Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Murstensdalen-Loka. En julklapp som passade! Placerad på karta

Traditionsenligt gav vi Syrran och Svågern ett "friluftsäventyr" i julklapp. Utdelningen skulle äga rum i mitten av april. Vi - Livskamraten och jag - hade bestämt att vi ville visa upp naturreservatet Murstensdalen och vi antog  att tidpunkten skulle bjuda på vårlig omgivning. Nu visade det sig att vintern var ovanligt snörik och risken skulle vara påfallande att vi skulle få besvärligt väglag. Vi bestämde ändå att ge oss ut som planerat. Men... vi skulle ta med snöskor.

Svåger och Syrra

I den norra delen av reservatet finns en P-plats där områdets enda kända torp - Karlbo - har legat. Strax nedanför P-platsen ligger torpets källa med mycket fint vatten. Det fanns tidigare en skylt mot källan, men den är tyvärr borta. Källan är dock inte så svår att hitta.

Karlbo källa

Från P-platsen utgår två rundslingor - tämligen kuperade - som är cirka 5 respektive 12 kilometer långa.

Murstensdalen bjuder på två vindskydd - Gruvtjärn och Lången. Vid Lången finns också en timmerkoja. I länsstyrelsens broschyr står att timmerkojan är till för övernattning. Det var den nog en gång, men nu är den så pass förfallen att det inte känns hälsosamt. Jag har påpekat detta och andra brister för naturvårdsverket och de brukar rätta till felaktigheter. Vid vindskyddet vid Lången är det tillåtet att tälta - en natt.

 

Murstensdalen är ett av de största naturreservaten i Örebro län. Här finns en tyst och orörd vildmark med djupa raviner, högplatåer med gammal tallskog, stråk av myrar, tjärnar och sjöar. 
Reservatet består av en höjdplatå, Mosserudsplatån, som i
öster avslutas i sprickdalar med bergsbranter, den egentliga
Murstensdalen. Högsta punkten i området ligger 306 meter
över havet. 

Skogen i Murstensdalen har delvis utnyttjats under bergsbrukets storhetstid från 1600- till 1800-talet. Efter bergsbrukets tid tog skogsbruket fart. Området ansågs dock ha
för dåligt timmer för att det skulle löna sig att hämta därifrån,
så skogen lämnades orörd. 

En av de äldsta levande tallarna i Murstensdalen grodde år 1545. Den äldsta döda tallstubbe som fortfarande står kvar och som man har kunnat datera grodde på 1200-talet och dog troligen i en storbrand 1575. 

I den gamla barrskogen trivs ett antal specialiserade
fågelarter. Tjädern är talrik och flera spelplatser är kända. Tretåig hackspett häckar här. Den lämnar tydliga spår efter sig,
som ringar runt granstammarna, i sin jakt på insekter. Vid
några av de mindre tjärnarna finns bland annat smålom
och trana. Vi hörde berguv på natten. 

Av Sveriges fyra stora rovdjur finns tre som tillfälliga eller
permanenta gäster i området. Lodjuret har en stark stam
här, och då och då besöks området av björn och varg.

I området finns ett trettiotal små och stora sjöar, tjärnar och
myrar. Sjöarna är näringsfattiga, och många har varit naturligt
fisklösa. Tre av dem har namn som syftar på detta.

 

Vi valde att gå de kortaste leden fram till Gruvtjärn. Den var ganska kämpig eftersom den till en del bestod av murken snö - dock för lite för att ha glädje av snöskorna.

Egentligen tycker jag bättre om vindskyddet vid Lången, men vid en rekognocering en tid innan utflykten visade det sig att där inte fanns en enda vedpinne. Vid Gruvtjärn däremot fanns mängder med ved - en del huggen, men framför allt resta stockar. I vindskyddet fanns emellertid bara en dålig yxa och en trasig såg. (Även detta har jag framfört till ansvariga.) Eftersom vi rekat innan kände vi till detta och hade därför med oss egna redskap. 

Vindskyddet vid Gruvtjärn

 

I närheten av Gruvtjärn finns flera myrstråk där snön låg kvar. Vi fick därför anledning att prova våra egna (jag och Livskamraten) och lånade (tack Hopajola) snöskor. Det kanske kan tyckas onödigt att släpa med sig snöskor, men jag ville verkligen se hur Syrran och Svågern hanterade dessa. Det gick bra, så nu vet vi att vi kan planera kommande julklappar...

