Att planera en fjällvandring är för det mesta ett stort nöje. Läsa kartan och låta idéer födas ur alla landskapsdetaljer den visar. Leta fram litteratur och information om områdena som ska besökas. Fantisera om vägval och alternativ.
Målet för min kommande resa till fjällvärlden (i juni) är till att börja med det urskogsområde jag skrivit om i ett antal inlägg i den här bloggen: Änok, strax norr om Kvikkjokk. Jag och min vandrarkompis Anders tänkte besöka det redan i höstas, men då satte älgjakten stopp för planerna. Nu blir det ett nytt försök, och det är ingen nackdel att det sker under juni månad. Då är fåglarna i full gång med sång, bobygge eller ruvning. Jag hoppas på fina möten med fjällfåglar. Och varför inte med älg, utter och björn också?
En kungsörn svävar över Njoatsosvágge. Foto: Anders Gudmundsson.
Anledningen till resmålet är tvåfaldig: dels att få se den avverkningshotade tallurskogen, dels att pröva ut om detta är en möjlig vandringsväg till Njoatsosvágge. De bägge sakerna hänger på sätt och vis ihop, för om jag nu skulle ta mig genom hela Änok kan jag ju lika gärna fortsätta upp i fjällvärlden. En som har inspirerat mig att testa detta är en av mina kompisar här på Utsidan, Bandersson. Vanligtvis har jag gått "normalvägen" via Kungsleden, Pårek och Sähkok när jag ska till (eller från) Njoatsosvágge. Nu ska det prövas något nytt.
Men som vanligt i fjällvärlden är man inte först med "nya" idéer. Det är alltid någon som prövat på det tidigare. I detta fall är det inte svårt att hitta exempel, det räcker med att öppna Axel Hambergs guidebok Sarekfjällen (1922). Han skriver om att gå just genom Änok och vidare in i Njoatsosvágge (sid. 34 – 35).
Hambergs färdbeskrivning börjar med vandring utmed Kamajokks östra sida, där det idag finns en traktorväg som är en naturligt infartsled. Efter ca 3 km föreslår han omväxlande båtfärd och vandring uppför Änokdeltat, till Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde. Därefter beskriver han kortfattat vidare färd på västra sidan av Njoatsosvagge (ungefär den vägen som Anders Gudmundsson och jag gick i september förra året).
Har han då inget att säga om den östra sidan av Kamajokk och Njoatsosjåhkå? Jo något lite, men det är i samband med att nå Pårektrakten. Enligt Hamberg är terrängen från Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde "stenig och dålig". Han anser att Kungsleden och Pårekstigen förbi Dahta-sjöarna med fortsättning över Sähkok är mycket bättre om man ska till Njoatsosvagge (vilket är den "moderna" väg vi använder). Så om fortsättningen på östra sidan av Njoatsosjåhkå får vi inte veta vad han tyckte. Inte heller är det helt klart vad han ansåg om att avstå från båtfärd och gå hela östra sidan om Kamajokk, men man kan nog förmoda att han inte höll det alternativet särskilt högt. Terrängen är ju full av småsjöar och myrmark nära jokken, och i skogskanten är det troligen fullt av sten och nedfallna träd.
Ett utsnitt av Hambergs sarekkarta från 1922. Min planerade väg är ungefärligt utritad med röda prickar. "Normalvägen" till Njoatsosvágge är angiven med blå prickar. Observera att Hamberg delvis hade andra beteckningar på kartan. Exempelvis får även nutida Tjuoldajåhkå ingå i "Kamajokk".
Man kan förstå Hambergs tveksamhet, för det var annorlunda att färdas på hans tid. Då hade man mycket utrustning och ofta lastrenar. Naturligtvis rörde sig ett så stort följe inte lika smidigt som vi gör idag. Så skulle inte östra sidan av Kamajokk nuförtiden kunna vara en intressant och genomförbar färdväg in i Njoatsosvagge?
En annan Sarekkännare som beskrivit området är Edvin Nilsson. I boken De vilda djurens Sarek låter han oss följa med från övre Njoatsosvágge och vandra söderut. Efter passage av Ruopsokjåhkå rekommenderar han vägen över Sähkok och Pårek om man ska till Kvikkjokk. Liksom Hamberg avråder han från att fortsätta på östra sidan av Njoatsosjåhkå. "På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Sähkok erbjuder stora täta enrissnår ett ovanligt hinder", skriver han (sid. 85).
Annars har Edvin Nilsson mest gott att säga om denna del i Sareks utkanter. "Under Sähkok finns ett av Sareks absolut bördigaste områden. Även utanför parkgränsen är det örtrikt och viltproduktivt på många ställen i Njåtjås-Tjuoltavagges nedre delar... Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar." Vidare: "Därför finns här normalt goda stammar av björn, lo och järv. <...> hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen." (Sid. 85, 88).
Ett foto över en del av nedre Njoatsovágge ger anledning till funderingar om framkomligheten. Sjön som delvis syns i vänsterkant (476 på fjällkartan) har en kanal som rinner ut i en krök av Njoatsosjåhkå. Den lilla ön i flodkröken kan identifieras på fjällkartan (med förstoringsglas!). I bakgrunden berget Ruotevare, ett ständigt aktuellt prospekteringsområde. Berget lär vara en enda stor järnklump och var känd redan på Hambergs tid. En brytning här skulle förstöra det ekologiska system som Edvin Nilsson ansåg vara unikt. Fotot taget från Sähkoknuohkke.
Samma slingrande lilla kanal som i föregående bild. Den måste jag över om jag inte vill ta en omväg vid sjö 476. Går kanalen att vada? Det lär jag upptäcka när jag kommer dit! Sen är det videbuskagen, de ser ganska täta ut men är faktiskt ganska lågväxta. Undrar hur lång tid detta område kommer ta att passera? Under en vandring här kommer man ständigt behöva fundera över lämpliga vägval. Men det är ju en del av det roliga med att gå utanför stigarna. Och min erfarenhet är att om man drar ner tempot och inte låter sig jäktas är ofta s k besvärlig terräng riktigt överkomlig. Fotot taget från Sähkoknuohkke.
