Septembervandring (4): Luohttoláhko och Sarvesvágge

Att vakna upp på Luohttoláhko med sol och blå himmel var en totalt annorlunda upplevelse än den regniga vandringen dagarna innan. Det var rymd och vidd åt alla håll. Och det var tyst. Inga brusande forsar fanns i närheten, de som fanns syntes på avstånd bara som ljusa strimmor.  Den karga marken gav också en alpin känsla, helt annorlunda jämfört mot att befinna sig nere i den gröna och växtrika dalen. 

Fotot är taget från södra stranden av Luohttojávrre, mot norr. Ridátjåhkkå till vänster, på andra sidan "avgrunden" ner till Sarvesvágge. Nåite (Noajdde) till höger.

En favoritplats

På Luohttoláhko befinner man sig på en betydande höjd, platån ligger lika högt som ett litet berg. Att man är högt uppe märker man när man ser på de omgivande bergen, man får känslan av att vara ganska nära dess toppar. I norr och i söder sluttar det kraftigt nedåt, och övergången från den flacka platån till sluttningarna ger intrycket av att det är en kant. Det är som att befinna sig uppe på ett gigantiskt tak.

Luohttoláhko är en av de mest fascinerande platserna i hela Sarek. En dag som denna var den helt hänförande. Skönheten i det stilla landskapet hade en sagolik förmåga att få oss två trötta vandrare att må bra till både kropp och själ.

Nattens minusgrader fick vattnet i alla småpölar att frysa och täckas med vackert mönstrade isskorpor. Foto: Anders Gudmundsson. 

Trots att marken var frusen kändes luften inte kall. Vi gick ner till sjön och såg till att tvätta oss från topp till tå. En härlig känsla att bli ordentligt ren. Till ett regelrätt bad inbjöd sjön däremot inte. Efter tvättningen hade vi mycket att pyssla med. Kängorna som nu tinat upp behövde smörjas in. Kläder och utrustning sattes ut i solen för att torka. Ispansaret på mina regnkläder behövde tina upp och torka bort. Med mera. Allt detta gjordes i en behaglig sinnesstämning, med avbrott för fotografering och små promenader hit och dit.

Foto: Anders går ingenstans utan sin kamera...

...och det var detta han fångade på bild. Foto: Anders Gudmundsson.

Dagens utflykt: Nåite

Vi hade bestämt oss för att ägna en del av dagen åt att gå upp på Nåite (Noajdde). Vi hade ingen brådska och det hann bli eftermiddag innan vi kom iväg. Kök och lunchmat hade vi i ryggsäcken. Vi rastade vid bergets fot och smälte snö för att laga soppa. Sedan fortsatte vi uppför Nåites steniga sluttning som var brantare än vad det såg ut nerifrån. Mängden snö ökade ju högre upp vi kom, däruppe var det vinter. Vi såg fotspåren efter två personer som gått upp tidigare än vi, men vi såg dem aldrig. De måste ha hunnit ner igen.

Promenerande på Luohttoláhko. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Anders tar sig uppför Nåites snötäckta sluttning.

Foto: Uppe på själva toppen fanns inte bara ett toppröse utan flera stycken, placerade i en jämn cirkel. Jag tror det var elva eller tolv stycken. Stenarna var vindpinade och en del av dem hade fått ett tjockt ispansar sedan gårdagen. Man kan undra varför toppstenarna är utplacerade på detta sätt. Minnesmärke? Kulturell eller religiös symbol? Eller något annat?

Foto: Utsikten från Nåites topp är verkligen suverän. Man ska inte låta sig luras av bergets måttliga höjd. Fotot ovan tog jag i riktning österut och topparna på ömse sidor om den sadelformade kammen är Bielloriehppe 1830 (t.v.) och Oalgásj 1918 (t.h.). I sadelns lägsta punkt ca 1650 m ö h satt vi den 7 september 2010 under en dagstur vi gjorde då (beskriven här ).

Samma läckra utflyktsmål vid sadelpunkten som i fotot ovan. Detta är taget två dagar senare, nerifrån Sarvesvágge. Kontrasten mellan den trädbevuxna sluttningen och de höga snöklädda topparna gör att det är lite Himalayakänsla över bilden.

Utsikt mot nordost. Mellan bergen skymtar Bierikjávrre och det runda lilla berget Bierikvárásj. Foto: Anders Gudmundsson.

Efter någon timme på toppen började vi nerfärden, mätta av alla intryck. Sluttningen kändes ännu brantare nu och vi tog det försiktigt på alla lösa stenar. Det var snö eller is på många av dem.

