Artiklar > En (s)vindlande färd mot Jiegnáffos topp

En (s)vindlande färd mot Jiegnáffos topp

Av: fowwe

När jag påbörjar denna redogörelse om vår färd upp mot toppen av Jiegnáffo i Padjelanta nationalpark har det hunnit gå över en vecka, och jag har återvänt till södra Sverige. Minnena har hunnit blekna en aning, men fortfarande framträder vissa detaljer tydligt. Exempelvis känslan när vi långsamt tvingade oss uppåt och framåt på smala klipphyllor på en av de branta bergssidorna. Hyllor som lutade och med ett underlag med småskravel som hela tiden ville glida undan när vi satte ner fötterna. Där och då var vi tre – Anders, hans son Axel och jag själv – fullständigt överens om att något liknande skulle vi aldrig utsätta oss för igen. Men för egen del vet jag att intryck förändras med tiden. Till och med ångest inför att falla utför ett berg kan blekna och mista sin kraft. Så vem vet – kanske är jag snart mitt inne i något nytt vansinnesprojekt.

Men händelserna ska förstås berättas i tur och ordning. Det började dagen före. Måndagen den 6 augusti var vi ett sällskap på 5 personer som lämnade den gamla silvergruvan på Silbbatjåhkkå och följde norra stranden av sjön Råvejávrre västerut. Förutom oss tre nämnda var det Cecilia (Småtärna här på Utsidan) och Gunder (Akka på Utsidan). Cecilia och Gunder hade en egen färdplan men fram till foten av Jiegnáffo sammanföll den med vår. Innan vi nådde ända fram passerade vi en sagolikt vacker sandstrand med en perfekt grus- och sandbotten för bad. Cecilia övertygade oss andra om att vi inte bara kunde gå förbi, så det blev bestämt att vi skulle ha vårt läger där. Det var en mycket stämningsfull plats. Dessutom var vattnet i sjön inte kallt, bara svalt. Det blev åtskilliga dopp i det kristallklara vattnet.

Vår lägerplats vid Råvejávrre. Fyra tält finns med på fotot. Platsen fick sedan det interna namnet ”Cecilias strand”.

Dagen därefter skildes våra vägar. Vi tog farväl efter att ha tillbringat ungefär tre dagar tillsammans.

Cecilia och Gunder på väg västerut. Medan vi tre andra gjorde oss redo för en tur upp på Jiegnáffo gick de vidare mot det lockande Sulitelma.

Vädret hade förbättrats ytterligare sedan dagen innan och högsta toppen var nu helt fri från moln. Bättre väderförhållanden kunde vi inte få.

Tidigare på dagen hade Axel samlat krafter för den stora utmaningen.

Skrivet om Jiegnáffo

Hemma, innan tågresan, hade jag läst På fjälltur: Padjelanta och Sulitelma av Claes Grundsten om hur en utflykt på Jiegnáffo kan planeras (mitt exemplar av boken är tryckt 2008). Till att börja med föreslår han bestigning via den östra ryggen, dvs precis öster om den högsta toppen 1836. Som färdväg vid nedstigningen från toppen föreslår han den långa kammen som går söderut. Den är ”smal men inte svår”, skriver han. Denna väg kommer då leda ner förbi sadelpunkten, alltså kammens lägsta punkt. Sedan tycker han att man kan fortsätta nerför östsluttningen och snedda över Jiegnáffojiegna (alltså den glaciär som ligger på sluttningen). Detta för att slippa vada glaciärjokken. Så långt Grundsten.

Gå på glaciären (som för övrigt har minskat jämfört med fjällkartan 1:100 000) tänkte vi inte göra, men vi planerade att i övrigt följa hans väg (fast i omvänd ordning). Till att börja med skulle vi alltså komma upp på berget söder om glaciären.

