Artiklar > Mårmapasset på egen hand

Mårmapasset på egen hand

Av: Onesport

Att ta sig över Mårmapasset - terapituren

Den här vandringen genomfördes månadsskiftet juni/juli 2017, det tog tid att få ihop en berättelse men här är den till sist. Eftersom jag skrivit ett stycke då och då, helt utan kronologisk ordning så får ni ha överseende med om det rent språkligt inte riktigt hänger ihop hela tiden.

(Och som vanligt, häng inte upp er på stavningen av "-jåkkar", "-tjåkkar" och "-vaggar" mm. Som vanligt är det roligare att lägga energi på att ta sig dit än att lära sig hur det stavas).

På väg

Jag behövde den här turen...verkligen.

Efter en period som av olika anledningar varit tung såg jag mer än någonsin fram emot min fjälltur, den årliga ensamturen.

Lite orolig för vad detta skulle göra med min vanligtvis totalt glädjefyllda upplevelse av fjällen konstaterade jag dessutom att fysiken inte riktigt var på min sida heller...

Allmänt dålig kondition och en krånglande rygg kändes inte som det bästa upplägget, men som sagt, denna vandring var nödvändig.

På Stockholm C infann sig den vanliga känslan av trivsam förväntan när det blev dags att söka sig bort mot den plattform varifrån nattåget skulle avgå. Väl framme vid tåget insåg jag snabbt att det blivit något fel med numreringen av vagnarna, den vagn som enligt skylten skulle vara min sovvagn var i själva verket en liggvagn. Efter en stund hade de två tågvärdarna efter ett heroiskt arbete fått numreringen rätt och vi fick kliva ombord, då gick brandlarmet på stationen...rökutveckling i en hamburgerrestaurang i källarplanet.

Hela Stockholm C fick utrymmas men vi som tekniskt sett befann oss utanför själva byggnaden fick stanna kvar på tåget, tog dock en timme extra innan vi kom iväg, på väg till sist, lovande start...

En man som heter Ove dyker inte upp

Det uttalade målet för årets vandring var Mårmapasset och eftersom jag tidigare vandrat genom Ballinvággi bestämde jag mig för att istället följa Kungsleden fram till Áhppajávri, därefter svänga österut och fortsätta mot Mårma.

Lummig start från Abisko, fint väder, pigga ben

Jag har inte gått på Kungsleden mer än biten från Abisko fram till den plats där jag vek av mot Tältlägret något år tidigare så det var med viss förväntan jag traskade iväg mot Abiskojaure, vädret var alldeles strålande och efter de första kilometrarna där jag som vanligt tog ganska täta pauser för att mixtra med ryggsäckens inställning, få till kängsnörningen lagom hårt(är det bara jag som stör mig på om det inte känns som om båda kängorna är lika hårt snörade?) etc. etc.

Paus, kängorna sitter bra också...

En bit innan Abiskojaurestugorna passerade jag ett par som glatt vinkade åt mig där de satt utanför sitt tält vid sjökanten, jag vinkade tillbaka och gick vidare en stund innan det slog mig att det råder tältförbud i nationalparken(förutom vid Abiskojaurestugorna och vid rastplatsen i höjd med Nissonjohka), alla har vi väl ett stänk av "En man som heter Ove" i oss men jag hade inte lust att vända tillbaka och agera parkvakt, jag hade nog inte börjat tjafsa även om jag hade kommit på det där och då, hur borde man göra? Jag tänkte just då, för att rättfärdiga min brist på agerande, med att man KAN ju faktiskt tälta en natt utan att lämna några spår efter sig om man är noggrann. Skulle jag däremot komma på någon med att lämna skräp efter sig skulle jag nog ha mycket svårt att hålla truten sluten...

 Stugvärden i Abiskojaurestugorna bjöd på ett glas saft när jag kom fram, alltid lika trevligt! Stugplatsen hade blivit "tillgänglighetsanpassad"(fantastiskt ord) sedan mitt förra besök och just då erbjöd de fina träramperna en utmärkt plats att ta en tupplur i skuggan medan stugvärdens hund med jämna mellanrum kom fram och kollade så jag var vid liv.

