Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Murstensdalen-Loka. En julklapp som passade! Placerad på karta

Traditionsenligt gav vi Syrran och Svågern ett "friluftsäventyr" i julklapp. Utdelningen skulle äga rum i mitten av april. Vi - Livskamraten och jag - hade bestämt att vi ville visa upp naturreservatet Murstensdalen och vi antog  att tidpunkten skulle bjuda på vårlig omgivning. Nu visade det sig att vintern var ovanligt snörik och risken skulle vara påfallande att vi skulle få besvärligt väglag. Vi bestämde ändå att ge oss ut som planerat. Men... vi skulle ta med snöskor.

Svåger och Syrra

I den norra delen av reservatet finns en P-plats där områdets enda kända torp - Karlbo - har legat. Strax nedanför P-platsen ligger torpets källa med mycket fint vatten. Det fanns tidigare en skylt mot källan, men den är tyvärr borta. Källan är dock inte så svår att hitta.

Karlbo källa

Från P-platsen utgår två rundslingor - tämligen kuperade - som är cirka 5 respektive 12 kilometer långa.

Murstensdalen bjuder på två vindskydd - Gruvtjärn och Lången. Vid Lången finns också en timmerkoja. I länsstyrelsens broschyr står att timmerkojan är till för övernattning. Det var den nog en gång, men nu är den så pass förfallen att det inte känns hälsosamt. Jag har påpekat detta och andra brister för naturvårdsverket och de brukar rätta till felaktigheter. Vid vindskyddet vid Lången är det tillåtet att tälta - en natt.

 

Murstensdalen är ett av de största naturreservaten i Örebro län. Här finns en tyst och orörd vildmark med djupa raviner, högplatåer med gammal tallskog, stråk av myrar, tjärnar och sjöar. 
Reservatet består av en höjdplatå, Mosserudsplatån, som i
öster avslutas i sprickdalar med bergsbranter, den egentliga
Murstensdalen. Högsta punkten i området ligger 306 meter
över havet. 

Skogen i Murstensdalen har delvis utnyttjats under bergsbrukets storhetstid från 1600- till 1800-talet. Efter bergsbrukets tid tog skogsbruket fart. Området ansågs dock ha
för dåligt timmer för att det skulle löna sig att hämta därifrån,
så skogen lämnades orörd. 

En av de äldsta levande tallarna i Murstensdalen grodde år 1545. Den äldsta döda tallstubbe som fortfarande står kvar och som man har kunnat datera grodde på 1200-talet och dog troligen i en storbrand 1575. 

I den gamla barrskogen trivs ett antal specialiserade
fågelarter. Tjädern är talrik och flera spelplatser är kända. Tretåig hackspett häckar här. Den lämnar tydliga spår efter sig,
som ringar runt granstammarna, i sin jakt på insekter. Vid
några av de mindre tjärnarna finns bland annat smålom
och trana. Vi hörde berguv på natten. 

Av Sveriges fyra stora rovdjur finns tre som tillfälliga eller
permanenta gäster i området. Lodjuret har en stark stam
här, och då och då besöks området av björn och varg.

I området finns ett trettiotal små och stora sjöar, tjärnar och
myrar. Sjöarna är näringsfattiga, och många har varit naturligt
fisklösa. Tre av dem har namn som syftar på detta.

 

Vi valde att gå de kortaste leden fram till Gruvtjärn. Den var ganska kämpig eftersom den till en del bestod av murken snö - dock för lite för att ha glädje av snöskorna.

Egentligen tycker jag bättre om vindskyddet vid Lången, men vid en rekognocering en tid innan utflykten visade det sig att där inte fanns en enda vedpinne. Vid Gruvtjärn däremot fanns mängder med ved - en del huggen, men framför allt resta stockar. I vindskyddet fanns emellertid bara en dålig yxa och en trasig såg. (Även detta har jag framfört till ansvariga.) Eftersom vi rekat innan kände vi till detta och hade därför med oss egna redskap. 

Vindskyddet vid Gruvtjärn

 

I närheten av Gruvtjärn finns flera myrstråk där snön låg kvar. Vi fick därför anledning att prova våra egna (jag och Livskamraten) och lånade (tack Hopajola) snöskor. Det kanske kan tyckas onödigt att släpa med sig snöskor, men jag ville verkligen se hur Syrran och Svågern hanterade dessa. Det gick bra, så nu vet vi att vi kan planera kommande julklappar...