Edvins Nilssons lovord över Njoatsos-Tjuolda är onekligen lockande. Vem vill inte se ett område som beskrivs i så lyriska termer? Vandra genom det, se det på nära håll. Visserligen får man väl lättare syn på exempelvis stora däggdjur genom kikarspaning från en hög utsiktpunkt, men naturupplevelsen blir annorlunda på nära håll. Man får del av atmosfären på ett helt annat sätt när man slår upp sitt tält mitt inne och upplever dygnets alla timmar där.
Att sedan både Nilsson och Hamberg avrått från att gå där på grund av den besvärliga terrängen gör det hela ännu mer intressant. Är det lika besvärligt för en nutida vandrare som för dem? Kanske inte, men det finns dock problem som jag känner till och som är värda att ta sig en funderare på.
Först har vi det här med vattenrika tvärjokkar. In i Änok rinner ett par sådana: Njáhkájåhkå och Standárjåhkå. Över den förstnämnda ser det på fjällkartan ut att finnas en bro vid dess utflöde i Kamajokk, så det ska nog vara problemfritt. Den andra jokken innehåller samma vatten som man passerar när man vadar på "trekanterna" mellan Påreksjöarna.
Men stopp, här finns frågetecken! Vart tar den relativt stora Sähkokjåhkå vägen? Enligt Hambergs karta rinner den på egen hand ut i Njoatsosjåhkå. Om man däremot studerar fjällkartan noga ser det ut som den fyller på sitt vatten i Standárjåhkå (något som jag tycker bekräftas av Google Earth). Så i Standárjåhkå handlar det om stora vattenmängder. Nog kan den jokken vålla problem för mig när jag ska över.
Men kanske det finns en annan lösning? På fjällkartan ser det ut som om jokken rinner ut i Kamajokk söder om sjön Stuor Tsagak. Kanske går det på något sätt att komma över där, för att sedan följa Kamajokks slingerbultar? Men nej, Google Earth avslöjar att om man ska över här måste man simma.
Någonstans i Kamajokks NR ligger partier med stormfälld skog. Jag och Anders kunde inte se dem med kikarspaning från Vállevárre i höstas så jag vet inte exakt var de ligger. Att passera genom sådant "plocke-pinn" är både ansträngande och riskabelt. Det bästa är att ta en omväg runt, om det går.
Avslutningsvis kan några siffror vara belysande. "Normalvägen" från Kvikkjokk via Kungsleden, Pårekstigen och Sähkok till mötet med Ruopsokjåhkå (nedanför renvaktarstugan) har jag mätt upp till ca 35 km på fjällkartan. Stigningen är ca 900 meter (upp till Sähkok).
Via Änok blir motsvarande sträcka ca 28 km och höjskillnaden ca 320 meter. Således vinner man ca 7 km på att gå genom Änok, men å andra sidan består normalvägen av en stig som man kan följa (utmed Kamajokk har man däremot bara stig/väg ca 5 km). Men via Änok slipper man nästan 600 höjdmeter, vilket kan kännas bra när packningen är som tyngst i början på vandringen.
Än är alla planer inte färdigslipade. Som det ser ut nu kommer jag att gå helt själv, vilket gör att jag måste minimera riskerna och inte ge mig ut i riskabla passager. Kanske gör terräng, väder eller kondition att jag inte kommer fram dit jag tänkt mig utan måste vända. Då får det bli så. Kanske går jag i så fall upp till Pårekslätten och undersöker fågellivet istället, det har jag länge velat få tid till.
Men helst vill jag förstås kunna genomföra mina planer fullt ut.
Fältbiologernas engagemang för Ojnareskogen på Gotland förra året fick stor uppmärksamhet i nyhetsrapportering och annan media. I det senaste numret av föreningens tidning Fältbiologen behandlas en annan avverkningshotad skog, nämligen fjällurskogen i Änokdeltat norr om Kvikkjokk. Artikeln är skriven av Jennie Wadman, själv fältbiolog (förstås!) och engagerad i en rad naturvårdsfrågor.
I artikeln redogörs kortfattat för de viktigaste turerna när det gäller hanteringen av det avverkningshotade området. Det är flera parter som är inblandade. Förutom de privata markägarna är det framför allt de bägge myndigheterna Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen. Artikeln redogör för hur olika intressen står mot varandra: markägarna har velat avverka och myndigheterna velat bevara. Men myndigheterna har agerat motsägelsefullt och gav trots allt tillstånd till avverkning. Som väl är har avverkningen skjutits upp och samtal mellan berörda parter pågår.
I artikeln skriver Wadman att Länsstyrelsen vill göra en förnyad värdering av skogen. Förhoppningsvis är syftet med detta att göra en bredare och ännu mer noggrann inventering av naturvärdena.
(Kommentar 130306: Efter kontakt med Länsstyrelsen idag har jag fått veta att värderingen enbart är ekonomisk. Området är redan bedömt som skyddsvärt, och detta är inget Länsstyrelsen tänker ändra på. De vill bevara området, och de samtal som förs med markägarna går ut på att uppnå just detta.)
Naturskyddsföreningens roll i frågan berörs också. Föreningen överklagade ju Skogsstyrelsens tillstånd för markägarna att avverka. Denna överklagan avvisades av Kammarrätten som kom fram till att Naturskyddsföreningen inte hade rätt att göra en sådan. Jennie Wadman ställer den mycket relevanta frågan: Om inte miljöorganisationer har rätt att överklaga i ärenden som Änok, vem ska då göra det?
Förutom att skriva om själva skogen i Änok lyfter artikeln fram det deltaområde som ligger mitt i avverkningsområdet. Gáhmajåhkå slingrar sig fram mellan de planerade avverkningsområdena. Vattendraget har byggt upp ett väldigt sedimentlager, resultatet av mycket lång tids erosion från de omgivande bergen. En avverkning i Änok skulle få konsekvenser även för dessa geologiska naturvärden, men myndigheterna har hittills inte uppmärksammat detta. Änok och Kamajokks NR är med sin kombination av delta och barrurskog ett mycket unikt naturområde. Som sådant borde det förbli orört.
