Fowwes blogg

Om fåglar i Sarek och ett försenat oväder (2)

Del 2: 2 - 4 juli (i år)

Det var halvmulet men uppehållsväder när jag gick och lade mig på kvällen. Klockan halv 4 ringde mobilen och väckte mig. Dags att stiga upp och förbereda sig för fågelinventering. Men det smattrade på tältduken. Regn!

Det här var inte bra. Visserligen kan man göra inventering ändå. Att gå runt de 10-11 km som det innebär är fullt möjligt. Men man ser inte alla de fåglar som finns lika bra som vid uppehållsväder. Jag beslöt att sova någon timme till och hoppas att regnet upphörde.

Klockan fem regnade det fortfarande, men kanske inte lika mycket. Jag beslöt att genomföra inventeringen. Några minuter efter 6 var jag på plats och började följa de linjer som man ska gå. En stor kvadrat, 2x2 kilometer ska promeneras, så spikrakt som möjligt. Jag iklädde mig regnkläder och fyllde min lilla 100-gramsryggsäck med färdkost och extrakläder. Kikaren hade jag med mig men kameran avstod jag ifrån med tanke på vädret. Det visade sig vara ett klokt beslut.

Det var mest ljungpipare och ängspiplärkor i farten. Samt en och annan stenskvätta och fjällripa. I Sierggavágge lyfte en havsörn. Timmarna gick, jag observerade och antecknade. Högsta punkten på rutten låg på ca 1150 meter över havet.

Klockan 11 hade jag bara en åttondel av rutten kvar. Då slog vädret om, från dåligt till ännu sämre. Med ens blev vinden kraftig, regnet värre och dimman kom som en iskall och våt filt. Sikten blev nästan noll och alla fåglar tystnade och försvann. Utom en tuff fjällripa som satt på en sten och spanade på mig. Jag hade 1½ km till tältet och med hjälp av GPS:en tog jag mig dit så fort jag kunde. Det kändes väldigt skönt att kunna rädda sig in där. Jag smorde kråset med en andra frukost.

Foto: När det är skitväder utanför är man tacksam för ett skyddande tält. Trots att det inte var några stormstyrkor så var blåsten så hård att jag var  orolig för om tältet skulle hålla. Men sysselsättning hade jag. Kunde lägga lite mer tid på maten. Skriva anteckningar, studera kartan och läsa medhavd litteratur. Det är sällan jag upplever en tillvaro där saker tillåts ta den den tid det skulle. Jag behövde nog detta. 

Dagen gick och någon avmattning i (o)vädret märktes inte. Det blåste, regnade och var dimmigt. Så fort jag gick ut ur tältet möttes jag av regnet som kom parallellt med marken. Man blev blöt på nolltid. Att fortsätta mina vandringar högre upp på Låvdak verkade meningslöst. Det var för mycket snö dit jag hade tänkt mig, och dimman hindrade all utsikt. Kallt var det också. Mina förhoppningar inskränktes till att blåsten och regnet skulle göra uppehåll så länge att jag skulle kunna packa ihop mina saker och ta mig ner till lägre höjd. Och då kunna bli av med dimman.

Men kvällen kom och ingen förändring märktes. Regnet gjorde inte en minuts uppehåll. Jag somnade och sov nog ganska bra under natten trots tältdukens smällande. Frös visserligen en del, för dimman verkade ha krupit in i dunsovsäcken. Den kändes inte lika varm som förut.

Klockan 6 på morgonen vaknade jag. Det fladdrade i tältduken, men regnet hade upphört. Utanför tältet var dimman lika tjock som förut. Allt kändes småfuktigt, men i stort sett var detta en glädjande utveckling.

Jag beslöt att det var tid att ge mig av. Laddad med en hastig, men rejäl frukost packade jag ihop mina grejor. Tältet var mycket vått, men det var inget att göra något åt.

Foto: Dimman omger tältet. Kallt och fuktigt.

Jag var kall i kroppen, men räknade med att bli varm under den första kilometern. Tog på mig nästan alla lager kläder jag hade. Men det fanns en annan detalj som var mer svårlöst: var skulle jag vada Sierggajåhkå? Under inventeringsdagen var det massor av vatten överallt, och om jåkken var högre än då jag vadade senast skulle jag kanske inte komma över. Och därmed bli tvingad att följa den uppströms flera kilometer, kanske en halv mil.

Jag gjorde en kompromiss och siktade med GPS:en drygt en kilometer uppströms mitt förra vadställe (således knappt 1½ km uppströms sammanflödet). Det tog en dryg timme att ta mig dit och under tiden kom jag under dimman som låg på mellan 800 och 900 meter över hela landskapet.

