Artiklar > 10 minnesvärda djurmöten

10 minnesvärda djurmöten

Av: Håkan Friberg

VARG

Den 20 februari 2013 blev jag avsläppt i Pershyttan av Livskamraten. Några dagars skidåkning längs Kilsbergsspåret och på myrar, sjöar och skogsbilvägar i dess närhet låg framför mig. Övernattning skulle ske i vindskydd eller kojor. Helst vindskydd, för dessa erbjuder möjlighet att lyssna till nattens ljud. Jag hoppades på ugglor. Men... några ugglor blev det inte...

Första övernattningen ägde rum i vindskyddet vid Rusakulan. Denna plats är betydligt mer inbjudande vintertid än på sommaren. Dagen var mycket vintrig, men molnen gjorde att kvicksilvret inte sjönk till tvåsiffrigt, åtminstone inte förrän tidigt på morgonen då molnen dragit bort. Någon gång på kvällen (det var inte kolmörkt än) sitter jag och sysslar med matlagning. Då ser jag i ögonvrån att något rör sig. Jag tittar upp och ser något stort och mörkt ljudlöst försvinna in i skogen.

Men... vad sjutton? Kan det ha varit...? Jag måste ha sett fel...

Efter en liten stund - när pulsen har lugnat sig - böjer jag mig åter över kastrullen. Nästan i samma ögonblick händer det igen: Något rör sig. Denna gång är jag mer fokuserad. Snabbare.

Där går en varg... Jag ser den några sekunder - 10? - innan den försvinner lika ljudlöst på samma plats som tidigare.

Drömmer jag? Har jag sett inte en, utan två vargar?

Nästa morgons klara solsken ger tydligt besked. Det var ingen dröm...

Här har passerat två vargar av något olika storlek. De största tassavtrycken är lika stora som min stavkringla.

Hemkommen kontaktade jag både Naturvårdsverket och Svenska Rovdjursföreningen för att ta reda på om de kunde berätta något om detta vargpar. Jan Bergstam på Svenska Rovdjursföreningen berättade att det sannolikt var två vargar i Villingsbergsreviret som passerade.

 

LODJUR

Någon dag i slutet av november månad 2019 vandrade jag i kolmörkret på landsvägen från Sixtorp ner till Mullhyttan i Västernärke, där jag skulle bli upphämtad av Livskamraten. Jag hade hängt en reflexväst på ryggsäcken och hade en ganska stark pannlampa för att synas både framifrån och bakifrån.

När jag passerade lite hyggen passade jag på att låta lyktans sken svepa över ytorna i hopp om att hitta djurögon.

Och plötsligt ser jag hur det glimmar till ute till höger och sedan försvinner de. Jag backar ett par meter och ser dem igen. Alldeles stilla. Jag fumlar med pannlampa och får till slut på strålkastarskenet.

Där står ett lodjur och tittar rakt in i ljuset. Säkert står vi där en hel minut innan jag sakta förflyttar mig för att komma den lite närmare. Utan att ta blicken från ljuset börjar den sakta röra sig snett mot mig med höga, alldeles tysta kliv. Som närmast är den kanske 15 meter och hela upplevelsen varar cirka tre minuter. Sedan kommer en hög stubbe mellan mig och lodjuret och förtrollningen är bruten. Jag tror inte jag tog ett andetag på hela tiden.

  

JÄRV

I slutet av juni 2008 är jag, Livskamraten och Syrran på väg in i Sarek. Denna dag var planen att vi skulle runda Gisuris och bege oss ner i Ruohtesvagge. Morgonen var blåsig och vi hade vinden rakt mot oss. Stundtals fick vi kura ihop ordentligt där vi gick. Stigen vi följde blev mer och mer osynlig och vi fick allt oftare bana oss egna vägar genom viden, som bitvis var ganska tät.

Plötsligt ropar Livskamraten till:

- Vad är det där?! (Hon lät rädd på rösten!)

Rakt framför oss - kanske 20 meter bort - reser sig en järv på bakbenen och stirrar närsynt på oss. Den känner ingen vittring på grund av vinden, men vi ser antagligen inte riktigt ut att passa in...

Jag måste erkänna att pulsen steg rejält där jag stod. Vad visste jag om järven egentligen? Ingenting...? Men jag hade i bakhuvudet att jag hört att det är ett av de farligaste rovdjuren? Rent av mordisk...? Eller var det något annat...?