 

Syrran och Svågern

Natten var lagom kall och de flesta av oss sov gott. På morgonen avslöjade vi att dag två skulle tillbringas på SPA i Loka. Sällan har vi sett våra medvandrare packa ihop så snabbt. :-)

 

Vistelsen på Loka började med lunch - utomordentligt gott.

Därefter tillbringade vi fyra timmar i olika bassänger. Ljuvligt!

Kombon Murstensdalen-Loka blev en veritabel hit. Rekommenderas!

Positioneringen gäller vårt vindskydd.

Postat 2018-04-26 13:44 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gyllbergen Placerad på karta

Gyllbergen är Borlänges största naturreservat. Jag har besökt området sommartid många gånger i min ungdom, men nu - 40 år senare - var det äntligen dags för en vintertur.
 
 
För det mesta följde vi spåren...
 
... men ibland begav vi oss bara ut på den fantastiska skarsnön och lät oss hamna dit slumpen förde oss.
 
 
 
Reservatet ligger högt - nära 500 meter över havet - betydligt högre än sin omgivning. Detta gör att här är tämligen snösäkert. Här ligger snön kvar avsevärt mycket senare än i Borlänge. 
Här uppe har Borlänge kommun ordnat ett spårsystem om cirka 70 km. Man har dessutom ordnat med ett flertal raststugor som sväljer en hel del övernattare.
  
 
Enligt informationsbladet om Gyllbergen ska det finnas raststugor som är öppna året om vid Gylle fäbod (där vi parkerade bilen), Prästbodarna, Dragberget och vid sjön Gomen. Detta är en sanning med modifikation. Raststugan vid Prästbodarna var under byggnation vid vårt besök och där gick inte att övernatta.
 
 
Prästbodarnas raststuga till höger
 
 
Vid Dragberget finns inte en, utan två stugor! Första natten övernattade vi här. Båda stugorna var försedda med kamin och utanför fanns ett välfyllt vedförråd samt dass.
  

Dragbergsstugorna.

Vi övernattade i den närmaste. Den andra ses till vänster med spetsig gavel.

 

 

I denna stuga fanns inga sängar, men väl ett stort antal bänkar som kunde arrangeras till säng.

 

  
I informationsbladet från länsstyrelsen står inte ett ord om den finaste stugan i området - Bergslagsstugan - med ett litet och ett stort rum. Även här fanns utedass och välfyllt vedförråd.
 

 

 

Stora rummet.

 

 

Eftersom det här dök upp en barnfamilj som tänkte övernatta så flyttade vi in i det lilla rummet där vi tillbringade natt nummer två.

 

 

I Gyllbergen finns uppskattningsvis mellan 20 och 30 vindskydd - betydligt fler än de som är utritade på spårkartan. Jag klassificerar dock alla de jag såg som rastskydd - alltså olämpliga för övernattning. Alla hade fasta bänkar - i de flesta fall alldeles för smala för att kunna sova på.

 

Första vindskyddet väster om Gylle fäbodar - längs familjeleden.

 

Ett av vindskydden vid Dragsjöns nordspets.

Ett av vindskydden vid Dragbergsstugorna.

 

I Gyllbergens naturreservat finns dessutom minst en kolarkoja. Den ligger vid Dragsjöns västra sida och här tillbringade vi vår tredje natt.

 

 
Det blev en ganska kall natt. Värmen från "spisen" försvann rakt upp genom skorstenen. Det var bara lite strålningsvärme som vi hade glädje av.
 
 
Vi besökte Gyllbergen i samband med påskhelgen och då var där förstås många besökare. Trots det var det alltså ingen trängsel i stugorna. De flesta var dagturare.
 
I Gyllbergen förekommer regelbundet varg och lo samt då och då björn. Vi såg en spårlöpa som möjligen kan ha kommit från lo. Den gick nästan spikrakt och på tvärs med alla skidspår. Dock hade det töat en del, så vi kunde inte se spårstämpeln tillräckligt tydligt. Däremot såg vi mycket tydliga järvspår, vilket förvånade en del så pass långt söderut.
 
Järvspår
 
 
Stora delar av naturreservatet består av tallskog som växer på hällmark. Däremellan finns sluttande myrar. På några av myrarna står påfallande många smala torrakor. Dessa spelar stor roll som växt- och boplats för lavar, svampar, insekter och fåglar. 
 
