Fowwes blogg

Sommargyllingen - en raritet bland häckfåglar

Sommarvärmen har kommit med full kraft till Skåne, och denna lördagsförmiddag väntade ett besök i Vombs fure där sommargyllingen bor. Enligt den nyutgivna boken Fåglarna i Sverige - antal och förekomst häckar denna art med endast ca 120 par i vårt land. Ungefär hälften av dessa finns i just Skåne och gissningsvis 5-10 par i Lunds kommun.

Det bästa sättet att hälsa på gyllingarna är att ge sig in i skogen och ta fram sin matsäck. Det kan bli en stunds väntan innan den första fågeln hörs sjunga. De sjunger med kraftiga, flöjtande toner som hörs några hundra meter. Att få se dem är däremot betydlgt svårare, trots att de är ganska stora. Som en björktrast ungefär.

Foto: Om man vill se dem gäller det att gå försiktigt i sångens riktning. Med viss tur kan man få se en skymt av de mycket skygga fåglarna.

Foto: Vanligtvis ser man bara något gult fladdra till i lövverket där sommargyllingen nyss satt. Fågeln "smiter ut bakvägen" när den tycker någon har kommit för nära. Och det kan röra sig om så mycket som hundra meter.

Jag och Anders följde de luriga fåglarna genom skogen, än hit, än dit. Vid några tillfällen hördes två samtidigt, och som mest hade vi tre hanar inom hörhåll. Honorna är inte lika gula utan mer grönaktiga, men någon hona stötte vi inte på.

Foto: Till slut lyckades jag få syn på den när den satt stilla på långt håll mellan en och två minuter. Det räckte för att få några skapliga bilder.

Att vandra på egen hand i fjällvärlden

I slutet av juni bär det alltså av igen till fjällvärlden. Denna gång har jag inte någon följeslagare utan är beredd att tillbringa omkring tio dagar helt för mig själv. Men man vet ju aldrig: förra gången jag planerade en nästan lika lång ensamvandring träffade jag en trevlig man på tåget i Gällivare som skulle gå ungefär samma väg som jag. Vi slog följe i fyra dagar innan våra vägar skiljdes.

Denna gång är förutsättningarna annorlunda, och möjligheten att stöta på någon med samma resplan är betydligt mindre. Jag kommer nämligen inledningsvis att gå i områden där ytterst få vandrare går. Först genom urskogområdet Änok (norr om Kvikkjokk), därefter utmed östra sidan av Njoatsosvágge i Sarek med fortsättning utmed norra sidan av Tjuolda-dalen.

Kvällssol över sluttning ner mot Änok. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Njoatsojåhkå vid ett brett ställe som möjliggör vadning. Den andra stranden, den östra, används så här långt söderut mycket sällan av fjällvandrare. Det är där jag har tänkt att gå efter att jag har passerat genom Änok. Berget i bakgrunden är en del av Sähkok.

Den nödvändiga säkerheten

Under planeringen av en fjälltur måste man alltid tänka igenom säkerhetsaspekterna. Om man ska gå ensam måste man tänka ett par gånger till. Inför denna tur har det blivit en hel del tankemöda.

När man är två på turen finns ju alltid möjligheten att den andre kan hämta hjälp om något skulle gå fel. När man går på egen hand måste man klara den saken själv.  Ja, helst ska man förstås helt undvika missöden. Det är dock inte lätt. Något så enkelt som ett felsteg och en stukad fot kan göra att det blir tvärstopp. En snubbling och ett fall mot en sten kan bli ödesdiger. Att undvika besvärlig blockterräng blir därför viktigt, och det tror jag att jag har lyckats med i planeringen. Däremot har jag tänkt göra flera rejäla vadningar, och att planera vattennivåer är förstås omöjligt. Det gäller att fatta rätt beslut när man väl står vid vattendraget.

Det handlar också om hur välfrekventerat området är. Om man går på någon upptrampad stig (även i Sarek finns sådana) behöver man nog inte vänta ens ett dygn tills någon har kommit inom synhåll.  Men vissa sträckor där jag ska gå kan det antagligen ta en vecka eller mer innan jag blir sedd. En noggrann undersökning av mobiltelefontäckningen känns som en nödvändighet, men i detta fall kommer jag bara kunna lita på den under de första två eller tre dagarna. Att ge en tydlig turbeskrivning till den som ska vara min kontaktperson under turen är en annan viktig detalj (och naturligtvis att hålla sig till den väg man planerat).

Frånvaron av mänskligt sällskap – ont eller gott?