 

Syrran och Svågern

Natten var lagom kall och de flesta av oss sov gott. På morgonen avslöjade vi att dag två skulle tillbringas på SPA i Loka. Sällan har vi sett våra medvandrare packa ihop så snabbt. :-)

 

Vistelsen på Loka började med lunch - utomordentligt gott.

Därefter tillbringade vi fyra timmar i olika bassänger. Ljuvligt!

Kombon Murstensdalen-Loka blev en veritabel hit. Rekommenderas!

Positioneringen gäller vårt vindskydd.

Postat 2018-04-26 13:44 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ringsbergsleden - södra delen. Placerad på karta

Snön ligger 2-3 dm djup och termometern visar -8. Meteorologerna har lovat en natt och tidig morgon med cirka 15 minusgrader.

Min förkylning med irriterande hosta som jag haft sedan Lucia har i stort sett gett med sig. Abstinensnivån är hög. Livskamraten har tagit ledigt mellan nyår och trettonhelgen för att vi tillsammans ska kunna göra något frilufsigt. Men vad händer? Hon ärver min sjuka och det kommer inte på fråga att hon ska övernatta i tvåsiffriga minusgrader.

Vid lunchtid igår - onsdag - skjutsade hon mig till Brevens bruk. Där börjar/slutar Ringsbergsleden. Jag är inte helt säker på vilka det är som sköter leden, men jag tror att det är den lokala hembygdsföreningen. Jag har vandrat denna södra del - mellan badplatserna i Brevens bruk och Kilsmo - som en dagstur för ett par somrar sedan när jag inventerade vindskydd. Denna gång tänkte jag alltså göra en vintertur med en övernattning.

Leden fortsätter ytterligare drygt en mil norrut, fram till motionsspåren vid Sandvad. Så långt trodde jag dock inte att jag skulle komma. Djup snö tar på krafterna och dagarna är fortfarande korta.

Eftersom även Livskamraten hade en längtan efter vinterlandskap, beslöt hon att följa med mig den första delen, fram till det första vindskyddet - Hunneberg. Klockan är lite över tolv när vi ger oss iväg.

Redan de första hundratalet meter sa mig att detta skulle bli ganska kämpigt. Min förra snöpulsvandring bjöd kanske delvis på större snödjup, men snön var lätt och porös. Här hade snön hunnit bli betydligt mer kompakt och då tar 2-3 dm emot.

Naturen är precis så där magiskt vinter-vacker som den kan vara ibland. Det var faktiskt en ren njutning att pulsa fram den första kilometern till vindskyddet i Hunneberg. Det ligger ganska vackert strax intill en fors med över 20 meters höjdskillnad. Så här vintertid är det dock tämligen stilla i forsen. 

Själva vindskyddet var förändrat sedan jag var här senast. Man har lagt nytt tak och samtidigt tagit bort det "altantak" som fanns tidigare. Detta är något som jag tyvärr sett ske på många vindskydd av denna modell. Det är ju betydligt enklare att bygga ett plant tak är ett med vinkel.

Däremot fanns där en del positiva förändringar också. Eldstaden med sittplatser framför vindskyddet var mycket komfortabel och det lilla vedförrådet var nybyggt och dessutom välfyllt. Suveränt!

Så här såg vindskyddet ut senast jag var där.

Efter en lunch tillsammans var det dags att vinka farväl till Livskamraten och fortsätta längs leden.

Skogen har väldigt olika karaktär. Stundtals är det högstammig granskog av närmast norrländsk karaktär och i nästa stund är skogen tät och risig, men vacker tack vare snön som fastnat på alla små kvistar. Det såg ut som ett grafiskt konstverk.

Efter bara några hundra meter ser jag denna skylt. Givetvis letar jag mig in.

Det första jag får syn på är något runt och översnöat. Jag trodde först att det var källan jag kommit fram till, men det visade sig att det dolde sig en eldstad med sittplatser runt. En liten bit ner i slänten ser jag en pinne med skylt.

Där berättas att det var en "klok gubbe" - Gustaf (Gösta) Andersson på Hunneberg - som upptäckt denna rikt flödande källa med sitt järnhaltiga vatten år 1835. Än idag träffas man här på trefaldighetsafton för att dricka.