En annan person som skrivit om Jiegnáffo är Majjen här på Utsidan. I en av sina texter beskriver han ett försök att komma upp till toppen: Med Jiegnaffo i centrum. Rundtur på egen hand öster om Sulitelma. Jag läste den för flera år sedan och inspirerades av den, men sedan föll detaljerna mer eller mindre i glömska. På tåget hem hittade jag den igen och såg att vi delvis gick ungefär samma väg och hade gjort liknande erfarenheter av hur berget är beskaffat. Artikeln är mycket intressant och klargörande så läs den också!

Ytterligare en person som skrivit är Tore Abrahamsson i boken Okända fjäll. Där får man följande aptitretande inledning: "Med sitt fria läge är toppen en av fjällvärldens förnämsta utsiktspunkter." Jag ska återkomma till detta senare i artikeln.

Uppför, uppför…

Vi satte nu kurs mot Jiegnáffos södra del via den lättgångna terrängen vid Bieskebuollda. Jokken från Jegnáffojiegna passerades utan att kängorna behövde tas av. En stund senare, en bit upp på bergets sluttning, stötte vi på tre skärsnäppor, en vadare som verkligen inte är vanlig. I vårt land häckar den bara i högfjällsterräng, och ju längre västerut man befinner sig desto större är chansen att få se den.

Vid ett ställe som låg en bit under 1400 meters höjd tog vi paus och åt lunch. När jag granskar fotona i efterhand ser jag att det var exakt samma ställe som majjen hade sin tältplats innan toppförsöket (se fotot nedan)! Vid en jämförelse ser man också att förhållandena vid våra respektive besök var ganska lika, t ex snöfältens storlek.

På denna nivå var det fortfarande flackt och vi kunde överblicka berget. Och då såg det faktiskt ut att vara enklare att gå uppför den östra sluttningen, och ovanför dvs norr om glaciären. Vi pratade om saken. Jag var tveksam, dels för att det innebar att vi skulle behöva gå ytterligare en kilometer inklusive att på nytt korsa glaciärjokken, dels för att sluttningar inte alltid är så bra som de kan se ut på håll. Kanske var det min tveksamhet som gjorde att vi höll oss till vår ursprungliga plan. Sedan spelade Anders in en liten film med sig själv i huvudrollen som expeditionens självklare ledare och vägvisare. Lustigt nog var det jag som i efterhand fick hela ansvaret för det vägval vi gjorde. Jag tillbakavisade ivrigt denna anklagelse och anförde den där filmen som bevismaterial. Skuldfrågan är fortfarande inte avgjord.

Så påbörjade vi den etapp som var den egentliga bestigningen – till den högsta toppen. Dit var det drygt 450 höjdmeter. Berget bestod av en mängd lösa små stenskivor och annat småskravel. Ju mer det lutade desto halkigare blev det. Vi gick ständigt på flera lager av sten som gled under kängorna. Och det blev naturligtvis svårare allteftersom bergets lutning ökade.

Vissa sträckor kunde vi använda snöfält, vilket underlättade uppstigningen. Men de tog snart slut och vi befann oss åter på besvärliga klippsidor där vi ofta behövde ta oss upp till nästa klippkant en eller två meter högre upp. Och detta utan att ha något säkert handgrepp utan mest lita på att fötterna hade fäste. Allting på berget lutade mer eller mindre neråt, och det fanns sällan uppstickande handfästen. Vi insåg att vår plan att nå upp till kammen vid sadelpunkten höll på att gå om intet, eftersom vi tvingades till ständiga horisontella förflyttningar norrut.

När jag jämför med majjens väg tror jag att han siktade direkt på förtoppen söder om sadelpunkten (den bör vara 1650-1700 meter hög men jag har inte kunnat hitta någon exakt angivelse). Han bör haft en liknande klättring som vår, men med den skillnaden att han kom dit han ville. Det gjorde inte vi, utan vi hamnade så småningom rakt ovanför glaciären. Och mellan den och våra fötter var det huvudsakligen hundra meter luft. Så kändes det i varje fall.