Jennie Wadmans artikel kan läsas i sin helhet på Fältbiologernas hemsida här. Tidningen kan även laddas ned i sin helhet som en pdf-fil.
När det gäller turismen tillhör Änok och Kamajokks NR knappast de mest välbesökta områdena. Man rör sig på delvis privat mark vilket bland annat medför att man bör undvika det under älgjakten. Delar av området är dessutom svårtillgängliga. Till sommaren hoppas jag att kunna besöka det och ta en mer ordentlig titt på nära håll. Det försök som jag och Anders Gudmundsson gjorde i höstas (beskrivet i tidigare blogginlägg) blev inte så framgångsrikt som vi hoppades.
Det jag tidigare skrivit här i min blogg om naturen i Änok (bland annat hotet mot fjällskogen) finns under etiketten "Änok". Bland läsarnas kommentarer finns också mycket intressanta synpunkter.
Under den fjällvandring som jag och min gode vän Anders gjorde i september hade vi tänkt att gå genom området Änok, det som nu riskerar att få en stor del av sin fjällskog avverkad. På grund av bl a älgjakt kunde vi inte vandra genom området, däremot studerade vi det på avstånd från Vállevárre. I ett tidigare inlägg här på min blogg har jag skrivit om detta här.
Ovan: Karta över Änok med de avverkningsanmälda skogsområdena markerade med rött. Ur dokument från Naturskyddsföreningen.
Foto över Änok, taget från Vállevárre som ligger väster om området. Fotot visar dalen där Kamajokk rinner. Sluttningen bakom är Standár (Stantar). Den röda linjen är mitt försök att visa det norra området som riskerar att avverkas. Hela detta område består av urskogsartad barrskog, bestående av gammal och grov tallskog. Det har beskrivits som ett av Sverige finaste tallurskogsområden. (Det södra avverkningsområdet är troligen inte synligt på fotot eftersom det är dolt av barrskogen som ligger närmast kameran. Den övriga arealen i Änok - troligen ej avverkningsbar - syns på fotot som områden med ljusare grön färg än barrskogen. Den består av fjällbjörkskog, vide, vattenytor och myrar.)
När Kamajokks Naturreservat planerades var det tänkt att området Änok skulle ingå i detta. Men efter överläggning mellan Länsstyrelsen och de privatersoner som äger marken så lyftes det ut. Jag har inte kunnat finna anledningen till att man gjorde denna överenskommelse, men jag tror inte att Länsstyrelsen då misstänkte att markägarna ville avverka. Länsstyrelsen var ju mycket medveten om skogens höga naturvärden. När ägarna av marken i Änok sedan lämnade in sin ansökan om avverkning kom det som en överraskning för många, bland annat för en del av dem som är markägare i Kamajokks NR.
Jag ska nu redovisa vad som hände efter att markägarna ansökt hos Skogsstyrelsen om att få avverka skogen i Änok. Det är en historia med en del märkliga och överraskande inslag.
Inför sitt beslut inhämtar Skogsstyrelsen synpunkter från Länsstyrelsen om eventuell avverkning i Änok. Länsstyrelsen svarar med hänvisning till 18 § i skogsvårdslagen. Bland annat skriver man: Enligt § 18 SVL får tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte ges om den är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Länsstyrelsen bedömer att den aktuella avverkningen berör ett område som har väsentlig betydelse för naturvården och att en avverkning skulle vara oförenlig med områdets naturvårdsintressen. Länsstyrelsen anser därför att tillstånd till avverkning inte ska medges i aktuellt ärende.
Länsstyrelsens åsikt är således klar: området bör skyddas. Eftersom Länsstyrelsen inte själv har skyddat skogen (så som man gjorde med Kamajokk) bör därför Skogsstyrelsen använda skogsvårdslagens 18 § och inte medge avverkning.
Det är värt att notera att bedömningen som Länsstyrelsen gjort av skogens skyddsvärde sammanfaller med Skogsstyrelsens egen. För även Skogsstyrelsen har ju kommit fram till att Änokskogen har höga naturvärden och är synnerligen skyddsvärd. Av de 55 hektar som markägarna vill avverka har 51 hektar kommit med i Skogens Pärlor, som är Skogsstyrelsens beteckning på särskilt skyddsvärd skog. (Ytterligare information om "pärlorna" i Änok finns på myndighetens hemsida, där det också finns en kartsökfunktion så att man kan läsa detaljer om dessa områden)
När Länsstyrelsen säger på detta sätt tycker man att saken borde vara klar. De två myndigheterna är ju överens i sak: skogen är delvis nyckelbiotop och mycket skyddsvärd. Det logiska vore att avslå ansökan om att få avverka. Men så ser inte Skogsstyrelsen på saken!
I sin motivering till varför man ändå vill medge avverkning ägnar Skogsstyrelsen mycket textutrymme åt att förklara hur man har kommit till detta beslut.
Man säger till att börja med att höga naturvärden i sig inte är ett formellt hinder för avverkning. Vidare att den allmänna strategi som staten har för skogsskydd enligt miljömålet Levande skogar inte gäller fjällnära skogar. Vidare att om avverkning skulle avslås måste markägarna kompenseras ekonomiskt med medel som då måste tas från skyddet av andra typer av skog (det är således en pengafråga också). Vidare att tanken med 18 § i Skogsvårdslagen ska tolkas så att den ska användas restriktivt. Vidare måste man göra en helhetsbedömning av hela det område som Änok ligger i, det ska också spela in, anser man. Med mera.
Skogsstyrelsen gör i sin argumentering en stor affär av att Länsstyrelsen haft möjlighet att skydda Änokskogen vid tidigare tillfällen men avstått från att göra detta. Ja, Länsstyrelsen har två gånger undantagit området från skydd när tidigare reservatsbildningar skett.