 

 

En mäktig sevärdhet i reservatet är förkastningen Dragbergsgatan, väster om Dragsjön. Det är en cirka 400 meter lång, 10 meter bred och 10 meter djup klyfta i berget. Jag hade tidigare bara sett den på sommaren. Den var avsevärt mycket mäktigare vintertid med de enorma istapparna som skapade magiska formationer. Här går det dock inte att ta sig igenom med skidor utan här måste man klänga och klättra över en del besvärliga stenblock.

 

 

 

Gyllbergen ger intryck av vildmark och orördhet, men här har fäbodar (Gylle fäbodar, Prästbodarna och Dragbergets fäbodar) och kolning påverkat skogens utseende. På det höglänta granitområdet har skogen tagit lång tid på sig att återhämta sig efter de avverkningar som gjordes här på 1800-talet. Därför påminner miljön på höjderna om ett lågfjällsområde.  

Här har Borlänge kommun ett fantastiskt friluftsområde, och precis på andra sidan riksväg 50 ligger Romme Alpin! Inbjudande!

 Inom reservatet är det inte tillåtet att...
- skada växande eller döda träd, vindfällen, stubbar eller lågor
- ha hund lös
- köra motordrivet fordon i terrängen

Här står alltså ingenting om tältförbud vilket gläder en friluftsnörd som jag.

Positioneringen gäller Gyllbergens fäbodar där vi parkerade bilen.

Här kan ni ladda hem information och spårkarta.

Postat 2018-04-22 18:20 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Rogen i vinterskrud Placerad på karta

För första gången i mitt liv har jag haft semester. Det låter mer dramatiskt än vad det är. Jag har ju arbetat som lärare i stort sett hela min yrkeskarriär och därmed haft ferietjänst med sommarlov. Dock avslutar jag min yrkesbana med en annan typ av tjänst inom skolans värld. Det innebär att jag har semestertjänst.

Att jag och Livskamraten skulle ta någon vårvintertur var givet. Men varför åka upp i påsk? Då är alla andra där. Så vi tog semester och genomförde vår tur den 17 till 21 mars.

Livskamraten har haft problem med muskelvärk, men även om hon kände sig nästan helt fri från värken så vi hade inga bestämda planer. Vi skulle ta oss till Rogenstugan och sedan fick vi se: Besöka fler stugor eller göra dagsturer från Rogen.

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen på eftermiddagen och följde skid-/skoterleden mot sydväst.

Sedan ett par år tillbaka har vi bytt ut våra ryggsäckar mot pulkor. Det går visserligen lite långsammare och man behöver stundtals korta stighudar under skidorna, men det så märkbart mycket bekvämare att det väger upp alla nackdelar.

Leden letar sig fram över sjöar och myrmarker och genom vacker knotig tallskog. På marken kryllar det av djurspår. Vi känner igen hare, ripa och ekorre.

Föret var perfekt och temperaturen låg på en handfull grader under nollan.

Den sista delen av leden går över sjön Rogen. Solen var precis på väg ner bakom skogsbrynet och vi hade ett helt underbart ljus när vi skidade den sista kilometern fram till stugan.

Morgonsol vid Rogenstugan

Nästa dag lovade vackert väder och västlig, måttlig vind. Skedbrostugan - som var det troligaste målet om vi skulle lämna Rogenstugan - ligger i nordväst, vilket skulle medföra motvind många kilometer över sjön. Vi beslutade därför att ägna dagen åt en kortare utflykt i närområdet.

Under tiden vi åt frukost kunde vi glädja oss åt tre lekfulla lavskrikor som kalasade på vad det nu var stugvärden bjöd på.

Vi tog det mycket lugnt på morgonen. Efter frukost gjorde vi i ordning lite lunch och började fundera vad mer vi ville ha med oss på dagsturen. Det kan kanske räknas som en nackdel med att använda pulka istället för ryggsäck, att man gärna packar ner lite extra.

Nåja. Vi nöjde oss i varje fall med EN pulka. Den första pausen (som blev lång) tog vi redan på andra sidan av den smala viken vid Rogsbodarna. På udden ut i sjön ligger ett inbjudande vindskydd. Vi hamnade i solskenet och i lä för vinden, vilket gjorde att det kändes självklart att rasta redan här.

På kartan kan man se att det finns ett par vindskydd öster om Rogenstugan, till exempel vid Stor-Tandsjön och Öster-Vingarna. Vi bestämde oss för att åtminstone leta oss fram till Stor-Tandsjön och började spåra upp genom lössnön.

Bara några hundra meter upp längs vattendraget från Stor-Tandsjön hittade vi dessa stora, kattlika spår. De var nästan cirkelrunda och inga klospår syntes. Det måste väl ändå vara lo? Jag vet att de finns i trakten.