Även om vi inte kunde komma upp ända till sadelpunkten så var situationen inte helt omöjlig. Utmed nederkanten på ett långt snöfält kunde vi gå på en ganska bred klipphylla. På nedanstående bild står Axel och jag på den.

Klipphyllan tog dessvärre slut, och framför oss hade vi ett mycket brant snöfält (det som syns bakom Axel och mig). Detta måste vi passera, i annat fall var det bara att vända och försöka gå tillbaka samma väg vi kommit. Ingen av oss ville förställa sig hur det skulle kännas. Vi var då på ca 1550 meters höjd, dvs något hundratal höjdmeter under kammen. Jag prövade att sätta mig på byxbaken och glida två meter på den hårda snön. Det kändes nästan som fritt fall innan kängorna dunsade i klippkanten nedanför, så konsistensen var mera is än snö. Här gällde det att ta det försiktigt.

Anders gick först på snöfältet och letade väg. Vissa partier var hårda och isiga, men som väl var fanns det också stora ytor som var mjuka. Han sökte sig fram till dem. Där kunde han stampa ner kängorna och göra fotsteg. Så tog vi oss över fältet, drygt hundra meter. Det var nervpirrande minst sagt. På andra sidan stod vi på flack mark och kunde andas ut. När vi tänkte på vad de två sista timmarna inneburit sa vi: ”Detta är galenskap! Inget annat än galenskap!” Vi hade redan sagt det ett stort antal gånger tidigare. Och vi skulle säga det många gånger till innan dagen var slut.

Ironiskt nog befann vi oss nu på den sluttning som Grundsten beskriver som en lämplig väg upp. Och vi – som ibland tvivlat på hans råd – fann att här hade han rätt. Visserligen var det brant på några ställen, men till skillnad från den sluttning vi dittills gått på så fanns det riktig blockmark. Alltså hyfsat stora stenar som satt fast och som man kunde använda som trappsteg. Särskilt den allra sista, branta biten var det till stor hjälp. Färdvägen liksom skruvade sig moturs runt toppen och ledde oss uppför. Plötsligt syntes toppröset. Vi var uppe!

Axel och jag vid toppröset. Varför jag ser lika märkvärdig ut som en gammaldags upptäcksresande på en nyupptäckt kontinent begriper jag inte ens själv.

Axel och Anders ser åtminstone samtida ut.

Utsikten från Jiegnáffo

I min ungdom – närmare bestämt år 1972 – hade jag chansen att följa med på en bestigning av Jiegnáffo. Man hade talat om utsikten därifrån. Turen ingick i en Argaladeiexpedition och leddes av en mycket kompetent ung dam. Hon lotsade de inknutna deltagarna tryggt och säkert uppför hela kammen, som då till stor del var täckt av en jättelik snödriva. Varför jag avstod den gången är ett mysterium som jag har funderat mycket över. Så detta var alltså en slags revansch. Jag måste säga att min respekt för den färdledaren så här i efterhand har ökat med en faktor 10. Minst.

När vi stod uppe vid toppen fick vi se något rött nere vid sadelpunkten. Det flyttade på sig. Människor på berget! Fyra vandrare som rörde sig bort från oss, mot den södra förtoppen.

Först trodde vi att de varit på högsta toppen före oss och nu var på väg ner. Men vi hade inte lagt märke till dem tidigare så det kan ju tänkas att de inte gått hela vägen upp. Vi skulle senare upptäcka att det fanns goda skäl att vända om man använde kammen som uppstigningsväg.

Naturligtvis var utsikten från toppen makalös. Här följer några smakprov.

Massivet Dárregájsse (Tarrekaise) ungefär tre mil bort. Helt snöfritt!

Mot väster. Blåmansisen längst till höger.

Råvejávrre.

Förstoring av föregående motiv. Våra två tält syns vid den röda pilen. Om exakt denna del av sjön skriver Grundsten: ”En markerad udde passeras och den erbjuder en superb lägermiljö med en lång sandstrand på sin östra sida.”

