Bloggar > Fowwes blogg > Färdvägen på fjället - ...

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Färdvägen på fjället - Präststigen (3)

Den sista dagens vandring på Präststigen innehöll hänförande upptäckter men även gåtfulla omständigheter. En av gåtorna finns på vår sista etapp i anknytning till det nattläger som var kyrkvandrarnas första (om de färdades från motsatt håll, dvs när de kom från Kvikkjokk). Nattlägret ansågs av Axel Hamberg ha varit i Ruonasvágge. Även om det inte finns anledning av direkt betvivla detta så har jag inte fått alla detaljer att gå ihop.

Vår etapp från Ruonasvágge fram till början av Vállevárre (eller snarare Vallespikens sluttning). Skalan på min skiss och den gamla kartan är inte exakt densamma men stämmer någorlunda. Den bruna pilen markerar en ås bredvid Vallebäcken (behandlas senare i texten).

Lägerplatsen i Ruonasvágge

Prästen Jonas A Nensén, som vandrade mellan Kvikkjokk och Alkavare år 1841, skrev följande notis om den första dagsetappen: "Ruddnas slätt belägen söder under gråberget Ruddnas, därå första lägerstället; nedom var en bäck; ett fult, trångt och mörkt ställe, omgiven av smärre fjäll."

Det troliga är att platsen som åsyftas med "Ruddnas slätt" är Ruonasvágge som ju innehåller bra lägermark. Men beskrivningen av platsen är gåtfull. Förståelsen försvåras av att den gamla kartan har två berg som kallas Ruonas (se kartan ovan). Det ena Ruonas är detsamma som idag, det andra är det som nu kallas Såmmártjåhkkå. Det senare skulle jag mer beteckna som "gråberg" än vårt Ruonas, som är en ganska låg klippa som är mörk i sin övre del och grön i sin nedre. Men eftersom lägerplatsen skulle ligga "söder under" är det bara denna Ruonas-klippa som passar när det gäller placeringen (såvida inte Nensén skrivit fel väderstreck eller förväxlat bergens namn).

Vy ner mot Ruonasvágge, taget innan nedstigningen från norr. Dalens botten syns inte på detta foto. På andra sidan stigen den steniga sluttningen upp mot Vállevágge. Den avrundade kullen längst i bakgrunden är Vallespikens norra del som man ska hålla nästan spikrak kurs mot. Sluttningen som försvinner längst åt höger i bild är Såmmártjåhkkå. Lägg märke den klippa som skjuter ut som ett "knä" hitom och precis till höger om Vallespiken. I klippans övre del ligger 1100-metersnivån (jag har ritat ut den på min skiss).

Samma sluttning som på föregående foto, men nu mer åt väster och sedd från en punkt längre ner mot bottnen av Ruonasvágge. Här finns goda lägermöjligheter. Berget som reser sig på andra sidan är sluttningen av Såmmártjåhkkå. Är det verkligen denna dal som Nensén avsåg med "Ruddnas slätt"? Eller finns det någon annan flack mark i närheten som stämmer bättre med detaljerna i hans beskrivning? Det är svårt att se något alternativ. Fotot taget när jag gick här i juni 2013.

Nensén tyckte inte om landskapet här och använde orden "ett fult, trångt och mörkt ställe". Inte heller denna anteckning är enkel att förstå. Var det själva lägerstället som han inte gillade? Eller var det vid den bäck som fanns "nedom"? Kanske var det trånga ställe han syftade på det som nu kallas Ruonasgårsså. Alltså den djupa ravin som leder jokkens fåra ned mot Tjuoldavágge. Här är det ju verkligen trångt och mörkt. I övre delen av Ruonasvágge är det betydligt öppnare och ljusare, även om det fort hamnar i skugga när kvällen närmar sig. Texten verkar således inte helt tydlig. Men Nensén var mycket noggrann med sina anteckningar så man kan inte utgå från att han skrivit fel. Varför tycks då inte detaljerna i hans beskrivning passa med verkligheten?