Alla dessa resonemang leder fram till Skogsstyrelsens beslut att det inte finns något skäl att motsätta sig avverkning.
När man läser myndighetens argumentation får man känslan av att det egentligen inte finns någonting alls som talar till Änokskogens fördel. Utom att det är skyddsvärd gammelskog, förstås. Men det tycks inte ha någon avgörande tyngd för Skogsstyrelsen.
Änok i gryningsljus, sett från Vállevárre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.
Det är i Skogsstyrelsens resonemang en sak jag finner så märklig att jag vill lyfta fram den mer i detalj. Det gäller den ovilja man har att neka avverkning med hänvisning till 18 § i Skogsvårdslagen - inte bara i Änok utan i största allmänhet.
I Änok-fallet var ju bakgrunden den att Länsstyrelsen medgett att Änok hade undantagits från reservatsbildningen Kamajokk. Denna reservatsbildning var för övrigt inte enkel att genomföra. Det blev en långdragen och infekterad process där det fanns många åsiktskillnader och motsättningar mellan olika parter.
När sedan Skogsstyrelsen frågar om Länsstyrelsens syn på Änok vill Länsstyrelsen att Skogsstyrelsen ska ta på sig ansvaret att skydda, eftersom man själv inte gjort det utan har andra områden i länet som man satsar på. Men att skydda Änok, det vill inte Skogsstyrelsen. Och man resonerar på följande sätt.
För att neka avverkning med hänvisning till 18 § så måste Änok ha ett så högt naturvärde att en avverkning skulle vara "oförenlig med områdets naturvårdsintressen" (lagens formulering). Men om en avverkning vore oförenlig med naturvärdena, då skulle ju Länsstyrelsen redan ha gett området skydd. Men nu har Länsstyrelsen inte gjort det utan prioriterat sina medel till andra områden. Alltså kan en avverkning i Änok inte vara oförenlig med naturvårdsintressena. På detta sätt resonerar Skogsstyrelsen.
Resonemanget är så märkligt att man häpnar. Åtminstone gör jag det. För vad Skogsstyrelsen säger är ju att om den i något fall skulle bedöma att 18 § faktiskt ska användas, då beror denna bedömning på att Länsstyrelsen (eller någon annan myndighet) redan tänkt att skydda genom exempelvis naturreservat. (Följden blir då förstås att man slipper använda 18 §.) Och omvänt: om ingen annan myndighet har planerat att skydda skogen så kan den således inte vara (tillräckligt) skyddsvärd. (Och även då blir följden att man slipper använda paragrafen.)
Man kan fråga sig vad Skogsstyrelsen tror att 18 § i Skogsvårdslagen egentligen ska ha för funktion om man själv inte kan tänka sig att använda den. Ingen annan får ju använda den heller, som till exempel Naturskyddsföreningen som överklagade Änokbeslutet och menade att Skogsstyrelsen brutit mot lagen.
Skogsstyrelsen är förstås medveten om att 18 § är till för att i vissa fall hindra avverkning av fjällnära skog. Men den ska användas restriktivt, menar man. Ja, den tolkningen har man sannerligen följt. Sedan paragafen tillkom år 1991 har Skogsstyrelsen nämligen inte använt den en enda gång. Inte heller för andra skogar än fjällskog är man beredd att neka avverkning. Det är extremt sällsynt att detta sker, vilket Maciej Zaremba visade i sin artikelserie Skogen vi ärvde (i DN, finns numera utgiven som bok).
Änok i gryningsljus, sett från Vállevárre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.
Man kan undra om Skogsstyrelsen överhuvudtaget gjorde något för skogen i Änok. I sak var man ju överens med den andra myndigheten (Länsstyrelsen) om att skogen är mycket skyddsvärd. Men sedan tycker båda två att det är den andra myndigheten som har ansvar att skydda den!
Gjorde då Skogsstyrelsen ingenting alls? Jo, faktiskt något (åtgärder som jag inte tror kostar särskilt mycket för myndigheten utan mest för markägarna). Man kräver en bankgaranti av markägarna på en summa pengar för att avverkningen skulle få påbörjas. Pengarna ska användas till återplantering, som på grund av områdets karaktär beräknas vara kostsamt.
Sedan kräver man en sak till: att ett litet område på 1,4 hektar i det södra/västra området undantas från avverkning. Detta område innehåller uppenbarligen något som är rödlistat. Man kallar till ett samråd med markägarna. Men överläggningen går inte bra, markägarna vill inte gå med på att spara nyckelbioptopen. Samrådet misslyckas. Någon betydelse för tillståndet att avverka tycks det däremot inte ha (i varje fall inte vad jag har kunnat utläsa).
Bild (ovan) på det område på 1,4 hektar som Skogsstyrelsen vill undanta från avverkning. Ur Skogsstyrelsens beslut om avverkningstillstånd.
Därmed kunde saken vara avslutad - men vi vet ju att det blev en fortsättning. Röster höjdes till försvar för Änoks gammelskog. Det skrevs brev. Och Svenska Naturskyddsföreningen överklagade Skogsstyrelsens beslut att tillåta avverkning. Dock slutade detta med att Kammarrätten i Sundsvall avvisade Naturskyddsföreningens överklagande. Skogsstyrelsens beslut om att tillåta avverkning står alltså fast.
I skrivande stund säger sig markägarna vilja göra området till naturreservat eller liknande. Jag ska här inte spekulera över hur det kan komma sig att de ändrat uppfattning jämfört med tidigare utan bara konstatera att det vore en bra lösning för Änokskogen. Men det är inte säkert att myndigheterna är villiga att tillmötesgå deras begäran. Vi får hoppas och se.
Inför skrivandet av denna artikel har jag fått en hel del betydelsefullt material från myndigheter genom en privatperson som på eget initiativ sänt dem till mig. Jag är denna person skyldig stort tack.