Vi såg även mårdens karaktäristiska dubbelspår (tyvärr ingen bild) och givetvis en hel del ripspår (nedan).

Redan när vi närmade oss den första bron var jag (som drog pulkan) ganska trött. Det var jobbigare än förväntat att spåra genom skogen.

Tanken var att ta oss över på andra sidan vattendraget. Något förvånande blev vi hänvisade till bron. Stora delar av bäcken var nämligen isfri och vi hade ingen lust att riskera ett bad.

Bron var emellertid knepig den också. Det låg en mycket smal och mycket hårt packad snövall längs hela bron, så det blev en veritabel balansakt att ta sig över.

Vilket inte lyckades helt och hållet...

Vi kom dock över, men på andra sidan steg marken ganska brant och det var mycket jobbigt att ta sig fram med pulkan i den lösa snön. Vi kämpade på ett tag, men när vi såg att det stupade ganska brant neråt i den riktning vi tänkt oss, så gav vi upp försöket, letade upp ett lämpligt ställe att gräva en behaglig solgrop och njöt ett tag i solen innan vi gled tillbaka i våra egna spår.

Nästa morgon kände sig Livskamraten helt fräsch, så vi bestämde att åka vidare till Skedbrostugan. Vinden var sydvästlig, så vi skulle få sidvind de första 6-7 kilometrarna över sjön.

Vädret var växlande. Stundtals sken solen riktigt behagligt och sidvinden var inte alltför besvärande. De enda levande själar vi såg på vägen var detta trevliga ekipage.

Sedan vi åter kommit upp på fast mark åker vi på myrdrag och småsjöar genom en mycket vacker gammelskog. Många av tallarna är värdar för den varmt gula varglaven.

Vägvisare... men mot vad?

Motluten är få på denna sträcka. Inte någon gång var det lönt att sätta på stighudar. Och det var ju tur... för vi hade glömt dem hemma!

Det är en del små höjningar upp till Öster-Rödsjön, men sedan går leden åter mestadels på vatten tills man är nästan framme vid stugan. Precis på slutet finns den enda riktigt branta backen.

Vägvisare... men mot vad?

Vi var framme redan vid lunchtid. Stugvärden tog emot med varm saft, och när han under vårt inledande samtal förstod att vi var intresserade av såväl fåglar som däggdjur, så lånade han ut sin tubkikare och visade oss vägen till en lämplig utsiktspunkt mot Brattriet som är den säkraste platsen för att få syn på myskoxar. Sån tur hade vi dock inte, men vi kunde njuta av stugvärdens magnifika fotografier på dessa enorma bjässar. Och inte bara det. Han hade fotograferat en lodjursfamilj också.

Även om detta inte blev "den där fjällvandringen då vi såg myskoxe" så blev det "den där fjällvandringen då vi såg lappmes". Och det smäller nästan lika högt. :-)

Högt smällde också det faktum att stugvärden och hans fru kom in till oss och bjöd på våfflor!

Vi hade haft lite funderingar på hur vi skulle ta oss från Skedbrostugan till bilen. Senast vi var här fanns en ruskmarkerad led till Käringsjön och därifrån var det lätt att hitta till Käringsjövallen. Men denna markering fanns inte kvar. 

Dagen innan hade det kört en skoter fram och tillbaka mellan Käringsjön och Skedbro, så vi hoppades kunna följa spåren. Men... dels hade kommit nysnö under natten och dels blåste det upp ganska rejält.

Vi hittade inte tillstymmelse till skoterspår. Vi gjorde ett försök att bana egen väg, men snön var alldeles för mjuk. Vi förstod ganska snart att denna genväg skulle ta oss dubbelt så lång tid som att gå tillbaks i våra egna spår och åka över Rogen igen.

Det var rejält blåsigt och vi letade ständigt efter något som kunde ge oss lä. Vid det tillfälle fick det bli vindsäcken.

Våra skidor - Åsnes Rago vallningsfria - är fantastiska... utom vid nysnö runt nollan. Då är de helt hopplösa! Vi valde att gå till fots ungefär halva sträckan mellan Rogen och Käringsjövallen.

Jag var mycket imponerad av min Livskamrat den där dagen. Hon klarade det.

Är det någon som har tips på (baserat på egna erfarenheter) hur man ska behandla skidorna för att slippa dessa problem så hoppas jag att ni skriver en kommentar.

Positioneringen gäller Käringsjövallen.