Mot Vállevágge

Efter Ruonasvágge stiger landskapet upp mot Vállevágge. Detta är en lång och stenig sträcka, och man ska avverka närmare 300 höjdmeter. Det kändes krävande för både kropp och tanke att leta sig uppåt. Även om vi försökte planera en bra väg så hamnade vi ständigt i blockterräng eller tvingades tappa några meter i höjd för att strax därefter gå uppför igen.

Från den nordöstra sluttningen av berget Málmmatjåhkkå 1705 rinner en ganska vattenrik bäck. Bitvis är den ganska strid och innehåller flera små vattenfall. Det gäller att ta sig över på lämpligt ställe och sådana finns på ungefär 900 meters höjd. På väg dit passerade vi några mindre rösen.

Röse Pr22. En ovanligt formad sten som lagts som en vägvisare. I varje fall tror jag att det var medvetet gjort. Stenen var ganska väl synlig även på avstånd.

Pr23, en flat sten som lutats på ett block. Kameran är riktad mot nordväst. Berget i bakgrunden till vänster är 1138 och vi hade tidigare på dagen kommit till höger om det och sedan gått ner i Ruonasvágge.

Vi kom fram till bäcken som just där rann över berghällar och bildade små forsar. Vi hade inga stora problem med att ta oss över. Nästa dag, när vi kommit till Kvikkjokk, pratade jag med ett par killar som sa att de hade hittat ett röse vid denna bäck som de trodde markerade ett vadställe. Men Diana och jag kunde inte upptäcka någon markering. Möjligen gick vi ändå över nära det röse som de sett.

Rösen - eller inte?

På vägens fortsättning upp mot Vállevágge såg vi stenar och små stenhögar på åtskilliga ställen. Terrängen är sådan att man kan förvänta sig stenar som av naturliga orsaker ligger ovanpå större stenar. Det var ibland svårt att veta vad som var sådana naturliga placeringar och vad som gjorts av människor.

En annan iakttagelse var att de stenar och rösen som troligen var medvetet ditlagda var av enklare konstruktion än vissa av de stora rösekonstruktioner som vi hittat tidigare. Detta kan tyda på att flera rösen och stenar är ditlagda i sen tid av exempelvis fjällvandrare. För några dagar sedan talade jag med en äldre same som menade att många rösen på Präststigen är gjorda av "turister". Detta tycker jag är en rimlig förklaring. Det handlar väl då om rösen som är högst femtio eller sextio år gamla.

Utefter vår färdväg såg vi dessa stenar liggande på ett block. Är de ditlagda av människor? Och om det är så, har personen avsett att de ska markera vägen? Har konstruktionen kanske fallit ihop? Svårt att veta. Jag har inte dokumenterat just dessa som ett röse.

Det fanns ytterligare stenar och små stensamlingar som vi passerade. Om vi hade dokumenterat allihop hade vi nog inte hunnit till Kvikkjokk i tid! Kanske borde man återvända en gång till och titta mer noga på en del av dem. Det är dessutom mycket troligt att det finns rösen som vi inte upptäckte. Förra året gick jag ungefär samma väg men höll något längre ner på sluttningen. Den vägen var mer stenig och svårare att gå. Vad jag minns såg jag inga rösen utefter den färdvägen, men å andra sidan letade jag inte lika noga som vi gjorde i år.

Pr24 var en lutande stenskiva som stabiliserats med en tung sten. I bakgrunden ca hundra meter bort skymtar nästa röse, Pr 25. Vallespiken längst bort vid horisonten.

Pr25 med Pr24 (föregående röse) i bakgrunden. Dalen bakom och nedanför Pr 24 är Tjuoltadalen. Det var få rösen som gav lika ett ålderdomligt intryck som några av dem vi sett föregående dag.

Vi stötte på en del fjällripor på väg upp mot Vállevágge. I närheten av Habres flög två flockar upp, sammanlagt minst 30 fjällripor. Jag har aldrig sett så många på en gång. Denna ripa såg vi uppe vid passpunkten i Vállevágge. Den var orolig och hade säkert en eller flera ungar i närheten.