Sist men inte minst: man såg Sarek. Och då menar jag inte bara en flik av Sarek utan HELA Sarek, från Niják i norr till Bårdde (Pårte) i söder! På denna bild är dock bara en del med. Längst till vänster ligger Niják – nästan fem mil bort – och sedan är det bara att räkna toppar och klura ut vilka de är. Förhoppningsvis får jag tid att pussla ihop en hel panoramabild framöver och lägga upp på fliken ”Bilder” här på Utsidan. Det långa berget i förgrunden är Gierggevárre (Kierkevare).

Abrahamsson skriver lyriskt om utsikten. "Kommer man upp på toppen en dag med sol över de norska fjällen väntar en intensiv upplevelse. Mellan blänkande snöfält och glaciärer, krönta av Blåmansisens välvda yta på 1600 meters höjd, öppnar sig en glipa mot havet i väster – Atlanten! Lofoten med sina mörka öar på en guldglänsande vattenyta femton mil bort – det är en syn som kan få hjärtat att stanna upp för ett ögonblick."

Det där med hjärtstopp hade vi väl redan klarat av vid avgrunderna under uppstigningen, men i övrigt stämmer hans upplevelser bra med våra. Kanske såg vi inte riktigt lika mycket som han, men fotona kommer hjälpa oss i efterhand att upptäcka sådant som vi inte hann lägga märke till då.

Nerstigningen

Hur fängslande en bergstopp än är så måste man ganska snart återvända. Det enklaste alternativet (och det som sannolikt hade varit mest skonsamt för nerverna) hade varit att gå ner utefter den östra sluttningen, dvs den väg som Grundsten beskriver som uppfarten. Men jag måste ha drabbats av något slags övermod, för jag hörde min röst säga till Anders och Axel: ”Den enda riktiga vägen nerför det här berget går förstås på kammen!”

När vi stod uppe vid toppen var detta lätt att säga. Dels hade ju Grundsten föreslagit den, dels var den till att börja med flack och ganska bred. Att den lite längre bort försvann nedanför en kant oroade mig inte. Det är så det fungerar när man går nerför en sluttning. Framme vid kanten borde man kunna överblicka en bit av fortsättningen.

Mycket riktigt kunde man det. I varje fall en liten bit, till nästa kant. Men den kanten var mycket smalare och betydligt mer lutande. Och mycket långt bort, cirka tvåhundra höjdmeter ner, såg vi en del av kammen sänka sig mot sadelpunkten. Vi rös när vi fattade hur smal nervägen var. ”Detta är galenskap, inget annat än galenskap…”

Hur smal en bergsrygg än är ska man inte tro att man kan gå på mitten av den. Nej, så enkelt är det inte. Trots att vi ofta hade en eller två meter mellan oss och bråddjupen på bägge sidor så var vi ibland tvungna att ta oss nerför meterhöga kanter genom att gå vid sidan av dem. Nej, vad säger jag? Inte gå utan hasa, sittande på byxbaken. Samtidigt som vi krampaktigt stöttade oss med händerna och försökte hindra blicken från att dras ner i avgrunderna vid sidan om.

Var det då farligt det vi gjorde? Jag tänker på Grundstens ord ”smal men inte svår”. Men svaret får bli: det beror på. Inte otänkbart att en känslig person skulle kunna drabbas av okontrollerbar yrsel. En annan möjlighet är att man blir så paralyserad av rädsla att man varken kan ta sig fram eller tillbaka. Sådant har hänt på andra ställen. Då är kanske räddning med helikopter enda lösningen. Men de allra flesta människor skulle faktiskt ta sig ner på ett säkert sätt. Man blir ju väldigt fokuserad på att inte göra misstag.

Så nådde vi sadelpunkten mellan de två topparna. Där satte vi oss en stund. Lät nerverna lugna ner sig och tänkte att den värsta delen troligen var avklarad. Vi vände oss om, såg tillbaka på den väg vi nyss kommit och hade nerverna utanpå kroppen igen. Kammen bakom oss reste sig smalare och smalare, för att sluta i en brant liten topp högt ovanför våra huvuden (se fotot ovan). Vi hisnade, det var som att få ett tungt slag i magen. Hade vi verkligen gått nerför detta?

