Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Frippes fall snart på BD 6:an Placerad på karta

Om jag hade makt att påverka de som tillverkar kartor - eller kanske snarare de som namnsätter dem - skulle jag starta en envis lobbyverksamhet för att få med Frippes fall på BD 6:an. Jag har samtalat med många som vandrat i Abiskotrakten och haft mejlkontakt med nästan lika många, men INGEN tycks ha upptäckt mitt vattenfall - Frippes fall. Jag har vandrat i trakten tre gånger och vid samtliga tillfällen har jag passerat fallet. Två av gångerna övernattade jag där. Och jag ska dit igen - redan nästa sommar.

Första gången jag kom dit var något av en slump. Jag har beskrivit det i denna vandringsberättelse här på Utsidan: http://www.utsidan.se/cldoc/972.htm

Texten lyder som följer: "Förra året träffade jag professor Ulf Molau vid stationen(forskningstationen i Latnjavagge). När det var dags för mig att dra vidare tipsade han mig om en vacker tältplats vid en liten tjärn precis på kanten till stupen ner mot Kårsavagge (syns tydligt på kartan 2,5 km SO forskningsstationen). När jag kom dit visade det sig att den var i det närmaste torrlagd och inget rinnande vatten fanns i närheten. Jag fortsatte österut längs stupet fram till nästa lilla sjö (precis norr ”å” i Kårsavagge). Här var det för stenigt. Istället för att fortsätta österut följde jag bäcken norrut till tre små sjöar. Där hittade jag en helt underbar tältplats. En av sjöarna var mycket grund och därmed rejält uppvärmd. Från sjön föll det ut ett litet vattenfall på två meter med minst 15-gradigt vatten. Vilken underbar dusch!"

Det är denna dusch som jag härmed - i all blygsamhet - döper till Frippes fall. Denna sommar tog jag med mig bästa kompisen dit. Hans betyg blev: "Den underbaraste tältplats jag använt."

Här finns bara ett litet, litet "men"... Det ska nog inte blåsa för mycket eftersom det inte finns något lä att krypa ner bakom.

Titta nu på dessa bilder och njut - åtminstone av den ena...

Frippe

 

Postat 2007-10-31 18:08 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Den här gången gick ingen vilse... men tälten blåste omkull.

Det blev en fjällvandring till innan muck. Utan att ha önskat eller valt på något sätt, så hamnade jag som PBS:are inom spaning. Det innebar att efter grundutbildningen med tillhörande fjällmarsch på I5 i Östersund, så skulle jag upp till KavKAS (på K4:s område) i Umeå för fem månaders spanarutbildning. Utbildningen var oerhört friluftsbaserad. Jag stornjöt under alla fem månaderna. Dessutom var det inte helt fel att återvända efter specialutbildningen heller. I samband med alla större övningar - och senare även rep-övningar - fick vi alltid agera fiende, vilket innebar att vi skötte oss själva, utan högre befäls inblandning.

För att på något sätt "sätta nivån" på utbildningen i Umeå, så tog man ut oss på en fjällvandring. Jag tror att det var redan andra eller tredje veckan. (Namn och andra kartuppgifter härrör från det "grönsaksblad" i skala 1:100000 vi använde oss av.) Vi åkte 903:or upp till Hemavan, och mycket förvånande fick vi ta skidliften uppför slalombacken. Vi vandrade sedan mot NV, förbi Näsbergstjärnen till Mittibergtjärnen där vi övernattade.

Dagen därpå följde vi stigen som går mot NNV förbi Gieråive fram till Stabburet. Där svängde vi mot väster, vadade Karsbäcken och klättrade uppför Stubepaktes branter. Vi slog läger vid den mycket lilla tjärnen ca 1,5 km NV Hundtjärnen och ca 1 km Ö sjön 1130. Även denna gång (se tidigare blogginlägg) hade vi knäppetält, men en modernare - och regntätare - modell, något större än de vi använde på I5, och dessutom låg vi bara två personer där. Gott om plats alltså.

Hur det nu var, så började det blåsa ganska rejält framåt småtimmarna - och samtidigt kom regnet. R och jag blev tvungna att krypa ur tältet och lägga på rejält med stenar runt om. Nu skulle vi väl få sova? Jag måste erkänna att det var mitt fel att sömnen inte blev något vidare. Mitt i natten, när ovädret var som värst, råkade jag sparka omkull mittpinnen, vilket fick till följd att stormen - för nu handlade det om storm - fick tag i tältet. Vi låg och kramphöll i tältet medan regnet piskade oss i ansiktet och blötte ner våra sovsäckar. Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi var under tak igen och jag har inget klart minne av hur det gick till. Det var nog mycket R:s förtjänst. Jag har inget minne av att R ens blev sur över min klumpighet. Han slog mig inte i varje fall...