Färdvägen i Vállevágge

Vi kom upp i Vállevágges övre del något väster om den flacka dalbotten. Vi var inte särskilt långt från mittfåran, så när vi såg röset vid passpunkten gick vi dit för att titta på det. Det är ett röse som byggts på och förändrats helt nyligen så jag har inte tagit med det på min karta. De nepalesiska böneflaggorna som hängde där förra året fanns kvar i år också.

Övre delen av Vállevágge. Vallespiken till vänster. Snöfältet på västra kanten verkar kunna ligga kvar länge på sommaren. Detta foto är från juni 2013, men snöfältet låg kvar när vi passerade i augusti i år. En bit bort i jokken syns en liten grön ö. Den finns inte med på fjällkartan, men jag har ritat ut den på min kartskiss.

Nutida vandrare som går i Vállevágge går på den östra sidan, ganska nära bäckfåran, och passerar alltid passpunkten. På den västra sidan av bäcken ligger ett långt snöfält i Vállevágges övre del, så den sidan är inte särskilt populär att gå på.

Men nu till det verkligt spännande. Enligt den gamla kartan gick stigen inte på det sätt som vi går numera. Den gick inte nere i Vállevágges botten utan istället uppe på dess västra sida, flera hundra meter från dalbotten. Vi stod alltså inför en mycket spännande undersökning: att inspektera detta område för att se hur bra det var att gå på. Se om den gamla vägen kunde ha gått här. Och kanske med riktig tur upptäcka något röse.

Vi skulle inte bli besvikna. Undersökningen skulle ge oss två rejäla upptäckter. Men inte bara det. Den forskning som jag i efterhand gjort hemma har nämligen uppenbarat en stor egendomlighet. Och i samband med detta har jag börjat undra om inte hela Präststigen är ett enda stort mysterium.

Överraskningarna

Vi tog oss bort från passpunkten några hundra meter, vinkelrätt mot bäckfåran (dvs ungefär åt SV). Sluttningen lutade svagt uppför, vilket framgår bra av fjällkartan. Till att börja med kunde vi inte överblicka området framför oss men när vi gjorde det fick vi den första överraskningen. Den gällde terrängen på sluttningen. 

Kameran är riktad mot färdriktningen utmed Vállevágge, dvs SSO. Terrängen är som synes stenig, men underbart jämn och fin att gå på. Så här såg den ut de följande 3-4 kilometrarna, och bättre underlag kan man knappast tänka sig. Den som väljer den här vägen går troligen betydligt snabbare än den som går nere i Vállevágges botten. En annan spännande iakttagelse var all den gröna kartlav som stenarna är översållade av. På mina foton i originalstorlek tycker jag mig hitta lavar som kan vara 500-1000 år gamla.

Jag hade inte hunnit hämta mig från överraskningen att marken var så vandrarvänlig förrän vi fick nästa. För mig var det snarast en chock. När vi vände oss bakåt fick vi nämligen se ett röse. Det stod flera hundra meter bort, på en kulle vid horisonten. Och vilket röse! Det var det mest kompletta vi sett sedan Ruonasvágge.

Pr27 avtecknar sig mot horisonten. På grund av tidsbrist hade vi inte tid att gå dit och dokumentera det ordentligt. Det blev bara telefoton. Positionen på kartan är uppskattad eftersom vi inte tog några GPS-koordinater framme vid stenarna.

Samma röse och samma foto, men med kraftigare förstoring. Man ser att röset är välbyggt och symmetriskt. Den som gjorde detta måste ha lagt ner en hel del arbete, både på rösets utseende och dess placering. Röset syns på långt håll om man skulle komma från Kvikkjokk-hållet. Det hade varit intressant att se hur synligt det kunde vara från andra hållet.

Dessa upptäckter kändes fullkomligt överväldigande. På några ögonblick hade det uppenbarat sig två blytunga skäl för att den gamla stigen gick häruppe och inte nere i dalbotten. Den gamla kartan tycktes ha rätt. Igen.

Fulla av tillförsikt gick vi vidare. Vad kunde visa sig härnäst? Sanningen att säga var det inte särskilt mycket. Visserligen var marken de närmaste kilometrarna underbart lättvandrad, men rösen var det dåligt med. Det enda som liknade ett röse var det som finns på följande foto.