De två första veckorna i september i år var planerade för en tur i Kvikkjokksfjällen och Sarek där tanken var att ha ett anorlunda upplägg än vi brukar. Kompisen Anders G och jag skulle börja med att besöka Kamajokks naturreservat för att sedan gå vidare genom det område i Änok som ligger norr om naturreservatet (och som i skrivande stund hotas av skogsavverkning). Vi hade sett mycket fram emot att gå genom dessa marker, vandra utmed jåkkfåran och dessutom undersöka den barrurskog som finns. Delvis hade vi tänkt använda oss av en kanot och ta oss uppför både Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå (så långt det var möjligt) för att sedan göra utflykter till fots. Tips och gåda råd hade vi fått av Björn Andersson i Umeå (bandersson), vilket inspirerade oss än mer. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt.
Under planeringens gång fick vi nämligen en påminnelse om att älgjakten i Norrbotten skulle börja redan måndagen 3 september, dvs dagen efter vi anlände till Kvikkjokk. Och jakt är tillåten både i Kamajokks naturreservat och i det avverkningshotade området i Änok. Samt i alla de naturreservat som finns runtomkring. Vi blev avrådda från att gå där och uppmanade att inte störa eventuella jaktlag.
Detta hade vi förståelse för. Man vill ju inte gå i vägen för jaktlag under påbörjad jakt. Men det verkade finnas fler sidor av saken. Vi fick vissa reaktioner på våra planer som inte var odelat positiva och blev avrådda att besöka området av skäl som var lite svårt att få grepp om och som delvis bara antyddes. Saker sas mellan raderna. Och jag kunde inte låta bli att tänka: är vi verkligen välkomna att besöka vildmarken i det stora Änokdeltat? Jag kan inte säga att jag har fått svaret på denna fråga, men det svävade en viss osäkerhet över alltihop.
I vilket fall så ändrade vi våra planer. Istället för att paddla med kanadensare uppför Gamájåhkå beslöt vi att vandra. Först stigen upp till Prinskullen och därefter följa Vállevárre på dess östra sida för att gå ner i Tjuoldavágge öster om Vallespiken. Sedan skulle vi gå rakt norrut tills vi nådde Njoatsosjåhkå och följa den upp mot Luohttoláhko. För att veta säkert att vi kunde passera Tjuoldavágge behövde jag ringa upp Tuorpons sameby som har jakträtten i området och höra om det var problematiskt att vistas där. Det blev ett mycket positivt samtal och kontaktpersonen jag talade med såg inga problem med att vi gick där. Jakt kunde visserligen pågå, men bara i liten omfattning. Han gav oss några enkla råd att tänka på och sedan var det inte mer med det.
Så kunde då vårt äventyr börja. Efter den korta båtfärden över Gamájåhkå med kapten Kenth Arvidsson vid styrpinnen steg vi av på andra sidan och påbörjade vandringen uppför sluttningen. Ganska snart började det som skulle bli ett kännetecken för hela denna tur: regnet. Det var bara att dra på regnstället och trava vidare.
Vid Prinskullen var det lågt i tak, dimman skymde sikten åt alla håll. Vi gick vidare i den riktning GPS:n visade, således mot renvaktarstugan. Det var lite sorgligt att inte kunna beundra utsikten ner i Änok, det var ju ett av syftena med denna resa att se det på så nära håll som möjligt.
Vi slog upp tältet en bit söder om renvaktarstugan, på kanten av sluttningen ner mot Änok. Vädret klarnade upp, det blev riktigt fint. Efter kvällsmaten låg vi inne i tältet med öppningen på vid gavel och tittade ner i dalen. På den mörka kvällshimlen pågick norrsken.
Foto: Dimstråk förbi lägerplatsen vid renvaktarstugan.
På morgonen nästa dag var det fortsatt bra väder. Anders var uppe tidigt och tog fotot nedan.
Vy över andra sidan Änok, i riktning mot Stuor Dáhta som syns med några små öar till vänster. Foto: Anders Gudmundsson.
Vi kunde äta frukost ute och sedan ägna tid åt att spana med kikare ned i Änok. Diverse småfåglar sträckte förbi, på väg söderut. Både en kungsörn och en havsörn hade uppvisning för oss.
Foto: Spaning ner i Änok från vår gräddhylla. Inga älgar syntes nere i dalen. Hade ryktet spridit sig att det var jakt?
Foto: Utsikt över Änok. På platån bakom ligger Pårekslätten. Berget långt bort, något till vänster om mitten, är Stuor Jierttá.
Foto: Teleobjektivet på högsta zoom för att fånga detaljerna i en del av det avverkningshotade området. Den S-formade kröken av Gamájåhkå ligger precis där ordet "Änok" är skrivet med tjocka bokstäver på fjällkartan (BD10, tryckår 2009). En smal bit av barrurskogen bakom de små sjöarna ingår i området, annars består den mesta arealen av björkskog och videsnår som ligger på bägge sidor jåkken. På hitsidan jåkken finns också en smal sträng av barrskog som planeras att avverkas, men den ligger långt ner och är inte synlig från den plats jag står.
Foto: Vallespiken. Renvaktarstugan vid foten.
Vi gick vidare, förbi renvaktarstugan och mot den lilla klippknölen Garvek. Uppe på Vállevárre vad vädret bra, men nere i dalgången drog hela tiden tunna ridåer av regn förbi. Sådant väder har vi sett förut i Njoatsosvágge. När man går i det regnar det "3 gånger i minuten". Anders sa att i Skottland kallas det för "shower".
Foto: Regnridåerna vandrar in på led från Njoatsosvágge i norr. Berget framför regnet är Ruotevare (Ruovddevárre). Detta berg hotas av malmbrytning. Ett gruvföretag har fått tillstånd att göra prospektering men förhoppningsvis kommer det aldrig att ske någon utvinning här. Fyndigheten var känd redan på Axel Hambergs tid, han nämner den i sin guidebok över Sarek från 1922. Om brytning tillåts här skulle ödemarken förvandlas till ett industriområde. En unikt vildmark vid gränsen till Sarek skulle därmed försvinna under överskådlig tid och frågan är om det i framtiden någonsin skulle kunna återställas.