Vi visste att denna lilla topp inte var slutet utan bara en liten förtopp på vägen. Den högsta toppen är vid den röda pilen och toppen på föregående foto ligger någonstans ovanför den breda, svarta sprickformationen mitt i bild på detta foto. En obehaglig insikt växte inom oss: Om vi hade gått den här vägen uppför (som vi ursprungligen tänkt) hade vi då haft nerver nog att klättra ända upp till toppen? Vi insåg att svaret på den frågan troligen var ”nej”. Och Axel – som redan har flera krävande sarekäventyr bakom sig – upprepade ännu en gång: ”Jag kommer aldrig försöka bestiga ett liknande berg igen.”

På väg mot den södra förtoppen blev vi aningen lugnare. Kammen var bredare och inte så brant. Vi passerade toppröset och fortsatte. Enligt kartan var sluttningen nedåt minst lutande åt väster, mot berget Jålle. Det var så som majjen också tänkte när han skulle gå ner. Det märkliga var att det inte alls var särskilt enkelt. Precis som majjen konstaterade vi att sluttningen var genomkorsad av åtskilliga två till fyra meter höga kanter och raviner som var svåra att komma förbi.

Vi tvingades flera gånger gå uppför igen och dra oss längre söderut på berget. Till slut var vi alldeles nära den södra sidan, och där stupade det så tvärt att en nergång var omöjlig. Vi lirkade oss fram mellan svårigheterna och hade siktet inställt på jokken som rann intill Jålle. Efter förvånansvärt lång tid kom vi äntligen ner på flack mark.

Därmed hade vi klarat av besöket på Jiegnáffo – dessutom med både liv och förstånd i behåll! Vi tog tid att äta en försenad lunch (snarare kvällsmat) och gick sedan i kvällsljuset de närmare 7 kilometerna till våra tält vid Råvejávrres strand. Det blev totalt en 12 timmar lång expedition.

Svindlande funderingar

De erfarenheter som majjen gjorde kan vi bekräfta. Vissa sträckor som vi gick, både på uppvägen och nervägen, gick i liknande terräng som majjen beskriver. Den bästa vägen om man vill bestiga berget tror jag är från sluttningen öster om högsta toppen – dvs gå upp den väg som Grundsten beskriver – även om det på kartan ser ut att finnas vissa branta passager. Alternativet att gå upp via kammen är naturligtvis fullt möjligt, men det fordrar starka nerver. Kammen påminner om Besseggen i Jotunheimen men är nog ännu smalare.

Det är förvånande att Grundsten inte nämner något om hur obehagligt kammen kan upplevas. Hade det inte varit lämpligt att säga något om det? Räcker det verkligen med att använda orden ”smal” och ”exponerad” som han gör på ett ställe i boken? En klättervan person kanske då inser vad det handlar om, men de flesta av oss andra skulle nog uppskatta att få veta att kammen – förutom att den är smal – är hög, brant och svindlande. Denna åsyn fick oss tre att bli märkbart knäsvaga, och det under bästa tänkbara förhållanden. Så hur skulle det kännas att istället manövrera i t ex dimma eller regn? Man undrar om den genomsnittlige fjällvandraren för 20-30 år sedan var av ett helt annat virke än nuförtiden.

Liknande funderingar får jag när jag läser vad Tore Abrahamsson skriver i Okända fjäll: ”Toppen är lätt att bestiga från väster eller öster längs delvis branta och blockbeströdda sluttningar.” På hans tid använde man ofta ordet fjällsport om vistelser i fjällen. Då var förstås toppturer vanliga inslag och ibland det huvudsakliga skälet till att man reste till exempelvis Sarek eller Kebnekaise. Att känna obehag inför höjder och stup betraktades väl då som ett nybörjarstadium som man snabbt skulle komma över. Alltså behövde det inte ordas mycket om det i beskrivningen av svårighetsgraden. Men de flesta av oss nutidsmänniskor vill nog ta med den subjektiva obehagskänslan även i svårighetsgraden fastän det är två helt olika saker.