Järven vred på huvudet fram och tillbaka. Sedan sänkte den sig ner på alla fyra... (Nu anfaller den?!) ... och sprang sedan i lufsande galopp uppför närmaste fjällsluttning och försvann snart utom synhåll.

Kameran! Var f... ? ........ för sent...

Järv! I min värld existerade den knappast. Vårvintern 2002 hade jag och Livskamraten sett spår efter järven i närheten av Singi och tyckt att DET var fantastiskt, men nu...

Två år senare har jag och Ornitologen kommit norrifrån genom Miehtjevagge (Sulitelma). Vi har siktat in oss på de två sjöarna söder om Gásak när vi ser en renflock (30-40 djur med en del kalvar) som i ganska god fart rör sig mot nordost. De har bara precis kommit utom synhåll när vi ser järven. Den är på väg i exakt samma riktning och med ungefär samma fart.

Ornitologen hann få upp kameran.

 

BJÖRN

Nej... inte än.

 

SKOGSMUS

Jag har haft flera oväntade och oftast trevliga möten med skogsmöss. En del av dem finns beskrivna i min blogg på Utsidan. Det mest ”overkliga” mötet ägde rum i Eskils koja som ligger längs Nittälven. Här har jag sovit många nätter tidigare. Här känner jag mig verkligen hemma. Kojan kan härbärgera två eller möjligen tre nattgäster. Trots att den är tämligen välbesökt finns här alltid ved. Såga och hugga får man oftast göra själv, men det ger ju också värme.

Eskils koja. Bilden tagen vid ett annat tillfälle.

Det är vårvinter 2013. Den kommande natten hade jag en märklig upplevelse. Det var rejält kallt, så jag hade krupit ner helt och hållet i sovsäcken. Enbart nästippen stack ut. När jag nästan hade fallit i sömn hörde jag ljudet av små, små tassar som rörde sig över träbänkarna. Närmare och närmare kom ljudet. Plötsligt känner jag något som rör mitt högra öra genom sovsäcken. Jag rycker till och försöker komma ut ur sovsäcken för att hitta pannlampan. Detta tar förstås avsevärd tid eftersom jag försöker göra det snabbt. När jag väl fått igång belysningen ser jag den allra minsta lilla näbbmus sitta på bänken bredvid mig och tittar mig rakt in i ögonen – antagligen bländad. När jag böjer mig fram för att schasa iväg musen klättrar den upp och sätter sig i (!) min sked, vrider på huvudet och tittar på mig. Fråga mig inte varför, men jag kravlar mig ur sovsäcken och sträcker mig fram mot skeden där näbbmusen fortfarande sitter. Jag lyfter skeden försiktigt, går runt eldstaden och sänker ner skeden i det allra bortersta hörnet av kojan. Där hoppar musen av.

Jag återvänder till sovsäcken och somnar. Tro det eller ej, men musen väcker mig ytterligare två gånger denna natt – båda gångerna på samma sätt – genom att röra mitt högra öra.

  

HÄST

När jag var 10-14 år var jag ständigt förälskad i olika hästtjejer. Det var Ingrid, Karin, Lena, Kerstin…..Jag hade nog egentligen ganska lätt att få tjejer. Eftersom jag var ett av Faluns första mods – i varje fall i min generation – hade jag långt hår, sjömansbyxor, kråsskjorta med tillhörande sammetsfluga, cape istället för jacka och boots. Eller… jättelik stickad tröja med 3-meters halsduk runt halsen. Den skulle lindas flera varv och ändå hänga nästan ner till marken. Mitt modeintresse underlättades av att min mor var en fantastisk sömmerska. Tyvärr satsade hon aldrig på att livnära sig på sin kreativitet, men vi syskon hade stor glädje av hennes kunskaper. Jag kunde se ett plagg på någon popartist från England och säga:

-Det är klassfest på lördag. Kan du sy en sån?

Och det gjorde hon. Utan mönster.

Med den tillgången var det förstås inte så konstigt att jag hade ganska lätt att fixa tjejer… utom en sort… hästtjejerna!

Det var så uppenbart: De hade inte samma behov av bekräftelse från någon kille. De visste att de behärskade saker som ytterst få killar gjorde. De sände ut någon sorts trygghetskänsla som andra tjejer saknade. Jag kände en stor beundran för deras förmåga att tämja dessa jättelika varelser som jag var i det närmaste dödligt rädd för.

Tjejerna ifråga sände dessutom ut ett mycket tydligt ordlöst budskap:

Du är ganska ointressant, Håkan.