Vi lunchade väster om Garvek och sedan skulle vi ner i terrängen, med riktning mot den lilla sjön 497. Med kikare hade vi fått uppfattningen att Tjuoldajåhkå skulle vara lämplig att vada strax söder om sjön.
Foto rakt ner mot Ruotevare. Jåkken på hitsidan berget är Tjuoldajåhkå. I bakgrunden Pårte.
Foto: Vy upp i Tjuoldavágge innan nerfärden. Berget mitt i bild är Tjuollda. Sjön längst till höger är sjö 497. Vi vadade Tjuoldajåhkå i riktning ungefär bakom björken till höger i bild.
Nerfärden i den täta ört- och videbevuxna terrängen var vansklig. Det höll på att sluta olyckligt redan i början. När vi kommit in i björkskogskanten - jag följde i spåren av Anders - försvann mitt ena ben plötsligt ner i marken. En djup, decimeterbred spricka i bergrunden var gömd under gräset, helt osynlig! Jag nådde ingen botten och tappade balansen. Hann tänka: nu knäcker jag benet. Jag bara väntade på smällen. Men som väl var satt benet inte fast utan följde med längs sprickan när jag föll nedåt. Så det var bara att resa sig och lirka upp benet, helt oskadat. Puh!
Därefter tog vi det mycket försiktigt i den täta skogen som överallt hade vuxit över blockterrängen. Stenarna syntes inte alltid och det gällde att sikta noga var man satte fötterna. Sakta gick det, men vackert var det.
Även om jag inte skrev några anteckningar om saken vill jag minnas att vi såg en hel del spillning som bör ha varit björn. Överhuvudtaget är detta ett område där man kan förvänta sig ett intressant djurliv. Nu hade de flesta fåglar gett sig av för hösten, men under häckningstid finns det säkert både hackspettar, ugglor och rovfåglar här.
Foto: Anders i den täta skogen. En stark upplevelse av orörd vildmark. Men man bör ta det lugnt utan att jäkta.
Vi manövrerade förbi alla snår, nedfallna träd och småbäckar och kom ner till jåkken. Därnere var terrängen lättare att gå i. Det fanns en stig utmed den södra sidan och den verkade ganska tydlig och pålitlig.
Det var inte svårt att hitta ett lämpligt ställe att vada vid. Jåkken var här bred och jämndjup med måttlig ström. Vi genomförde vadet som på grund av allt regn var ganska djupt. Inte helt okomplicerat, men fullt genomförbart. På andra sidan fanns också en tydlig stig utmed stranden, men den skulle vi inte följa. Vi skulle ju vinkelrätt mot jåkkfåran, rakt upp i skogen. Det började med granskog och det var stenigt. Stenarna var stora, de var många och de låg tätt. Och så växte det buskar och träd emellan dem. Högre upp glesnade skogen. Men stenblocken fortsatte.
Foto: Anders tampas med blockterrängen efter vadet.
Återigen var det en stark förminnelse av ödemark. Förutom ett jakttorn på långt håll såg vi inte några spår av människor. Långsamt tog vi oss norrut, väster om Ruotevare. Stenblocken var mörkbruna på många ställen och skvallrade om att de innehöll järnmalm. Det började skymma, men i denna terräng gick det inte att sätta upp ett tält. Kikarspaning gav ingenting, överallt var det bara stenblock, backe upp och backe ner. Det var bara att gå vidare och hoppas på slät mark någonstans.
Foto: Skymningen började falla när vi passerade öster om sjö 497. Och fortfarande var terrängen sådan att det var omöjligt att få upp ett tält.
Under vandringen - som ofta avbröts av småsnack om vilken väg vi skulle ta förbi de knepigaste blockpartierna - delade vi funderingar om varför det trots allt är värt ansträngningen att gå här. För ansträngande var det. Jag tycker att den formulering som Grundsten ger när han beskriver vandringen förbi det nordvästra hörnet av Bielloriehppe kan tillämpas även här: "I alla avseenden är detta en färdväg som kräver rätt attityd av vandraren. Vill du sätta din fot i en unik och jungfrulig björkskog finns ingen bättre plats i fjällen. Om du går här för att sträckvandra till andra mål är vägvalet misslyckat och du blir lätt förkrossad av svårigheterna."
Min personliga mening är att Ruotevare faktiskt är mer ansträngande än Bielloriehppe, bland annat för att området är mycket större. Man får inte ge upp när man spanar framför sig med kikaren och inser att man har både en och två kilometer skogbeklädd blockterräng framför sig. Men det som lockar en vandrare hit är ju just otillgängligheten, möjligheten att gå gå i en vildmark där knappt ens renarna går. För renflyttningsleden går på östra sidan av Njoatsojåhkå och vi såg inte mycket renspillning vid Routevare.
Det blev en hel del uppför och nedför i blockrika småraviner, men vi fann till slut en acceptabel lägerplats vid en liten tjärn strax väster om sjö 466 (Vállásjjávrásj). Det blev efterlängtad kvällsmat utanför tältet medan vi begrundade de sällsamheter vi upplevt under dagen.
För dem som aldrig besökt Kvikkjokk är det område som kallas Änok kanske inte så känt. Det ligger norr om själva byn, strax söder om Sareks nationalpark. Det är ett slags deltaland där vattendraget Gámajåhkå slingrar sig som en bred flod för att sedan brusa fram med full kraft förbi Kvikkjokks fjällstation.
Änok är ett vildmarksområde som få sommarturister vandrar i. Men alla de som beger sig upp mot Prinskullen och Vállevárre har området nedanför sina fötter när man blickar upp mot Pårtemassivet i södra Sarek. Och för personer med anknytning till Kvikkjokk har det varit ett rekreationsområde i generationer.