Pr28 var en stor, ljus sten ovanpå ett stort, grått stenbock. I det här landskapet var detta avvikande, så nog är det ett röse. Den ljusa stenen är inte alls lika lavbevuxen som det stora blocket. Röset verkar inte uråldrigt utan av yngre datum. Kanske. Jag vågar inte gissa hur länge stenen kan ha legat så här.

Passage över Vallebäcken

Vi kom så småningom längre ner i Vállevágge och närmade oss gradvis själva jokken. Det var ungefär en kilometer kvar tills det var dags att vada över och leta efter ett lämpligt ställa att ta sig upp till Vállevárre.

Den slingrande åsen. Denna ås, som ligger på östra sidan, är ett bra riktmärke när man ska upp på Vállevágge, vilket jag upptäckte när jag gick här förra året. Man ska gå förbi den med ett par hundra meter. Åsen tvingar jokken att göra en liten böj åt väster, vilket syns på bra på Google men bara nätt och jämnt på fjällkartan. Jag har markerat åsens läge med en pil på min kartskiss. Fotot är från juni 2013.

Vi siktade på att vada Vallebäcken ungefär mitt emot den slingrande åsen. Men vi kom inte så långt. När vi hade mindre än en kilometer kvar blev marken blockig och lite besvärlig. Dianas kängor var i sönderfall och behövde tas av och justeras, och då kunde vi spara tid genom att vada där vi befann oss. Vadet krävde ju avtagning av kängorna.

Om marken hade blivit stenig på den västra sidan så var den inte bättre på den östra. Fram till åsen var det blockterräng. Men när vi kom förbi åsen blev det lätt att gå igen. Vi tog en kort vilopaus ett par hundra meter efter åsen. Vi undrade varifrån vi skulle börja uppstigningen till Vállevárre. Beslutet var inte svårt att fatta när vi hade börjat gå igen. Vi hade nämligen fått syn på en omisskännlig siluett som avtecknade sig högt ovanför oss. Det stod ett stort röse däruppe!

Foto på röset Pr29. Vi fick syn på det efter att vi hade gått två, trehundra meter förbi åsen.

Pr29 på nära håll. Röset ser ut att kunna vara gammalt (i synnerhet den skivformade hjärtstenen), men det var påbättrat med ståltråd och andra moderna finesser. De stöttande stenarna såg ut att ha flyttats, antagligen för att förbättra stöttningen eller för att resa röset (om det någon gång har fallit omkull). Röset är en utmärkt vägvisare och leder vandraren behändigt upp till eller ned från Vállevárre. Jag känner inte till någon bättre väg än denna. I bakgrunden syns varifrån vi kom. Åsen skymtar långt borta. Lägg märke till bäcken på västra sidan, hitom åsen (syns på fjällkartan och på min kartskiss).

Även om stenskivan var "moderniserad" fick jag intrycket av att det var ett gammalt röse. Det står i varje fall mycket lämpligt till. Man får en fin färdväg mellan Vallevágge och Vállevárre. Rösets placering stämmer också bra med vad man kan utläsa av den gamla kartan var stigen gick. Troligen är det också en lämplig plats att vada Vallebäcken, dvs i närheten av den slingrande åsen.

Inom synhåll från Pr29 fanns ytterligare ett röse. Och därefter ytterligare flera stycken. Vi hade inte möjlighet att positionera allihop utan konstaterade bara att uppe på Vállevárre finns en stig som är rikligt rösad och som bitvis också är synlig i terrängen. Rösena såg vid ett hastigt ögonkast ut att vara av blandad ålder men vi undersökte dem inte närmare. En del kan mycket väl vara uppsatta av vandrare eller möjligen renägare. När vi passerade de stora snöfälten över de två ravinerna från Vallespiken såg vi rösen som markerade lämpliga övergångar.