Det visade sig vara ett bra vadställe. Jokken var extra bred där och delade upp sig i flera grenar så att det bildades ett tiotal buskbevuxna öar. Blåsten och duggregnet gjorde visserligen att vadningsproceduren blev ovanligt kall, men väl i vattnet gick det som mest upp till knäna utan att vara särskilt stark ström. Efter påklädning kunde jag fortsätta tillbaka mot 3PM (Treparksmötet), samma väg som jag kommit två dagar tidigare. Det kom duggregn från och till, men i stort sett kunde jag vandra utan svårighet och utan att bli våt.

Jag passerade nordsångarstället igen, och man tänker ju alltid att det ska kunna bli en repris på extraordinära fågelupplevelser man en gång haft. Men i fågelskådartillvaron sker sällan sådana repriser. För övrigt hade den där björken knappt ens slagit ut.

Terasserna var lika trevliga att vandra på som på vägen upp. En kungsörn tog en sväng över nejden, kanske var den intresserad av de stora renflockar som gick på slätten. En strömstare pilade förbi i en jokkravin.

Foto: Det var många renar på nordvästra sidan av Gisuris. Som en boskapshjord på prärien.

Foto: På väg till Treparksmötet mötte jag denna vita ren.

Vädret blev allt bättre och jag strosade fram till stigen mot Treparksmötet. Denna stig gillar jag skarpt, särskilt när man går åt andra hållet. Man går då en bit på en liten ås mellan de två stora vattendragen Sjnjuvtjudisjåhkå och Spjiehtjavjåhkå. Den första har grumligt vatten eftersom den avvattnar glaciärer, medan den andra endast innehåller smältvatten och därmed är klar.

Jag kände att det vore bra med lite torkning av kläder och prylar så jag gick till Kisurisstugan igen. Värdparet verkade förvånade över att se mig där igen. De förhörde sig om min erfarenheter uppe på fjället och hur fågelinventeringen gått. På kvällen var det mycket fint väder och jag gick vidare mot Akkastugorna. Tanken var att ta båten till Ritsem nästa förmiddag kl. 11.40.

Foto: Kvällsvandringen på Padjelantaleden var en vilsam och njutbar upplevelse. Jag gick långsamt och tog foton. Den här björken hade slagit ut. I bakgrunden Áhkká.

Ungefär halvvägs mellan Kisuris- och Akkastugorna finns ett rastställe vid en bäck som kallas Jåkkjåkken. Där finns både ett par bord och toaletter. Om man vill kan man bada i bäcken, men den detaljen hade jag redan klarat av vid stugan. Här slog jag upp mitt tält.

På morgonen sjöng fåglarna och det var soligt men fortfarande en aning fuktigt och morgonkallt. Jag satte mig och åt frukost. Då hörde jag det! Skarpa pip bland björkarna. Ett läte jag hade inspelat på mobilen och som jag tränat på när jag satt inregnad uppe på Låvdak. Nordsångarens lockläte! Det höll på i ett par minuter, tystnade men fortsatte flera minuter igen. Sedan var den borta. Jag försökte få syn på den men den var svårsedd i det täta lövverket. Men jag var helt säker att det var en sådan.

(Sedan är det ju så med sällsynta fåglar att man ibland måste skriva en rapport till en särskild granskningskommitté som tar ställning till om observationen kan godkännas för vetenskapliga ändamål. Det har jag gjort. Vi får väl se hur det går, det är ju inte säkert att ett lockläte duger som enda bestämningskaraktär.)

Nöjd och ganska omskakad över min upptäckt fortsatte jag till Akkastugorna. Pratade men stund med stugvärdarna och åt efterlängtad frukost i Kristinas café vid Änonjálmme.

Foto: Áhkká, speglande sig i sjön. Fotot taget från båten.

På båten slog jag mig i slang med Per, en lokförare från Stockholm som åkt upp från Gällivare med bil för att njuta av naturen. Vi åt lunch tillsammans i Ritsem och jag åkte med i hans bil tillbaka till Gällivare där han skulle köra ett tåg på eftermiddagen. Kul med trevliga människor man möter på de mest oväntade sätt.

Om fåglar i Sarek och ett försenat oväder (1)

Del 1: 30 juni - 1 juli (i år).

Efter att jag och en god vän vandrat genom Sarek kom vi till Treparksmötet den 29 juni. Morgonen därpå skildes vi åt, jag skulle stanna några dagar till och göra en fågelinventering i Sierggavágge. Jag började med att gå till Kisurisstugan där jag tänkte tvätta lite kläder, lyxa med lite god mat och ladda de "inre batterierna".

I stugan träffade jag stugvärdarna, Andreas och Anna med deras två barn Elsa och Joel. De kombinerade värduppgifterna med familjeliv på fjället. Jag fick små pratstunder med dem och fick veta att ett oväder från Atlanten kunde komma samma kväll. Bra att vara i stuga då.