Änok har under en följd av år varit i blickfånget när det gäller flera av sina naturvärden. Det är värden som landskapets skönhet, möjligheten till upplevelse av orörd natur och förekomsten av sällsynta djur- och växtarter. Mot dessa "mjuka" värden ställs ekonomiska och industriella värden som grundar sig på skogsavverkning och gruvbrytning.
Foto: Änoks norra del, norr om Ruotevare (Rouvddevárre). Vad är det vi vill se här? Ursprunglig fjällskog och djupa skogsmarker eller kalhyggen, gruvbrytning och sönderkörd natur? Personligen tycker jag inte att valet är särskilt svårt. Men alla tycker inte likadant, och olika intressen bryts mot varandra. Fotot taget från Sähkok av Anders Gudmundsson.
Men en sak i taget. Att försöka reda ut både skogs- och gruvplaner blir för mycket på en gång - åtminstone för mig. Därför har jag till att börja med valt att fokusera på vildmarken och skogen i Änok.
Det finns en hel del offentliga dokument att leta reda på och läsa om denna skog, eftersom området har varit föremål för myndighetsbeslut. Och i den process som föregick besluten bröts många olika åsikter mot varandra och åtskilliga skrivelser framställdes. Händelseutvecklingen har speglats i tidningar, radio och TV. Och i den serie av artiklar om skogen som publicerats i DN av Maciej Zaremba (går att hitta på www.dn.se) redogörs för vad som hänt – och händer – med Änok. Inte minst den femte och sista delen, Skönheten och odjuren. Så drivs människan ut ur skogen, är intressant för den som vill läsa om skogen där.
Saken är den att de privata markägarna till en skogsfastighet i Kvikkjokk vill avverka skog vid stranden av Gámajåhkå. Problemet är att skogen är en fjällurskog och en betydelsefull del av landskapets utseende. Den har av myndigheterna bedömts uppfylla kraven för att vara skyddsvärd. Och skulle den huggas ner är det osäkert om den någonsin kommer att kunna växa upp igen.
Men för att förstå vad det hela handlarom behöver vi backa några år och först berätta om ett annat ärende: bildandet av Kamajokks naturreservat. Även detta handlar om fjällurskog i området Änok.
Kamajokks naturreservat ligger precis norr om Kvikkjokk och är ett smalt landområde på bägge sidor om Gámajåhkå.
Bild 1. Kamajokks naturreservat, ritat med grov svart linje. Kartan hämtad från Länsstyrelsens beslut om reservatsbildningen.
Bild 2. Området består av tre fastigheter. Två är privatägda (Kvikkjokk S:1 och Kvikkjokk 5:3) och en ägs av staten genom Naturvårdsverket (Kvikkjokk 2:1). Kvikkjokk 5:3 ägs av två personer och Kvikkjokk S:1 är en samfällighet med 10 delägare. Kartan är hämtad från Länsstyrelsens beslut om reservatsbildningen.
Området har varit känt av myndigheterna sedan tidigare och tankar fanns redan på 1990-talet om att delar av det skulle bli ett framtida reservat. Frågan kom plötsligt upp igen i samband med att stora delar av skogen fälldes av en storm år 2001. När markägarna skulle ta hand om och upparbeta den stormfällda skogen, grep länsstyrelsen in eftersom man ansåg att den istället skulle bevaras precis så som den var. Ett förbud (s k interimistiskt) mot avverkning infördes i avvaktan på att området skulle inventeras och utredas. Utredningen ledde till att länsstyrelsen ville ha ett naturreservat, och dessa planer presenterades för markägarna år 2003.
Det är intressant att läsa länsstyrelsens motivering om reservatet. I beslutet står bland annat: Området utgör ett från naturvårdsynpunkt mycket värdefullt och dessutom naturskönt område som länkar samman Kvikkjokk-Kabla Fjällurskog över Kamajokks dalgång. Skogarna inom reservatet hyser en stor mångfald av växter och djur som är knutna till urskogsartade skogar. Området har stor betydelse som rast- och födolokal för fågellivet och är mycket viltrikt med förekomst av utter, lodjur och en stark stam av björn och järv.
Den stormfällda skogen nämns också: De omfattande stormfällningarna ökar områdets skyddsvärden då de bidrar till den biologiska mångfalden och även ger unika möjligheter till skogsbiologisk forskning.
En del av de privata markägarna var positiva till reservatsbildningen, men de flesta var det inte. Länsstyrelsens planer orsakade upprörda känslor. Det skickades in skrivelser, det förekom protester och aktioner. Men beslutet gick så småningom igenom, i februari 2007. Då hade en viktig förändring av gränserna för reservatets skett: de delar som låg norr om fastigheten Kvikkjokk 2:1 uteslöts (se fig. 1, där detta område ligger där det står "Änok" på kartan). Detta markområde har privata ägare, och i länsstyrelsens förslag hade alltså funnits en tanke att området skulle ha ingått i reservatet.
Varför blev det inte så? Hade man inte tillräckligt med pengar för att kompensera markägarna? Eller var det någon slags eftergift för att man redan hade gjort inskränkningar på mark som just dessa personer var delägare i? Anledningen framgår inte av länstyrelsens beslut. Där står bara att beslutet om denna ändring – som tags i april 2006 – skedde "...efter samråd med kommunen och markägarna".
Och det är alltså i just detta område som det nu, i skrivande stund, hotar avverkning av fjällskogen som finns där. (Detaljen med uteslutningen av detta markområde verkar för övrigt vara så intressant att jag inför nästa blogginlägg har tänkt forska lite för att se om jag kan få det att det klarna.)
En majoritet av de privata markägarna var missnöjda med länsstyrelsens beslut och överklagade till regeringen. En hel rad skrivelser kom in från dem. Även andra personer skickade in skrivelser, bland annat de markägare som var positiva till reservatsbildningen samt Naturskyddsföreningen i Jokkmokk.