Och med detta avslutar jag mitt trehundrade blogginlägg. :-)

Postat 2017-04-11 17:05 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Påsk i Rogen II: Lugnet i Skedbro Placerad på karta

Inte så sällan möter jag utländska vandrare eller skidåkare i de svenska fjällen. Någon gång samtalar jag med dem i någon fjällstuga. Oftast slås jag av deras stora kunnande, deras envishet och målmedvetenhet samt deras stora längtan. Men ibland blir det också tydlig att sättet att tänka är annorlunda.

Kanske är jag helt fel ute här. Det KAN mycket väl vara så att sättet att tänka har med vana och kunskap att göra. Kanske finns det lika stor procent av svenska fjällvandrare som tänker... annorlunda.

Under vår påsktur i Rogen stötte vi på fem personer från samma utomnordiska land, som alla stack ut på olika sätt. De två första var två unga kvinnor som anlänt till Rogenstugan någon timme innan vi kom dit. Vi pratade en del och de berättade att de kommit vandrande samma väg som vi - från från Käringsjövallen.

- Vandrande? Gick ni på snöskor? (Med imponerad stämma.)

- Nej. Vi vandrade med vanliga kängor.

- Men... det går väl inte...?

- Jodå. Vi håller oss i de hårda skoterspåren. Imorgon fortsätter vi till Storrödtjärnsstugan.

Jag vet inte om dessa två ska kategoriseras som kunniga eller okunniga. Klart är att jag aldrig hade kommit på tanken. I varje tråd på Utsidan hade jag kraftigt avrått från detta. Men... jag hade ju fel...

Vi färdades i huvudsak mellan Rogenstugan och Skedbrostugan under vår påskfärd. Båda dessa stugor har rykte om sig att vara lugna - särskilt Skedbrostugan. Det är inte ovanligt att där inte finns någon besökare och stugvärdarna kan nog känna en viss sysslolöshet vissa dagar.

På långfredagen färdades vi över sjön fram till Skedbrostugan. Det är en sträcka på 12 km. När vi kom fram möttes vi av stugvärden Gunnar som hälsade oss välkomna. Det märktes dock att han var lite... brydd?

Inne i stugan fanns en kvinna - från samma utomnordiska land som de två tidigare. Hon hade blivit kvarlämnad där denna morgon, av ett utländskt "äventyrsföretag" som ordnar skidturer och snöskovandringar i detta område. Denna grupp hade vandrat på snöskor med utgångspunkt i Grövelsjön och slutmål i Tänndalen, om jag inte missminner mig.

Jag blev MYCKET imponerad när jag hörde talas om denna färd. Det måste vara fråga om riktigt konditionsstarka personer som är vana vid hårda strapatser och äventyr. Anledningen till att hon lämnades kvar i Skedbro (den officiella anledningen) var att hon drabbats av magont och därför inte orkade fullfölja. 

Eftersom jag själv är nybörjare på det här med snöskor så passade jag på att samtala med kvinnan. Jag uttryckte min respekt för det de försökte genomföra.

- Jag hade aldrig orkat en sådan snöskotur. Jag föredrar skidor på så långa turer.

Något överraskande svarar kvinnan:

- Ja, jag vet inte. Jag har aldrig stått på ett par skidor. Jag har aldrig vandrat i fjällen. Jag vågar inte åka skidor för jag är rädd för att ramla och halka bakåt. Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig vandrat på snöskor heller, men det verkade lättare.

Det visade sig att promenaden från Rogen till Skedbro hade tagit hela dagen. Sista dagsetappen till Tänndalen var 21 km med en hel del uppför. Stugvärdens slutsats var att hon gav upp av trötthet. Förståeligt i så fall.

Problemet var nu hur han skulle "bli av" med henne. Det råder skoterförbud i området och någon fjällräddning var det ju inte fråga om. Telefonen gick varm. Stugvärden sökte ALLA som hade tillstånd att åka skoter i området. Men det var ju påsk. Timmarna gick. Stugvärden erbjöd sig att följa med kvinnan till Käringsjövallen dagen därpå om ingen lösning yppade sig.

Under tiden detta tysta drama utspelade sig hade det anlänt ytterligare en man och en kvinna till Skedbro. Vi hade stött på dem redan när vi anlände till Rogen dagen innan. Just när vi kom fram till stugan kom de från bastun. Kvinnan kom fram och hälsade genom att ta i hand. Ovanligt. 