Stugvärdshund

Efter att ha tagit igen mig alldeles för länge, käkat lunch, strosat runt och inspekterat stugplatsen så tog jag mitt pick och pack och knatade vidare. Jag stannade till vid Skans 557 och kikade in i de gamla betongkonstruktionerna, svårt att föreställa sig hur det kan ha känts att sitta där och undra om fienden skulle dyka upp, vilket dessutom skulle ha inneburit att Sverige varit indraget i Andra Världskriget, fy tusan.

 

Betongbunker, brrr...

När jag passerat nationalparksgränsen stötte jag på en hel del människor som satt upp sina tält här och var, det började bli den tiden på dagen. Jag hade dock tänkt att jag skulle ta mig förbi Gárddenvárri innan jag kastade ankar för dagen så jag nötte vidare. Det blev ganska sen kväll innan jag hittade en tältplats strax efter att jag lämnat Kungsleden, utsikten mot Kåtotjåkka i kvällssolen var dock hänförande. Rätt nöjd med dagen kröp jag till kojs.

Tält, Áhppajávri, Kåtotjåkka, kväll

Politik i knädjup snö och nödsituationen som kom av sig

Nästa morgon fortsatte jag österut längs den mycket trevliga leden, förra gången jag gick här var det åt andra hållet i ganska dåligt väder, nu var vädret otroligt fint, nästan lite väl varmt men det ska man väl inte klaga på.

En rätt okej dag i fjällen...

...som sagt...

När stigen började gå mer och mer på skrå längs Báhkkabahokčohkkas(stava till den!) södra sluttning var det bitvis ganska tungt. Det var fortfarande juni och mycket lös snö låg kvar och täckte delvis nerdragna träd som man fastnade i när man trampade igenom.

Medan jag började fundera på hur jag skulle hitta rätt plats att vika av söderut mot bron över Aliseatnu fick jag plötsligt syn på en ryggsäck som pulsade i snön längre fram på stigen, när jag kom ikapp den jättestora(130-literstypen)kämpande ryggsäcken så fanns det en lika vilt kämpande liten farbror framför säcken. Jag stannade till och vi samtalade en liten stund, han berättade att han varit ute ensam i tre veckor och jag måste säga att han verkligen såg ut att vara konstruerad för det(tänk gammal seg fjällbjörk). Han var på väg att avsluta turen, jag fattade för att han skulle till Kaisepakte och innan vi skildes åt halkade han plötsligt in på politik och delade frikostigt med sig av sina åsikter som i stora drag gick ut på att det var bättre förr och att det var högst motvilligt han nu återvände till "civilisationen", han nästan spottade fram det sista. Onekligen en karaktär.

När jag väl kom fram till platsen där stigen delade sig var det ganska tydligt hur man skulle gå och jag tog mig utan större problem ner till renvaktarstugan som är utmärkt på kartan. Efter det krånglade det till sig lite, jag tappade bort stigen men eftersom det lutade utför så kunde jag trots skogen enkelt se vilken riktning jag skulle hålla. Med blicken lite för mycket uppåt så trampade jag ner i en hålighet och lyckades göra en ordentlig översträckning av mitt ena knä bakåt(en sån där som sänkte Zlatan). Eftersom knäet i fråga sedan tidigare saknar lite menisker, korsband mm. så trodde jag för ett ögonblick att stunden var kommen att få prova min PLB i skarpt läge och började redan fundera på hur jag skulle kunna släpa mig ut i öppen terräng för att underlätta sökandet. Efter att ha suttit och deppat en stund kände jag att det nog inte hade blivit några skador trots allt och jag kunde, något mer vaksam på den närmaste terrängen, fortsätta. Väl nere vid bron öppnade terrängen upp sig och det var inte längre några problem med navigationen.

Efter att ha följt en gigantisk snödriva längs Vierrojohkas västra strand blev jag till slut tvungen att hoppa/klättra/ramla ner för att komma till bron över jåkken.