En blick på himlen visade inga direkta tecken på oväder, med det var växlande molnighet och såg förvisso ostadigt ut. Vad som helst kunde komma ur det. Eftermiddagen gick, mina kläder torkade och jag kände mig utvilad. Strax efter sju sa jag farväl till värdparet och gick tillbaka till 3PM - min egen(?) förkortning för Treparksmötet - för att därifrån ge mig in i Sarek igen. Säng i stuga har jag svårt för, kan jag sova i tält gör jag hellre det.

Det blev en fin vandring den kvällen, inget oväder i sikte. Jag följde stigen ca 2 km tills den kom upp på kalfjället. Vek av från den - huvudstigen går mot Ruohtesvágge - och följde den upp på de underbara terrasser som finns på Gisuris nordvästsida. Om man går närmast den ravin där smältvattenfloden Sjpietjavjåhkå rinner får man intressanta vyer ner i ravinen. Den är djup, brant och dramatisk. Verkligen sevärd.

Terrasserna själva går inte av för hackor. De är den mest lättvandrade mark man kan tänka sig i Sarek, helt jämn och med obetydlig stigning. Perfekt för den som vill pröva på Sarek för första gången och inte vill tampas med besvärlig terräng direkt. Jag gick på terasserna tills de tog slut, en knapp kilometer från Gisurisriehpejågåsj. Denna plats är speciell för mig och ett par av mina vänner. Det var här vi för första gången hörde nordsångaren sjunga.

Jag ordnade lägerplats i denna underbara miljö. Vädret fortsatte vara fint, och kvällssolen sjönk sakta ner i molnen medan jag lagade kvällsmat. Avslutade med nepalesiskt te, Gruyere-ost och mörk choklad. Lyxliv på fjället!

Foto: Áhkká i kvällsljus.

Följande morgon var vädret inte sämre. Jag gick och hämtade vatten i en liten smältbäck. På vägen tillbaka till tältet såg jag en räv vara på väg mot lägerplatsen för att undersöka. Den såg så ljus och grå ut att jag först trodde det var en fjällräv, men eftersom foton på den visar röda färgtoner var det säkert en mycket ljus rödräv. Den flydde så fort den fick syn på mig.

Foto: Min tältplats. I björken satt nordsångaren år 2003 och sjöng för full hals mitt på dagen. Bakom syns den vida och stenbeströdda svämkäglan från Gisurisriehpejågåsj. Den höga ravinkanten bakom jokkfåran syns faktiskt på fjällkartan (utlöpare på 800-meterskurvan) och nästa dag skulle jag över den, strax till vänster utanför bild.

Bäcken från Gisuris västsida ska normalt inne innebära några problem att ta sig över. Men nu var ju vintern och våren förlängd, så det var full fart i den. Den bestod av ett virrvarr av forsande fåror, en riktig labyrint. Jag hade just upptäckt att en av min kängor hade en centimeterlång reva på gummidelen, en följd av nötning (mina kängor tycks slitas ut alldeles för fort trots att jag numera smörjer dem ordentligt även invändigt). Kängorna klarade inga djupa vad, alltså. Jag manövrerade över den ena fåran efter den andra och arbetade mig långsamt uppströms. Tills slut var jag över allihop och kunde hitta ett ställe som inte var så brant att ta mig uppför gruskanten. Fint att stå däruppe och se ned på hur Sjpietjavjåhkå rinner vidare mot kanjonen.

Foto: Uppe på gruskanten, vy mot norr.

Jag gick vidare mot Sierggavágge. Terrängen här är bra den också, om än inte lika jämn som gårdagens grusterasser. En kungsörn seglade förbi på orörliga vingar, in i Padjelanta. Långt borta syntes toppen av Álátjåhkkå, ett av de högsta bergen i Padjelanta.

Jag nådde Sierggajåhkå precis där den förenar sig med jokken från Skuollávallda, den jokk som bildar gränsjokk med Padjelanta. Vanligtvis är Sierggajåhkå inte någon svårvadad jokk, men nu var den både bred och djup. Full av smältvatten från Gisuris sydsida och från Låvdak.

Vid utflödet var den midjedjup och gick på med god fart, det var inget att tänka på. Jag gick ett par hundra meter uppströms, där såg den ut att vara något grundare. Här fick det bli. Av med byxor och kängor och strumpor. Ut med sulor (jag tänkte vada i kängorna). Jag har upptäckt att mina regnbyxor har dragkedjor, så de skulle nog inte hålla tätt. Det fick bli barbent i det kyliga vädret.