Givetvis provsmakade jag: Gott!

Inte långt efter källan stötte jag på mitt första problem. Jag kom ut på ett hygge och inledningsvis fanns skyltar som den på bilden nedanför. Men snart stod jag inför ett vägval som inte var självklart.

Genom hygget löpte något som man möjligen skulle kunna benämna "stig", men snart upptäckte jag att en stolpe med orange markering stod en bra bit till höger om stigen. Strax bortom stolpen fanns ett plockepinn av omkullfallna träd. Jag gick fram till stolpen för att se om där fanns fler färgmarkeringar i närheten. Men icke.

Jag bestämde mig då för att följa "stigen" istället, men efter ett tag tyckte jag att den vred allt längre i fel riktning. Jag stod villrådig en stund innan jag återvände till den färgade stolpen och började klättra över omkullfallna träd i den riktning jag uppskattade skulle vara den rätta.

Plötsligt såg jag gamla färgmarkeringar med gul färg. Hmm?

Jag fortsätter och efter några hundra meter -precis när jag lämnar hygget - kommer en "stig" av liknande utseende som den förra och ansluter till "min" stig vid en liten bro över en bäck.

Jag antar att jag kommit till samma punkt om jag fortsatt att följa den något tydligare stigen.

Nu blir leden lätt att följa igen. Snart är jag framme vid Knipphammaren med sina gamla industriminnen i vacker miljö. Jag ägnar ganska lång tid till att leta efter strömstare som brukar finnas i denna miljö, men denna gång gick jag bet.

Inte långt efter Knipphammaren passerar  jag ytterligare en källa - även denna med gott vatten. Man är uppenbarligen inte överens om namnet på källan. Ute vid leden står denna skylt "Envalls källa", men inne vid själva källan säger skylten "Edvards källa". Skylt nummer två är uppsatt av skogsvårdsstyrelsen. Jag gissar att denna första skylt är uppsatt av hembygdföreningen och har därför - i mina ögon - större trovärdighet.

Plötsligt öppnar sig naturen och sjön Sottern kommer i blickfånget. Sjön är isbelagd 30-50 meter ut. Det är fortfarande molnigt. Snart ska det klarna upp och då kommer temperaturen att sjunka avsevärt.

Så dyker de upp, de magnifika tallarna som skvallrar om att jag snart är framme vid vindskyddet som är dagens mål.

Vindskyddet ligger verkligen fantastiskt vackert omgivet som det är av jättelika tallar.

Klockan är alldeles snart tre. Redan halv fyra hade det varit för mörkt för att vandra. Jag vet att i fortsättningen finns mängder med stigar och färgmärkningen längs leden är inte den bästa. Dessutom är jag ganska trött. Jag är nöjd med att vara framme. Pulsandet tar på krafterna.

Detta vindskydd är sig likt. Tyvärr gäller det också det obefintliga vedförrådet. Jag måste börja med att ge mig ut på vedjakt. 

Klockan halv fem var det riktigt, riktigt mörkt. Isen "pratade" allt mer ju kallare det blev. Det artade sig till att bli en fantastisk stjärnhimmel i natt.

Redan vid sextiden kröp jag ner i mina sovsäckar. Denna gång hade jag en ME vars komforttemp sägs vara -9 grader (vilket jag ifrågasätter. Som yttre säck hade jag en riktig relik. Vad sägs om detta:

Som tonåring var jag ett riktigt pop-snöre med mycket höga krav på hur mina kläder skulle se ut. Samtidigt var jag redan då mycket friluftsintresserad och sov gärna utomhus i smällkalla vintern. Detta ställde förstås höga krav på min utrustning.

Nu bar det sig inte bättre än att jag SAMTIDIGT "behövde" (läs: ville ha) en ny kostym av speciellt snitt och en ny sovsäck som pallade för -30. Jag intensivönskade mig båda sakerna, men min mor var mycket bestämd: Du får välja det ena!

Jag tror att ni kan gissa mitt val. Jag var 16 år och jag valde en dubbel dunsovsäck (tror den hette Caravan Arctic). Den har jag alltså kvar idag - 49 år senare . Och den fungerar! Jag använde den ena halvan som yttersäck denna natt.