På tillbakavägen spanade jag efter lämpliga lägerplatser. Vissa områden av Luohttoláhko är besvärliga att tälta på, men mellan Nåite och sjön går det med visst besvär att hitta bra platser i närheten av de bäckar som rinner (de bäckar som är utsatta på kartan). Bra att veta till nästa gång. För hit vill jag återvända.

Sarvesvágge

Nästa dag lämnade vi det underbara Luohttoláhko. Vädret hade slagit om på nytt och återgått till de där vandrande regnridåerna som vi blivit så bekanta med i Njoatsosvágge. Vi tog oss nerför slänten på norra sidan och fick bra utsikt mot renvaktarstugan i Sarvevágge och den kanjon som ligger i närheten av stugan. Det gick en del vandrare i Sarvesvágge.

På några sträckor i Sarvesvágge är videsnåren höga. Ibland går det att hitta stigar genom dem, ibland inte. Jag har intrycket av att denna dalgång är så välfrekventerad att stigarna blir alltmer vältrampade av vandrare. Denna dag såg vi en del folk som gick där. Foto: Anders Gudmundsson.

Röda björkblad på Noajdevallda. Foto: Anders Gudmundsson.

Lägerplatsen blev på en gräsplätt bland enbuskar och björkar. Nästa dags förmiddag blev underbar med sol och stilla väder. Fåglar sträckte förbi på väg söderut, men en mindre hackspett fick vårkänslor och ropade några gånger. På eftermiddagen gick vi vidare, och målet var en lägerplats på Bielloriehppes nordöstsida, "The Dark Side". 

Foto österut från Noajdevallda. Låddebákte till vänster, Stuor Skoarkki till höger.

Foto: Stigen på södra sidan av Sarvesvágge är tydlig och lätt att hitta. Om man ska mot "The Dark Side" är det den man ska följa mellan Gaskasjågåsj och Stuolojågåsj. Strax före Stuolojågåsj lämnar man stigen och går över den steniga gamla svämkänglan och sedan genom den täta och kuperade skogen. Därefter passerar man bland träden en förfallen renstuga som inte längre är utsatt på fjällkartan.

Foto: Paus med soppa, i skogen utmed Sarvesjåhkå.

Vid Stuolojågåsj inträffade ett missöde. Anders snubblade i den ovanligt vattenrika strömmen, blev rejält blöt och fick vatten i sin kamera. Skymningen föll medan vi gick vidare och det mulna vädret gjorde att det började bli ganska mörkt. Med mörkret kom kylan. Anders kläder var våta och han gillade inte att bli kall. Detta är verkligen "The Dark Side".

Terrängen var inte helt enkel. Den frodiga örtväxligheten och de täta snåren hindrade framfarten. Marken var förrädiskt ojämn och halkig, men här och var fanns djurstigar att följa. Temperaturen gick snart under nollpunkten och det blev frost på växter och mark. I sådana lägen är det bara att säga till varandra att ta det lugnt och bara mala på. Vi vet ju att vi kommer fram om vi ser till att undvika missöden och tillbud.

Vi nådde till slut den första jåkken (öster om topp 1608), med minimalt dagsljus kvar. Tältet kom upp på en jämn platå på hedmarken strax söder om vattenfåran. En mycket fin plats med utsikt över Rapaselet nedanför oss. Vi såg fram med förväntan att spana efter älgar och andra djur nästa morgon.

Foto på vår lägerplats. Det var minusgrader på natten, men riset under tältgolvet var mjukt och isolerande och sömnen var god. Ändå blev denna lägerplats en besvikelse. Jag hade haft stora förväntningar att avskildheten skulle medföra att det var fullt av djur. Men det var nästan helt tomt. Inte ens en älg.

Vi fortsatte i skogen under regntunga skyar, men själva regnet dröjde lyckligtvis. Mellan träden kunde vi spana ut över Rapaselet, men det fanns inte mycket att se. Ett par sångsvanar med tre stora, grå ungar gladde oss. Vi har sett detta svanpar tidigare år också. Lyckad häckning denna säsong, alltså. Dagens största händelse var ett kungsörnspar som hade stor flyguppvisning för oss.

Vi kom fram till Bielloriehpjågåsj och följde ravinen uppför, utmed dess norra kant. Det fanns fortfarande många försenade hjortron kvar på marken, vi plockade och åt. Uppe i nivå med relästationen kunde vi komma över vattenfåran. Men här var det regnig dimma, så det blev blött igen.