Vattnet var förvisso kallt. Och strömt. Numera går jag med två alu-stavar, men en vecka innan hade en strid jokk knyckt den ena så jag hade bara en kvar. Det fick gå ändå, trots att det inte blir lika stabilt som med en gammaldags trästav. Vattnet gick halvvägs upp på låren och det var stora, hala stenar i fåran. Jag tog det säkert och metodiskt. Men kul var det inte, och kallt blev det. På andra sidan satte jag mig på liggunderlaget och fick upp värmen igen. (Obs, om du inte är van vid att vada ska du inte ge dig ut i en så djup jokk på egen hand. Vadning kräver övning och helst också handledning i början. Ibland också säkerhetslina.)

Nu hade jag närmare 4 kilometer till början av mitt inventeringsområde. Planen var att tälta högst 1 km ifrån.

Foto: Snösmältningen var verkligen imponerande. Det sprutade ur var och varannan buske på Låvdaks västsluttning.

Jag hittade en acceptabel tältplats, visserligen inte helt vågrät, men följande dag skulle den visa sig ha tacknämliga kvaliteter (mer om det i nästa del).

Senare på kvällen tog jag en promenad med lätt packning. Jag hade planerat att ta mig ända till ravinen av Alep Låvdakruvtásj men snöfält och smältvatten satte ner hastigheten. Landskapet är en blandning av stenpartier, hedmark och gräsängar. Här och var finns vidunderliga tälplatser med fin utsikt mot bergen i Lanjek och mot Padjelantas vidsträckta landskap. Överhuvudtaget är detta ett njutbart landskap att flanera omkring i. En fin sommardag är det säkert rena idyllen.

Foto: Kul snösmältning runt en sten. Kan det vara en kombination av vinterns vindkanaler och reflektion av vårsolens värme? I bakgrunden Padjelanta. Man ser utbredningen av snöfälten. Jag befinner mig ca 950 meter över havet. Över 1000 meter var det mer snö än barmark på många håll.

Jag kom inte så långt jag tänkt på min promenad utan vände. Det skulle ju bli tidig uppstigning på morgonen (halv 4), så jag tyckte att jag gjort nog för dagen. Jag återvände till tältet och kröp tidigt ner i sovsäcken. Mobilen sattes på väckning. Vädret var just då inte sämre än vad det varit det senaste dygnet. Det såg ut att bli skapligt väder och gå bra att räkna fåglar nästa morgon.

Det var i varje fall vad jag trodde innan jag somnade. Jag hade fel.

Bokrecension: Drömmar av silver av Tore Abrahamsson

Tore Abrahamsson: Drömmar av silver: Silververket i Kvikkjokk 1660-1702 - fritt efter verkligheten. Bokförlaget Arena AB. 348 sidor. ISBN 978-917843-312-4

När det gäller naturböcker läser jag nog helst berättelser som ger mig inspiration till egna äventyr. En bok om ett gruvbrytningsprojekt - därtill ett misslyckat sådant - är normalt inte mitt förstahandsval. Ändå måste jag säga att jag har läst Tore Abrahamssons bok Drömmar av silver med stort intresse. Den målar upp en historisk bakgrund till ett landskap som jag emellanåt rör mig i.

Tore Abrahamsson är arkitekt, fotograf och författare. För generationer av fjällvandrare är han välkänd genom sina böcker om fjällvärlden, bland annat Detta är Kebnekajse, Detta är Sarek och Okända fjäll. Idén till att forska om silverbrytningen vid Kedkevare fick han under fjällvandringar på 1970-talet. Dessa forskningar har lett fram till boken Drömmar av silver som närmast är ett praktverk i omfång och utseende. Här får man följa ett gruvprojekts historia från den inledande inspektionen hösten 1660 till dess att verksamheten lades ned drygt 40 år senare.

Det handlar alltså om malmbrytningen vid framför allt Kedkevare. Namnet Kedkevare finns inte på den svenska fjällkartan, där står det istället Silbbatjåhkkå. Gruvområdet ligger i södra Padjelanta, drygt 3 km norr om sjön Råvejávrre. Detta gruvområde utökades så småningom med brytningar vid Alkavare, norr om sjön Álggajávrre. Det silververk där malmen skulle smältas förlades till byn Kvikkjokk som till att börja med även kallades Hyttan.

Gruvorna vid Kedkevare ligger på närmare 1300 meters höjd. Bokens detaljerade foton av området visar ett naket och ödsligt landskap, helt präglat av berg och sten. Det växer i princip inget här. Den höga höjden gör att dimma och kyla är vanligt, vilket jag själv fick uppleva när jag och mina vänner tvingades tälta på toppen en dimmig och regnig natt år 1971.

