Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Vilda(?) djur i Närke

När jag alldeles nyss läste Britts blogg om älgarna kom jag att tänka på en ovanlig episod som ägde rum för bortemot 25 år sedan. Både jag och hustrun är intresserade av släktforskning. Nu hade hon lyckats övertala resten av familjen (jag och våra två söner Martin och Magnus, kanske 8 och 3 år gamla) att följa med på några dagars bilresa i Värmland för att fotografera några gamla släktgårdar mm. Bilresan skulle ju ta en hel del timmar och mestadels ske på små vägar, och som alla småbarnsföräldrar vet så är det inte helt lätt att hålla de små liven lugna i baksätet. Vi berättade förstås att vi skulle åka genom mycket älgtäta områden, så om de tittade noga ut genom sidorutorna så var chansen ganska god. Speciellt den äldre vågade knappt blinka. Han stirrade utan avbrott ut genom rutan.

- Pappa! Två älgar! gallskriker han plötsligt. Vi vred förstås på huvudet, men såg ingenting. Naturen såg inte speciellt "älgaktig" ut precis där.

- Njaa... Är du säker? Jag såg ingen.

- JOO! det VAR älgar!

- Men var det inte två hästar...?

- (gallskrik) NEEEEJJ! DET VAR TVÅ ÄLGAR!!!

- Ja-ja, då var det väl två älgar,då...

- NÄÄÄ. DU TROR MIG INTE...

- Jodå, jag tror dig...

-NÄHÄ!

Vi blev tvungna att stanna bilen och backa (långt) tillbaka eftersom det inte fanns någon vändmöjlighet precis där. Det var väl lika bra att han fick se att han hade fel.... Aj fan. Där stod verkligen två älgar....

- Ja, förlåt Martin. Jag trodde dig faktiskt inte, men du hade ju rätt. Jag borde nog lita lite mer på dig... (skamset)

(snyft)... och så körde vi vidare... och han vrålstirrar ut genom sidorutan...

Mindre än tio minuter senare ropar han:

- PAPPA! EN KAMEL!!!

- Va? Nää du! Älgar finns här men INTE kameler.

- MEN PAPPA det VAR en kamel.

- Nä - det var det INTE.

- Jag LJUGER inte. Det FANNS en kamel där.

- Men, det var då själva... Då får vi väl backa igen!

(back, back, back, back...)

Va i helv... Där står en kameldjävel - i skogen.

Det hela slutade med att jag mer eller mindre lovade Martin att jag i fortsättningen ALLTID skulle tro på honom. Han har nog utnyttjat det vid några tillfällen under tonåren...

Och kamelen....? Grunna på den ni!

Postat 2007-12-18 18:43 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kilsbergen 2: Vargkitteln och östra Trolldalen Placerad på karta

Yngste sonen - fågelskådaren - lockade med mig ut i lördags, inte för att skåda fågel utan för att fotografera. Visst såg vi fåglar också. Bland annat fick jag se årets första flock stjärtmesar. De är fantastiskt charmiga.

Kosan styrdes till ett av mina två favoritställen när det gäller dagsutflykt: Vargkitteln och östra Trolldalen. Jag har i denna tråd - http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=32455 - beskrivit färdvägen. Kartan ser ut så här:

Ställ bilen i Blackstahyttan och följ pilar mot Vargkitteln. Vargkitteln är egentligen två vattenfall precis intill varandra. I lördags såg där ut så här:

(Positioneringen av blogginlägget gäller Vargkitteln.) 

Därifrån följde vi bäcken fram till grusvägen, vidare norrut förbi Stora Dammsjön som såg ut så här:

Vi fortsatte upp till Lilla Dammsjön och letade upp stigen mot Östra Trolldalen. Nere i dalen gick vi först till den spektakulära jättegrytan - Trollgrytan.

Sedan letade vi oss vidare på nya stigar tillbaka mot Vargitteln och sedan till bilen i Blackstahyttan.

Postat 2007-12-16 18:12 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Minnesvärda vad 2: Över Rapaälven. Placerad på karta

De av er som brukar läsa min blogg vet att jag och flickvännen - på vår allra första Sarekvandring 1977 - råkade ut för en del besvärligheter i Sarvesvagge. Värst var vadet över Ridanjunjesjågåsj. Sedan vi passerat det vadet slog vi läger helt övertygade om att nu var det värsta gjort. Och detta trots att jag visste att vi skulle vara tvungna att ta oss över Rapaälven dagen därpå. Visste? Tvungna?

Om jag tar sista frågan först: Jag hade planerat vandringen till max 13 dagar med matmängd därefter. Av dessa hade redan nio dagar gått. Vi var tvungna att ta oss till Saltoluokta eftersom bilen väntade vid Kebnats brygga och semesterdagarna var ju slut.

Visste? Rapaälven skulle inte bli något problem. Jag hade ju läst Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek och han hade haft rätt i allt - än så länge. På sidorna 80-81 finns två meningar som var orsaken till att vi var på väg just till mötet Sarvesvagge-Rapadalen.

Mening 1: "Telmasidan mot nedre Sarvesvagge är nämligen nästan oframkomlig på grund av överhängande vide av enastående format och täthet." Detta ville jag uppleva. Flickvännen visste förstås inget på förhand.