Dimman följde oss ända till nästa stora jåkkravin som är mycket djup. Dimman var så tjock att vi inte såg ända ner till botten av ravinen och heller inte den andra ravinkanten. Det var omöjligt att våga sig ner i den, vi fick följa den neråt ända tills den tog slut nere i björkskogen. Hade vi vetat detta skulle vi gått hela vägen i björkskogen istället.

En ny våt tältplats. På kvällen hade vi korsat jåkken och sedan tagit vi oss upp ett femtiotal höjdmeter i skogen som där var ganska gles. Vi fann denna plats som inte var särskilt idealisk. Den lutade för mycket och var ojämn. Fotot taget den följande dagens morgon.

Foto från tältplatsen visar några kullar utmed ravinen till den djupa och branta jåkken som kommer från glaciären norr om Gådoktjåhkkå 1885. Denna ravin är ett ofta underskattat hinder till och från "The Dark Side". Utan klar sikt har man svårt att överblicka den, och klipporna nere i ravinen är branta.

Hemåt

I det väder som rådde kände man sig inte så kaxig. All utrustning  var blöt eller åtminstone fuktig (utom sovgrejerna som vi hade i vattentäta påsar). Vi gick vidare mot bron över Gådokjåhkå och hoppades på en stunds torrt väder under dagen. Det kom ingen sådan stund, utan den regnmättade dimman fortsatte. Vi blev dessutom försinkade vid bron på grund av ett litet missöde med GPS-koordinaterna och dimman gjorde att vi inte kunde orientera efter omgivningen. Efter att slutligen hittat bron (den syns ju inte på håll) vandrade vi tills vinden, kylan och regnet satte stopp. Stoppet bestod i att Anders GoreTex-kläder inte stod emot längre utan öppnade alla porer och släppte in regnet utan det minsta motstånd. Det var i varje fall vad han sa.

Regnet fortsatte hela den natten, nästan utan uppehåll. Blåsten var värre än någonsin och vi hade lagt stenar på tältpinnarna för att vara säkra på att inga linor slet sig. Utrustningen har väl aldrig varit så blöt som den var den följande morgonen. Men senare, på förmiddagen, blev det faktiskt bättre - vi trodde knappt våra ögon. Äntligen gick det att gå utan regnkläder och få kroppen torr.

Foto: Äntligen soligt väder! Och en skymt av Pårekslätten i fjärran.

Den allra sista delen av vår tur innebar en mycket vacker tillvaro på Pårekslätten innan vi gick mot Kvikkjokk. Anders la beslag på min kamera och tog en massa bilder med den eftersom hans egen kamera slukat en massa vatten. Kanske blir detta till en egen liten berättelse så småningom.

Skogen i Änok - övergiven av myndigheterna?

Under den fjällvandring som jag och min gode vän Anders gjorde i september hade vi tänkt att gå genom området Änok, det som nu riskerar att få en stor del av sin fjällskog avverkad. På grund av bl a älgjakt kunde vi inte vandra genom området, däremot studerade vi det på avstånd från Vállevárre. I ett tidigare inlägg här på min blogg har jag skrivit om detta här.

Ovan: Karta över Änok med de avverkningsanmälda skogsområdena markerade med rött. Ur dokument från Naturskyddsföreningen.

Foto över Änok, taget  från Vállevárre som ligger väster om området. Fotot visar dalen där Kamajokk rinner. Sluttningen bakom är Standár (Stantar). Den röda linjen är mitt försök att visa det norra området som riskerar att avverkas. Hela detta område består av urskogsartad barrskog, bestående av gammal och grov tallskog. Det har beskrivits som ett av Sverige finaste tallurskogsområden. (Det södra avverkningsområdet är troligen inte synligt på fotot eftersom det är dolt av barrskogen som ligger närmast kameran. Den övriga arealen i Änok - troligen ej avverkningsbar - syns på fotot som områden med ljusare grön färg än barrskogen. Den består av  fjällbjörkskog, vide, vattenytor och myrar.)

När Kamajokks Naturreservat planerades var det tänkt att området Änok skulle ingå i detta. Men efter överläggning mellan Länsstyrelsen och de privatersoner som äger marken så lyftes det ut. Jag har inte kunnat finna anledningen till att man gjorde denna överenskommelse, men jag tror inte att Länsstyrelsen då misstänkte att markägarna ville avverka. Länsstyrelsen var ju mycket medveten om skogens höga naturvärden. När ägarna av marken i Änok sedan lämnade in sin ansökan om avverkning kom det som en överraskning för många, bland annat för en del av dem som är markägare i Kamajokks NR.