Kartskiss med färdvägar. Vi följde den blå prickningen från Ruonasvágge söderut, och denna övergår i grön färg före Vállevágge. Den gröna prickningen är den som nutida fjällvandrare följer. Den blå prickningen på västra sidan av Vállevágge är den som Diana och jag gick, med början strax söder om Pr27.

På kartan ovan finns ett antal frågetecken. Det är delar där jag är osäker på den gamla stigens sträckning. Jag vet t ex inte om rösena Pr26 (2 rösen nära varandra) ska anses vara gamla eller nya. Bägge rösena består bara av några stenar lagda på större block. Är de från prästfolkets tid och markerar den gamla vägen eller är de yngre och markerar den väg som alla går nuförtiden?

En annan oklarhet är var den gamla stigen korsade Vallebäcken. Här finns behov av ytterligare undersökning. Kan det finnas något röse som markerar ett vadställe?

Till sist skulle jag också gärna vilja veta om vi gick rätt spår på den västra sidan. Vi såg inga rösen söder om Pr28. Skulle vi hellre gått närmare bäcken?

Nenséns färd genom Vállevágge

I de anteckningar som prästen Nensén lämnat efter sig finns något högintressant: han beskrev sin vandring genom Vállevágge. Detta är ju nästan för bra för att vara sant! Här borde vi kunna få en direkt bekräftelse på hur den gamla stigen gick. Så här skrev han:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Vid läsningen av dessa rader häpnar man. Här har vi ett ögonvittne som berättar om en färd genom området. Men det han skriver är inte vad man kunde vänta sig. Vi tar en detalj i taget, med början bakifrån.

Nensén upplevde alltså etappen svår, ja rentav den svåraste på hela resan. Det var stenskravel, och så var det en 2/4 mil lång isdriva (dvs en dryg halvmil enligt nutida mått). Mellan åsen och passpunkten är det närmare 4 km, så detta bör ju innebära att isdrivan sträckte sig genom hela den bit av dalen han hade framför sig. Denna isdriva finns ju även idag, men den är mycket kortare och ligger högst upp och på den västra strandbrinken. Om Nenséns uppskattning stämmer var drivan säkert också bredare och låg antagligen delvis även på den östra stranden. Blockterräng och isdriva. Man kan förstå att det var besvärligt.

Men vänta nu, det låter ju som om han har gått nere i dalbotten och inte uppe på den västra kanten. Något vad över Vallebäcken nämner han inte heller - det borde han ha gjort om de tog den västra vägen. Däruppe hade han dessutom sluppit både stenskravel och isdriva. Och kanske var det just därför den västra vägen kommit till: för att undvika alla de besvärligheter som Nensén upplevde. För strax efter vadet över bäcken blir det mer och mer lättgånget.

Så slutar då denna lilla avhandling med ett egendomligt faktum. Med största sannolikhet fanns det alltså en färdväg uppe på den västra sidan, precis som Generalstabskartan visar. Våra fåtaliga rösefynd styrker också dess existens. Trots detta tycks inte Nensén och hans vägvisare ha använt sig av den! Man kan undra varför.

Visserligen var ju inte den gamla kartan utgiven vid den tiden, men stigen borde ju ändå vara känd eftersom prästerna säkert hade både vägvisare och klövjerenar. Hade man glömt bort den? Eller var det bara så att isdrivan just det året var ovanligt stor och besvärlig, och att man - liksom nuförtiden - tyckte att den östra stranden ofta var en acceptabel väg? För numera möter vi vandrare inte några stora svårigheter där.

Det sista(?) mysteriet

Jag hade tänkt avsluta mina forskningar med detta avsnitt, men jag konstaterar att några frågor ännu sprider gåtfullhet omkring sig. Jag har inte kunnat göra någon datering av rösena med hjälp av en botaniker, men det hoppas jag kunna komma vidare med så småningom. Vidare misstänker jag att det finns fler rösen, sådana som jag inte hittat och kanske sådana som ligger vid sidan av den förmodade stigen. Till sist kommer jag till den verkliga stora frågan: vilka var det egentligen som rösade denna led? Var det samer eller prästfolk eller bådadera? Eller var det kanske folk redan vid silvergruvans tid för ca 300 år sedan?