Vackra vyer mot nordväst längs Vierrojohka, fortfarande bra ork

På väg uppåt, söderut mot Mårma, någonstans i höjd med renvaktarstugan

På andra sidan fanns det helt fantastiska tältplatser men eftersom det fortfarande var tidig kväll och jag hade grovplanerat att komma fram till Mårmastugan innan kvällen fortsatte jag uppåt, och uppåt, och uppåt, och... De cirka 7 kilometrarna som återstod blev riktigt jobbiga, mycket snö som inte riktigt bar alternativt kringgå snön och få blockterräng istället.

Det var en förfärligt massa snö som inte bar, slutklämmen mot Mårmastugan

Jag tänkte på de röjda tältplatser som lär finnas runt Mårmastugan och undrade om det låg snö även där samtidigt som jag hoppades att det skulle vara tomt i stugan eller i alla fall finnas plats för mig.

Sista biten upp mot stugan var riktigt jädra jobbig, än en gång hade jag visat prov på min osvikliga förmåga att underskatta höjdkurvornas inverkan på tidsåtgång och ork. Klockan hann bli bortåt 23-snåret innan jag var framme, stugan var TOM, ut med liggunderlag och sovsäck, fram med kök, laga mat, äta, sova. Drog mig till minnes att jag hört något om att det skulle spöka vid Mårmastugan och inrättade mig i med förväntningar på en spännande natt.

Mårmastugan - sviten, observera yxan lätt åtkomlig bredvid sängen

Resa söderut från Mårma? - glöm inte passet

Vaknade upp till ännu en solig dag utan att natten bjudit på några paranormala upplevelser, en bättre dag för en passövergång kunde jag inte önskat mig.

Det var lite tråkigt att se hur både själva stugan och de övriga byggnaderna hade fått en del stryk i form av bräder som brutits loss(för att ha som bränsle i kaminen?), lite allmän nedskräpning mm. Jag blev lite besviken då jag av någon anledning hade räknat med att "de som vandrar till Mårma" inte skulle vara "av den sorten".

Mårmastugan i all sin prakt, ännu en solig morgon

Efter att ha lämnat stugan bakom mig passerade jag några steniga men fullt acceptabla tältplatser en bit söderut, tillräckligt långt för att det skulle varit jobbigt att leta efter dem föregående kväll.

När jag sedan närmade mig norra sidan av Mårmapasset såg det väldigt respektingivande ut men när jag väl kom fram och följde rådet att hålla österut så blev det ganska tydligt hur man lämpligen skulle gå.

Mårmapasset från norr, en riktigt platt och tråkig bild men så ser det ut i alla fall

En hel del rösen och en, efter omständigheterna, bitvis tydlig stig gjorde uppstigningen till en ren njutning, att ta en kort paus då och då för att blicka bakåt/nedåt i det fina vädret var verkligen en upplevelse. Kan dock föreställa mig att denna sträcka vid andra väderförhållanden, dålig sikt och vått/halt underlag kan vara rätt otrevlig, särskilt om man är på väg i omvänd riktning och måste nedför den brantare nordsidan.

Fin utsikt norrut, äter upp julklappen jag fick av dottern, riktigt gott faktiskt

Högst upp i Mårmapasset, till vänster om den där självbelåtna klumpen i röd jacka skymtar Kebnekaise

Nedstigningen på sydsidan underlättades av stora snöfält, jag höll lite västerut där det var rätt mycket snö, det funkade bra och jag höll god fart

När jag svängde runt Vássanjunnji lyckades jag inte riktigt följa stigen som den är markerad på kartan, dels på grund av att det låg mycket snö som jag ibland valde att gå runt, och dels för att jag tydligen inte är bättre än så på att navigera...