Jag ska nu redovisa vad som hände efter att markägarna ansökt hos Skogsstyrelsen om att få avverka skogen i Änok. Det är en historia med en del märkliga och överraskande inslag.

Skogsstyrelsen frågar Länsstyrelsen

Inför sitt beslut inhämtar Skogsstyrelsen synpunkter från Länsstyrelsen om eventuell avverkning i Änok. Länsstyrelsen svarar med hänvisning till 18 § i skogsvårdslagen. Bland annat skriver man: Enligt § 18 SVL får tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte ges om den är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Länsstyrelsen bedömer att den aktuella avverkningen berör ett område som har väsentlig betydelse för naturvården och att en avverkning skulle vara oförenlig med områdets naturvårdsintressen. Länsstyrelsen anser därför att tillstånd till avverkning inte ska medges i aktuellt ärende.

Länsstyrelsens åsikt är således klar: området bör skyddas. Eftersom Länsstyrelsen inte själv har skyddat skogen (så som man gjorde med Kamajokk) bör därför Skogsstyrelsen använda skogsvårdslagens 18 § och inte medge avverkning.

Det är värt att notera att bedömningen som Länsstyrelsen gjort av skogens skyddsvärde sammanfaller med Skogsstyrelsens egen. För även Skogsstyrelsen har ju kommit fram till att Änokskogen har höga naturvärden och är synnerligen skyddsvärd. Av de 55 hektar som markägarna vill avverka har 51 hektar kommit med i Skogens Pärlor, som är Skogsstyrelsens beteckning på särskilt skyddsvärd skog. (Ytterligare information om "pärlorna" i Änok finns på myndighetens hemsida, där det också finns en kartsökfunktion så att man kan läsa detaljer om dessa områden)

Skogsstyrelsen fattar beslut

När Länsstyrelsen säger på detta sätt tycker man att saken borde vara klar. De två myndigheterna är ju överens i sak: skogen är delvis nyckelbiotop och mycket skyddsvärd. Det logiska vore att avslå ansökan om att få avverka. Men så ser inte Skogsstyrelsen på saken!

I sin motivering till varför man ändå vill medge avverkning ägnar Skogsstyrelsen mycket textutrymme åt att förklara hur man har kommit till detta beslut.

Man säger till att börja med att höga naturvärden i sig inte är ett formellt hinder för avverkning. Vidare att den allmänna strategi som staten har för skogsskydd enligt miljömålet Levande skogar inte gäller fjällnära skogar. Vidare att om avverkning skulle avslås måste markägarna kompenseras ekonomiskt med medel som då måste tas från skyddet av andra typer av skog (det är således en pengafråga också). Vidare att tanken med 18 § i Skogsvårdslagen ska tolkas så att den ska användas restriktivt. Vidare måste man göra en helhetsbedömning av hela det område som Änok ligger i, det ska också spela in, anser man. Med mera.

Skogsstyrelsen gör i sin argumentering en stor affär av att Länsstyrelsen haft möjlighet att skydda Änokskogen vid tidigare tillfällen men avstått från att göra detta. Ja, Länsstyrelsen har två gånger undantagit området från skydd när tidigare reservatsbildningar skett.

Alla dessa resonemang leder fram till Skogsstyrelsens beslut att det inte finns något skäl att motsätta sig avverkning.

När man läser myndighetens argumentation får man känslan av att det egentligen inte finns någonting alls som talar till Änokskogens fördel. Utom att det är skyddsvärd gammelskog, förstås. Men det tycks inte ha någon avgörande tyngd för Skogsstyrelsen.

Änok i gryningsljus, sett från Vállevárre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.

Skogsstyrelsens ovilja att hindra avverkning

Det är i Skogsstyrelsens resonemang en sak jag finner så märklig att jag vill lyfta fram den mer i detalj. Det gäller den ovilja man har att neka avverkning med hänvisning till 18 § i Skogsvårdslagen - inte bara i Änok utan i största allmänhet.

I Änok-fallet var ju bakgrunden den att Länsstyrelsen medgett att Änok hade undantagits från reservatsbildningen Kamajokk. Denna reservatsbildning var för övrigt inte enkel att genomföra. Det blev en långdragen och infekterad process där det fanns många åsiktskillnader och motsättningar mellan olika parter. 

När sedan Skogsstyrelsen frågar om Länsstyrelsens syn på Änok vill Länsstyrelsen att Skogsstyrelsen ska ta på sig ansvaret att skydda, eftersom man själv inte gjort det utan har andra områden i länet som man satsar på. Men att skydda Änok, det vill inte Skogsstyrelsen. Och man resonerar på följande sätt.