Jiegnáffo, sedd från östra sidan av Råvejávrre.

Fotona nr 6, 7, 8 och 9 är tagna av Anders Gudmundsson.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-08-22 14:50   hansnydahl
Tack för en mycket levande och underhållande skildring av er "uppgång", och det hade även kunnat bli "fall" om jag förstått dig rätt. Det lät inte som att det fanns tid att leta Raggfingerört och annat på Jiegnáffo :-)

Tolv timmar är väl max tid som man har på sig i början av augusti, om man även ska äta frukost och middag. Var själv på en 12-timmars utflykt på Hurre den 8:e augusti och tiden räckte ändå inte till.

Kul också med den fina bilden på skärsnäpporna. Jag har inte varit uppe än på Jiegnáffo, och efter att ha läst vad du och majjen skrivit så väljer jag nog en annan väg när det blir dags.
 
Svar 2018-08-22 21:53   fowwe
Raggfingerörten fanns inte i mitt medvetande förrän jag läste Abrahamsson så sent som igår. När jag nu läser om den inser jag att jag hade behövt vara ordentligt påläst om jag säkert skulle kunna identifiera den. Enklare då med skärsnäppa ;-).
Vad gäller vägen så välj den som Grundsten föreslår upp. Och samma fungerar ju ner också om man tycker att kammen är obehaglig.
 
2018-08-22 15:05   Bandersson
Jag ser verkligen fram mot dina högupplösta foton i "Bilder". Speciellt "hela Sarek" förstås".
 
Svar 2018-08-22 21:55   fowwe
Jag anade det. Det får bli när jag sparkat igång min Linuxdator med bra skärm och lämpligt program.
 
2018-08-22 17:29   OBD
Tack för en fantastisk berättelse!
Jag har läst det du refererar till om Jiegnáffo och visst har suget funnits. Men det suget får jag nu tillfredsställa med att läsa även din beskrivning av berget. Min ork är så långt ifrån vad den varit att toppbestigningar får jag bara drömma om. Men det är kul att drömma också. Särskilt om drömmarna ledsagas av så fina bilder som du delar med dig av.
Tack igen! Njutbart både i ord och bild.
 
Svar 2018-08-22 21:59   fowwe
Tack Bertil! Och dina egna insatser i fjällen de senaste åren går ju inte av för hackor. Men berg är krävande. Det fina med t ex Jiegnáffo är att det är ett så njutbart och vackert berg att titta på nerifrån också. Ja, och en liten bit uppför kan man nog alltid gå, för utsiktens skull. Vad som slog mig vid denna bestigning var att ett så formskönt berg kunde vara så odrägligt besvärligt att gå uppför.
 
2018-08-22 18:53   Småtärna
"En får tacke", inte fy skam att få en strand uppkallad efter sig. Och vilken strand sedan!

När jag nu läser mer i detalj det du berättade i telefon är jag glad att vi "bara" lufsade vidare mot Suli i solskenet den där dagen. Sannolikheten är stor att jag, som du skriver, blivit så paralyserad att jag varken kommit framåt eller bakåt.
Men jag gläds storligen åt att ni lyckades, särskilt med nerfarten.
 
Svar 2018-08-22 19:01   hansnydahl
Man får gratulera till att du numera blivit "strandsatt"!
 
Svar 2018-08-22 22:07   fowwe
Tack Cecilia! Och den där stranden var delikat. Det var väl att du hejdade oss fyra karlar med tunnelseende och påminde om att uppskatta den fina miljön.
Det där med paralyserad, ja det kan nog hända en och annan. Men jag tror nog inte att det skulle drabbat dig.
 