Det visade sig att båda två hade sitt ursprung i samma utomnordiska land som de tre kvinnorna jag nämnt tidigare, men de bodde sedan något år i ett av våra nordiska grannländer. Därför pratade de "skandinaviska" med tydlig brytning.

Mannen tyckte om att prata, så även om bara en liten del av samtalet var riktat till oss (det fanns fler gäster där) så fick vi reda på en hel del om honom. Han var uppenbarligen en fjällräv av stora mått. Det mest dramatiska han berättade var att han haft en dragkamp med en järv om ett müslipaket. Järven hade grävt sig in i hans absid och rafsat åt sig müslin. Mannen hade slagit efter järven med något (sa han skidan?).

Vi fick också reda på att de tänkte sig till Skedbro dagen därpå - precis som vi.

Det var ganska sent på eftermiddagen när de kom fram till Skedbro och det märktes ganska snabbt att det fanns något som störde dem. Kvinnan var mycket tyst och mannen verkade snarast förvirrad. Han började på flera meningar men avbröt sig själv och tystnade. Då och då undslapp det honom något i stil med:

- Jag vet inte vad jag ska göra.

...eller...

- Är detta mitt ansvar?

Fråga mig inte hur, men till sist lyckades verkligen stugvärden få tag på en person med tillstånd att köra skoter i området, som också kunde tänka sig att komma och hämta kvinnan med snöskorna och köra henne till Tänndalen.

När den nyanlände och något förvirrade(?) mannen fick reda på detta blev han eld och lågor. Han frågade om det fanns plats för fler personer på skotern.

Stugvärden tittade något förvånat på honom, svarade nej, men undrade förstås vem som skulle behöva åka med. Det handlade om kvinnan i hans sällskap. Nu flödade orden ur hans mun.

Kvinnan hade plötsligt blivit rädd och vågade inte ta sig utför den minsta utförslöpa. Hon trodde plötsligt att hon inte skulle orka. I början av turen hade hon varit modig och stark, men nuvågade och orkade hon ingenting. Hon bara grät eller var helt tyst.

- Men... du känner ju henne. Du måste ju prata med henne.

- Nej, jag känner henne inte.

- ???

- Vi träffades på en kurs... Vi åkte skidor tillsammans. Hon var stark och åkte lika snabbt som jag. När hon hörde talas om att jag brukade vistas till fjälls, så frågade hon mig om hon inte kunde få följa med på en tur. Jag frågade om hon var van att åka med stor ryggsäck. Hon berättade att hon gjort många vandringar på flera dagar. Jag tänkte då att detta skulle vara en lämplig förstagångstur utan så mycket nivåskillnader. Men nu...? Jag tror inte att det sitter i kroppen. Det sitter i huvudet. Vad ska jag göra? Är detta mitt ansvar?

Svadan/samtalet var myyycket längre än så. De två sista frågorna återkom gång på gång. Stugvärden kunde bara konstatera att någon mer skotertransport var omöjligt att ordna.

Så småningom kom skotern och hämtade den "första" kvinnan. Den orolige mannen gjorde sitt bästa för att tjata till sig ytterligare en plats på skotern, men förgäves.

Det började mörkna nu och det märktes på stugvärden att han var orolig. Kanske inte så mycket för den nya kvinnan som inte ville fortsätta, utan snarare för den "snöskogrupp" som lämnat kvar kvinnan denna morgon. Den hade ännu inte kommit fram till Tänndalen... och det oroade.

Hela kvällen hörs viskande samtal inifrån den andra sovalkoven. Ibland hörs snyftningar. Någon gång efter nio börjar vi förbereda oss för natten. Då stormar stugvärden in och säger:

- Två goda nyheter! Gruppen har precis kommit fram till Tänndalen och i morgon bitti kommer det en skoter och hämtar NN.

Mannen stormar ut på golvet:

- Är det sant? Är det sant?

Han tar nästan några danssteg på golvet och utbrister:

- Jag är så lycklig!

Nästa morgon när stugvärden kom och sa godmorgon, så hade jag en fundering på att säga:

- Jag har ett problem... Min fru mår inte riktigt bra. Kan du ordna skotertransport?

Men jag nändes inte. Han hade haft ett hårt dygn.

Lugnt i Rogen och i Skedbro? Hmm... och då har jag ändå inte berättat om mannen som kom bärande på två hinkar med vatten, halkade på yttertrappan, slog i huvudet och svimmade...

Positioneringen gäller Skedbrostugan

Postat 2015-04-18 11:11 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Påsk i Rogen

Jag antar att de flesta naturintresserade människor har någon uppfattning om hur det ser ut i Rogenområdet. Det hade jag: Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar!