Alltså började jag ljuga.

Jag började påstå att jag hade tillgång till häst i Hälsingland, där vi hade en stuga. Och resultatet lät inte vänta på sig. Flera hästtjejer visade intresse!

Jag njöt av mina framgångar hos tjejerna – fast egentligen njöt jag nog minst lika mycket av den avundsjuka jag kände från mina killkompisar – och lyckades ganska länge slingra mig undan att följa med till Svedens gård för att rida.

Men – så kom avslöjandet. Vi var ett tiotal personer som bestämt att vi skulle ha ”hö-lade-fest” på en gård strax utanför Falun. Festen avlöpte bra ända till en av tjejerna sa:

- Här finns ju hästar. Ska vi inte gå dit?

- Nej, det är ingen bra idé. Hästen är folkilsken.

Det trodde inte tjejerna på. De såg till att vi alla följde med, och väl på plats var avslöjandet ett faktum. Efter den natten var det ingen i det sällskapet som trodde att jag någonsin suttit på en häst…

 

Traumat har väl delvis fallit glömska, men min rädsla för hästar har suttit i… ända till den 7 juni 2008. På eftermiddagen denna dag landade vi kajakerna på Lökholmens östra strand i Fjällbacka skärgård. Sedan vi slagit upp tälten och tillagat vår måltid hördes plötsligt ett vilt gnäggande, och tre hästar galopperade i full fart rakt mot oss. Jag blev livrädd och slängde mig in i tältet, men hästarna tvärstannade och stod sedan och glodde nyfiket. Ett par blev mycket närgångna och klev nästan in till mig i tältet.

Där och då bestämde jag mig: Jag ska vara först framme och klappa en av hästarna.

Vad kan jag säga? Jag lyckades. Den lycka jag kände då var STÖRRE än när jag erövrade hästtjejernas tycke.

 

ÄLG

I maj månad år 2009 genomför jag och Livskamraten vår årliga kajaktur tillsammans med vännerna Agneta och Tommy. Detta år är våra söner med oss (Skribenten och Ornitologen). Vi befinner oss på den östra sidan av norra delen av Lökholmen i Fjällbacka skärgård. Plötsligt hörs Skribenten ropa:

- TVÅ ÄLGAR!!!

Vi rusar dit och ser mycket riktigt två ungälgar försvinna norrut över klipporna. Jag ger mig av upp över klipporna i hopp om att få syn på älgarna.

Jag letar en stund utan att få syn på dem och väljer sedan en bekväm sten att sätta mig på en stund medan jag jag scannar av omgivningarna.

Plötsligt knakar det till framför mig! Mindre än 20 meter bort står båda djuren och glor på mig. Kameran…? Faan! I tältet. De står kvar en stund, men när jag börjar röra mig vänder de tvärt och lunkar bort i en lummig klyfta. Sedan pulsen sjunkit en aning bestämmer jag mig för att följa efter de ståtliga djuren. Det här ska bli något att berätta för de andra!

Först håller jag mig nere i klyftan, men kliver sedan upp ovanför för att få lite bättre översikt. De kan helt enkelt inte lämna klyftan utan att jag ser dem. Jag följer klyftan ända fram till öns norra strand. Inga älgar! Har de gett sig av? Jag lommar så sakteliga tillbaka mot tälten för att berätta för de andra vad jag varit med om. Jag hinner inte mer än dra efter andan för att börja berätta innan samtliga de övriga börjar babbla i mun på varandra. De har varit med om något fantastiskt. De båda älgarna kom klivande högt uppe på klippan ovanför dem. Sakta hasade de sig ner till stranden och begav sig ut i vattnet. Sedan simmar de tvärs över bukten och kliver upp – på samma ö! – fast på den sydligare delen. Dessutom har de fått allt på bild. Mängder med bilder. 

 

Ubåten sommaren 2003

Jag och Vandringskompis Tommy har varit i Sarek och vandrat några dagar. Vi har kommit från Suorva, varit uppe på Vuoinestjåhkkå och har nu slagit upp tältet på en udde ute i Snavvajavrre.

Nästa dag ska vi ägna åt älgspaning från utsiktsplatsen i Snavvavagges södra brant.

Vi sitter där nästan hela dagen och ser en hel del älgar av varierande storlek. Vi har givetvis kikare med oss, men kamerorna har vi ingen glädje av. Avståndet är alldeles för stort.

Vädret är varmt och gott och efter ett tag minskar koncentrationen till förmån för lite skön slummer. Då och då tittar vi i kikarna.