De flesta av markägarna ville alltså inte ha reservatet. De var emot att deras rättigheter på sin egen mark minskade, att detta var ett övergrepp på äganderätten. De ifrågasatte att området är så unikt som länsstyrelsen bedömer. Vidare att de förlorat mycket pengar på att inte få tillvarata den stormfällda skogen. Listan med invändningar som radas upp i överklagandena är lång.
Men regeringen gick på länsstyrelsens linje och ansåg att skälen för att bilda reservatet var starka. Länsstyrelsens beslut stod alltså fast och överklagandena avvisades. Regeringen gjorde dock några ändringar i föreskrifterna. Bland annat det blev tillåtet för markägarna att under vissa villkor ta ut virke och ved för husbehov. Slutligen, strax före julen 2008, var det definitivt fastslaget att Kamajokks naturreservat var bildat.
Att beslutet om reservatsbildning hade orsakat upprörda känslor kunde man som besökare tydligt se vid Kungsleden i Kvikkjokk vid åtminstone ett tillfälle. Jag och tre vänner hade kom vandrande ner från Pårek i september 2010. Strax norr om fjällstationen såg vi att någon hade satt upp handskrivna skyltar utmed stigen med kritiska kommentarer om beslutet. Troligen skrivna av någon eller några av de markägare som var missnöjda. Skyltarna var inte direkt någon prydnad för byn. Möjligen är de nu borttagna.
Men ärendet Kamajokks naturreservat slutade inte här. I oktober 2011 kom en skrivelse till länsstyrelsen från samtliga delägare i den gemensamma fastigheten Kvikkjokk S:1 med begäran om villkorsändring. De ville att möjligheten att ta ut virke och ved för husbeshov skulle tas bort på deras fastighet och det istället skulle vara förbjudet att ta ut virke och ved. De avstod alltså från lättnad i villkoren, en lättnad som kan betraktas som en förmån. Eftersom detta bedömdes vara bra för bevarandet av naturvärdena biföll länsstyrelsen begäran.
För en utomstående uppkommer naturligt följande fråga: hur kunde det komma sig att de markägare som först var emot reservatsbildningen – med inskränkningar i äganderätten som följd – nu yrkade på ytterligare inskränkningar? Hade man omvärderat något?
Ja, så var det tydligen. De flesta av markägarna hade till slut accepterat reservatsbildningen. Myndigheterna hade utbetalat en s k intrångsersättning för den stormfällda skogen så en ekonomisk kompensation hade skett. Och om man avstod från rätten till ved och virke skulle ytterligare ersättning betalas ut. Så även de mest tveksamma markägarna gick med på att stå bakom begäran.
Så nu finns Kamajokks naturreservat med sina naturvärden skyddade för framtiden - åtminstone kan man hoppas det. På länsstyrelsens i Norrbotten hemsida kan man läsa en kort presentation av området och där finns också ett pdf-dokument med de viktigaste besluten vid bildandet (se länk i slutet av inlägget). Men ärendet med det "överblivna" området Änok fortsätter.
Som friluftsmänniska och naturälskare tycker jag givetvis att det är bra att områden som bedöms ha betydelsefulla naturvärden avsätts som reservat. Samtidigt innebär detta ofrånkomligen att någon måste betala ett pris för att det sker.
När det gäller naturreservat påverkas naturligtvis markägarnas rättigheter. De är visserligen fortfarande ägare av sin mark, men de kan inte bruka den hur som helst. För de inskränkningar som ett naturreservat medför ger staten en ersättning, en s k intrångsersättning. Denna ska kompensera markägarna för ekonomiskt bortfall, men knappast för allt ekonomiskt bortfall. På detta sätt ska det kunna vara ekonomiskt bärkraftigt att låta exempelvis sin skog bli naturreservat. En hel del markägare vill också sköta sin skog så att den behåller sina natur- och rekreationsvärden. Att göra den till ett naturreservat kan då vara en bra väg att gå.
När det gäller Kamajokks naturreservat utbetalades en sådan ersättning. Men åtminstone en del av markägarna ansåg att den var alldeles för låg. Tyvärr har inte myndigheterna alla de pengar som skulle behövas för att bilda naturreservat i önskad omfattning. Här krävs uppenbarligen politiska beslut.
Det är svårt att se bra alternativ till att ett område görs till naturreservat. I fallet Kamajokk framfördes åsikten från flera markägare att det var markägarna själva som bäst kunde ta hand om sin skog. Dessvärre slutar det alltför ofta med att skogen avverkas, och på fel sätt. Utan de naturvårdande myndigheternas arbete skulle förutsättningarna att bevara värdefull natur för allmänheten och för kommande generationer vara mycket sämre.
Men inte ens de myndigheter som uttryckligen har naturvård på sin agenda är ofelbara. Myndigheterna gör inte alltid rätt, och olika myndigheter handlar ibland emot varandra. Beslut kan vara motsägelsefulla (som i fallet med mineralprospekteringen vid Ruotevare, men där är ju en annan myndighet inblandad), eller ofullständiga (som i fallet med den "överblivna" delen av Änok). Myndigheterna kan också i vissa fall vara opålitliga (som i fallet med Stora Sjöfallets nationalpark, där delar av parken i efterhand lyftes ur för att möjliggöra vattenreglering). Därför är det angeläget att granska myndighetsbeslut och hur miljövårdsärenden behandlas.
Och detta leder oss till det nu pågående behandlingen av fjällurskogen i det område som kallas Änok. (Jag hoppas hinna skriva det innan jag ger mig iväg på sommarens fjällvandring. Annars får det bli efteråt!)
Länsstyrelsens och regeringens beslut finns att hämta som ett pdf-dokument följande sida: Kamajokks naturreservat (öppnas i nytt förnster). Dokumentet är innehållsrikt och beskriver de formella turer som ärendet tog. Bakom myndigheternas torra formuleringar kan man ana att det varit fråga om starka känslor och mycken mänsklig dramatik under de år som ärendet behandlats. Den som vill läsa mer kan googla nyckelord i ärendet samt personnamn som nämns i beslutet. Det finns mycket material på Internet.
