Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Sarek 28 juni 2009

Uppfyllelsen av en dröm (en av många)

Natten tillbringades på den fantastiska hylla vi anlände till föregående kväll, efter en arbetsam vandring över det nästan helt snötäckta Luohttoláhko. Ljuvlig morgonutsikt över Njoatsosvágge och hela Luohttoláhko. Jag skrev i dagboken "En bra natt på mjuk mark, men vinden har varit kall. Dimma har bildats här och var på höga höjder."

Vårblommor på lägerplatsen.

Att besöka denna hylla var förresten en dröm som gick i uppfyllelse. Vid en vandring 2006 satt jag, Anders och min son Joel på sluttningen väster om Goabrek och beundrade hyllan som alltså befinner sig på motsatta sidan Njoatsosvágge (i förhållande till Goabrek). Vi sa till varandra att där skulle vi vilja gå. Förra året hade vi hoppats på att kunna göra både den vandringen och en bestigning av Pårte, men alltsammans regnade och blåste bort. Nu var vi äntligen här och vi var inte besvikna. Detta är en underbar plats.

Foto ovan visar utsikten mot Jiegnavágge och till höger om dess mynning ser man Svenonius´ glaciär. Fotot nedan visar glaciärens isfall, taget med kraftigt teleobjektiv från vår lägerplats.

Svenonius glaciär fotograferad med telezoom.

Dagens utmaning

Denna dag hade vi en utmaning som vi såg fram emot som resans höjdpunkt, även i bokstavlig mening: att göra ett nytt försök att komma upp på Pårtes topp 2005. Vi hade också planerat en väg som vi inte hade någon säker förhandsinformation om, men som vi ändå var ganska övertygade om skulle kunna fungera. Vi skulle nämligen ta oss upp på Pårtes västra rygg. Med andra ord från sadelpunkten 1425.

På Utsidans forum hade jag och flera andra personer ställt lite frågor om denna passage. En och annan ansåg, liksom jag själv, att kartbilden antydde att det borde gå. I Grundströms Sarekguide finns dessutom något fåordigt skrivet att det går att ta sig ner från toppen den vägen. Mycket mer information än detta gick inte att få, och vad jag minns hörde inte någon av sig som hade prövat denna väg.

Vi satt vid frukosten och försökte beräkna vilken ansträngning som skulle krävas av oss. 800 eller 900 meters höjdskillnad har viss respekt med sig. Vad gällde terrängen väntade vi oss inget bättre än mycket brant blockterräng, men vi fruktade att vi kunde råka på partier med tvära klippstup. Vidare skulle vi ta hela packningen med oss eftersom vi tänkte gå över toppen som "genväg" ner till Sähkokjåhkå.

Resonemanget vid frukosten gick ungefär så här:

- Nu har vi ju varit ute och vandrat rätt många dagar, så vi borde vara ganska vältränade vid det här laget.

- Ja, och dessutom har ju packningarna minskat. De väger nog mindre än 20 kilo nu.

- Unga är vi ju också.

- Absolut, ingen tvekan om det.

- Åtminstone jag som inte har fyllt 50.

- Det där hörde jag inte. Jag är tillräckligt ung.

- OK, det här ska vi klara!

Vi gjorde oss ingen brådska, eftersom gårdagens vandring fortfarande kändes i kroppen. Men tältet togs ner och frampå eftermiddagen kom vi iväg. Vandringen gick på Loamebuollda, ungefär på nivån 1260 meter. Fotot nedan visar utsikten ner i det gröna Njoatsosvágge med jokken som rinner i dess botten. Vilken vildmark!

Foto från vandringen på Loamebuollda, 1260-nivån.

Till foten av Pårte 

Vi närmade oss den steniga och ganska branta sluttningen ner mot Ruopsokjåhkå. I vår färdriktning låg ett stort snöfält i söderläge (se fotot nedan), vilket innebar att det var hårt packat. Anders gick först och höll på att kana ner på ett hårt och isigt parti. Vi tog det därefter mycket försiktigt.

Här passerade vi på snö som delvis var isig.

I min fjällfostran ingår att undvika att tappa höjd. Vi tillämpade detta, men det var säkert ett misstag. När snöfältet tog slut kom vi in i en labyrint av blockterräng och raviner. På de snöfält som låg åt sydöst var bärigheten dålig eftersom de inte smält ner lika mycket. Här gick det tungt. Vi skulle istället gått ner till jokken och följt den uppströms.

- En uppvärmning, kommenterade Anders och syftade på vad som skulle komma.

Ungefär kl. 16 hade vi tagit oss fram till det sammanflöde av två jokkar som syns på kartan ca 1 km NV om sadelpunkten 1425. Där kom en jokk från glaciären på Saitáristjåhkås sydsluttning och en jokk från ett snöfält väster om Pårtes topp 2005. Vid detta sammanflöde rastade vi och fyllde oss med energirik soppa och annat smaskigt.

Anders lagar soppa vid foten av Pårte.

Mot toppen!

