Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Överraskande väder i norra Padjelanta 1 av 2 Placerad på karta

Tisdagen den 24 juli kom jag och Livskamraten vandrande söderifrån upp mot Stibok och Sieberjåhkå. Vår tanke var att hinna vada jokken och sedan slå upp tältet på andra sidan. Året innan hade hon och hennes dåvarande vandrarkompis vadat vattendraget utan större problem, men nu tycktes det helt omöjligt.

Visst ser den vadbar ut på håll.

Vi gjorde ordentliga försök på tre olika ställen, men när vi passerat till 2/3 av jokken visade det sig att avslutningen var för djup och ström i kombination. Om jag hade valt att ta med mig min vanliga vadarstav istället för de två teleskopstavar som nu fanns i min packning så tror jag att vi hade lyckats. Anledningen till valet av teleskopstavar var att vi förmodligen skulle komma att gå uppför en hel del branta snöfält senare under turen, och då är stavar med trugor överlägsna.

Nå, det var bara att bita i det sura äpplet och inse faktum: Vi var tvungna att planera om vår tur och började med att följa Sieberjåhkå motströms upp mot sjön. Vi hittade en inbjudande tältplats på en kulle rakt under Stiboks stup.

Stiboks stup i bakgrunden

Vi hade haft en ganska fuktig och vindstilla dag och hade därför behov av att torka en del kläder.

- Kan det inte blåsa lite grann? utbrast Livskamraten lite oförsiktigt. Nästan i samma sekund ryckte det till i tältduken. Hon hade blivit bönhörd.

Som man ser av dessa bilder var det ganska rik växtlighet på vår tältplats vilket gjorde att alla tältpinnar inte satt riktigt så djupt och fast som man kunnat önska.

Vinden fortsatte att tidvis rycka ganska hårt i tältduken, så vi var mycket noggranna med tältets riktning och vi kände oss också tvungna att förstärka en del pinnar med stenar.

När vi hade krupit in i tältet och mer eller mindre höll på att somna in, kom en riktig vindkörare som gjorde oss klarvakna igen. Då mojnade vinden helt och det var nästan spöklikt tyst. Vad skulle hända nu? Så hörde vi vinden komma. Först långt bort och sedan allt närmare... och plötsligt... ett DÅÅÅN när vinden tog tag i tältduken. Det kändes som om hela tältet skulle lyfta! Plötsligt gav ena sidan av tältet vika! Några tältpinnar måste ha lossat! Sedan lika plötsligt: Alldeles vindstilla igen!

Nej, detta skulle inte fungera. Vi måste ut! Det visade sig att två tältpinnar hade lossnat - trots sten. Den ena hade dessutom blåst iväg och tog ett tag att hitta. Vi behövde STORA stenar. Och det var sannerligen inte lätt. Det var ont om stenar i närheten.

Till sist kände jag mig ändå nöjd. Jag var helt säker på att vinden inte skulle kunna rycka loss några fler tältpinnar. Då skulle snarare tältet blåsa sönder.

Vi kröp ner i våra sovsäckar igen.

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...

Positioneringen gäller förstås tältplatsen.

Postat 2012-08-18 12:35 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Minnesvärda vad 6: Djupaste vadet. Placerad på karta

Sommaren 1997 var det dags att introducera Sarek för våra söner. Det hade då gått 20 år sedan vårt första besök:

http://www.utsidan.se/cldoc/14783.htm

Martin var nu 18 på det 19:e och Magnus nybliven 14-åring. Vi tog dessutom med C - en kompis till Martin.

Vi hade planerat en riktigt rejäl tur med start och mål i Saltoluokta. Turen var tänkt att gå via Sitojaure - Rinim - Pastavagge - Skarja - Alkavagge - Nasajavrre - Kuopervagge - Pierikjavrre - Slugga - Pietsaure - Salto.

Nu blev det inte alls så. De dagar vi befann oss där uppe var stekheta, vindstilla och fruktansvärt myggrika. Vi kom till Skarja mycket senare än vi tänkt oss, och bestämde där att vi struntade i den bortersta "öglan". Vi vände istället tillbaka mot Pielavalta för att sedan fortsätta österut. Värmen och myggen tvingade oss att stanna vid snart sagt varenda litet vatten för att doppa oss.