På morgonen visade det sig att det inte enbart var vårt tält som hade kollapsat. Bland övriga fanns vår kaptens - glädjande nog...

Nästa dag vandrade vi nästan rakt söderut, utför Stubepaktes branter. Vi kom ner precis vid Tjärro, fortsatte mot SO till Dårestjåkke, där vi sedan tog en rakt östlig kurs fram till Karsbäcken, där vi slog läger.

Sista vandringsdagen följde vi bäcken medströms förbi Valletjåkke, där vi svängde mot SV fram till vägen, som vi sedan följde tillbaks till Ammarnäs.

Trots att denna vandring var lite mer kuperad, så var den lugn och vilsam i jämförelse med fjällmarschen i Jämtland. Och det hörs ju på orden. Vilket föredras? Fjällmarsch eller fjällvandring? Vår kapten - L - sa: Om vi kan genomföra utbildningen och samtidigt ha det trevligt - varför inte göra det då?

Postat 2007-10-16 18:05 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Dessa urtråkiga lumparberättelser!

Usch!

När jag låg i lumpen - och såväl tidigare som senare - avskydde jag gubbar som envisades med att berätta lumparminnen. Det gör jag förresten fortfarande. Det är oftast i ett romantiserat skimmer som dessa hågkomster framställs. Trots det kommer jag snart med ytterligare ett blogginlägg med denna inramning. Men tro mig... det är mina fjällerfarenheter jag egentligen skriver om...

Postat 2007-10-15 10:52 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

350 fältjägare vilse i fjällen!

Jag valde till sist den fega vägen... Jag gjorde lumpen. När jag mönstrade visste inte jag ett enda dugg om det militära. Joo... det är klart att jag hört en massa skrönor, men jag VISSTE ingenting. Jag hade däremot en äldre scoutkompis som hade gjort lumpen på I5 i Östersund. Där fick man alltid gå en rejäl fjällvandring, berättade han.

Det var det enda budskap jag förde fram under min mönstring: Jag vill till I5. Att det skulle innebära att jag att jag måste utbilda mig till PBS:are som spanare sa mig ingenting, men det skulle ändå visa sig vara en lyckträff.

Och visst genomförde jag min första fjällvandring. Hela jäkla bataljonen skulle ut i fjällvärlden samtidigt. Det började med en tvådagars cykeltur - 13 mil i uppförsbacke - från Östersund till Nulltjärn strax bortom Vålådalen. Ryggsäckarna hade vi på ryggen från början. Det är konstigt med det militära. Först händer ingenting, sedan ingenting och sedan ska allt hända på en gång. Så småningom hamnade ryggsäckarna på pakethållarna där de borde varit från början.

Kartan vi använde var en gammal generalstabskarta i skala 1:200 000 som var "uppföstorad" till 1:100 000. Alla namn i denna text kommer från den kartan.

Efter ett par dagars "krigande" vid Nulltjärn började själva fjällvandringen. Den första dagen tog vi oss till Stensdalen via Södra Kyrkstensskaftet. Från och med nu sov vi i "knäppetält" - 3 man i ett enmanstält av grovt tyg. Regntätt? Knappast.

Dag två vandrade vi 21 km till Vålåsjötjärnarna via Lillstensdalsfjället - Leugesåjja - Gruvsmällen - Härjångsån. En kille gick vilse. Vi var ute och letade efter honom ända tills han hittades klockan tre på natten. Morgonen därpå var det väckning i vanlig tid - 05.00.

Den tredje dagen vandrade vi 26 km till Falkvåltjärnarna via Vålåsjön, Vålåsjöfjället och Mossalassfjället. På natten var det flera minusgrader.

Dag fyra vandrade vi 26 km. Efter 4 km - vid Rensnävet - började det mest idiotiska - en bataljonsmarsch. ALLA plutoner - 350 man - på en lång rad. Gissa om det blev köer, väntan, irritation. Rutten var Lunndörrsjöarna - Tossåsen - Storavan.

Femte dagen handlade det som tur var om plutonsvis förflyttning igen. Det är tillräckligt jobbigt att hålla ihop en grupp på 24 soldater. Sträckan blev ca 31 km. Flatfjället - Glens sydspets - Hundshögen - Dörrsjöarna.

Dag 6. Så började den sista vandringsdagen - och på sitt sätt den värsta. Vi skulle ha gruppfälttävlan och sträckan var ca 20 km. Vid genomgången på morgonen räckte Bosse upp handen och frågade bataljonschefen vad som hände om man gick vilse.

- Det här klarar man av med en lapp för ena ögat. Går ni fel nu så får ni gå om hela fjällmarschen!