Så det finns nog anledning att skriva mer om Präststigen i framtiden.

Källor

Generalstabskartan 1890, blad 12. Sulitälma.

Axel Hamberg: Alkavare lappkapell. En kulturbild. STF årsskrift 1926.

Nenséns anteckningar är hämtade ur en artikel av folklivsforskaren Phebe Fjällström: En fjällvandring till Akavare kapell sommaren 1841 - nedtecknad av kyrkoherden i Dorortea, Jonas A Nensén. Artikeln publicerades i Kring Alkavare lappkapell. Studia Laplandica 9, 1988. Stort tack till Björn Andersson som letade upp denna artikel och förmedlade den till mig.

Inlagt 2014-09-20 16:01 | Läst 14813 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-09-20 16:24   brigas
Lägerplatsen i Ruonasvagge :har stannat flera gånger här,nångång har vi sovit men oftast haft lång lunchrast här och tycker det är jättefint.vindskyddat,varmt,vatten att bada av sej i.En vacker plats,rakt inte mörk och dyster. Har gått"nedsidan"(den som går mot Tarrekajse) för jag har tyckt den varit bättre,bl.a. över snöfälten i Vallevagge och jokken har jag nog då passerat nån stans innan de där terasserna eller konerna.Tyckt det varit mest lättfgånget.Dock aldrig med gamla rösen från leden i åtanke.
 
Svar 2014-09-20 20:56   fowwe
Tack, Britt! Jag har samma åsikt som du om Ruonasvágge. Dess övre del är en fin plats. Det där mörka och dystra måste vara någon annanstans (jag tror han menade Ruonasgårsså).
 
2014-09-20 16:48   Håkan Friberg
Jag bockar och tackar för en suveränt intressant trilogi blogginlägg. Jag hoppas att du får tid att komplettera dit sökande efter denna historiska färdväg under någon kommande fjälltur. Jag ser också fram emot besked från kunniga botaniker vad gäller lavarnas ålder.
Håkan
 
Svar 2014-09-20 21:01   fowwe
Tack för din uppskattning, Håkan! När jag började mina redogörelser var jag inte säker på att läsarna skulle orka igenom alla detaljer om rösen och stenar och kartor. Kul att det har fungerat.
Till Kvikkjokksfjällen vill jag naturligtvis återvända. De är på många sätt mina "hemmafjäll". I nästa vecka hoppas jag träffa den där lavexperten jag har fått kontakt med i Lund. Får se vad han har att säga.
 
2014-09-20 22:37   ricke
Tack för ännu ett mycket intressant avsnitt om Präststigen. Det skulle verkligen vara kul att få gå den gamla stigen någon gång. Jag hoppas du får möjlighet och vill fortsätta undersöka och dokumentera färdvägen. Kanske även andra kan bidra med informaton om observationer och erfarenheter på ett öppet sätt. Finns det möjlighet/intresse av/villja att dokumentera detta på ett långsiktigt sätt? Tex rösenas possitioner, uppbyggnad, ålder, färdvägarnas beskaffenhet och lägerplatser. Är Riksantikvarieämbetet intresserat av rösena? Mvh Rickard
 
Svar 2014-09-21 20:02   fowwe
Att gå stigen är mycket trevligt, får du möjlighet så gör det gärna. Tält behövs dock, men möjligen kan man ta omvägen ner till Tarraluoppal om man vill känna stugvärme en natt.
Undersökningarna ska fortsätta i mån av tid, jag är ju uppe i fjällvärlden även av andra anledningar. Detta med att andra vandrare ser och upptäcker är väldigt bra, men jag vet inte om det är möjligt att dela detta på annat sätt än att man kontaktar mig. En forumtråd, möjligen? Men det blir lätt många meddelanden fram och tillbaka, så epost har hittills fungerat bra. Något redskap i stil med Artportalen vet jag inte om när det gäller kulturella och arkeologiska fynd.
Men idén med Riksantikvarieämbetet är ju intressant. Jag ska kontakta dem och höra vad de har att säga. Har dessutom en smula kontakt med Laponiaföreningen sedan tidigare, de har nog ett visst intresse. Ska höra med dem igen.
 