2018-08-24 15:35   dHANScan
Man milt sagt anar den utmaning att ta sig upp på Jiegnaffo och retur. Bra att påminna om Majjens uppsats. Även om Ni tältade vid Råvejavrres NVstra strand är det en lång dagstur. Om man då även vil botanisera på Jiegnaffo, vad det finns bra anledning til, vore det praktiskt om man kände till lämpliga tältplatser närmare den svåra 'bit' på bergkammen.
 
Svar 2018-08-25 11:42   fowwe
Det finns bra platser för tält och läger. I vår ursprungsplan ingick att tälta 3-4 km närmare Jiegnáffo, på ett stort flackt parti på sydsluttningen (en liten sjö är utritad på kartan 1:50 000, ca 2 km från Hádditjávrre). Vi gick förbi detta område vid uppstigningen och det såg bra ut. Hela dagen före hade det varit dimma uppe på toppen av Jiegnáffo och vi visste förstås inte om den skulle släppa. Det var alltså osäkert om toppturen skulle bli av. Så vårt läger blev alltså på den fina stranden istället.
 
2018-08-30 20:28   Swift
Tack för en spännande berättelse. Jag går inte ofta upp på toppar, men har ändå funderat på J, senast nu i början av juli när jag gick från Råvvejaure genom Viejjevagge. Då var fjället nästan helt vitt! Dock vet jag nu var jag inte ska gå - jag fick ont i magen av att bara läsa texten och se bilderna. Kanske ska jag komma norrifrån och följa bergsryggen söderut? Men det verkar bli en lång dag innan man är nere igen.
 
Svar 2018-09-03 01:09   fowwe
Tack Per, roligt att du läste! Fast det har ju nästan blivit _för_ många skriverier med skräckinjagande innehåll se senaste åren ;-). När det gäller att välja väg så finns det ju ganska många möjligheter att fundera på. Men jag vet tyvärr inte mycket mer än det vi själva prövade på. Så Grundstens anvisningar fungerar, om man kan hålla nerverna i styr. Och i bägge riktningar. Skulle man välja omvänd riktning än vad vi gick så gäller det att inte skrämmas när kammen smalnar och tornar upp sig framför en inför den högsta toppen.
Den kortaste varianten måste nog vara att gå både uppför och nerför öster om högsta toppen. Frågan är sedan om man däruppe klarar att avstå från att gå kammen ner. Vi gjorde det inte! ;-)
 
2018-09-07 16:13   Håkan Friberg
Även om det grämer mig (lite) att du kom upp på toppen så måste jag förstås gratulera. Två gånger har jag försökt - samma väg från SV. Första gången hindrades vi (jag och yngste sonen) av tät dimma. Andra gången hindrades jag av att vara ensam. I sällskap med samma son är jag övertygad om att vi vågat ta oss över det som du beskriver så här:

"En obehaglig insikt växte inom oss: Om vi hade gått den här vägen uppför (som vi ursprungligen tänkt) hade vi då haft nerver nog att klättra ända upp till toppen? Vi insåg att svaret på den frågan troligen var ”nej”. "

Och det var precis det som hände mig.
 
Svar 2018-09-07 18:12   fowwe
Det här med bestigningar är ju för mig (och där tror jag att du och jag är lika) en "krydda" som ger spänning och intensitet åt en vandring. Men som icke-klättrare är man beroende av dels bra väder, dels stöd/inspiration i de nervpirrande momenten. En krävande topptur är därför något som man inte bara genomför sådär utan vidare. Vi hade lyckliga omständigheter. Jag hoppas du lyckas om du nån gång gör ett nytt besök.
 
2018-09-12 18:03   skogsfia
Spännande och underhållande beskrivning av "luftig" tur. Skönt att ni kom ner oskadda!
 
Svar 2018-09-13 11:37   fowwe
Roligt att du läste! Jo, visst kändes det det bra när vi äntligen hade kommit ner utan missöden. Det var lite för mycket adrenalin på nervägen ;-).
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in