Plötsligt lägger jag märke till att den gröna färgen i en av sjöarna har ändrat färg. Jag uppmärksammar Tommy på detta. Sjön har tidigare haft en jämnt ljusgrön färg, men nu ringlar en mörkgrön orm ut i vattnet från ena stranden. Och den växer! Så virvlas vattnet upp och sakta lyfter sig en jättelik älgkrona upp ur vattnet och efter följer huvudet. Strax försvinner huvudet ner i vattnet igen och den mörkgröna ormen fortsätter att växa!

Detta har jag hört talas om men aldrig trott att jag själv skulle få uppleva: Älgtjuren betar på sjöbottnen på sådant djup att den försvinner under vattenytan!

Vi såg den lyfta huvudet ytterligare ett par gånger innan den bestämde sig för att lämna vattnet.

  

HUGGORM

Det är första dagen på 2014 års kajaktur i Fjällbacka skärgård. Första anhalten blev den sydliga viken på Stora Brattholmen där vi intog lunch. Som vanligt har vi span efter havsfågel och säl, även om det inte är så vanligt att stöta på den så här nära fastlandet.

På väg ut från Stora Brattholmen ser vi något som rör sig i vattnet tjugo meter bort. Det ser ut som… en orm!

Den kommer simmande mot oss rakt från sidan.

Vi låter kajaken sakta driva. Avståndet till ormen minskar allt mer. Då ser vi att det är en huggorm! I saltvatten?!

Den simmar rakt mot kajaken och när den är precis vid min sida lyfter den huvudet en aning och "vilar" det mot kajaken en kort stund (då har jag lagt ifrån mig kameran och är beredd med paddeln) innan den glider ner och fortsätter bakåt.

Vilken oväntad upplevelse!

 

LÄMMEL

Sommaren 2011 vandrar jag i Abiskofjällen tillsammans med båda sönerna (Skribenten och Ornitologen) Trots att jag vandrat i de svenska fjällen många gånger så hade jag aldrig tidigare upplevt ett lämmelår. Och har man inte varit med om det är det nästan svårt att föreställa sig. Det finns lämlar överallt!

Vi såg lämmel varje dag. Ett möte minns jag med särskild glädje. När vi plockade ner tältet efter natt nummer två kom en lämmel springande tvärs över tältduken. Den verkade bli förvirrad och stannade i mitten av tältet.

Därefter sprang den rakt mot mig… och klättrade upp på min fot…

…för att till sist försöka gömma sig under tältet…

 

REN

Jag och Livskamraten genomför vår första Sarekvandring. Vi färdas västerut genom Alggavagge.

Dagen började bra. Vi njöt av strålande solsken och följde mycket lättvandrande stigar. Sen kom motgångarna: Kärr, vide, stenskravel och ösregn. Jag fick dessutom ont i höger hälsena.

En speciell episod denna dag har jag fortfarande i kristallklart minne. Det ösregnar. Jag stapplar fram på såphalt stenskravel. Området med sten är tämligen vidsträckt. Rakt igenom området finns något som möjligen skulle kunna betecknas som stig. Den är i varje fall så pass tydlig att jag absolut inte skulle vilja ta någon annan väg genom området. Mitt ute i detta såphala blockhav möter jag plötsligt någon som är på väg i motsatt riktning på ”min” stig. Och det är inte vem som helst. Det är den överlägset största och mest hotfulla rentjur jag någonsin sett!

Hotfull? Jaa… Han sänkte huvudet och riktade hornen mot mig… och så blängde han… jäklar vad han blängde. Det syntes verkligen att han absolut inte hade lust att ta någon annan väg. Avståndet var kanske… 6 meter? Utan att röra en fena stod vi båda och glodde varandra stint i ögonen… tills plötsligt! Jag hoppade till och ropade! Fegisen till rentjur tvärvände och lämnade fri väg! Gissa om jag kände mig stursk?

 

Nej, det var inte den här. Mycket större! Den här väckte oss när den försökte komma åt min tvål.

 

KAMEL

På sensommaren 1986 hade Livskamraten lyckats övertala resten av familjen (jag och våra två söner Martin och Magnus, 8 respektive 3 år gamla) att följa med på några dagars bilresa i Värmland för att fotografera en del gamla släktgårdar. Bilresan skulle ju ta en hel del timmar och mestadels ske på små vägar, och som alla småbarnsföräldrar vet så är det inte helt lätt att hålla de små liven lugna i baksätet. Vi berättade förstås att vi skulle åka genom mycket älgtäta områden, så om de tittade noga ut genom sidorutorna så var chansen ganska god. Speciellt den äldre vågade knappt blinka. Han stirrade utan avbrott ut genom rutan.