Medan vi åt vår sena lunch betraktade vi branten upp mot Pårte. Den ligger i västerläge och var helt barsmält. Det var som vi föreställt oss: blockterräng med stenar i alla storlekar. Och brant, väldigt brant. Dessutom fanns här och var nästan lodräta partier som var uteslutna för oss som inte ägnar oss åt klättring.

Vi funderade. Den dagstur vi hade gjort upp på Kanalberget nästan en vecka tidigare framstod nu som enkel (se tidigare blogginlägg om detta). Det vi nu stod inför var något annat och här krävdes en idé om bästa väg.

Vi studerade sluttningen noga med kikare och enades om följande plan: först gå fram till sammanflödet, där det gick att gå över på ett tjockt snöfält. Sedan skråa i den steniga terrängen i riktning mot 1425. När terrängen övergick att bli mindre brant borde vi kunna ändra riktning och sikta direkt på toppen.

Så bar det iväg bland stenarna. Vi kryssade lite hit och dit för att hitta väg. En del stenar såg ut att kunna komma i rörelse så det gällde att inte gå precis bakom eller under varandra.

Den brantaste biten innebar en höjdskillnad på mellan 150 och 200 meter. Med hela packningen på ryggen kunde det inte ju gå särskilt fort. I sådana lägen försöker jag tänka mycket enkelt, ungefär så här: "Vad det handlar om är att sätta den ena foten före den andra. Om jag gör det tillräckligt många gånger kommer jag till slut fram till målet."

Nu var målet bara ett delmål, nämligen området strax före sadelpunkten. Vi pustade ofta och njöt av utsikten ner mot Ruopsokjåhkå och Njoatsovágge.  

Hänförande utsikt!

(Här måste jag infoga ett ord om packningen. Det visade sig efter turen, när vi vägde packningarna i Kvikkjokk, att min ryggsäck hade varit 1 kg tyngre än Anders. Anders - som är mycket mån om att framstå som den unge, atletiske och mest vildmansmässige av oss två - hotade med de förfärligaste ting om jag avslöjade för hans familj och bekantskapskrets att hans packning varit lättare än min under det avgörande skedet av vandringen.

Så om jag kort efter publiceringen av detta inlägg skulle påträffas livlös kan varje läsare av bloggen dra sina egna slutsatser om vad som hänt.)

Efter den första biten blev sluttningen mindre brant. Det gick så som vi hade hoppats. Egentligen är bestigningen inte så svår, det handlar mest om vägval, uthållighet och att undvika direkta misstag.

Nu var det en annan sak som började oroa oss. Det vällde in moln över bergen från norska sidan, vilket syns på fotot ovan. Det var inga små mängder heller. De lägre topparna sveptes in och blev osynliga och bara de högsta stack upp.

Det här väckte dystra minnen till liv. Precis så hade det varit när vi skulle upp på Kanalberget. Skulle vi nu få en repris på den vandringen och se Pårtes topp försvinna i ett dimmigt töcken? Vi kastade blickar på Kanalberget som syns bra från Pårte när man närmar sig toppen (fotot nedan).

Utsikt från Pårte. Noajddes runda kulle i mitten och bakom Kanalberget. 

Uppe!

Men dimman blev inte värre, och efter sammanlagt tre timmars möda från lunchstället var vi uppe på toppen. Det kändes härligt.  Vädret var faktiskt helt underbart med klar himmel omkring oss. Det var klart även ovanför molnen som låg i väster, under oss. Vinden var däremot kall, men känslan av att ha kommit upp betydde mer.

Dimman väller in från väster.

Trots att det var ganska sent på dagen stannade vi uppe på toppen så länge vi kunde hålla oss varma. Åt alla håll fanns bergstoppar och slätter att titta på och identifiera. Utsikten ner mot Bårddejiegna var vild och dramatisk. Stupet är tvärbrant. Här gällde det att inte falla över kanten!

Jag ser nog ut att vilja vila en stund.

Vi stannade däruppe i en timme innan vi började vandringen ner mot observatoriet. Det var väldigt stenigt och på denna sida även en del snöfält. Någon hade gått här tidigare, kanske samma dag. Det fanns  spår av stövlar, storlek större.

Hambergs observatorium är en unik samling konstruktioner.

Observatoriet skulle förstås undersökas, och medan vi förundrade oss över konstruktionerna förbrukade vi det sista vattnet vi hade med oss. Det var dags att gå ner och finna tältplats.

Långsam vandring ner

Nerfärden gick lika långsamt som uppfärden. Det är ofta så i blockterräng, man går sakta och försiktigt nerför för att inte riskera att snubbla. Här och var följde vi en slags stig bland stenblocken. Det fanns rösningar också. Denna stig försvann ofta men rätt som det var kom vi på den igen.

Vi hann bli väldigt trötta på alla dessa evinnerliga stenfält. De verkade aldrig ta slut. Till sist övergav vi både stigen och stenarna och tog oss ner på ett par stora snöfalt till en lämplig tältplats. Den låg ganska nära den översta av de tre parallella jokkarna uppe vid sjön (sjöarna)Tjievrajávrátja.

Jag tror vi var nere ungefär klockan ett på natten. Det var förstås ljust ute. Sommarkvällarna i fjällen är enastående, och innan vi gick och la oss blev det en försenad middag i all enkelhet.