Det visade sig att natten i vindskyddet vid Sottern blev - 20 grader och jag frös inte en sekund. Klädsel: tunnaste ullunderstället, strumpor och buff.

Morgonrodnad över Sottern

Strax före sju på morgonen började jag göra mig i ordning, laga frukost och packa. Sakta, sakta blev det ljusare. Naturen bjöd på en fantastisk morgonrodnad. Under natten hade sjön frusit till så att jag inte såg öppet vatten någonstans.

På morgontimmarna korsas min färdväg av mängder med djurspår. Det är spetsiga klövar och jag tänker först att här finns ovanligt mycket rådjur innan jag inser att det är vildsvin det handlar om.

Ganska snart kommer jag in i det nätverk av stigar som utgör traktens motionsspår och skidspår. Här är tyvärr ganska dåligt markerat var leden går. Jag får leta en hel del vid flera tillfällen. Det som gör vandringen lite besvärligare är att man gjort i ordning skidspår även på de stigar där leden drar fram. Jag vill ju inte gå i spåren så det blir än mer pulsande.

Jag har nu bestämt mig för att slutpunkten för denna vandring får bli Kilsmo, så jag ringer och beställer hämtning av Livskamraten.

Framme vid Kilsmo badplats (Solberga) tar jag en längre paus i det vindskydd som finns där. Det är inte ett ställe för övernattning - enbart rast. Jag äter en lätt lunch innan jag följer vägen de 2-3 kilometer som är kvar till Kilsmo samhälle.

Positioneringen gäller min övernattningsplats.

Postat 2017-01-08 11:33 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kort vintertur på Silverleden

Det är en torsdag i början av november. Klockan 6:46 lämnar bussen Örebro resecentrum och klockan 8.15 börjar jag min promenad från Hällefors resecentrum. Tanken är att så snart som möjligt leta upp Silverleden och följa den ett par dagar medurs.

Det är kallt – några minusgrader – för det är is på pölarna. Det ligger också ett tunt lager snö på mark och hustak.

 

Jag börjar med att promenera vägen rakt söderut. När den kommer till ett T-kors tar jag höger, korsar järnvägen, och strax där efter ser jag de första orangea markeringarna från Silverleden.

Leden svänger av på en gammal körväg som går parallellt med järnvägen, men nu norrut istället. Just när jag passerar Hällefors djurkyrkogård svider det till i ansiktet. En lätt hagelskur passerar. Den övergår i ett lätt snöfall när jag svänger till vänster och närmar mig Krokbornsparken.

På andra sidan parken – och älven – sneddar jag över en landsväg och sedan ringlar sig stigen äntligen in i skogen. Det ser riktigt mysigt ut. Efter ett tag leder stigen upp på den gamla hästdragna järnvägen Nygårdsbanan.

 

Efter exakt en timmes vandring tar jag min första paus vid en rastplats ute på Knuthöjdsmossen. Nu börjar jag använda mina stavar. En del av leden går nämligen på såphala spänger.

Det har börjat blåsa. Det är kallt och det lätta snöfallet håller i sig.

 

Efter den första höjningen upp mot Saxeknut tar jag ytterligare en paus. Ansträngningen gör att glasögonen börjar halka runt på näsan. Jag tar av dem och sätter in linser istället.

Snart kommer jag ut på en grusväg som stiger uppåt hela tiden. För varje hundratal meter så märker jag att det ligger mer och mer snö på marken.

Plötsligt kommer jag att tänka på att jag inte sett några ledmarkeringar på ett tag. Jag svär tyst för mig själv och återvänder nerför den branta vägen tills jag hittar en färgmarkering. Jo, det tycks stämma. Jag är på rätt väg. Nu tittar jag lite mer noggrant och ser då att det döljer sig orange markeringar under det snöpansar som har bildats på en del trädstammar. Här gäller det att se upp.

 

En bit upp efter vägen gör den en tydlig högersväng. Där fortsätter leden rakt fram, in i skogen. Nu blir terrängen helt vit. Det ligger mellan 10 och 20 cm snö på marken och alla träd och buskar är behängda med snö. Det är mycket vackert, men lurigt. Mer än en gång glider det ner snö i nacken.

Stigen upp mot Saxeknut ringlar sig fram och tillbaka. Till sist är jag ändå uppe. Här bjuds jag på en fantastiskt fin utsikt ner mot Hällefors och skogarna runt om. Landskapet är som ett julkort – ett riktigt vackert sådant.

Inne i vindskyddet - i lä för den ganska kalla vinden - tillagar jag min första måltid: hummuskryddat potatismos och en ölkorv.

Efter Saxeknut blir vandringen avsevärt besvärligare. Upp till Saxeknut kunde jag ganska lätt se var stigen gick, men nu – på vägen ner åt andra hållet blir det riktigt knepigt. Allt fler färgmarkeringar är dolda under snöpansar och marken är helt översnöad. Oftast går ju stigen där det är lättast att gå, men allt oftare visar det sig vara precis tvärt om: Där träd ligger tyngda av snön till marken – DÄR går leden.

Här finns nämligen plats för de tunnare träden att böja sig. Bitvis ser jag också en vag och otydlig försänkning i snötäcket där stigen drar fram. På några ställen kan jag ana spänger under snön, men förvånansvärt ofta väljer jag fel och trampar bredvid spängerna ner i blötan under.

Riktigt många gånger blir jag tvungen att gå tillbaka i mina egna fotspår för att leta reda på senaste färgmarkeringen.

 

Alldeles för sent upptäcker jag att mina byxor blivit blöta. På med regnbyxor! Men i dessa blir jag snart för varm och de åker av igen. Jag får väl torka mina byxor vid lägerelden ikväll.

Till sist kommer jag ändå ner från höjderna och nu minskar snölagret igen vilket gör det lättare att hitta.

 

Flintgruvan är fantastisk. Sist jag passerade här hade jag inte tid att undersöka den ordentligt. Detta tar jag igen idag. Jag följer den smala gången in ända till de vattenfyllda tunneln.

 

Efter mitt besök i gruvan har den riktiga vintern kommit tillbaka. Det är makalöst vackert, men… jag ser inte stigen. Jag måste stanna ofta – var 50:e meter? Nej oftare.

Men här är så vackert att det faktiskt inte gör mig något att farten saktas ner. Jag njuter. Jag följer stigar och små körvägar som slingrar sig fram och tillbaka.

Uppe på Märrhöjden – 335 möh - leker korparna tafatt. Här bjuds vandraren på en helt fantastisk utsikt över Svartälven och skogsområdena i dess närhet. Magiskt vintrigt och vackert. Långt borta till höger skymtar Hällefors.

Jag är lite orolig för mina blöta byxor. Jag hade givetvis behövt mina gaiters. Varför tog jag inte med dem?

Här uppe ligger snön minst 3 dm djup och när jag vandrar genom riset så blir ju snödjupet större ändå. Den når stundtals ovanför knähöjd.

 

Så är jag äntligen framme vid dagens mål: vindskyddet vid Svenstjärn. Klockan är 10 minuter över två. De avslutande kilometrarna blev betydligt tyngre än vad jag trott.

Vindskyddet är mycket inbjudande. Det har ståhöjd och tre rejäla väggfasta bänkar och ett flyttbart bord. Fyra personer kan sova på bänkar och fler på golvet.

Jag boar in mig, lagar mat och ligger och läser. Och så eldar jag förstås. Och torkar mina byxor.

På kvällen – i mörkret – förstärks alla ljud. De två mest framträdande är korp och spillkråka. De tävlade om herraväldet över ljudbilden.

 

 

Det blir en bitande kall natt. Båda mina vattenflaskor är i stort set bottenfrusna. Jag har också frusit en del. Jag var faktiskt tvungen att sätta på mig dunjackan mitt i natten. Det har varit absolut stjärnklart. Nu på morgonen har höga moln drivit in. Det är fortfarande mycket vackert.

Kvart i åtta lämnar jag vindskyddet.

De första fyra kilometrarna går omväxlande på stig och skogsväg. Så snart det handlar om stigar så handlar det också om pulsande i 2-3 dm snö. Det är så där fantastiskt vackert när snön ligger kvar på träden och tynger dess grenar mot marken. Idag är det dessutom alldeles vindstilla vilket förhöjer känslan av ensamhet.

Alla sjöar jag passerar idag har en alldeles nylagd, tunn isskorpa. Det bjuder på ännu fler gråvita nyanser till allt det andra.

Lika vackert som det är, lika tungt är det att vandra. Nu har jag inga lätta skogsvägar längre. Nu är det bara att bana väg genom ris, snö och hängande, snörika grenar.