- Pappa! Två älgar! gallskriker han plötsligt. Vi vred förstås på huvudet, men såg ingenting. Naturen såg inte speciellt "älgaktig" ut precis där.

- Njaa... Är du säker? Jag såg ingen.

- JOO! Det VAR älgar!

- Men var det inte två hästar...?

- (gallskrik) NEEEEJJ! DET VAR TVÅ ÄLGAR!!!

- Ja-ja, då var det väl två älgar,då...

- NÄÄÄ. DU TROR MIG INTE...

- Jodå, jag tror dig...

-NÄHÄ!

Vi blev tvungna att stanna bilen och backa (långt) tillbaka eftersom det inte fanns någon vändmöjlighet precis där. Det var väl lika bra att han fick se att han hade fel.... Aj fan. Där stod verkligen två älgar....

- Ja, förlåt Martin. Jag trodde dig faktiskt inte, men du hade ju rätt. Jag borde nog lita lite mer på dig... (skamset)

(snyft)... och så körde vi vidare... och han vrålstirrar ut genom sidorutan...

Mindre än tio minuter senare ropar han:

- PAPPA! EN KAMEL!!!

- Va? Nää du! Älgar finns här men INTE kameler.

- MEN PAPPA det VAR en kamel.

- Nä - det var det INTE.

- Jag LJUGER inte. Det FANNS en kamel där.

- Men, det var då själva... Då får vi väl backa igen!

(back, back, back, back...)

Vad i helv... Där står en kameldjävel - i skogen.

Det hela slutade med att jag mer eller mindre lovade Martin att jag i fortsättningen ALLTID skulle tro på honom. Han utnyttjade nog det vid några tillfällen under tonåren...

Och kamelen....? Grunna på den ni.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-02-17 18:49   OBD
Vilken kul idé, att skriva om djurmöten. Mycket trevlig läsning med en hel del härlig humor. Igenkänningsfaktorn bitvis stor. Särskillt när du skriver "Detta tar förstås avsevärd tid eftersom jag försöker göra det snabbt."
Episoden med älgarna i Fjällbacka skärgård är ju riktigt kul. Kamel, ja varför inte? Det har vi haft i vår närhet. Men en av våra grannar hade svårt att bli trodd när han påstod att han en morgon sett en varg gå förbi på gatan mellan våra hus. Men i tidningen dagen efter kunde man läsa att den setts i grannskapet. Och står det i tidningen, då är det ju sannt. :-)
 
Svar 2020-10-06 10:04   Håkan Friberg
Upptäckte först nu att jag fått fler kommentarer på denna text. Stort tack! Det är alltid roligt med respons, Bertil. Även när den upptäcks åtta månader "för sent". :-)
 
2020-02-18 19:54   schmilblick
Betygsätt gärna: 5
Kamel... samma sak hände mig. Juldagen för några år sedan i västmanland.
Jag tar en promenad på en grusväg och går förbi ett hus. Vänder på huvudet och ser två kameler ledas runt bakom huset.
Hinner tänka "kameler" och går några meter till innan hjärnan registrerar vad jag sett - "kameler?!". Backade tillbaka och kollade igen - jodå, nog är det två kameler!
https://live.staticflickr.com/127/331051692_598337428d_b.jpg
 
Svar 2020-10-06 10:08   Håkan Friberg
Hejsan!
Ber om ursäkt att jag inte upptäckt och besvarat din kommentar förrän nu. :-)
Det ÄR alltid roligt att få kommentarer. Tack!
Lite avundsjuk på dig som har bildbevis. :-)
 
2020-02-22 09:26   annakari
Jag blir så glad att läsa dina berättelser, små äventyr som vi alla kan känna igen oss i. Tack Majjen!
 
Svar 2020-10-06 10:10   Håkan Friberg
Oj! Jag har missat kommentarer till detta inlägg. Tack Annakari! Tack för dina korta, men synnerligen glädjespridande kommentarer i allmänhet och just nu denna i synnerhet.
 
2020-05-24 12:00   tobis
Betygsätt gärna: 5
Bra o roligt skrivet! :-)
 
Svar 2020-05-24 17:11   Håkan Friberg
Tack Pär! Kul att du tog dig tid att kommentera.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in