Mitt eget besök vid Silbbatjåhkkå

Vår grupp av ornitologer var en del av en mycket större expedition som anordnades av en förening med det exotiska namnet Argaladei. Vi hade gjort en flera dagar lång utflykt från ett basläger som låg någon mil därifrån. Vi hade gått upp till gruvområdet och vandrade omkring bland gruvhålen. Det var duggregn i luften, och jag vill minnas att stämningen vi fylldes av påminde om den jag nu får när jag betraktar bokens omslag.

Vi överraskades av  tjock dimma och det var omöjligt att orientera sig tillbaka till baslägret (på den tiden fanns ju inga GPS:er). Vi beslöt att övernatta däruppe. Innan kvällen kom ett häftigt åskväder, och vi insåg att vi var helt utlämnade åt naturens makter där blixtarna fräste omkring oss på bergets topp. Tälten hade vi slagit upp på sluttningen en bit därifrån för att undvika den allra högsta höjden. Blåsten tilltog under natten, vinden vred sig och det började komma in vatten eftersom tältet inte stod emot regn lika bra från alla sidor. Jag och min kompis fick gå ut och vrida tältet för att få stopp på översvämningen.

Nästa morgon släppte dimman och vi kunde vandra vidare. Gruvområdet satte inga större spår i mitt medvetande och fantasi, utan det var vädrets dramatik som stannade kvar. Det var inte förrän jag började läsa den här boken som jag kom ihåg att jag faktiskt har gått omkring bland de där hålen.

Ett nutida foto taget från Råvejávrres västände, den 18 juni 2008. Jag och tre vänner passerade någon mil från gruvområdet men besökte det inte. Jag tror att den avrundade bergkullen  längst till vänster i bild är Silbbatjåhkkås sydtopp.

Ett misskyckande

Författaren karaktäriserar sin bok som "en berättelse om konsten att misslyckas". För ett misslyckande var det, gruvbrytningen vid Kedkevare. Här får man följa händelserna som följde när människan tog sina drömmar om rikedom ut i fjällnaturen för att försöka förverkliga dem. Kanske kan man läsa boken som en berättelse om hur fjället förändrade dessa härdade män som trots sin kunnighet och beslutsamhet inte kunde få berget att ge vad de hoppades.

De som närde silverdrömmarna starkast satt i Stockholm, i det s k Bergscollegium. Långt från direkt kontakt med fjällvärlden tillsatte de bergmästare som skulle bygga upp verksamheten och sköta det praktiska genomförandet. Den förste bergmästaren hette Isak Tiock och han får ett stort utrymme i boken. Han var inblandad i upptäckten av fyndigheten, och han var den som ledde uppbyggnaden på Kedkevare. Han var en beslutsam och hårdför man, men trots detta hade han svårt att övervinna alla de praktiska svårigheter som en verksamhet långt ut i fjällvärlden ställdes inför. Och på den tiden fanns inte alla de vägar fram till fjällen som finns idag.

Enbart att få malmen ur berget var ett stort företag. På Kedkevare bröt man uppifrån och ned, vilket innebar att gruvhålen fylldes med vatten och därför ständigt måste tömmas. På vintern frös det till is. Malmen skulle sedan fraktas på renar ner till silverhyttan i Kvikkjokk. Ett jättearbete. Tiock hade stora svårigheter att få det material och de pengar som krävdes. "Jag kan inte bryta berg med tomma händer" klagade han för Bergscollegium i Stockholm.

Kontakten med det förflutna

Till själva historieskrivningen har författaren tillfogat många kartor, handstilsprov och utdrag ut samtida dokument. Emellanåt kommer avsnitt med nutida fotografier och berättelser om senare tiders fjällupplevelser. Denna blandning av dåtid och nutid kan först kännas lite egendomlig, men den är avsiktlig. Abrahamsson vill knyta samman den tidens verksamhet med de upplevelser i området som vi kan göra idag. Även om många spår av verksamheten försvunnit finns rester kvar. Fjället är detsamma, känslan av karghet och ödslighet likaså. Det som skiljer är att en nutida fjällvandrare gör ett kort besök och kanske stannar upp och reflekterar en stund, medan de som arbetade där med gruvan under långa perioder utsattes för fjällets och vädrets makter vare sig de ville eller inte.

Trots Tiocks och flera andra personers avrådan fortsatte Bergscollegium mot allt förnuft att låta arbetet fortsätta. Bergmästare efter bergmästare tillsattes och alla misslyckades, helt enkelt därför att projektet var omöjligt. Abrahamsson redovisar hur arbetena under de olika bergmästarna planerades, genomfördes och avslutades. Under vägen hann flera av dem bli inblandade i intriger och maktkamper som inte står moderna TV-filmer efter.