2014-09-20 22:42   smux
Spännande läsning, jag har sett fram mot din berättelse efter vårt trevliga samtal på Kvikkjokks fjällstation.
Vi gick själva delar av samma väg bara ett dygn efter er. Vi kom dock norrifrån och efter att korsat Tjoudavágge gick vi upp på Rounas östsida, norr om Rounasgårsså. Vi tältade på Rounas östsida på 830 möh, precis innan jokken som viker av mot Rounas baksida. Mycket fin plats med underbar utsikt och en av de bästa badplatser vi sett där jokken bildade ett naturligt "badkar". På morgonen dagen efter när vi skulle vidare upp mot Vallespiken låg molnhöjden på drygt 900möh vilket skulle göra det i princip omöjligt att orientera sig upp mot pasströskeln till Vallevagge med karta och kompass, men som tur var steg molnen snabbt under förmiddagen när solen började värma och vi kom iväg. Genom Vallevagge gick vi samma väg som de flesta, dvs i stenskravlet på östra sidan av Vallebäcken, men när vi passerat åsen gjorde vi misstaget att inte stiga upp mot Pr29 trots att vi tydligt såg detta röse på distans. Vi fortsatte istället utmed Vallebäcken ytterligare en bit vilket straffade sig i en rejäl stigning tillbaka till "leden".
Om Nensén upplevde det vi gjorde på morgonen i Rounasvagge med låg molnhöljd kan jag möjligen förstå hans kommentar, i en sådan situation är man ganska isolerad i denna dalgång, som annars är vacker och en bra lägerplats.
 
Svar 2014-09-21 20:15   fowwe
Ja, det blev fina pratstunder på fjällstationen. Jag tror inte jag har hamnat i samspråk med så många fjällvandrare förr. De flesta hade intressanta och spännande saker att berätta. Kändes lika levande som "förr"!
Den där Nensén hade tydligen krav på fjällnaturen! Han kanske ville ha stilla vyer och vackra fjäll att se på. Jag håller med dig om att Ruonasgårsså är ett fint och spännande ställe, jag har gått samma väg som du för många år sedan, fast i motsatt riktning.
Den där "missen" du beskriver gjorde jag också förra året. Men jag visste inte att det var en miss för jag la aldrig märke till röset uppe på kanten.
 
2014-09-21 14:53   dHANScan
Är helt med på att detta är VÄGEN att gå. Inte heller på denna sträcka har jag tidigare sett de rösar du nu på så perfekt vis presenterar.
Jag kännar som mest sträckan när man kommar från Kvikkjokksidan. Då har jag i 30 år tyckat det är en fördel att hålla högt (ca. 1100-1200 m) förbi Vallespiken för att unnvika de två snöfyllda raviner. Sen kommar åsen du beskriver och efter dess går man över jåkken till västra sida där det också var min erfarenhet (bl a 2008) at det är ganska platt att gå och på ganska lättvandrade sten. Om jag där har gået så högt som du beskriver vid rösa#27 minns jag inte. Snöfältet minns jag inte heller
 
Svar 2014-09-21 20:21   fowwe
Hans, du tycks vara undantaget bland fjällvandrare eftersom du gått på den västra sidan! Om man går från det håll du har gjort är det kanske inte naturligt att gå så högt upp (västerut) på sluttningen som vi gjorde. Det är ju lite stenigt i början på den västra sidan och kanske man inte ser hur lätt det är längre fram, lite högre upp. Det där långa snöfältet tror jag inte man ser när man går på den västra sidan, det ligger nära bredvid jokken där marken sluttar kraftigt nedåt och bildar en låg ravinkant.
 
2014-09-22 00:13   OBD
Tack för en serie fantastiskt intressanta blogginlägg! Och du har ju indikerat att det kommer mer. Tack för det.
2012 gick jag faktiskt en bit på västra sidan om jokken i Vallevagge. Vid röset med böneflaggorna tyckte vi det såg bra ut att gå på västra sidan. Och det var det ju. Men vi gick ner och korsade jokken redan vid utloppet av jokken från Tjilákboarkka. Vi skulle till samma tältplats på östra sidan som vi stannat vid på vår vandring åt andra hållet. Vi spanade inte efter rösen och "sprang inte på" några heller.
 