För att neka avverkning med hänvisning till 18 § så måste Änok ha ett så högt naturvärde att en avverkning skulle vara "oförenlig med områdets naturvårdsintressen" (lagens formulering). Men om en avverkning vore oförenlig med naturvärdena, då skulle ju Länsstyrelsen redan ha gett området skydd. Men nu har Länsstyrelsen inte gjort det utan prioriterat sina medel till andra områden. Alltså kan en avverkning i Änok inte vara oförenlig med naturvårdsintressena. På detta sätt resonerar Skogsstyrelsen.

Resonemanget är så märkligt att man häpnar. Åtminstone gör jag det. För vad Skogsstyrelsen säger är ju att om den i något fall skulle bedöma att 18 § faktiskt ska användas, då beror denna bedömning på att Länsstyrelsen (eller någon annan myndighet) redan tänkt att skydda genom exempelvis naturreservat. (Följden blir då förstås att man slipper använda 18 §.) Och omvänt: om ingen annan myndighet har planerat att skydda skogen så kan den således inte vara (tillräckligt) skyddsvärd. (Och även då blir följden att man slipper använda paragrafen.)

Man kan fråga sig vad Skogsstyrelsen tror att 18 § i Skogsvårdslagen egentligen ska ha för funktion om man själv inte kan tänka sig att använda den. Ingen annan får ju använda den heller, som till exempel Naturskyddsföreningen som överklagade Änokbeslutet och menade att Skogsstyrelsen brutit mot lagen.

Skogsstyrelsen är förstås medveten om att 18 § är till för att i vissa fall hindra avverkning av fjällnära skog. Men den ska användas restriktivt, menar man. Ja, den tolkningen har man sannerligen följt. Sedan paragafen tillkom år 1991 har Skogsstyrelsen nämligen inte använt den en enda gång. Inte heller för andra skogar än fjällskog är man beredd att neka avverkning. Det är extremt sällsynt att detta sker, vilket Maciej Zaremba visade i sin artikelserie Skogen vi ärvde (i DN, finns numera utgiven som bok).

Änok i gryningsljus, sett från Vállevárre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.

Vad Skogsstyrelsen faktiskt gjorde

Man kan undra om Skogsstyrelsen överhuvudtaget gjorde något för skogen i Änok. I sak var man ju överens med den andra myndigheten (Länsstyrelsen) om att skogen är mycket skyddsvärd. Men sedan tycker båda två att det är den andra myndigheten som har ansvar att skydda den!

Gjorde då Skogsstyrelsen ingenting alls? Jo, faktiskt något (åtgärder som jag inte tror kostar särskilt mycket för myndigheten utan mest för markägarna). Man kräver  en bankgaranti av markägarna på en summa pengar för att avverkningen skulle få påbörjas. Pengarna ska användas till återplantering, som på grund av områdets karaktär beräknas vara kostsamt.

Sedan kräver man en sak till: att ett litet område på 1,4 hektar i det södra/västra området undantas från avverkning. Detta område innehåller uppenbarligen något som är rödlistat. Man kallar till ett samråd med markägarna. Men överläggningen går inte bra, markägarna vill inte gå med på att spara nyckelbioptopen. Samrådet misslyckas. Någon betydelse för tillståndet att avverka tycks det däremot inte ha (i varje fall inte vad jag har kunnat utläsa).

Bild (ovan) på det område på 1,4 hektar som Skogsstyrelsen vill undanta från avverkning. Ur Skogsstyrelsens beslut om avverkningstillstånd.

Därmed kunde saken vara avslutad - men vi vet ju att det blev en fortsättning. Röster höjdes till försvar för Änoks gammelskog. Det skrevs brev.  Och Svenska Naturskyddsföreningen överklagade Skogsstyrelsens beslut att tillåta avverkning. Dock slutade detta med att Kammarrätten i Sundsvall avvisade Naturskyddsföreningens överklagande. Skogsstyrelsens beslut om att tillåta avverkning står alltså fast.

I skrivande stund säger sig markägarna vilja göra området till naturreservat eller liknande. Jag ska här inte spekulera över hur det kan komma sig att de ändrat uppfattning jämfört med tidigare utan bara konstatera att det vore en bra lösning för Änokskogen. Men det är inte säkert att myndigheterna är villiga att tillmötesgå deras begäran. Vi får hoppas och se.

Tack

Inför skrivandet av denna artikel har jag fått en hel del betydelsefullt material från myndigheter genom en privatperson som på eget initiativ sänt dem till mig. Jag är denna person skyldig stort tack.