Man får en detaljrik bild av den tidens sätt att sköta - och missköta - verksamhet. Hur gruvarbetarna behandlades (de var till stor del s k bruksknektar som förflyttats från militär tjänstgöring) och på vilka villkor som lapparna (=samerna) engagerades när det gällde transporter med renar. Dessa lappar var kraftigt underbetalda, deras kontrakt liknade mest slavkontrakt. Samtidigt avlivar författaren en myt, nämligen att lapparna skulle ha bestraffats genom misshandel och tortyr. Detta utsattes däremot en del av gruvarbetarna för.

Avslutande funderingar

För att göra skildringen mer levande har Abrahamsson levt sig in i de olika personernas tillvaro, försökt att förstå dem och återge deras tankar. Jag tror inte allt detta finns i dokumenten, och det är väl det han syftar på när han i titeln skriver fritt efter verkligheten. Och den verklighet de inblandade mötte på fjället var hård, inte minst för att en viktig del av brytningen skedde vintertid.  Många fick betala ett högt pris ifråga om arbete, sjukdom och umbäranden. Det är frestande att tycka att de skulle fått uppleva projektets framgång och fått lön för mödan. 

Ändå känner jag vid läsningen av boken mest tacksamhet över att malmfyndigheterna i det som nu är Padjelantas och Sareks nationalparker inte höll måttet. Vad hade hänt med naturen om fyndigheterna varit rika? Hade vi då kanske haft både vägar och bebyggelse dit upp?

Det säkraste skyddet för våra sista vildmarker i fjällen tror jag är att de i princip anses värdelösa ifråga om materiella och energimässiga tillgångar. Och i en industrialiserad värld där nya råvarutillgångar ständigt kommer att eftersökas får man hoppas att det kommer att förbli så.

Våra stora nationalparker är unika naturområden som inte kan ersättas med någonting annat. De kommer bäst till sin rätt genom att upplevas. Så orörda som möjligt, och på sina egna villkor.

Fler recensioner

På Utsidan finns mer att läsa om boken av två initierade medlemmar.

Niklas Åkerlund har kallat sin recension Berättelsen om ett misslyckande

Och Anders Nordvall delar med sig av mycket personliga reflexioner på sin blogg: Drömmar om silver

Genom Padjelanta och Sarek 2011, dag 1 - 3

Helikoptern landade i Staloluokta den 4 juli kl. 14:50, efter knappt 20 minuters flygning från Kvikkjokk. Rena lyxen för oss som vanligtvis går till fots in i fjällvärlden och får en gradvis tillvänjning. Men jag har velat uppleva en sådan flygning någon gång i livet. Nu blev det av.

Med på färden hade jag Mattias, en ung man som var med på en vandring även 2008. Den gången hade vi varit 4 st. I år var det bara vi två.

Efter en snabb ompackning av ryggsäckarna började vi gå mot STF-stugorna och den kyrkkåta som ligger i närheten. Vi tittade in i kyrkan och beundrade det mästerliga hantverket. Men det var många dagar till nästa gudstjänst.

En "Utsiding" på stigen

Vi fortsatte på stigen, vilket innebar den gamla stigen mot Arasluoktastugorna. Efter någon kilometer i tät björkskog, där vi fick våra första rejäla känningar av myggen, kom vi ut i mer öppen terräng med fin utsikt mot sjön Gieddávrre. Stigen vände sedan mot Stuor Dijdder men hela tiden var landskapet vackert.

Foto: Mattias med sjön Gieddávrre i bakgrunden. Bergen bakom honom är en del av det långsträckta massivet Kierkevare (Gierggevárre).

Vid Stuor Dijdder fick stigen lite karaktär av bergsklättring och på några ställen bar det brant uppför. När vi kommit nästan hela vägen upp pustade vi en stund och fick på avstånd höra ett märkligt raspande ljud. Jag tyckte ljudet lät bekant, kunde det vara en fjälluggla? Fågelboken konsulterades, och ja, det kunde det nog.

Vi började spana ivrigt efter stora vita fåglar men det syntes ingen. Plötsligt avtecknade sig en person uppe på berget, han hade också hört ljudet och misstänkte också fjälluggla. Det visade sig vara fson (Per Folkesson) som gått 1½ vecka genom Sarek och inte sett en människa förrän nu. Gemensamt gick vi sakta närmare och hittade fågeln ganska långt bort, sittande i en buske. Det var ingen fjälluggla, men väl en jaktfalk. Varför den lät som den gjorde fick vi inte veta, men den fick inte vara ifred. Flera fjällabbar började mobba den, och vi fick en flyguppvisning från falken av högsta klass. Och labbarna var inte dåliga de heller.

Mattias och jag gick vidare. Vi siktade på att åtminstonen komma till den lilla sjön Njallajávrásj för att tälta vid dess södra del, ett tips jag fått av majjen (Håkan Friberg). Hur det nu var hamnade vi vid dess norra ände istället, och det gick utmärkt det också. Vi slog upp tältet precis vid det nordöstra utloppet.