Svar 2014-09-23 13:25   fowwe
Tack, Bertil! När jag läser din kommentar inser jag att den kan kasta ljus över hur man färdades förr. Den tidens fjällvandrare var ju inte särskilt olika oss, utan kunde naturligtvis variera sina vägar och välja olika "spår" beroende på väder, snöförhållanden, önskemål om rastplatser och så vidare. Humör och nyfikenhet spelade också in. Vad jag menar är att de vissa gånger kan ha valt den västra och andra gånger den östra vägen. Ett vägval är ju inget ortodoxt utan något pragmatiskt.
 
2014-09-22 21:30   dHANScan
Visst har jag även gått östra (norra) sidan genom Vallevaggepasset och det är fullt möjligt.
I 1998 redan mitt i juni var det mycket snö, och jag stannade på östra sidan - andra gick då lägt hela vägen upp i Vallevagge och sen möjligen på västra sidan genom passet.
I 1977 och 2003 gick vi resp jag ex från Ruonasvaggehållet och så vid passpunkten att terrängen lockade till att gå västra sidan. Om man stannar där för länge på vägen nedströms Vallevagge, blir jåkklöpet så småningom med brante umgivningar. Troligen har man på prästfolkets tid haft samma erfaring, att det lönar sig att korsa Vallebäcken ca vid den ås du beskrivar. Man tar sig upp el ned vid åsen och unnvikar dervid Vallebäckens ravin och de två raviner från Vallespiken
 
Svar 2014-09-23 13:37   fowwe
När jag läser dina erfarenheter inser jag att man förr säkert prövade olika vägar och - i detta fall - olika sidor av Vállevágge. Vissa erfarenheter gjordes väl ofta och ledde till att "alla" tog samma väg. Andra gånger var det inte lika självklart. Kanske var vägen genom Vállevágge ett av de val som inte var självklara. Liksom förbi den lilla sjön sydöst om Buojdes som jag skrev om i ett tidigare avsnitt.

När staten gjorde den gamla kartan från1890 hade man naturligtvis sakkunniga som levererade information. En spännande tanke är att den (eller de) person(er) som gav synpunkter om vägen genom Vállevágge kanske hade en bestämd åsikt om att det var den västra sidan man skulle gå på (även om man visste att det gick även på den östra). Och så blev det att den ritades där. (Men nu är jag naturligtvis inne och tassar på det osäkra område som kallas spekulation, så jag vill inte hävda att det var så det måste gått till.)
 
2014-09-22 22:21   Lars_Hedegaard
Ja, et fantastisk stykke arbejde - og umådelig interessant.
Jeg er ganske forundret over at Präststigen rent faktisk gik på vestsiden af Vallevagge.
Jeg ville have troet at man gerne undgik vadet over Vallebäcken, der var for meget vand til at den kunne stengås, da jeg gik der sidst i august sidste år, og med tanken på at kirkefolket gik der i tidligere på året, så har været ganske meget vand når de skulle krydse.
Men endnu en gang tak for din indsats og at du deler det :-)
Med Venlig Hilsen
Lars Hedegaard Larsen
 
Svar 2014-09-23 13:10   fowwe
Här tror jag du påpekar något mycket viktigt - att Vallebäcken tidvis kan vara svår att ta sig över. Själv har jag inte upplevt den så, men otvivelaktigt kan bäcken ibland vara vattenrik.
Kan detta med svårigheter att korsa bäcken ha varit fallet när prästen Nensén gick där? Att de visserligen var medvetna om att man kunde gå den västra sidan men att de avstod?
Då som nu gjorde man säkert en avvägning när man valde väg. De som guidade Nenséns ville kanske undvika värre problem än vad de nu råkade ut för på den östra sidan. Som möjligen att bäcken var strid och besvärlig att ta sig över.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!