Första kontrollen låg där den skulle, men vid de övriga kontrollerna fanns inga befäl. De hade gått vilse. Jag, Bosse och Ronny startade bland de sista, tre timmar efter första start, trots att vi var vilse största delen av vandringen, så kom vi in som grupp nummer två till målet i Kusböle. Att alla gick vilse berodde givetvis på kartan. Den stämde nästan inte alls. Det vimlade av stora vattendrag som saknades på kartan och åtminstone en höjd saknades. Efter hand droppade en efter en grupp in, men trots det märktes en oro bland befälen. Så småningom kom det fram: Såväl bataljonschef som regementschef saknades! Vi gladdes åt nyheterna. De hade kanske haft lapp för båda ögonen?

Klockan tre på natten hade samtliga kommit till rätta. Nu återstod bara 70 km cykelfärd till Östersund - mest nerförsbacke den här gången.

En av grabbarna hade en pappa som arbetade på Expressen. Han såg till att hela sista sidan på tidningen handlade om oss. Det borde ha varit i slutet av augusti 1974:

350 fältjägare vilse i fjällen! Artikeln avslutas med bataljonschefens ord: "Vi hade den modernaste fjällkartan. Vem kan hjälpa att någon för ett år sedan på privat initiativ upprättat en vinterled i området?"

Visst...

Postat 2007-10-13 12:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Innan lumpen...

Jag var rejält röd i min ungdom. Hur det passade med mitt scoutintresse kanske vän av ordning undrar. Mmm... Konsekvenserna av den konflikten tog jag först som "nästan vuxen". En betydligt mer påtaglig konflikt hamnade jag i när det var dags att göra lumpen. Politik eller feghet? Att vägra militärtjänstgöring innebar per automatik fängelse en kortare tid. När fängelsetiden var över blev man inkallad på nytt. Om man åter vägrade åkte man in en lite längre tid. Så där höll det på. Riktigt var gränsen gick vet jag inte.

Jag avskydde allt vad militärer hette. När jag var 15 visste jag att jag skulle vägra. Fast det är klart... när jag var 15 vägrade jag allt... till och med att göra ett endaste dugg i skolan. Det var hippieromantik, flower-power-ideal, drogliberalism och vänsterdrömmar... Under den här tiden provade jag "saker" jag inte borde. Ett par av mina kompisar kom inte loss...

Mina betyg rasade från topp till botten. När jag gick ut årskurs 9 var de så dåliga att jag inte kom in på någon linje på gymnasiet. Vad fanns att göra? Utan att tro det minsta på idén ansökte jag om att få gå om årskurs 9. I varje fall på Britsarvsskolan i Falun var det så att 2-3 elever varje år beviljades ett andra försök. Antalet ansökningar var betydligt fler. Kollegiet bestämde tillsammans vilka som skulle få den äran.

Jag hade gjort mig omöjlig. Jag hade varit lat, politiskt uppkäftig och onykter på ett antal skolfester. Jag VISSTE att jag inte skulle få en andra chans. Jag visste dessutom att om jag mot förmodan skulle få den, så skulle jag inte ta den. Jag hade ingen motivation.

I efterhand har jag fått reda på att det var en enda lärare som från början tog mitt parti och talade för mig. Han talade med sådan iver att han till sist lyckades få med sig en majoritet av lärarkollegiet. Och den läraren var ett av mina tidigare hatobjekt på skolan. Han var nämligen reservare... STOR var min förvåning när jag fick beskedet. Jag skulle få gå om 9:an! Det kändes som jag fått ett års respit, men jag var helt övertygad om att jag skulle stå på exakt samma punkt ett år senare.

När jag fick reda på vem jag skulle få som klassföreståndare var det nära att jag vägrade infinna mig på skolan. Jag skulle få en gammal gubbe - CAP - som till råga på allt var en före detta militär som skolat om sig. Jag avskydde honom från start.

Fråga mig inte hur - jag har inget konkret svar - men på något diffust sätt var Carl Allan Persson "en annan sorts vuxen". Hade jag INTE stött på honom hade jag definitivt inte befunnit mig där jag gör. Han var den person som fick mig att börja fundera över mitt yrkesval.  Jag ville också bli "en annan sorts vuxen" för elever i framtiden.

Kort sagt fick han mig på fötter studiemässigt genom att helt enkelt visa att han trodde på mig. Jag TROR att han faktiskt struntade i om/när jag bar mig dumt åt och bara fokuserade på mina positiva sidor och insatser. Han "tok-älskade" mig, som Skå-Gustav skulle ha sagt.

Och... CAP fick mig att inse att kanske var inte alla militärer idioter...

Postat 2007-10-06 09:05 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in