Nattens sömn blev inte så god. Jag märkte att jag hade en förkylning med mig hemifrån, och den skulle följa mig hela turen. Jag kände mig allmänt eländig på morgonen, men efter ett par timmar blev det bättre. Vi gick vidare och passerade renstängset några kilometer före Álájávrre och fortsatte mot renvaktarstugan.

Utmed Álájávrre

Sjön ligger högt, och man ser den inte förrän man nästan är framme vid den. Vi åt lunch strax efter stugan och njöt av den fina naturen.

Álájávrre är en långsträckt sjö så det blev en lång eftermiddagsvandring. En lom simmade på avstånd, och vadare flög ibland upp framför oss vid strandkanten. Det rann många smältvattenbäckar utmed Álátjåhkkås sydsida ner mot stranden. Bäckravinerna var så stora att de borde varit med på fjällkartan. Möjligen torkar bäckarna ut under sommaren, och det kanske är därför man har valt att inte rita ut dem.

Foto: I förgrunden Álájávrres blanka vatten och i bakgrunden de hägrande sarekbergen.

Vi hade ett litet snack och uppskattade hur lång tid det skulle ta till Lulep Rissájávrre. Vi ville gärna slå upp vårt läger vid den sjön, på nytt inspirerade av en tältplats som majjen haft. Om man vill tälta vid Álájávrre finns annars läckra tältplatser på den långa, ganska smala udde som sticker ut i sjön ca 2 km före man når sjöns allra östligaste punkt (syns på fjällkartan).

När vi närmade oss den östra änden blev naturen stenigare och kargare, nästan ogästvänlig. Ojämn terräng och inga bra lägerplatser. När vi kom förbi öständen och vände söderut utmed den namnlösa sjön före Lulep Rissájávrre blev landskapet vänligare igen.

Lulep Rissájávrre och otillgänglighetspunkten

Lägerplatsen blev utmed sjöns norra sida, vid den östra delen där den smalnar av. Vi satte upp tältet alldeles nära stranden. Vi hade nu nått fram till ett av våra "spökmål", nämligen otillgänglighetspunkten. En del som har forskat om saken menar att den numera befinner sig ungefär här. Vi bör ha varit högst ett par, tre hundra meter från punkten. Åtminstone följande dag då vi gick vidare österut.

Foto: Kaotiskt lägermys vid Lulep Rissájávrre.

Nästa dag följde vi alltså Rissájåhkå ner mot sammanflödet med Alep Sarvesjåhkå. Fotot nedan visar hur jokken ser ut strax efter utloppet från sjön, med utsikt in mot Álggavágge. Det var nog ovanligt mycket vatten just för tillfället och det hade inte gått att vada över den hur som helst. Enklaste vadet hade man längre ner, precis när den mötte Alep Sarvesjåhkå, och där borde även den jokken gå bra att vada.

Vi hade också mycket fina vyer över Álggajávrre.

Och därmed stod vi inför vår nästa uppgift.

Miellädno - vada, ro eller gå på bro?

Det har sedan länge funnits en bro över Miellädno, drygt 2 km nedströms utloppet från Álggajávrre. Den har under åtskilliga år inte varit utritad på fjällkartan, och anledningen kan ha varit att den tidivis varit förstörd och omöjlig att använda. Det är dessutom en bro som inte är avsedd för turister utan för renskötare. 

På den senaste upplagan av Sarekkartan BD10 (2009) finns bron utritad igen, men vi kunde konstatera på plats att brons läge är felritat med ca 1 km. Bron är ritad alldeles för nära sjön. Den som med senaste kartan i hand letar efter bron riskerar att jaga ett spöke, särskilt om man befinner sig på den västra stranden, eftersom den verkliga bron är svår att se därifrån innan man kommit ganska nära den.

Trots förbudet att vistas i närheten av bron (man är tvungen att gå ända fram till den för att läsa förbudsskylten!) gjorde vi en liten syn-inspektion. Originella reparationsmetoder, tyckte jag som dock inte är någon fackman på fjällbroar (se kättingskarvningarna på fotot). Säker att gå på? Ja, troligen. Men inget jag på något sätt kan garantera. Nervöst innan man kommit över? Ja, säkert - för oss med normala nerver.

För den som tvekar inför att gå över bron finns det lyckligtvis alternativ. De roddbåtar som ligger på sjöstränderna på bägge sidor före Miellädnos utlopp har tidigare varit användbara och borde vare det även i år (jag har dock inte kontrollerat detta). Svårt dock för ensamvandrare att utnyttja, eftersom en båt ska lämnas vid varje sida efter avklarad överfart.

