvagge så att vi kunde börja nästa dag med en lång utförsbacke. Men vi orkade längre än så och bestämde oss för att fortsätta. Detta skulle visa sig vara ett av de klokare besluten vi tog under denna tur.

Ett par kilometer efter passhöjden kommer man fram till en rejäl brant. Jag var tvungen att ta av mig skidorna och gå ner med pulkan framför mig. Vädret hade nu ändrat sig radikalt. Det hade börjat blåsa - medvind - och ibland skymde snöbyar sikten, men inte störande mycket. Vi kände tydligt av dalgångens mäktighet.

Vi siktade ner mot björkskogen och bestämde oss för att det var dags att leta upp en tältplats. Skogen tätnade efter hand och vi hittade en liten sänka som såg ut att ligga väl skyddad.

Postat 2014-04-25 17:40 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 1: Hinder

Det har sina sidor att ge sig iväg på skidtur i mitten av april. Våren hade anlänt till Hallsberg där min resa började. Både jag och pulkan kände oss aningen obekväma i väntan på att få gömma oss i vår kupé.

I Stockholm anslöt Anders. Han hade med sig ett par öl och en hel del samtalsämnen som hann avhandlas innan vi somnade in.

När vi så småningom kom fram till Abisko nästa dags eftermiddag gjorde vi bara ett kort stopp vid turiststationen innan vi satte på oss utrustningen och började följa Kungsleden söderut.

Vädret var skapligt med höga moln. Dagens tur var inte tänkt att bli särskild lång - bara så att vi kände att vi var på väg. Det var jag som drog pulkan. Jag böjde på nacken och började borra mig fram i den småkuperade björkskogen. Anders åkte bakom mig. Han är en ståtlig man och kan lätt titta över mitt huvud för att se framåt. Och det gjorde han...

- Håkan.

- Håkan!

Då stannade jag och lyfte blicken. Mindre än tjugo meter framför oss stod två älgar. En stor ko och en fjolårskalv var vår gissning. Vi gjorde många och helt fruktlösa försök att vifta, ropa, skrämma bort dem. Vi fick bara något enstaka ögonkast. I övrigt kändes det bokstavligen som om vi inte existerade. Lite senare upptäckte vi att det stod en stor älgtjur lite längre bort...

Vi insåg att vi måste göra en omväg. Anders stack iväg först. Detta verkade ha väckt älgtrions intresse, så när det var min tur - med en hindarnde pulka på släp - hade jag tre par ögon blängande mot mig. Jag kände mig som ett lättfångat offer.

Efter drygt fem kilometer hittade vi en bra tältplats och började packa ur pulkan. När tältet var på plats och vi började inreda "köket" steg min puls avsevärt... Var fanns...? Jag letade och letade igen. Neej. Sakta insåg jag var det fanns... I en papperskasse bredvid sängen i vårt gästrum i Örebro fanns två mål torkad köttfärs med tillhörande nudlar, två förpackningar med torkade rotfrukter som vi skulle ha till den dubbelmarinerade fläskfileten (som jag hade med), tre förpackningar med potatismos som vi skulle ha till tjälknölen (som var med) samt två mål med tortellini.

Det kändes lagom kul att berätta detta för Anders den första kvällen i tält...

Postat 2014-04-23 16:32 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 11 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!