Vi fick tre av fyra. Inte illa.

Det dröjde länge innan vi bestämde vart vi skulle ställa vår kosa för årets påsktur. Vi - det är jag och Livskamraten.

Eftersom vi hade ett efterlängtat besök hos äldste sonen - Skribenten - nere i Warszawa i början av ledigheten var det självklart att skidturen måste ligga på bilavstånd för att inte för mycket tid skulle gå åt till resandet. Vi var länge inställda på att åka till Gyllbergen utanför Borlänge, men det får vänta till ett annat år. Där fanns inte tillräckligt med snö. 

Grövelsjön fanns som ett alternativ, men efter att studerat kartan och noterat alla skoterspår i området så kände vi oss tveksamma. Inte så värst mycket längre bort hittade vi Rogenområdet med ganska stora områden med skoterförbud.

Så fick det bli trots att det fanns en mycket stor tveksamhet: Här finns ingen naturlig "runda" att åka mellan stugorna. Det skulle bli en tur fram och tillbaka om vi inte tältade. Livskamraten är mycket tveksam till vintertältning, men vi bestämde att vi tar med tältet, så "får vi se"...

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen, spände på oss våra skidor och pulkor och började följa skoterspåren ner mot Rogenstugan. Klockan var drygt fem på eftermiddagen när vi gav oss iväg. Avståndet ner till stugan är cirka 10 km och jag var helt inställd på att ta oss ända dit. Det skulle kännas skönt med en natt i stuga med tanke på de något stressiga förberedelserna och den långa bilresan. Jag var helt enkelt trött och ville sova utan allt för mycket jobb.

Jag hade inte nämnt något om mina tankar för Livskamraten. Jag visste att hon var lite orolig för hur hon skulle klara skidturen rent fysiskt och när vi hade åkt ungefär 7 km antydde hon att vi kanske skulle slå upp tältet.

Det som sedan hände är en unik händelse: Jag övertalade Livskamraten att sova i stuga istället för i tält! Det kommer aldrig att hända igen. Jag lovar.

Föret är helt fantastiskt - hårt i botten även utanför skoterspåren och ovanpå ligger en decimeter nysnö.

Spåren leder oss allt längre in i den typiskt trolska tallskog som finns i detta område. Ju längre vi färdas, desto knotigare blir tallarna - och allt mer vridna. De skrovliga träden har också en annan lyster i barken och i barren än vad vanliga, raka tallar har. De har en större färgmättnad. I bakgrunden hörs korparnas läten någonstans långt bort ifrån....

Vädret är perfekt. En lätt molnighet skapar ett spännande ljus när solen försöker bryta igenom.

Precis som kartan visar är detta inte en "riktig" fjälltur. Spåren håller sig nere i skogen, men då och då ser man kalfjäll runt omkring. Den största skillnaden här jämfört med i nordligaste Sverige är att tallskogen når ända fram till kalfjället. Här finns inga breda bälten med fjällbjörk. Det ger en helt egen karaktär till naturen. Vackert!

Någonstans vid åttatiden kommer vi fram till stugan och tas emot av synnerligen trevliga stugvärden Birgitta som visar var vi kan sova. Det finns ytterligare några gäster, men ikväll är vi inte speciellt sociala. Vi är trötta och vill sova. Och det gör vi.

Ett par av de här övriga gästerna kommer att få ett eget blogginlägg...

Långfredag.Eftersom vi somnat tidigt vaknade vi också tidigt. Så tyst vi kunde - för att inte störa de övriga - började vi packa ihop. När vi kom ut ur sovalkoven visade det sig att våra grannar i andra sovalkoven redan var på benen utan att vi hört ett ljud.

Stugvärden berättade att vi skulle få växlande molnighet och 10 sekundmeter från nordväst. Nu var det just mot nordväst som vi hade tänkt oss. Åt det hållet ligger Skedbrostugan. På fjällkartan är en led markerad rakt över sjön 7-8 km. De sista kilometrarna klättrar upp i skogen över några av alla små sjöar.

Rogenstugan

Såväl stugvärd som ett par stuggäster rekommenderade oss att ta en annan led till stugan. Det skulle finnas en nordligare dragning som går genom skogen. Den skulle vara någon kilometer längre.

Både jag och Livskamraten var dock ense att det skulle bli "sjövägen". Orsaken är mycket enkel: Vi är ju egentligen kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjälltoppar omkring oss för att trivas ordentligt.