Kartan nedan visar den väg vi tog över Pårte. Efter att vi kommit hem dök det upp ytterligare berättelser från vandrare som tagit sig upp till punkt 1425 men gjort ett annat vägval än vi i den första branten för att komma dit. De hade tagit den genaste vägen och gått upp i den grunda ravin som leder direkt upp till punkten från väster. Detta är alltså ett användbart alternativ.  

Den gruppen hade sedan inte bestigit Pårte. De hade tagit sig ner i "skålen" vid sjön 1197.

Vårt vägval, från lägerplatsen på hyllan till nästa plats vid Sähkokjåhkå.

Kartan visar också "normalvägen" från 1260-hyllan (mörkröda prickar). Om man tar den vägen vadar man Ruopsokjåhkå och går väster om Tjievrra fram till stigen som passerar över Sähkok.

PS. Det där med livlös osv var naturligtvis ett skämt ;-). Anders skulle naturligtvis aldrig göra något sådant. Inte ens mot mig. Förresten har han tagit en del av fotona, nämligen nr 1, 4, 7,  9, 10. 

Kommentar 2018-07-15. Den "normalväg" jag ritat ut med mörkröda prickar är inte helt och hållet den bästa (har tydligen missat att uppdatera detta). Ännu bättre är att från 1260-hyllan sikta rakare ner mot det ställe där Ruopsokjåhkå möter den lilla jokken från Teura (dvs mitt emot k:et i Ruopsokjåhkå). Precis efter detta möte har bildats en liten bassäng och här är det bra att vada. Man förkortar då sträckan att gå i blockterrängen.

Postat 2009-11-26 18:11 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

En topp i Jotunheimen

I slutet på juli i år besökte jag Jotunheimen i Norge under några dagar. Det var andra gången jag besökte området som verkligen är en pärla. Dessutom är det på ganska behändigt avstånd om man bor i södra Sverige. 

En av dagarna följde jag med de två vana norgevandrararna John och Sten upp på en intressant topp, Stora Smørstabbtinden i västra delen av Jotunheimen. Denna topp är intressant av flera skäl. Dels är den relativt hög (2208 möh), dels kan den bestigas på egen hand utan brevandring (dvs vandring över glaciär). Uppgången är acceptabelt brant och utsikten från toppen är magnifik.

 Smørstabbtinden sedd från norr

När man ser toppen på avstånd är det svårt att tro att det går att bestiga den, eftersom den liknar en vass egg med mycket branta sidor.

 

Vi började vid Krossbu fjällstation där det finns en parkeringsplats och följde sedan leden österut tills vi kom fram till Leirbreans nordligaste del. Därefter gick vi i en båge upp till Leirvatnet (se den blåprickade linjen). Vid Leirvatnets sydända fanns det gott om drickvatten och vi rastade en stund och njöt av utsikten som var storslagen redan här. Man ser ner på Leirbrean och kan studera glaciären på nära håll.

 På väg upp mot Leirvatnet.

Därefter blev det strax brant, och även en del snöfält som man kunde gå på. Vissa bitar var rejält branta, och man fick ta händerna till hjälp. Det går att hitta vägar som är lättare än andra, och då går det lite lättare. Regeln är att hålla ganska nära västbranten (men inte ända framme vid kanten).

En del snöfält var också rejält branta, men det gick att sätta i fötterna hårt och ta sig uppför. Onekligen ganska jobbigt och svettigt. Jag hade för stor ryggsäck med för mycket packning (ja, se svenskar), så den lämnade jag efter mig för att orka bättre.

Mycket brantare än så här blev det inte.

Upplevelsen på toppen var fantastisk med underbart soligt och varmt väder. Vi satt och njöt med fin utsikt åt alla håll, och det var inte ens svalt däruppe. Närmast hade vi topparna Kniven och Storebjørn. Åt andra håll hade vi Galdhøpiggen och Glittertind. Åt sydväst låg det dramatiska massivet Hurrungarne.

Närmast Kniven. Till höger Storebjørn.

Eftersom vi inte hade någon brådska så satt vi länge och såg på allt tjusigt runtomkring oss. 

I bakgrunden breder Jotunheimen ut sig.

Nerstigningen gick bra och betydligt fortare än att ta sig upp. Vi hittade en nerväg (Johns förtjänst) som inte krävde lika mycket klättring som uppvägen. Det gick också bra att åka nerför de branta snöfälten, stående på kängorna. Kul!

Vandringen tillbaka till Krossbu gick ungefär samma väg. Avståndet från fjällstationen upp till Stora Smørstabbtinden är ungefär 7 km, kanske mer eftersom man inte går rakt på utan behöver gå i en båge. Vi ägnade nästan en hel dag åt denna tur, men då tog vi god tid på oss att se och uppleva så mycket som möjligt och rusade inte på i norskt tempo.

Toppen besöks av turister, men det verkar inte vara särskilt många (åtminstone mötte vi bara ett par stycken).  Turen var en mycket trevlig upplevelse som jag gärna rekommenderar, eftersom varken glaciär- eller klättererfarenhet behövs.

Postat 2008-09-11 23:59 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in