Södra Vistasvággi, snyggt

Hursomhelst så hamnade jag lite högt och det blev en del kryssande genom branta/blöta partier för att till sist pricka stigen där den går förbi Vássaloamijávri. Äntligen kom jag fram till platsen där vyn ner i Vistasvággi öppnade sig i sin fulla prakt. Helt hänförd och tacksam för min tur med vädret slog jag mig ner vid en lämplig sten och gjorde lunch. Innan jag gick vidare förärades nämnda sten med tre stjärnor i min egen Guide Michelin för fjällrestauranger, god frystorkad currykyckling serverad i trevlig påse och magnifik utsikt gjorde den till en klar vinnare.

Vistasvággi och Stuor Reaiddávággi, utsikt från min lunchrestaurang

Efter att ha följt den tydliga och allt lummigare stigen nedåt kom jag så fram till Vistasstugan, det verkade helt tomt men en lapp från stugvärden berättade att hon "sprungit upp till Nallo en sväng" och att jag kunde ta lite saft så länge, kall saft, mycket trevligt som sagt.

Jag hade läst om fina tältplatser precis söder om bron och hade mycket riktigt inga problem att hitta ett riktigt guldställe, kunde till och med kosta på mig att välja en plats så att vegetationen skulle ge mig lite skydd från jättevarm morgonsol.

Tältplats Vistasstugan, söder om bron, Nállu i bakgrunden

Så småningom dök stugvärden upp och det visade sig att hon verkligen SPRUNGIT till Nallo, imponerande. Jag var tydligen den förste som kommit till Vistas från Mårma den här säsongen och jag fick beskriva lite hur det var med snö osv. Hon visade mig den ganska nya bastun som tydligen bekostats av ett antal näringslivstoppar som ville skida till Vistas men bara bodde i stugor som erbjöd bastu. Eftersom det då inte fanns någon i Vistas så var det ju bara att se till att få en byggd. På en mässingstavla inne i bastun deklarerade herrarna i versform att de: "tog lite deg från sitt kneg...", trevligt var det onekligen.

Jag erbjöds att prova bastun om jag som motprestation hjälpte till att elda i spisen/kaminen/aggregatet...vad heter det? Sagt och gjort, det eldades och bastades så det stod det härliga till, fantastiskt skönt. Minst skönt var det i ansiktet, jag hade under dagen svettats konstant och sköljt bort allt solskydd jag försökt klena på, fullständigt illröd i fejset och med en vit Zorromask efter solglasögonen brände det rätt bra i bastuvärmen.

Bastun i Vistas får tummen upp

När jag efter kvällsmaten knallade upp till stugan för att hämta lite kläder jag hängt på tork dök det upp en tjej som sprungit Vistasdalen upp från Nikkaluokta samma eftermiddag. Hon skulle övernatta där och fortsätta löprundan nästa dag via Nallo och Sälka till pojkvännen som jobbade på Kebnekaise fjällstation, det var jag som helt klart hade sämst kondition av alla i Vistasstugan den dagen...

Lapplands renligaste vandrare sover middag och oroar sig för asiaternas hälsa

Efter att nästa morgon kastat mig i panik ut ur det tokvarma tältet(min plan att få morgonskugga hade misslyckats fullständigt) så styrde jag efter frukost kosan norrut i Vistasvággi.

Norrut från Vistasstugan, skogspromenad inledningsvis

Efter de på kartan tydligt markerade meanderbågarna ca.5 kilometer ovanför Vistasstugan ser man om man tittar noga på kartan att leden korsar ett litet biflöde, ungefär där hittade jag den finaste badplats jag någonsin sett. Fullständigt genomvarm i solskenet blev det ett mycket uppfriskande bad, obegripligt nog lyckades jag inte ta en enda bild på platsen. Bastu föregående dag, nu bad, min klart mest hygieniska ensamvandring hittills...

Vistasdalen, tjusig på alla sätt...

Under dagen dök det faktiskt upp lite moln, inte så att det mulnade riktigt men det dämpade det allra skarpaste solskenet, skönt tyckte jag som egentligen inte är överförtjust i sol och värme(notera att jag "klagar" väldigt försiktigt eftersom jag vet hur det KAN vara, särskilt i fjällen, jag tar gärna lite solsken, speciellt tältturer blir lite enklare vid torrt väder). Norra Vistasdalen var otroligt vacker att vandra i, leden slingrade sig fram, de dramatiska vyerna avlöste varandra och just den dagen kändes det väldigt rätt att ha en led att följa, inget navigerande eller tveksamma vägval behövdes, bara att gå och mysa.