Föret är fortsatt fantastiskt. I och med att vi kommer ut cirka hundra meter på Rogens is så är vi inne i ett område med skoterförbud. Fjällkänslan blir med ens markant starkare och utsikten över böljande fjäll i snart sagt alla riktningar sprider ett lugn inom oss. Visst har vi motvind, men med vallningsfria skidor och pulka på släp så blir det ändå inte så mycket skidåkande - det blir skidgående.

När vi närmar oss viken som pekar upp mot Skedbrostugan så hittar vi ett vindskydd som lockar till en stunds vila och lite lunch.

Sedan leden lämnat sjön Rogen klättrar den bara några meter för att därefter leda in i området med mängder av mindre sjöar och myrar.

Varglaven - gulgrön till färgen - har sin rikligaste förekomst just här i Rogenområdet. Den är vacker - men giftig.

Spåren ringlar sig fram i sagolikt vacker tallskog och de är mycket lättåkta eftersom här inte finns några backar. Det är bara alldeles på slutet - upp till stugan - som lårmusklerna får ta i lite extra.

Skedbrostugan

Stugvärden Gunnar tog emot oss med varm saft. Han tog oss med på husesyn och visade oss var vi kunde sova. Vi var ensamma i stugan så när som på en kvinna... en kvinna som på något sätt oroade vår stugvärd...

Dessutom väntades ytterligare en kvinna till stugan senare denna dag. En kvinna som... nej... det får också komma i nästa blogginlägg.

Utsikt från Skedbrostugan

Påskafton. Vi har bestämt oss för att åka tillbaka till Rogenstugan. Vinden var som tidigare nordvästlig och med samma styrka. Vi var beredda att ta samma väg som gårdagen. Den var verkligen vacker. Men när även stugvärden Gunnar sa att han skulle välja skogsleden tio gånger av tio möjliga istället för sjövägen, ja, då föll vi till föga. Skogsleden fick det bli.

Leden slingrade sig fram över myrar och sjöar. Då och då skymtade fjäll i fjärran, men för det mesta var det skog vi såg.

Älg och järv korsar varandras spår...

Visst är här vackert. Solen strålar oftast. Ibland kommer ett molnsjok inglidande och skapar ett spännade ljus. Men... vi är kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjällens konturer.

Tillbaka vid Rogenstugan leker solen tafatt. Vi har en magnifik solnedgång.

Annandag påsk. Nu har vi bara en natt kvar innan det är dags för hemfärd och ännu har vi inte använt tältet och inte heller bensinköket. De nätter vi har tillbringat här har som kallast varit -10 grader - oftast varmare. Våra sovsäckar är avsedda för temperaturer ner till -9. 

Denna morgon bestämmer vi oss för att det är dags för en tältnatt. Vår plan är att följa spåren tillbaka mot Käringsjövallen och tälta ganska nära en bit utom synhåll från P-platsen.

Det finns gott om fotomotiv i dessa trakter.

När vi närmade oss Käringsjövallen lämnade vi leden och började leta efter lämplig tältplats. Ganska snart hittade vi en inbjudande plats med tillgång till rinnande vatten.

Förberedelser

Jag har svårt att bedöma vad klockan är. Det är mörkt, men ändå inte. Fullmånens sken kan anas där ute. Inte en vindpust. Jag sträcker ut handen mot innertältets tak och får genast ett snöfall i miniatyr i ansiktet. Kondens! Egentligen struntar jag i klockan. Jag fryser. Sedan märker jag att Livskamraten rör på sig. Hon har redan klätt på sig mer kläder, bland annat duntröjan och tjockaste mössan. Jag gör likadant och kryper närmare. Många gånger vaknar vi denna natt för att jämka oss närmare varandra och för att vända på oss så att andra kroppsdelar utsätts för kylan. Då och då rasar det ner frusen kondens...

Till sist blev det ändå morgon. Det brukar ju vara som kallast precis vid soluppgången. Det kändes faktiskt skönt att få börja röra på sig.

Vi är rejält påpälsade när vi stakar den halva kilometern fram till bilen.

Vi är framme vid bilen vid niotiden. Det första jag gör är att kolla temperaturen. Den är minus 17 grader. Jag undrar hur kallt vi har haft det...?

Javisstja! Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar. Vi fick ju tre av fyra. Knotiga tallar och sjöar har jag redan berättat om. Så... lavskrika eller myskoxe....?

Lavskrika.

Men nästa gång...

Postat 2015-04-11 20:27 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 11 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar