Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Färdvägen på fjället - Präststigen (2)

Det var en stark upplevelse att finna de tre rösena på den gröna platån norr om sjön Vássjájávrátja. I själva verket fanns det ytterligare ett röse där, men eftersom detta var litet och stod helt nära ett av de större så har jag inte märkt ut det på kartan. Mitt spontana intryck när Diana och jag var på platsen var att de många rösena markerade lägerplats, men senare har jag hört av en same att rösen på fjället enbart markerar färdväg och inte lägerplats.

I detta avsnitt tar jag med en karta med funna rösen redan från början. Jag kommer hänvisa till denna och följande karta flera gånger. Förutom vattendrag och vissa bergstoppar har jag markerat några höjdkurvor med brun färg som gör det lättare att jämföra med den vanliga fjällkartan. Kommentarer till foton och bilder står som vanligt med kursiverad stil under respektive bild. 

Vidare mot Gárránisjågåsj

Den fortsatta färdvägen söderut gick öster om sjön, vilket framgår av den gamla kartan. Ängarna som breder ut sig såg gröna och inbjudande ut, men stora områden var sumpiga. Men de delar som ligger som mest söderut, precis innan man lämnar sjön och går upp i en grund ravin, var torra. Här fanns fina lägermöjligheter, med plats för hundra tält eller så.

Enligt den gamla kartan gick man strax öster om en liten sjö som ligger söder om Vássjájávrátja. För att komma till den följde vi en grund ravin som fortsatte med måttlig lutning uppför. Jag upplevde att detta är den naturliga fortsättningen och jag tror att det var denna väg man gick. Däremot såg vi inga rösen. På något ställe såg vi en mindre sten ligga på ett stort stenblock. Men i landskapet fanns relativt gott om sådana stenar på block som verkade ha hamnat där på naturligt sätt. Så det var troligen inte något röse vi hittade. Ett röse måste ju avvika från landskapets utseende.

Nästa röse var ett som jag kände till sedan förra årets "forskningar". Det är uppbyggt på ett stort stenblock som ligger alldeles invid Gárránisjågåsj. Detta röse blev jag uppmärksammad på förra året av JoBer här på Utsidan. Jag har därför kallat detta röse för JB01 på min karta.

Röse JB01 som fotograferades av JoBer förra året (men dessa foton är mina egna). Röset syns bra och chansen är ganska stor att man passerar nära det på väg från och till Vássjájávrátja. Detta röse är nog ganska välbekant för folk som vandrar i området. Jag har träffat flera som trott att det varit Prestemansstenen de hittat. Kanske markerar röset ett vadställe över jokken. Placeringen stämmer bra med den gamla stigen.

JB01 från en annan sida, med kameran riktad åt söder, dvs i färdriktningen om man är på väg mot Buojdes och Kvikkjokk. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå. Lavbeväxningen med grön kartlav samt den svarta laven pekar på en hög ålder.

En onödig krökning av stigen?

Om man inte har studerat den gamla kartan tycker man nog att den mest naturliga vägen när man fortsätter söderut är att hålla ungefär den höjd som röse JB01 ligger på. Detta vägval tycks också alla nutida vandrare göra, och så gjorde jag själv förra året. Därigenom får man en mycket rak väg som i stort sett följer höjdkurvorna mot sjön Bajep Buojdes. Men den gamla kartan visar något överraskande: den gamla stigen gick inte så! Efter vadet över Gárránisjågåsj böjer nämligen stigen av något mot sydväst, samtidigt som den tappar höjd.

Men kan detta vara vettigt? Förra året hade jag inte en tanke på att man kunde gå så, och när jag efter hemkomsten fick fatt i den gamla kartan blev jag förbryllad över hur stigen var ritad. Detta år ville jag komma tillbaka för att se hur det såg ut i landskapet. Nu har jag gjort det och insett det geniala i vägvalet. Jag är full av beundran över hur gamla tiders fjällfolk tog sig fram i landskapet.

Samma karta som ovan, men här är Präststigen utritad med blå prickar, så som jag tror att den gick. De gröna prickarna markerar den väg som nutida fjällvandrare tar - och det tycks vara alla som väljer den vägen! Jag har inte hört talas om någon som valt den gamla vägen, annat än om de letat efter spår av den. 

Låt oss börja med den där höjdskillnaden som man ser ut att tappa efter vadet och JB01. Den kommer man faktiskt att tappa i vilket fall, alltså om man följer den gröna prickningen ner till den avlånga bergsryggen före Bajep Buojdes (ryggen är utritad med 1000-meterskurva). Så där förlorar man inget på den gamla vägen.

Nästa sak är stigens krökning som ju ser ut som en omväg. Men genom att göra det vägvalet undviker man ganska mycket ojämnheter och kullar i terrängen och man får en mycket lättgången väg till bergsryggen som man ju ska gå öster om. Säkerligen är detta vägval ordentligt utprovat av många som gått här, och som gjort det många gånger.

Men det kanske mest avgörande skälet är att stigens sträckning är den naturliga om man kommer söderifrån och följer den så kallade Linnés väg till Tarraluoppal. Att då öka sin höjd på sluttningen som den gröna prickningen medför är bara onödigt.

Prästemansstenen

Låt oss nu backa tillbaka till Gárránisjågåsj och den där svaga böjen åt sydväst. På den gamla kartan finns det ett intressant namn här: Prestemanssten. Jag skrev en artikel (här) i bloggen om detta förra året, och påpekade att själva namnet finns i Ortnamnsregistret. I registret står det också: "En märkessten vid den väg, som Kvikkjokksprästerna reste till Alkavare".

Ser vi på den gamla kartan är det rimligt att tro att stenen är utritad vid P:t, det vill säga där vi har en delning av stigen. I så fall skulle denna sten markera det ställe där stigen delar sig. Den ena grenen är Linnés väg som går ner mot Tarraluoppal (lila prickar), och den andra är fortsättningen av Präststigen som går mot Alkavare.

Förra året var det flera personer som letade efter kandidater på denna sten, och den jag anser lyckades bäst var en kompis på Utsidan, Lars Hedegaard. Även om det inte kan vara helt bevisat att det var just Prestemansstenen som han fann, så upptäckte han att det finns en stor sten som ligger för sig själv i det område där stigdelningen bör vara. (Här skulle man gärna vilja träffa någon - same eller annan - som bär på kunskap om gamla tiders namn och platser. Jag söker efter sådana personer och har fått några tips. Men jag tar gärna emot fler tips om kunniga personer.)

En stark kandidat till Prästemansstenen - om den nu finns i verkligheten och inte bara är en hörsägen. Jag har kallat den PS01, och det är denna sten som Lars Hedegaard fann.

PS01 på nära håll. Från denna sida är det ett rejält block som man inte missar. Men de flesta fjällvandrare går högre upp på Låptåtjåhkkås sluttning och från det hållet är stenen så låg att man knappast lägger märke till den (se fotot här under). Berget som skymtar bakom till höger är just Låptåtjåhkkå.

Kameran riktad åt väster och PS01 syns alltså i förgrunden. Bergsryggen i bakgrunden är Nuortap Gárránistjåhkkå, och den lilla sjön ligger alltså mellan ryggen och PS01. Sjön är svårläst på fjällkartan, men jag har gjort den tydlig på min egen karta. Linnés väg fortsätter ner i den grunda ravinen till höger bakom sjön, medan Präststigen försvinner till höger ut ur bild.

Fortsättningen efter stenen - och ett nytt fynd

Om vi nu antar att stenen PS01 verkligen ligger på stigen så skulle fortsättningen ungefär hålla höjd och följa fjällkartans höjdkurvor i en svag båge. Detta innebär att alla fjällvandrare går något högre upp, i ett landskap som visserligen inte är svårvandrat men som innehåller en del kullar. När vi nu följde det som vi tror var den gamla stigen märkte vi att den var väldigt jämn och fin att gå på, faktiskt enklare än att gå högre upp på sluttningen.

Det skulle visa sig att vi var alldeles rätt: vi gick verkligen på den gamla stigen. Och den skulle strax ge oss en överraskning som hette duga. Rätt som det var såg vi nämligen ett röse framför oss. Och det var inte vilken stenhög som helst, nej detta röse var ett rent konstverk!

Röse Pr12. Röset är noggrant staplat och ser intakt ut. Det mest fantastiska är den "krona" av vita kvartsstenar som pryder toppen och gör röset mer synligt i terrängen.

Röset Pr12 var övervuxet på alla sidor av lavar. På mina foton tycker jag mig kunna finna flera exemplar av gröna kartlavar som är 2-3 cm i diameter, vilket skulle kunna innebära en ålder på 200 år eller mer. Jag tycker inte det är osannolikt med en så hög ålder på röset.

De vita kvartsstenarna har överraskande lite lav på sig. Men man ser att det håller på att växa lav i de undre partierna av dem. Som om det bredde ut sig från de mörka stenarna som finns under. Jag har tre möjliga förklaringar till att de vita stenarna har mindre lav än de som är under. 1) Laven växer inte lika bra på kvarts som på stenarna under. 2) De vita stenarna har lagts dit lång tid efteråt. 3) Någon har rensat de vita stenarna på lav så att de ska synas bättre.

Mot sjön Buojdes

Vi gick vidare mot den låga bergsryggen utan att finna något röse i närheten av "kronröset". Jag ville experimentera lite med olika vägval och vi kom säkert lite vid sidan av hur stigen gick. Och några rösen hittade vi inte, trots mycket spanande. Men framme vid ryggen gick vi förbi en grotta, och strax därefter låg ett röse (Pr13).

Grottan i närheten av bergsryggen var tillräckligt stor för att krypa in i. Håligheten fortsatte så långt in i berget att vi inte kunde se slutet. Tyvärr hade vi varken tid eller utrustning att undersöka grottan närmare.

En liten bit från grottan spanade vi in detta röse, Pr13.

Pr13 från andra hållet. En konstruktion som nu kändes välbekant, med en lutande, spetsig sten. Efter Pr13 följde två rösen, nummer 14 och 15 (jag har inte tagit med några foton på dem). Det fanns således åtskilliga rösen på väg ner mot Buojdes.

Detta röse, Pr16, ser ut vara ett raserat gammalt röse. Den understa, platta stenen kan en gång ha varit upprest eller lutad så att den spetsiga änden stuckit upp.

Kvällen var sen och vi längtade till en lägerplats. Vi hade också kommit in  ett område med gott om mygg. Terrängen var lättgången och det började luta ner mot sjön Buojdes. När vi var nästan ända nere vid stranden fick Dianas mobiltelefon täckning och plingade till. Jaha. Längre ut i ödemarken än så befann vi oss alltså inte.

Den norra stranden av sjön Buojdes var bitvis besvärlig att gå på. Vi gick relativt nära stranden men var tvungna att ibland ta några meters höjd för att komma runt diken och små raviner. Vi såg inga rösen här. Detta är nog inte så konstigt, ingen som går här behöver ju tveka om vart man ska (däremot hade man varit tacksam över om någon hittat ett bra "spår", särskilt om man är en flitig användare av denna väg). Efter att vi anlänt till Kvikkjokk pratade jag med ett par killar som gått högre upp på sluttningen. De sa att det var mycket besvärligt att gå där också. Utmed denna strand kan man inte tälta någonstans så vi fick gå till östra ändan av sjön där jokken rinner ut.

Ett förbryllande vägval

Dagen därefter fortsatte vi vår färd mot Kvikkjokk. Att gå över torrskodd vid östra sidan av Buojdes, där Buojdesjåhkå börjar, var inga problem. Därefter stiger sluttningen och man ska gå upp till en liten namnlös sjö som ligger SO om Buojdes. Denna sjö hade jag tänkt undersöka närmare med avseende på stigens sträckning.

På väg upp till sjön passerade vi ett väl synligt röse som jag kallat Pr18 (se kartan nedan). Röset syns tydligt när man börjar gå uppför sluttningen. Den är en bra vägvisare för att komma på rätt spår. Vattnet i bakgrunden är Buojdes. Observera att luften är disig på fotot. Det var röken från skogsbranden i mellansverige som letade sig hitupp. Men det visste vi inte då. På natten hade vi haft ett kraftigt regnoväder med åska, och jag trodde att det brann i Tjuoltadalen.

Några hundra meter längre upp passerade vi ett nytt röse, Pr19. Detta senare röse är nog ganska lätt att missa, eftersom man gärna drar sig åt väster där det går en grund ravin med den lilla bäcken från den namnlösa sjön. Det är en omväg att gå nere i ravinen men det är lätt att man påverkas av att den ligger där.

Vi kom upp till den lilla sjön ungefär mitt emellan utloppet och sjöns norra ände, som är en liten vik. Sjön ligger mycket sofistikerat med utloppet vid en kant.

Förra året valde jag att fortsätta förbi sjön på dess västra sida, eftersom den sidan var lägre och såg ut att vara det naturliga vägvalet. Det är också på den sidan som utloppet ligger (se kartan nedan). Men när jag senare studerade den gamla Generalstabskartan såg jag att stigen går på den lilla sjöns östra sida! Mycket egendomligt, för den sidan tyckte jag hade sett sämre ut. Och den vägen dessutom krokigare och längre. Men senare fick jag en del synpunkter från några utsidingar som menade att det kanske inte var så dåligt som det först kunde se ut. Kunde den gamla kartan ändå ha rätt? I år skulle jag undersöka saken ordentligt.

Stigen söder om Buojdes, så som jag tror att den gick. Efter Pr19 höll vi omedvetet lite för långt år väster och kom upp ganska nära bäckens utlopp. Lägg märke till att den gamla kartan har en kraftigt S-formad böj norr om Ruonasvágge, men jag kan inte tro annat än att den misslyckas med att göra rättvisa åt terrängen. Stigens sträckning är rakare.

Här står jag vid den lilla sjöns norra ände, dvs viken. Fotot taget åt nordväst och sjön nedanför är förstås Buojdes. Jag blickar alltså tillbaka på den väg vi kommit från Buojdes. I förgrunden en nästan osynlig svacka som är perfekt att gå i. Den hade vi inte lagt märke till på vägen upp, men den som vet att man kan gå här får en mycket enkel och effektiv väg upp till den lilla sjöns norra ände och östra strand.

Den östra stranden (fotot taget mot söder). Tittar man hastigt på stranden på avstånd (som jag gjorde förra året) lägger man bara märke till att den ser hög och opraktisk ut. Men på närhåll ser man att strandkanten precis intill vattnet är jämn och fin att gå på. I förgrunden till vänster ser man till och med antydan till stig.

Foto av östra stranden, taget mot norr. När vi hade passerat stranden hittade vi på andra sidan något som kan ha varit ett enkelt röse (Pr19). En liten sten som ligger på ett block så att stenens spets pekar åt öster. Är det ett röse eller inte? Jag vet faktiskt inte, men om det är en vägvisare så ligger det i alla händelser helt rätt för att ge en diskret anvisning om hur man kan gå.

Efter att ha återupptäckt denna östra väg förbi sjön blev jag åter fylld av respekt om hur proffsigt gamla tiders fjällmänniskor förflyttade sig. Att gå öster om den lilla sjön istället för väster om kan ju tyckas var en småsak. Förbi kommer man ju på bägge sätten. Men de som kände till den östra vägen visste säkert att den var något mindre komplicerad. Den är så självklar att gå på, man behöver inte tänka det minsta på hur man ska sätta fötterna. Troligen innebar den att man vann några minuter på väg till eller från Buojdes. Att den kanske är aningen längre spelade antagligen ingen roll.

Mot Ruonasvágge

Från den lilla sjön ner till Slihtávágge var det lättgången terräng ner mot Ruonasvágge. Prästen Nensén som gick här åt motsatt håll 1841 kommenterade vägen norrut från Ruonasvágge till Buojdes med följande ord: "Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg)."  Prästens notering är en bra beskrivning. Här finns för övrigt minst två rösen.

Röse Pr21 uppe på en kulle, fotograferat från söder. Stigen går inte upp på själva kullen utan nedanför till höger. Men kullen gör röset väl synligt på flera hundra meters håll.

Pr21 på nära håll. Från detta håll ser man ingen lavbeväxning, men det fanns något på den andra sidan. Rösets stora huvudsten är ordentligt stöttad av mindre stenar på flera sidor, så det är ingen tvekan om att det är en vägvisare. 

Nästa röse (Pr1306-B) fotograferade jag förra året då jag passerade här. Tyvärr gick jag och Diana lite fel i år, så Pr1306-B har jag inga koordinater på eftersom vi kom för långt österut just där. Jag har ungefärligt uppskattat dess position på min karta. Detta gäller också vissa delar av stigen mellan Pr21 och Ruonasvágge. (Kommentar 2014-09-24: Lars Hedegaard Larsen har tacknämligt försett mig med koordinater för Pr1306-B. Jag har därför flyttat punkten något längre norrut på kartbilden ovan i artikeln jämfört med en tidigare publicerad kartbild.)

I gamla tider var det troligen vid Ruonasvágge som prästfolket hade nytt nattläger. Det är åtminstone den åsikt som Axel Hamberg m fl har haft. Jag ser ingen anledning att betvivla det. I Ruonasvágge finns fina tältmarker på gräshed. Därefter är det ca 24 km kvar till Kvikkjokk. Den etappen innehåller också intressanta och överraskande detaljer och får så småningom ett eget avsnitt i denna lilla följetong.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-09-09 18:41   OBD
Som vanligt, mycket bra skrivet och mycket intressant. Fantastiskt att du hittade så många rösen. Det enda jag kände igen var det vid östra änden av Buojdes, Pr18. Där har jag gått förbi några gånger och har även några bilder. Har dock aldrig gått öster om den lilla namnlösa sjön. Kommer jag dit igen, vilket är ganska osäkert, ska jag absolut gå den vägen. Men den "vanliga" vägen verkar ju ett mer naturligt val tycker jag. Tydligen har jag fel eftersom den tidigare färdvägen gick öster om sjön.
Jag noterade att du tyckte vägen förbi Buojdes var besvärlig. Jag kunde inte minnas den så besvärlig, men man förtränger vissa minnen:-). Jag har bara bilder från ändarna av sjön, så troligen gick jag med "pannbenet" när jag gick utmed sjön.
Tack för intressanta och lärorika blogginlägg.
 
Svar 2014-09-09 22:51   fowwe
Tack för dina iakttagelser och funderingar! Ja, man går med "pannbenet" ibland. Jag hade nog inte brytt mig så mycket om terrängen förbi Buojdes om jag bara passerat där en enstaka gång, men det var annat nu när vi var ansatta av mygg och var hungriga och trötta. Lite psykologi, antagligen.
Vad som gjort att stigen blev öster om sjön skulle man gärna vilja veta, bägge sidorna förbi är ju helt OK. På min karta ser det lite krokigare ut öster om, men i verkligheten gick ju stigen alldeles vid strandkanten, så böjen är lite överdriven när jag ritat den. Jag skulle inte bli förvånad om prästefolket som gick här ibland gick väster om istället för öster. Det är ju ingen större skillnad.
 
2014-09-09 20:16   Håkan Friberg
Jag märkte av ditt svar på min kommentar till förra delen av denna fantastiska miniserie, att du blev lite... purken (?) för att jag kallade dig nörd. Du ville kalla det allmänbildning. Men - det du gör här ligger långt bortom allmänbildning. Det du förmedlar i dessa blogginlägg är avsevärt mycket mer än allmän bildning. För mig är nörderi ett odelat positivt ord. Det är nördarna - de som fördjupar sig i sina specialintressen långt utöver "vanlig hobbyverksamhet" - som verkligen berikar tillvaron för oss andra.
Tack för ännu ett remarkabelt inlägg!
/Håkan
 
Svar 2014-09-09 22:39   fowwe
Hej Håkan! Mjae, purken blev jag nog inte, jag uppfattade absolut allt det positiva i din kommentar. Så också nu, stort tack! :-)
Det är såklart också skillnad på vem det är som använder ordet. Somliga använder det på ett lite nedlåtande eller löjespridande sätt - men det gör ju inte du. Kanske måste man vara något av "nörd" om man ska bli exempelvis forskare. Och forskare är ju en sysselsättning med huvudsakligen positiv klang.
Kul i varje fall att du följer mitt irrande bland rösen och stenar.
 
2014-09-09 21:38   JoBer
Tack för att du tagit dig tid och energi till denna intressanta utforskning!
Och jag bugar för att du gett mina initialer till ett röse :-)
/Johan
 
Svar 2014-09-09 22:42   fowwe
Kul att du läser detta! När jag kom fram till Kvikkjokk hamnade jag i samtal med ett par killar som hade letat efter Prästemansstenen och som hade studerat ditt foto av det där röset. Så "ditt" röse var känt av en och annan även om jag inte hade fortsatt med att skriva om det.
 
2014-09-09 22:53   ricke
Tack för en väldigt intressant artikel! Skall naturligtvis läsa del 1 också samt ser fram mot kommande avsnitt. Det var några år sedan jag gick från Alkavare kapell till Kvikjok. Vill dock minnas att jag på någon sträcka tydligt såg hur kvartsblock låg utlagda (ibland patvis bredvid varandra) som för att visa vart en led har gått. Jag kände till gruvan och kapellet men hadde kanske inte hela bilden om stigen klar för mig. Nu skulle det vara väldigt intressant att få göra en vandring längs den gamla stigen.
/Rickard
 
Svar 2014-09-10 11:37   fowwe
Det där du nämner med kvartsblocken får mig att haja till. Mellan Rissajåhkå och renstängslet söderut såg jag på två olika ställen rejäla stenar av vit kvarts ligga direkt på marken. Det var ensamma block på dessa ställen, och jag funderade på om de var naturliga eller hade lagts dit medvetet. Jag tog foton av dem men gav dem inga beteckningar. Jag vet inte om de hör till stigen eller inte.
Om du har mer information om dina block (t ex var de låg) är jag naturligtvis mycket intresserad av att ta del av dem.
 
2014-09-10 15:57   dHANScan
Ganska omedveten om någon gammal led gick jag i 2003 nästan exakt söderut där du nu dokumenterar Prästvägen. Super bra nördat!

När jag tittar på där jag ritat mitt vägval från Vassjajauratjah till Buojdes fallar det på störra delen inom 1.000-1.040 m o h. Endast vid Bajep Buojdes och Buojdes något lägre.
Var troligen medveten om att det var där vägvalet var logiskt, men omedveten om att det fanns en led och ledmarkeringar.

Någonstans på sträckan förbi Bajep Buojdes har jag noterat ett djupt hål, där tydligen flera renar genom tiden hade fallit ned. Att min väg var trafikerad av renar sås även av de många renledar. Hade jag tänkt och haft mera öppna ögon...men det har jag nu
 
Svar 2014-09-10 22:31   fowwe
Det är märkligt hur lätt det är att missa gamla ledmarkeringar och andra gamla spår i terrängen. Jag gick ju en stor del av stigen förra året och då såg jag inte mycket därför att jag inte letade lika målmedvetet. Och jag visste inte heller var jag skulle leta.
Det där hålet såg vi inte (för det var väl inte vid grottan, den borde ju renarna se).
Man kan undra hur många fler gamla stigar och leder i fjällvärlden som börjat falla i glömska. Präststigen är dock ganska väl omtalad, men det finns ju stigar som ingen längre tänker på och som inte längre används.
 
2014-09-10 22:18   ricke
Angående: Svar 2014-09-10 11:37 Hans Fowelin

Har tyvärr ingen mer information än att jag tydligt minns dem än idag, ca 20 år senare. Ibland låg det ett enstaka block, ibland låg det två block med ett avstånd på ca 2 meter mellan sig på så sätt (om det nu var ledmarkeringar) att leden passerat emellan dem. Vill minnas att det inte var aldeles för lång sträcka mellan stenarna, räknat från en markering till nästa i ledens riktning. Om det var innom ett begränsat geografiskt område eller flera minns jag inte.
Vi gick sträckan Alkavare Kapell - båtarna - Alep Sarvesjåhkå - Tjåggnårisjåhkå - Vássjájåhkå - Tarraluoppalstugorna - Padjelantaleden till nivån ca 680 m - norra sidan Bajep Buojdes - norra sidan Buojdes - Hábres - Vállevágge - Prinskullen - Kvikjokk
Om det var på sträckan söder om Rissájåhkå, söder om Buojdes eller i Vállevágge minns jag ej, kanske på flera sträckor. Skall titta på de gamla korten om jag fick med något av intresse.
 
Svar 2014-09-10 22:22   fowwe
Tack att du gjorde ett försök att gräva i minnesförråden! Som sagt, hittar du något så är det roligt om du hör av dig.
 
2014-09-14 09:04   brigas
pojtes-sjön;också haft funderingar kring vilken strand man ska välja,men minns att sydsidan hade fler branter och fler vattendrag ned insjön,och upplevde norrsidan som en helt OK färdväg.
Kommer ihåg vita rös-stenar här o där,men att det också var lite svårt veta vad som var ditlagt i modern resp. äldre tid,samt vad som bara hamnat där ändå i vissa fall.
 
Svar 2014-09-14 21:09   fowwe
Tack Britt för input om Buojdes sydsida. Det där med rösena/stenarna blir jag lite nyfiken på (jag återkommer gärna till dig om det på något sätt). Håller med dig om att det ibland är svårt att avgöra hur rösena uppkommit. Pratade med en same igår på telefon, och enligt honom är nog åtskilliga rösen ditlagda av "turister". Jag återkommer i nästa del med exempel på sådana rösen som jag tror är av ganska nytt datum.
 
2014-09-16 19:08   Lars_Hedegaard
Jeg følger også med i beretningen. Og jeg er ganske forundret over så præcist det viser sig at den gamle sti er tegnet på det gamle kort - det havde jeg ikke forventet, især med tanke på nogle at de andre stier som åbenlyst er tegnet forkert . . . eller det er de så måske ikke alligevel :-)
Det glæder mig meget at jeg tilsyneladende var heldig og genfinde 'Præstemansstenen' sidste år. Jeg fandt ikke andre rösen før ved Buojdes, jeg fortsatte som alle nutidige fjeldvandrere den direkte vej uden noget sving :-)
Jeg venter i spænding på fortsættelsen gennem Vallevagge.
Tak for al din tid du orker bruge på at delagtigøre os i dine spændende opdagelser.

Med Venlig Hilsen
Lars Hedegaard Larsen

PS I Danmark er 'nørd' ikke nedsættende, men et kærligt, lettere drillende anerkendelse for en person som viser en viden og ihærdighed udover det sædvanlige indenfor et bestemt område :-)
 
Svar 2014-09-19 22:39   fowwe
Tack Lars för din kommentar! Det verkar som jag får acceptera beteckningen "nörd" ;-). Den danska användningen av ordet är ju verkligen sympatisk.
När det gäller den gamla kartan har man ju blandade känslor. Ibland är den OK, andra gånger (gällande t ex berg, sluttningar och höjdkurvor) kan den vara hur luddig som helst. Men att rita ut på vilken sida av en sjö eller bäck man ska gå är ju inte så svårt om kartografen fått tillförlitliga uppgifter från sina källor.
Nu börjar det sista avsnittet av nörderiet närma sig slutet. Får se om jag får ihop de sista trådarna.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.