...som sagt, tjusigt

Direkt efter bron över Moarhmmájohka med det vackra vattenfallet blev det lunchpaus och efter det sträckte jag ut mig en stund och somnade väldigt gott, efter en sådär 40 minuter väcktes jag av en tjej som med fransk(tror jag) accent på engelska frågade om jag mådde bra, jag försökte sömndrucket förklara att jovisst, det gjorde jag.

Moarhmmájohka, jag genomför en fallstudie :-)

Det hade under min lur mulnat ytterligare och jag var nästan lite kall men värmdes snart upp av stigningen som skulle forceras för att komma upp till Tjatjajaurekåtan vid sjöarna längre fram.

Lite lustigt att just vid Tjatjajaurekåtan mötte jag massa(nåja, fyra-fem stycken kanske) människor så jag fick säga "Tja, tja..."(ingen mer Göteborgshumor, jag lovar).

Tjatjajaurekåtan, "förfallen" enligt kartan, jag säger inte emot

Sista biten mot Alesjaurestugorna fick jag en bestämd känsla av att någon gjort sig stor möda att med hjälp av diverse skyltar och pilar styra vandrare runt samevistet istället för rakt igenom som kartan tycktes visa. Funderade lite på om något hade hänt som skadat relationen mellan fjällvandrare och samer i området, tråkigt i så fall. Jag inser att jag, hur respektfullt och försiktigt jag än försöker röra mig i fjällen framstår jag säkert då och då som klumpig och okunnig i ögonen på någon som verkligen lever där(så ursäkta om jag ovetandes ställt till med något, jag försöker lära mig!).

Samevistet, dit gick alltså inte leden utan sneddar åt vänster i nederkant av bilden

Framme vid Alesjaurestugorna satt jag en stund och bara glodde på alla människor(inget illa menat, man blir bara lite sån efter några dagar mer eller mindre ensam), det var tydligen nästan fullt, klockan var närmare sex på kvällen och det kändes som om dagens "skörd" av vandrare hade kommit in till Alesjaure. Jag fick ännu en gång dra snöläget vid Mårma för en mycket intresserad stugvärd som berättade hur han själv många år tidigare hade klättrat fast i dålig sikt på nordsidan av passet. Hade lekt med tanken att stanna för natten vid Alesjaure men beslöt mig för att fortsätta en bit för att få en lite måttligare längd på morgondagen som var vandringens sista dag.

Adjö Alesjaure för den här gången

Vägen från Alesjaure mot Abisko kändes lite motig, visserligen hade jag (som jag tycks göra minst en gång varje tur) sträckt ut dagsetappen lite för långt för att det skulle kännas helt njutbart. Det var en hel del vattendrag som skulle forceras på väg utefter Alisjávris strand och jag började bli både trött och hungrig vilket säkert bidrog till att jag gick och kände mig lite retlig när jag såg mer skräp utefter leden den första kilometern än jag hade sett under hela turen(OCH förra turen, tillsammans...). Hade en skräppåse på ryggsäcken och plockade upp så gott jag kunde, till slut resignerade jag lite och började istället leta lämplig tältplats. Jag ställdes nu inför nästa intressanta upplevelse, toaletter, bakom varje sten och i varje sänka låg det papper! Vad hände med att bränna toapapperet?!

Nu stoppar jag berättelsen för ett ögonblick. Jag inser hur gnällig jag låter när jag läser vad jag just skrivit, det var ju inte riktigt meningen men jag går efter mina anteckningar från turen och fortfarande, ett år senare, minns jag hur tråkigt det kändes. Antagligen var det inte så skräpigt som jag tyckte just då men som sagt var jag inte riktigt i fas med mig själv just då, ha överseende kära läsare.