Jag har bara gått lite drygt 4 km på två timmar! Det är inte mycket. Kanhända måste jag planera om min vandring…

Klockan kvart i tio och jag står på Dammshöjden. Jag har tänkt mig vandra ner till vindskyddet vid Bryngelbäcken och äta min första lunch där.

Så snart jag kommer nedanför Dammshöjden minskar snödjupet till mellan en och två decimeter, men här nere har snön fått ”halvskare” vilket gör pulsandet än jobbigare. Man tror att det ska bära, men det gör det nästan aldrig. Ganska kraftödande.

Klockan är halv elva när jag kommer fram till vindskyddet  vid Bryngelbäcken! Här är olikt sig sedan jag var här senast. Då låg vindskyddet i snårskog. Nu är allt nerhugget och vindskyddet ligger i kanten av ett hygge.

Invändigt finns det tre fasta bänkar med flyttbart bord i mitten. Tre personer kan sova på bänkarna och några på golvet. Här finns såg, yxa, sopborste, dass, vedförråd och en eldstad i form av cementring med två fasta bänkar vid sidan.

Gårdagens och dagens snöpulsande har gjort mig rejält trött. Jag känner att min vandring inte kommer att kunna omfatta de norra delarna av leden. Istället har jag bestämt mig för att vandra mot vindskyddet på Sundsudden för att under morgondagen fortsätta ner till Hällefors och bussen till Örebro.

Även om denna vandring inte blev så lång som jag hoppats så har den gett mig mersmak. Här skulle jag vilja göra en längre snöskotur. Kanske redan senare denna vinter.

Postat 2016-11-24 20:06 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Reklampelare eller...?

I mitten av oktober förra året fick jag ett meddelande här på Utsidan med en förfrågan om jag kunde tänka mig att recensera lufttorkad friluftsmat från friluftsmat.nu.

Min första tanke var att ignorera erbjudandet. Dels misstänkte jag att företaget gjort ett massutskick till Utsidans medlemmar och dels hade jag ingen lust att agera gratis reklampelare.

Jag kollade deras hemsida och skickade sedan en förfrågan om hur många de skickat detta meddelande till. Det visade sig vara fyra medlemmar på Utsidan som fått denna förfrågan. Av de övriga tre tror jag enbart att det är Mikael Strandberg som kommit till skott med detta blogginlägg.

Det jag läst om företaget gör att jag gärna vill prova deras produkter. De erbjuder en hel del färdiga rätter, men jag vill först och främst komponera min mat själv, så jag bad om att de skulle skicka helmjölkspulver, gräddpulver, heläggspulver, torsk och renkött.

När det gäller mjölkpulver så har jag tidigare länge använt skummjölkspulver eftersom jag inte visste att det fanns något annat. För ett par år sedan fick jag tips här på Utsidan om Nidob - ett helmjölkspulver "Made in Netherlands" av märket Nestlé. Smaken på detta mjölkpulver är avsevärt mycket bättre än skummjölkspulvret och energitillskottet var behövligt.

Men... Nestlé är ett företag som jag inte gärna vill sponsra. Därför hoppas jag mycket på Friluftsmats pulver. De har alltså dessutom gräddpulver. Kanske kommer detta att kunna ersätta mjölken helt och hållet. Det beror på smaken.

Heläggspulvret hoppas jag också på. Vi (läs: Livskamraten) har flera gånger tillverkat eget äggpulver, men det är ganska "meckigt". Funkar detta så underlättar det omelettillverkningen ordentligt.

När det gäller torsken ska det bli mycket intressant att försöka komponera någon måltid. Vi har provat ett par gånger att torka fisk, men inte fått till det tillräckligt bra. 

Till sist renköttet: Det tänker jag inte använda i någon maträtt (tror jag) utan bara ha att tälja smakbitar av.

Nästa helg bär det ut för en 3-4-dagarstur i Gyllbergen utanför Borlänge. Ett blogginlägg (eller kanske en artikel) om denna tur kommer lite senare. Då recenserar jag också de ingredienser vi provat.

Postat 2016-02-14 13:57 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Årets första: Favorit i repris! Placerad på karta

Tvåsiffrig vinterkyla var ju utlovad, så vi väntade in den innan vi gav oss ut. Turligt nog hade också ett snölager hunnit lägga sig. Det var vindstilla och i det närmaste klarblå himmel.