Utöver minnena gällande väder och mygg var det två händelser som har etsat sig kvar. Båda har med lokalbefolkningen att göra.

På vägen in i Sarek fick vi denna gång för första gången åka med skeppare Per Kuhmunen. Vi var de enda passagerarna. Jag vill minnas att kostnaden redan då var 220 kr per person. Jag hade alltså räknat med en kostnad på 1100 kronor. När Per förstod att allt skulle betalas ur samma plånbok tittade han på oss och sa:

- Ni två betalar fullt pris (jag och Livskamraten). De där två (Martin & C) betalar halvt pris, och han där (Magnus) betraktar jag som handbagage.

 

Nästa episod utspelar sig näst sista dagen på fjället - vid Pietsaure. Enligt Grundsten ska Autsutjjåkkå vadas precis vid infödet i Pietsaure. När vi kom fram dit visade det sig att det var MYCKET djupt. Vi tog av oss packningarna och funderade. Skulle vi bygga någon sortts flotte och sedan simma över?

Plötsligt hör vi en liten utombordare närma sig. Det visar sig vara Acke Kuoljok som sett oss i kikaren, och eftersom vi hade "småfolk" med oss erbjöd han sig att ta oss i båten fram till samevistet. Vi tackade för erbjudandet, men bad honom bara ta över våra ryggsäckar till andra sidan utflödet. Vi längtade nämligen efter ännu ett dopp.

C - som med bred marginal var längst av oss fem - var den ende som lyckades "vada". Detta är - överlägset - det djupaste vadet.

C står på bottnen... Han är LÅNG...

 

Acke ville inte ha något betalt för hjälpen, men rekommenderade oss att besöka café-kåtan - vilket vi gjorde. Där huserade Ackes fru Siv. Vi tillbringade hela eftermiddagen i hennes sällskap. Hon bjöd på sig själv och berättade med mycket stor inlevelse om samer och samisk kultur. efteråt var samtliga grabbar överens om att detta var vandringens absoluta höjdpunkt.

Vi spred också viss glädje. Magnus ville absolut plocka med sig renhorn. Och vi sa visst - men han fick bära dem själv. När Ackes gamle far såg Magnus packning brast han ut i högljudda gapskratt och förklarade mycket ingående varför japanerna skulle betala stora pengar för hans samling.

Magnus med packning på väg mot Pietsaure.

Postat 2009-03-30 19:47 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Drömvandringen1: Vadarstav eller vandringsstavar? Placerad på karta

För första gången sedan 1977 har jag i år fjällvandrat utan min gamla slitna vadarstav. Jag misstänkte att jag inte skulle råka ut för något riktigt avancerat vad, så jag beslöt mig för att prova det jag tidigare vägrat - skidstavar av teleskopmodell. Både jag och sonen Magnus hade med var sitt par. Här skulle dokumenteras.

Redan nu kan jag avslöja att den ensamma vadarstaven avgår med segern i de allra flesta situationer - men - inte i alla. I en speciell situation var de dubbla stavarna klart överägsen singelstaven.

Lättgången terräng: Först och främst: Det krävs träning för att vandra med dubbla stavar. I många fall var de bara ivägen. Redan under den första vandringen från Nikkaluokta fram till första bron svor jag flera gånger över stavarna. De fick mig att gå för fort! Stavarna hjälper ju till att driva upp farten, vilket i sin tur givetvis gör att benen pendlar fortare, vilket i sin tur gjorde mig trött i förtid. Vilket i sin tur gjorde mig ilsken... Ganska snart hamnade stavarna på ryggsäcken om terrängen bara var någorlunda lättgången. Där hamnar också vadarstaven många gånger.

Storblockig terräng: Här är skidstavarna värdelösa. De fastnar mellan stenar, halkar och ger ett allmänhet osäkert intryck. En lång vadarstav kan man skicka ut som "känselspröt" framför sig, vilket ger en mycket större säkerhet. Vi upptäckte båda två att vi kände oss säkrare utan stavar. De gav bara ett känsla av säkerhet, men levde inte upp till den känslan när det krisade till. Efter ett antal små malörer bestämde vi oss för att fokusera på fötterna i stället och inte använda stavarna. Resultatet blev snabbare vandring - men - också en blå axel, det ska erkännas. Övermod, kanske...

Vadning: Vi genomförde inga svårare vad, men trots att stavarna inte sattes på några svårare prov, så känns de betydligt vekare - och därmed osäkrare - än trästaven.

Brant nerför: Oavsett underlag är en lång vadarstav att föredra. Den kan skickas ner i förväg och hitta stöd och avlastning för knäna. Visserligen kan man förlänga sina skidstavar, men de ger inte alls samma stöd som en trästav.

Brant uppför, ej snö: Här går det på ett ut vilket man använder. Det handlar mer om vilken teknik man föredrar. Eftersom vi vandrade en hel del uppför - närmare bestämt 5400 höjdmeter - fick vi ganska stor övning i att använda stavarna i denna situation, och de kändes ganska bra.

Brant uppför på snö: Här är skidstavarna helt överlägsna den ensamma staven. Denna vandring var nära gränsen för vad jag klarar av rent fysiskt, och jag tror faktiskt att det var tack vara de båda stavarna som jag klarade vissa passager (så pass "lätt") som jag gjorde. Skulle jag - mot förmodan - planera ytterligare en liknande vandring, då kommer stavarna att få följa med...

På väg upp till Västra Bossosglaciären. Foto: Magnus Friberg.

... och Magnus, förstås...

(Positioneringen gäller bilden.)

Postat 2008-08-16 21:52 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Minnesvärda vad 5: Slutet på historien: Det glöder om Tommy! Placerad på karta

Ahkka låg där och myste med sin nypudrade hjässa. Och vi myste vi också. Efter att ha studerat kartan mycket noga hade jag kommit fram till att bästa vägen till Änonjalme var att vandra på Sjnjuvtjudis östkant för att ha vacker utsikt ner i dalgången och upp mot Ahkka. Så snart vi lämnade dalgången bakom oss skulle vi svänga mot NV. Efter ca 1 ½ km skulle vi då lämna det gröna och komma upp på en fjällkant innan vi kom fram till Padjelantaleden.

Några av er kanske redan nu höjer på ögonbrynen och tänker - Vilken fjällkant? Det undrade jag också när vi inte alls såg till någon sådan, utan marken bara blev blötare och blötare. Flera gånger var jag tvungen att ta fram kartan och titta. Mina båda medvandrare såg det också: Det ska vara kalfjäll här!

Till sist kom vi dessutom fram till en bred och djup bäck som helt blockerade vår väg. Fötterna var redan blöta av allt klafsandet i det veritabla träsket, så utan någon egentlig tvekan klev vi i och tog oss över. Efter ytterligare en mycket kort bit var vi framme vid Padjelantaleden.

Men - vad var det frågan om? Vi hade visserligen lämnat Sareks nationalpark bakom oss, men inte kunde det väl vara så att man bara därför inte var så noga med detaljerna på kartan? Men så var det uppenbarligen. När jag kom hem skaffade jag mig en ny BD 10:a. Där var min fjällkant markerad med täta, vågräta, blå streck! Så - det här misstaget var inte mitt - det var Lantmäteriets!

Alltså - vi åkte hem, var och en till sitt. Efter flera veckor stötte jag på Tommys sambo A. Hon stannade mig och sa: Det glöder om Tommy. Han är lycklig. Han tänker återvända - snart.

I efterhand fick jag reda på att han var glatt överraskad över sin egen förmåga att tåla skitväder och andra svårigheter. Han kände att han behärskade även svåra situationer och faktiskt kunde njuta av dem. Tommy och jag hade en lång historia tillsammans. Vi hade varit bästa kompisar under gymnasietiden men sedan vuxit ifrån varandra. Under en period på 70-talet hade vi åter kontakt och gjorde faktiskt en lättare vandring kring helags 1976 - men sedan gled vi ifrån varandra igen och hade enbart sporadisk kontakt. På 90-talet tog vi upp lite tätare kontakt igen, men i och med denna hiskeliga Sarekvandring så var kontakten definitivt knuten igen. Tommy har kommit att bli min allra flitigaste vandrarkompis vid sidan av min hustru. Och det har blivit mer än fjällvandringar. Båda familjerna kajakpaddlar tillsammans varje år. Våra båda hustrur trivs med varandra och har gjort en del friluftsaktiviteter tillsammans - bl a en Abiskovandring i somras och vi umgås en hel del även i vardagen. Allt detta tack vare den jävligaste Sarekturen jag genomfört. Så nog var den betydelsefull.