Så småningom hittade jag en plats att göra kväll, har försökt titta på kartor och bilder för att komma ihåg exakt var det var men tror det var i runda slängar 7-8 kilometer från Alesjaure, och varför undrar jag det? Jo, när jag hade käkat och tagit det lite lugnt en stund och skulle lägga mig så dök det upp ett sällskap norrifrån på leden lite längre bort. Jag uppfattade det som en familj med asiatiskt utseende, de hade en liten, liten hund med sig och definitivt inga ryggsäckar som kunde innehålla tält. De borde alltså vara på väg mot Alesjaure men såg lite fundersamma ut och stod och vände och vred på en karta(tror jag), klockan var nog närmare halv elva och jag tror jag hade gått åtminstone två timmar från Alesjaure. Jag ställde mig upp och vinkade till dem och fick efter en stund kontakt med en i sällskapet som vinkade tillbaka.

Jag dök in i tältet för att åtminstone få på mig ett par byxor och skulle gå och prata med dem men när jag fått på mig byxor och kängor hade de försvunnit ur sikte bakom en kulle, i riktning Alesjaure. Hur skulle jag göra? Bestämde mig för att jag inte gärna kunde börja springa efter dem, vädret var bra, det skulle vara ljust hela natten och de verkade ju åtminstone vara bra klädda. Valde att återvända till tältet och tänkte att jag skulle nämna dem för stugvärden i Abiskojaure följande dag(det här glömde jag ju bort nästa dag och grämde mig ordentligt ett tag men hade en hel familj försvunnit den natten borde man ju hört något så jag förmodar att allt gick bra).

Fin sjöutsikt sista natten

Cykelkånk och hemfärd

Sista dagen bjöd på ännu en solig morgon och en fantastisk frukost med sjöutsikt över Alisjávri. Upp och iväg, på väg ner runt Gárddenvárri mötte jag ett gäng grabbar med mountainbikes som satt och pustade i backen, de frågade om det var lika stenigt längre fram. Eftersom jag cyklar en del MTB själv var jag tvungen att säga att det var dålig/obefintlig cykling ända fram till Alesjaure. De suckade lite och undrade hur det skulle gå med deras "Kungsleden cykel 2017", jag försökte skoja till det lite med att "Kungs led-en-cykel" också skulle vara en bedrift(jäklar nästan en Göteborgsvits till...). Tyckte faktiskt lite synd om dem, förstår att man kan frestas att testa cykel när man ser vissa delar av leden mellan Abisko och Abiskojaure. Jag försökte sedan söka lite på nätet efter berättelser från cykeläventyrarna men hittade inte riktigt något som stämde in på det gänget.

Resten av vägen var inte så mycket att säga om, raskt utför mot Abiskojaure, kort stopp där och fick dra Mårmaläget för min tredje stugvärd, sedan rask marsch till Abisko för att pricka tåget hemåt.

Och hur var det nu det hela började? Jo, eftersom jag låg lite back fysiskt och humörmässigt när jag började vandringen som kom jag på mig ett par gånger med lite grubblerier över saker i vardagen, detta brukar inte hända mig väl ute i fjällen. Nåväl, under resans gång så föll saker på plats efterhand och jag är helt övertygad om att min familj fick hem en bättre och piggare gubbe än den som åkte iväg, verkligen på tiden att läkare börjar skriva ut fjällvandring på recept.

I skrivande stund är det endast tre veckor kvar till min nästa fjällrunda, en diagonalare mellan Nikkaluokta och Katterjåkk.

Ha det så gött därute alla Utsidare!

/Johan

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-07-17 10:36   OBD
Trevlig läsning. Du skriver att din fysik inte var på topp. Med tanke på etappernas längd undrar jag om inte din fysik ändå var mer än skaplig.:-)
Ditt "gnäll" över nerskräpningen är säkert befogad. Beklagligt att det ska vara så. Men det är ju åtskilliga människor som passerar utmed den delen av Kungsleden.
Tack igen för din berättelse och grattis till en fin tur!
 