Anledningen till vår tur var - förutom att njuta av bergslagsnaturen - att planera den traditionella julklappen till syster och svåger med flera.

Vi ställde bilen strax öster om Göljan och började med att gå fram till vindskyddet för att se om där fanns ved.

Sedan följde vi Bergslagsleden österut fram till ingången i naturreservatet Trolldalen.

Göljestigen har jag ju skrivit om tidigare. Vi hade en tanke att kombinera den med en tur genom Trolldalen.

En bit upp i Trolldalen finns denna imponerande jättegryta med en grotta längst in.

Den planen kommer troligen att revideras, för de nordligare delarna av den förkastningsspricka som utgör Trolldalen är sannerligen vild och vacker, men också mycket svårforcerad.

Det är verkligen såhär det ser ut i övre delen av Trolldalen.

Visserligen försvårade givetvis snön framkomligheten, med med tanke på att två förskolebarn kommer att följa med när julklappen delas ut så tror jag att vi måste tänka om.

Om man tittar på den karta över Trolldalen som finns på länken ovan, så ser man att det går en stig från norra spetsen. Den svänger av västerut och sedan söderut och passerar något som kallas Gårdsjötorp. Denna plats förtjänar egentligen ett eget blogginlägg, men det får bli en annan gång. 

När vi kom till Gårdsjötorp hade vi turen att träffa på Örebros kommunbiolog Mats Rosenberg med sällskap. Han är hjärnan bakom väldigt mycket sevärt i vår kommun, så även Gårdsjötorp.

Vi värmde oss en stund med en brasa i bergslagskaminen innan vi letade upp Bergslagsleden, vilken vi följde fram till Göljan.

Några få gånger när jag vandrat i vårt län har jag stött på andra övernattare när jag kommit fram till ett vindskydd. Det har dock aldrig hänt tidigare under vinterhalvåret. Varje gång har jag letat upp en annat plats att övernatta (vilket kanske säger något om mig som person). 

Jag och Livskamraten blev därför mycket förvånade när vi stötte på kocken, trädgårdsmästaren och arboristen Martin i vindskyddet. Han hade hunnit rulla ut sitt liggunderlag, huggit och späntat ved och tänt en liten eld. Han hälsade oss med ett "Hej. Här finns plats för oss alla" och flyttade undan sina saker åt ena kanten.

Än mer förvånad blev jag över min egen reaktion... Varför inte? Det var något i hans väsen som ingav ett lugn och en trygghet. I efterhand är det mycket svårt att peka på vad det var som gjorde att det inte kändes som ett "intrång" att ta plats i vindskyddet. Det handlar knappast om vad han sa, för vi pratade inte speciellt mycket med varandra. Kanske var just det en del av förklaringen?

Av min inledande beskrivning av Martin (kock, trädgårdsmästare och arborist) så kan man kanske tro att han berättade mycket om sig själv. Icke så. Det var tack vare mina nyfikna frågor som jag fick reda på en del om honom. Han visade inte heller något större intresse för vilka vi var. De frågor Martin ställde handlade nästan uteslutande om våra erfarenheter av viss utrustning, friluftsmat samt platser i trakten att besöka.

Livskamraten och Martin hade en del gemensamma intressen. Eftersom han var utbildad kock undrade jag hur det påverkade hans friluftsmat, varpå samtalet gled in på torkning av allehanda saker, vilket ju Livskamraten är duktig på. Samtalet gled också in på de få urskogar som finns kvar i Sverige. Som arborist var han förstås (?) intresserad av gamla träd. Även Livskamraten när ju sådana intressen. Flera år har hon deltagit i de inventeringar av rödlistade arter som finns i våra få urskogar.

Natten var stjärnklar och morgonen kom sakta smygande med en himmel som förändrades först från blåsvart till mörkblå och sedan med små rosa stråk i det blåa precis när det blev dagsljust.

Vi gjorde sedvanlig frukost innan vi packade ihop, vinkade hejdå och gick den korta biten till vår bil. Tankarna stannade hos Martin. Det finns nog en del intressanta o-berättade historier där.

Martin... hör av dig om du känner för det...

Postat 2016-01-05 16:38 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 12 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!