Ja, men svågern Christer då? Han med tandvärken? Någon vecka efter hemkomsten hörde min syster av sig. Christer hade då fixat sin onda tand. Han hade varit ganska fåordig när han kom hem, men han hade i varje fall avslöjat att det var en fullständigt makalös upplevelse. Han hade varit fruktansvärt trött - tröttare än någonsin tidigare - men han skulle för allt i världen inte vilja ha vandringen ogjord. Det hade blivit en oförglömlig upplevelse på mer än ett sätt. Han måste ha varit övertygande, för bara något år därefter ville min syster följa med på en liknande vandring. Den kommer säkert som blogginlägg vad det lider.

Nu har det gått några år och i sommar är det dags igen: Både min syster och Christer ska följa med upp till Abisko för en 8-dagarsvandring. Det är ett rätt skapligt slutbetyg.

PS Positioneringen gäller mitt på "fjällkammen".

Postat 2008-02-09 17:58 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Minnesvärda vad 4: Det som inte dödar härdar. Placerad på karta

(Tack för den rubriken Annakari.)

(Fortsättning på Den jävligaste turen - och den mest betydelsefulla.)

(Positioneringen gäller den mycket ungefärliga platsen för vadet över Suottasjjåhkå.)

Snörvlande och hostande och med sakta stigande temperatur bänkar jag mig framför datorn. Ingen av mina Utsidan-kompisar är inloggade ser jag. Inte så konstigt kanske. Utanför mitt fönster faller snön i stora vackra flingor. På gatan ligger dm-djup snö. Ute i Karlslund har säkert de verkliga entusiasterna redan gjort spår. Jag drömmer mig tillbaka istället...

Med tanke på denna berättelses rubrik kan man ju lista ut att vi skulle råka ut för ytterligare anmärkningsvärda vad denna vandring. Det är svårt att med ord beskriva ett besvärligt vad så att en läsare - snart 10 år senare - förstår hur det faktiskt var. Bilderna från det förra vadet är ju inte speciellt tydliga. Dessutom så slutade kameran att fungera sedan vi passerat Smaila. Innan dess hade vi emellertid vadat över Tjågnårisjågåsj. Från det vadet har jag en bild på min svåger Christer som försiktigt tar sig över. Jag lägger in denna bild som ett exempel på ett vad som inte räknas som minnesvärt. ;)

 

Regnet upphörde till slut. Vi fick en riktigt vacker dag följd av en halvskaplig. Vandrandet gick dock långsamt. Inte nog med att Christer var trött - han drabbades av tandvärk också. Det blev en rotfyllning av det hela efter hemkomsten. Det gjorde ju inte honom så talför. Inte heller Tommy pratade på som vanligt. En viss oro började spridas i kroppen. Vad skulle slutresultatet av den här vandringen bli? Och då hade vi ännu inte vadat Suottasjjåhkå...

Efter någon dag kom regnet tillbaka. Inte så kraftigt som tidigare, utan ett strilande av små droppar - så små att man ibland struntade att ta på regnkläder. När sedan vinden tilltog var vi både fuktiga och frusna. var det dags att vada Suottasjjåhkå...

Jokken var inte speciellt strid, men den var djup och fylld med hala stenar som ömsom låg strax under och strax över vattenytan. Den var dessutom så bred att det var omöjligt att sia om vilken väg som skulle vara den bästa.

Vattnet var svinkallt. I varje fall uppfattade våra fuktiga och frusna kroppar det så. Det skulle inte vara förknippat med någon fara att kliva ner i vattnet, men - vi ville inte! Var och en fick göra som den behagade. Jag började - trots halkan - att kliva från sten till sten. Christer följde mig på avstånd och Tommy letade ett annat alternativ lite längre uppströms. Ibland var avståndet så stort mellan stenarna att jag blev tvungen att hoppa. Det var med en viss oro jag tyckte mig märka att stenarna blev färre och färre. Och... när jag hade passerat drygt halva jokken fanns inga stenar inom räckhåll. Jag kände med staven - midjedjupt.