Svar 2018-07-18 15:11   Onesport
Hej Bertil

Tack för den trevliga kommentaren. Haha, fysiken räckte väl till för själva vandrandet. Det är den där stunden på morgonen i ett litet tält när man ska sköta morgonbestyren och ryggen gör att man känner sig lika vig som ett kassaskåp som man känner sig lite ynklig.
Jag är ju uppvuxen under "Håll Sverige Rent"-eran och tycker väl att det i vissa avseenden har gått utför sedan dess men fjällen brukar ju vara relativt förskonade. Tyvärr funkar det väl som vid den lokala återvinningsstationen, det går bra tills någon ställer EN liten burk utanför containern, nästa dag står det en soffa där också, tredje dagen en utbrunnen bil (detta hände verkligen där jag bor...) Det är alltid "lättare" att kasta det andra skräpet än det första.

Tack återigen för kommentaren
Med vänlig hälsning
/Johan
 
2018-07-17 13:49   qy
Intressant och bra skrivet! Gick själv över Mårmapasset i augusti förra året och efter en bastu och en natt i Vistas gick jag vidare mot Nallo. Gjorde då mitt vanliga höjdmisstag och tittade inte så noga hur mycket höjd det var upp dit, det var ju mindre än Mårmapasset, underskattade hur många höjdmeter det var och jag tenderar att ta slut om det är mer höjd att ta än jag förutsett. Så Mårmapasset hade varit ok, men framme vid Nallo kände jag mig utmattad. Och då hade jag blivit passerad av stugvärden i Vistas två gånger. När hon sprang upp till Nallo och på vägen tillbaks.
 
Svar 2018-07-18 15:18   Onesport
Hej

Tack för de vänliga orden
Jag hade lurat lite på Nallo också men det kändes lite tajt med tiden och det såg väldigt snöigt ut åt det hållet då, jag hade fått nog av dålig snö upp mot Mårma.
Årets tur kommer att gå upp genom Södra Vistasddalen och nu planerar jag att gå mot Nallo, hoppas på mindre snö (ska upp i augusti).
Stugvärden ja, hon hade bra drag i dojorna :-)

Tack!
Med vänlig hälsning
/Johan
 
2018-07-18 23:09   mattiasafmalmborg
Betygsätt gärna: 5
Kul och inspirerande berättelse!

Roligt också att jämföra med våran Mårmatrip ett år tidigare, som ju gick norrut. Även vi hade ju en himla tur med vädret...: https://www.utsidan.se/blogs/mattiasafm/nikkaluokta-marma-abisko-via-leavasvaggi-siellavag.htm

Även jag är uppfödd med Håll Sverige Rent och stör mig på skräp, men mest upprörande av dåligt fjällmanér upplever jag att folk går lös på vindskydd för att få bränsle! Detta skit måste ju dock gå att parera mha rikliga vedförråd och vettiga verktyg.

Tack och lycka till med nästa tur!

/Mattias
 
Svar 2018-07-19 14:10   Onesport
Hej Mattias

Tack, roligt att du tyckte om berättelsen.
Tack också för din egen berättelse, kanonbra! "Hastings-sjön" - underbar :-) , Tolkienreferenser är alltid rätt!, "En podcast om maritim historia", så jäkla bra, precis såna där små sköna instick som gör läsningen så rolig.
Jag gick också Ballinvággi - Šiellavággi för ett par år sedan, https://www.utsidan.se/cldoc/ensamvandring-abisko-2016-d-blir-som.htm , man känner igen sig i din beskrivning. (Och vägen till/från Nissonvággi/Lapporten genom videdjungeln känns mindre och mindre lockande, har hört lite väl många vittnesmål nu...)
Åsså' var det den där skadegörelsen/nedskräpningen, skittråkigt men man får väl försöka föregå med gott exempel och även försöka trycka på just de här sakerna när folk är nyfikna på fjällvandring och ställer frågor.

Tack och ha're gôtt!
Med vänlig hälsning
/Johan
 
2018-07-19 23:10   Dania
Betygsätt gärna: 4
Tack för en trevlig läsning.
Fjällvandring på recept vore fantastiskt, jag stöder den ideen
 
Svar 2018-07-22 17:36   Onesport
Hej Henric

Tack för trevlig kommentar.