Ett annat alternativ lär vara att vada precis vid utloppet från sjön. Jag har aldrig gjort det, har tyckt att det är för mycket vatten både där och strax nedströms om man skulle dras med av strömmen.

Ett "nytt" vadställe

Men det finns ett vadställe till! Jag har använt det tillsammans med två vänner en gång för flera år sedan, och Mattias och jag använde det i år igen. Och med tanke på att det var ganska höga vattennivåer i år så tror jag att stället fungerar så gott som alltid under vandringssäsongen. Satellitkartan nedan visar var det är.

Avståndet till bron - som ligger nedströms vadstället - är ca 1 km. Miellädno sprider ut sig och delar upp sig i flera fåror, så stället är brett och relativt grunt. När vi gick över var det som mest knädjupt, och då var vattennivån högre än på kartan ovan. Den avlånga grusbank som ligger mitt i strömmen var följaktligen delvis översvämmad i sin södra del när vi vadade.

De tre öarna är bevuxna med lågt vide och lätta att hitta i verkligheten. Västra stranden är också typisk, en flack sandyta, bevuxen med lågt vide och gräs. Från denna strand är bron dold av en låg kulle så man inte ser den (se fotot ovan, där sandbanken och de tre öarna syns). Från den östra stranden ser man bron längre ner (fotot nedan, där man också tydligt ser de två mindre öarna och sandbanken).

Skulle vara intressant att höra erfarenheter från dem som har vadat här (jag utgår från att det skett åtskilliga gånger tidigare, även om jag inte känner till någon som har gjort det). Och gärna synpunkter om det är någon som kommer att använda det efter att ha läst detta inlägg.

Spökugglan vid kapellet

Vi åt lunch efter genomförd vadning och gav os sedan upp till kapellet och gruvbrytningen. Ett märkligt minnesmärke över en dyster verksamhet och total felsatsning.

Plötsligt pekade Mattias på marken precis framför kapellet. Där låg 4-5 mörkgrå bollar bestående av gnagarhår och benrester. Spår efter fjälluggla! (Efter hemkomsten fick vi det bekräftat av en uggleexpert.) Här hade alltså en uggla suttit flera gånger under vintern/våren och smält maten, i skydd av kapellets stenväggar. Men ugglan själv syntes givetvis ingenstans, den hade gett sig av för länge sedan. Men man tänker ändå att den skulle kunna vara i närheten och dyka upp när som helst. Vi spanade ivrigt i fortsättningen.

Foto: Alkavare kapell. Vi steg in i helgedomen och skrev några rader i gästboken.

Kvällen började bli sen, och målet var sluttningen nedanför Niejdariehpvágges ingång. Vi travade iväg på stigen utmed sjön, en lång sträcka i bitvis snårigt vide, fulla av mygg. Det blev till slut ganska tröstlösa kilometrar, men utsikten ner över sjön och söderut i Padjelanta höll humöret uppe.

Vi vadade Álggajåhkå - som var uppdelad i flera strömfåror - ungefär en kilometer före "3-jokksmötet", där Niejdariehpjågåsj och jokken från Vattendelarglaciären ansluter. Ser ut som en 4-vägskorsning på fjällkartan. Tältet slog vi upp på en hög strandbrink invid jokken. En lång dag av intressanta upptäckter var slut, och nästa dag väntade en ca 2,5 mil lång dagstur runt Skájdetjåhkkå och Sarvestjåhkkå.

Morgondagen skulle efterhand förvandlas till en av mina värsta fjälldagar, men det visste jag som väl var inget om då.

Hemma igen efter spökjakten

Jag och min unge vandrarkompanjon Mattias P (27 år och utlånad av sin fästmö Frida) har nyss återkommit efter 11 dagar i Padjelanta och Sarek. Resan har gått bra, även om en medhavd förkylningsinfektion för min del satte ner prestationsförmågan något. Vi har dock genomfört i stort sett hela vår planerade tur. Mattias, som är med på en sådan långtur för andra gången har varit ett stort stöd och en härlig vandrarkamrat.

I det förra blogginlägget berättade jag om 5 "spökmål":
1. Hitta en fjälluggla
2. Se om den felritade(?) bron på kartan BD10, upplaga 2009, existerar
3. Besöka Otillgänglighetspunkten
4. Hitta ett vadställe över Ráhpajåhkå
5. Se vålnaden vid Spökstenen

Hur det gick? Jo, en del "spöken" kunde verifieras, andra inte. Mer än så avslöjar jag inte än. Den som vill kan ju gissa! Efterhand kommer det fler inlägg i bloggen med erfarenheter och upptäckter.

Foto: Niejdariehpvágge. Utsikt mot sydöst, mot Luohttoláhko och Pårtefjällen. Toppen av Noajdde syns till vänster.