Nu fanns två alternativ: Antingen balansera på den översköljda stenen jag stod på, samtidigt som jag tog av mig byxor, strumpor och kängor, eller - ta mig tillbaka. Jag valde det sistnämnda, men upptäckte efter ett tag att jag inte minns vilken väg jag kommit. Helt plötsligt är mitt enda alternativ att hoppa ca 1,5 meter och landa på en sten med från-lut strax under vattenytan. Jag visste att jag skulle ramla i om jag hoppade, ändå var det just det valet jag gjorde, för - kanske hade jag fel... Jag lutade mig bakåt - tog sats - hoppade - och hade fel! Jag ramlade inte!

Nu var ju inte problemen över i och med detta. Vi hade ju fortfarande inte kommit över jokken! Men jag och Christer bestämde oss för djup-vad. Vi tog av oss kläder och kängor och vandrade - från knä- till midjedjupt på en fin sandbotten. Någon stans en bit bort fanns en sandrevel där man kunde pausa.

Sedan jag kommit över hela vadet upptäckte jag att Christer stod framålutad på sandbanken en bra bit ut i vadet. Trots att jag ropade till honom hörde jag inget svar, och när han stått där i kanske en minut kände jag mig tvingad att gå ut till honom.

Han stod - huttrande: Jag fryser...

Jag tog hans ryggsäck och ledde honom till stranden, hjälpte honom att få på sig varma kläder och kängor och lät honom låna mina varma vantar. Så småningom dök Tommy upp. Han hade halkat i och var blöt om fötterna, men i övrigt hade han klarat sig.

Dagen var inte speciellt långt gången, så vi stannade och åt lunch i duggregnet. Mina medvandrare hade nog önskat att vi slagit läger redan där, men jag var överraskad av svårigheterna över Suottas och jag visste att vi skulle över en jokk till - Rakkasjåhkå. Tänk om den var lika jäklig? Det skulle inte kännas bra att börja nästa dag med ett lika besvärligt vad som dagens. Därför föreslog jag att vi skulle fortsätta ytterligare ca 4 km. Det är nog de längsta kilometrarna jag vandrat. Rakkasjåhkå var inget större problem. På andra sidan var det snårigt och en rejäl brant upp till tältbar plats. Den var sannerligen inte bra, men ingen tänkte gå en meter till. Tältet hade inte stått upprätt i många minuter innan samtliga vandrare hade somnat - utan att ha ätit någon kvällsmat.

... och regnet ökade i styrka...

Mitt i natten - jag kan inte ens gissa vad klockan var - vaknade jag och var fruktansvärt hungrig. Regnet vräkte ner, men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte koppla bort hungerkänslorna. De båda andra snarkade i godan ro, men jag lyckades inte somna om. Istället tog jag på mig regnkläderna, greppade en Trangiakastrull och hasade mig ner genom snåret till jokken efter vatten. Jag hade någonting i ryggsäcken som ännu inte använts, och mina medvandrare kände inte till det. Fördelat i ett antal små plastpåsar hade jag mjölblandning, bakpulver och brödkryddor. Dessutom hade jag med mig messmör. Där i mörker och ösregn, precis i början av Ahkkas sydsluttning, satte jag igång att grädda bröd. Det stod inte på innan Tommy började röra på sig och när han sedan viftade med ett bröd under näsan på Christer började också han att vakna upp.

Jag hade många påsar. Vi frossade. Till detta drack vi några klunkar Kapenlöjtnant. Sedan la vi oss ner och somnade om.

Nästa morgon hade det slutat regna och jag väcktes med frukost på sängen - sent. När jag kikade ut genom tältöppningen mötte jag en underbar syn: Hela Ahkka var snöpudrad!

 

Här slutar jag för idag. Men det finns faktiskt en sak till att berätta. Jag har ju ännu inte berättat hur denna tur kom att bli en av de mest betydelsefulla. Dessutom har jag faktiskt ett plask till att berätta om - nästa gång - på sitt sätt minnesvärt.

Postat 2008-02-03 14:15 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in