Med vänlig hälsning
/Johan
 
2018-07-20 18:43   lorenzr
Tack för en trevlig och intressant läsning!
Och det finns fler än du som vill ha symmetrisk kängsnöring ;-)
 
Svar 2018-07-22 17:38   Onesport
Hej Lorenz

Tack för det, och jag tänkte väl att jag inte kunde vara ensam om att störa mig på det där med snörningen...

Med vänlig hälsning
/Johan
 
2018-07-25 08:39   hansnydahl
Trevlig och intressant läsning kryddad med humor. Håller med Bertil om att din fysik nog är bättre än vad du tror - och att du känner dig som ett kassaskåp på morgnarna kan ju vara "berikande" :-)
Jag råkade ut för samma "knäolycka" som du år 2015 - fick halta tillbaka i 18 km, men det blev bra efter 3 veckor. När det gäller nedskräpning så är det något som verkar ha ökat de senaste åren och det är klart att man blir irriterad. Speciellt de som lämnar ölburkar vid eldstäder. Utanför lederna slipper man det här problemet.
Även jag har haft perioder i livet då fjällvandring varit mycket viktig för den mentala återhämtningen. Utan att på något sätt vara psykolog vill jag ändå lämna denna slutkommentar:
Även om det naturligtvis är bra att vara ansvarskännande, så tror jag ändå att din mentala vila under vandringen skulle gynnas av att du inte belastar ditt samvete med ansvaret för andras felaktiga val av tältplats etcetera. Och asiaterna gick ju på en led, natten var ljus och stugor gick att nå inom 2 timmar.
Lycka till med din "diagonalare"!
 
Svar 2018-07-26 15:27   Onesport
Hej Hans
Tack för trevlig kommentar.
Jo, smärtan efter min knävurpa visade ju sig vara högst tillfällig vilket jag är tacksam för, 18 km haltandes låter inte roligt alls.
Inser att en av anledningarna till att jag håller mig mest utanför eller på de mera sällan vandrade lederna är just att det är lättare att koppla bort oväsentligheter, såna där "onödiga" funderingar drabbar mig klart oftare när jag befinner mig kring mer "befolkade" platser.
Just den där känslan av att vara helt oberoende av andra och kunna gå, äta och sova precis som man vill är det ju ytterst sällan man uppnår annars idag. Visserligen är det en illusion som bara håller så länge som den medhavda packningen tillåter men personligen tycker jag att en vecka på det sättet räcker ganska långt för att få lite "mental vila"(bra formulering av dig, tack) och få lite perspektiv på saker och ting.
Ja, nu är det bara ett par veckor kvar till det är dags för ny ensamtur, hoppas på att den värsta brutalvärmen ger med sig innan jag åker.

Med vänlig hälsning
/Johan
 
2018-09-07 13:13   Håkan Friberg
Mycket trevlig läsning! Precis som andra reagerar jag lite på längden på dina dagsetapper. Det känns som om din fysiska status vida överskrider min toppform.
Blir lite avundsjuk när du berättar att detta var din årliga ensamvandring. Det är ju två helt olika saker att vandra solo eller i sällskap. Båda är fantastiska. Men för mig har ensamvandringarna inte blivit så många. Det ska bli ändring på det.
Ser fram emot en text om Nikkaluokta-Katterjokk.
 
Svar 2018-09-07 15:02   Onesport
Tack Håkan!

Har varit hemma ett par veckor nu efter Nikkaluokta-Katterjåkk och har väl börjat torka så pass att det kan vara läge att börja knåpa på en reseberättelse, det var lite lynnigt väder om man säger så... :-)
Tja, när man väl har en riktigt "gå-dag" så blir det kanske automatiskt att man kommer längre när man är ensam och inte behöver vänta på någon. Jag tycker å andra sidan att jag då och då har dagar när jag verkligen går och dräller eller ligger och slappar långa stunder.

Mvh
/Johan
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in