Mening 2: "Lapparna har däremot ofta ärende över till Telma, ty där är fint renbete och därför har de numera två lättmetallbåtar liggande vid älven under Telma."

Den gode Lundgren hade rätt i det ena men fel i det andra. Intelligenta läsare kan nog lista ut vilken mening som är det ena respektive det andra med hjälp av denna bild.

Detta är inte alls den värsta passagen. Där fanns tillfällen då videt var ytterligare 1-2 meter högre och än mer sammanflätat.

Väl framme vid älven var det ingen konst att se den sandkulle man skulle gå över, men eftersom vattnet såg lite besvärligare ut på andra sidan kullen beslöt vi att leta upp båtarna.

Lundgren skrev "numera" - och det var år 1963. Numera - 1977 - fanns inte en skymt av några båtar. Flickvännen förstod inte riktigt varför jag blev så irriterad över sakernas tillstånd. Nu kände jag mig nödd att berätta: VI MÅSTE ÖVER!

Vadet är mycket långt. fram till den stora sandholmen var det inga problem. Ett flertal mindre armar av älven passerades i rask takt. Väl framme på den stora holmen kunde vi tydligt se resten av vadet. Älven gör en lite krök där det såg enklast ut - en ytterkurva - vilket gjorde att man kunde anta att det var djupast längst bort, samt att strömmen också skulle vara starkast där. Så särdeles stark såg den dock inte ut.

Till en början var det även på denna sida ett par mindre älvarmar att ta sig över, men så var vi då framme vid sista - och svåraste - delen. Jag minns inte helt säkert hur brett det var - kanske tio meter - men det syntes tydligt att det blev djupare längre bort, närmare stranden.

Vi klev i. Bottnen kändes trygg - packad sand med bra fotfäste. Efter halva sträckan stod vi i lårdjupt vatten och det blev allt djupare. Vi vände tillbaka, tog av oss byxorna och klev i igen.

Vattnet steg till knäna, till låren, till midjan... Vi hissade upp ryggsäckarna så högt vi vågade och tog ytterligare ett par, små, försiktiga steg ut...

Vi hade nu den motsatta stranden på kanske två meters avstånd. Det fanns gott om uthängande fjällbjörkar och en hel del vide däremellan. Jag tror faktiskt inte att vi pratade med varandra - jag minns i varje fall inget av det - men vi var båda medvetna om vad vi måste göra...

Ett litet steg till sedan "hoppade" vi, kastade oss, simmade(?)... och fick tag på något och drog oss upp. Dyngsura, men med det mesta av ryggsäcksinnehållet torrt släpade vi oss upp på säker mark.

Just där, just då, hade vi vårt första riktiga storgräl. Det både skreks och gräts. Om vad? Ingen aning, men att det berodde på den stora anspänningen som släppte, det stora trycket som lättade, det råder det inget tvivel om.

Vi slog läger strax intill. På natten väcktes vi två gånger av plask från älven, och båda gångerna hann vi ner för att se på älgen som tog sig över betydligt enklare och elegantare än vad vi gjort.

Till sist: Detta kan ses som ett skolexempel på hur en Sarekvandring inte ska planeras.

HåkanF

PS Det kommer fler delar av minnesvärda vad. Åtminstone del 3, 4 och 5...

Postat 2007-12-09 18:00 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vadarstaven - på allmän begäran...

Nåja, Katarina ville se staven i alla fall... Nå, den ligger rejält undanstuvad uppe på svinkalla vinden, så någon ny bild blir det inte, men varför inte några gamla bilder "in action"?

Vilandes, släpandes, stödjandes... I tur och ordning, vid Svenonius glaciär medan dess ägare tar en whisky on the rocks, i Dossagevaggi och i Latnjavagge.

 

 

Bilden ovan är den allra första på mig och min vadarstav. Bilden är från samma vandring - 1977 - som jag hittade staven, men ca en vecka senare när vi hunnit ner till de nedre delarna av Sarvesvagge. Det är förresten bara ett par timmar kvar tills vi måste över Rapaälven... Ungdomens fräschör gäller oss båda.

Jag vet att staven inte syns på bilden nedan, men den används där. Min svåger - han på bilden - hade ingen vidare vadarstav, så han fick låna min vid detta vad över Tjågnårisjåkkå.

Postat 2007-12-06 17:29 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Någon snodde min pulka!

Aaahhh!!! Jag blir så förb...

Nädå, som den sanne människovän jag är gläds jag med den (sketne) närking som hann före mej och köpte MIN pulka, som JAG fått tips om här på Utsidan.

Förklaring: I en tråd här på Utsidan ställde jag - igår - frågor om pris och märke på bra pulkor. Som avslutning frågade jag om det finns någon begagnadmarknad. Jag fick tips om blocket.se och till och med en länk till en annons från en annonsör här i Örebro. Jag mejlade direkt och försökte nå honom på mobilen, men den var avstängd. Idag fick jag tag på honom. Pulkan var såld - igår. Annonsen hade funnits inlagd sedan oktober och ingen hade hört av sig - förrän igår. Slump? Knappast.

Så... om ni möter någon med en sådan här pulka som dessutom talar med gnällig dialekt så ge honom/henne en rejäl höfttackling med hälsning från mig.

Postat 2007-12-04 17:12 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!