Men de praktiska frågorna är inte allt jag funderar på. Att ha enbart sig själv som sällskap i en och en halv vecka är något som de flesta nog skulle anse vara mycket påfrestande. Jag är ganska van att göra saker för mig själv i en eller två dagar, men även då brukar det finnas människor inom synhåll så helt ensam är jag sällan.

Som väl är fungerar naturen ofta som ett slags sällskap för mig, och särskilt djuren. Att se dem på avstånd eller möta dem på nära håll fångar min uppmärksamhet och sysselsätter mina tankar. Jag antecknar vad jag ser och om jag har tid bearbetar jag dessa noteringar på kvällen vid lägerplatsen. Många andra tankar som jag får under dagen hamnar också i anteckningsboken. En del av dessa blir material till nya inlägg i denna blogg. Kanske något också i framtiden blir en ny bok, men bokskrivande är ett vanskligt företag så man vet aldrig hur det går med det.

Kvällarna innebär skrivande i anteckningsboken. Foto: Anders Gudmuundsson.

Under tidigare ensamvandringar har jag ibland saknat någon att prata med om det jag ser och upplever. Det är verkligen en förmån att ha ett gott vandrarsällskap, och dem jag vandrat med under årens lopp har allesammans varit pålitliga och naturälskande människor. Men det man förlorar när man går utan sällskap kanske kan vändas till något gott?

Att tvingas till tystnad under vandringen kan ju leda till att man kommer närmare naturen och kan uppleva desto mer av den. Få tid att stanna vid intressanta mål så länge man känner för det. Ha gott om tid att bearbeta intryck och tänka alla tankar till slut.

Att komma nära bergen

Det är något med bergen som drar. Redan på långt avstånd ser de väldigt lockande ut, och man vill nödvändigtvis dit.

Det normala sättet att närma sig ett berg är att vandra från en lägre nivå. Vandringen går ofta genom skogklädda områden som kan ta en eller flera dagar att passera. Ibland har man att kämpa emot tät björkskog och svårgenomträngligt vide. Under tidigare fjällvandringar var jag ofta otålig, ville fort förbi skogen för att komma upp på kalfjället. Numera njuter jag nästan lika mycket av skogen som av fjället.

Foto: Fjällskog i Sarvesvágge, Sarek. Skogen är inte bara vacker att se på, den är intressant att gå genom och kan bjuda på möten med vilda djur. Har man bråttom bör man dock välja en stig. I bakgrunden tornar massivet Bielloriehppe upp sig.

Så småningom glesnar det. Landskapet öppnar sig, vyerna blir vidsträckta. Bergen syns, men fortfarande på avstånd. Sällan är de högsta bergen närmast. Efterhand som växtligheten avtar blir det lättare att ta sig framåt. Nu går man på rished eller kanske rentav på mjuk, fjädrande gräsmark. En njutning så länge det varar. Därefter tar de färggranna lavarna vid, klamrar sig fast vid stenarna och dekorerar dem. Till slut är det bara svartgrått grus, stenblock och kala klippväggar kvar.

Fjällens natur är fascinerande. Vissa dagar kan jag inte se mig mätt på bergssidorna och branterna. Jag följer linjer i berget, upptäcker möjliga färdvägar och utsiktspunkter, fantiserar om kamvandringar och toppbestigningar. De flesta av dessa möjligheter kommer jag aldrig att realisera, men vad spelar det för roll? Det räcker med att veta att framtiden har potential till nya äventyr och att åtminstone några av drömmarna kommer att förverkligas. Denna junivandring är resultatet av just en sådan önskedröm.

Foto: Under en vandring 2006 fick vi på avstånd se Luohttoláhko i Sarek från en ny utsiktspunkt. Vi hänfördes över dess enorma dimensioner. När vi följde landskapet med blicken upptäckte vi ett par stora hyllor som såg möjliga ut att vandra på. En av dem är den hylla som här på Utsidan kallas ”1260-platån” (jokken på fotot kommer från den). Vi bestämde oss för att någon gång i framtiden använda den som vandringsväg och lägerhylla.  Detta gjorde vi några år senare.

En livsförenkling

Under en fjällvandring utsätts man – på ett positivt sätt – för en mängd intryck som bland kan vara svåra att sätta ord på. Vissa sorters intryck skulle jag vilja benämna förenkling.

Låt mig förklara. Ju högre upp man kommer på fjället desto mer förenklas naturen, exempelvis när det gäller utseendet. Komplexiteten på de lägre nivåerna med sitt detaljrika pussel av vattendrag, skogsdungar, stenpartier och så vidare ersätts av allt större områden med likartad natur. Detta har jag funnit påverkar även tankelivet. Det är som naturens enkelhet på de höga nivåerna skapar en motsvarande enkelhet i sinnet. Som att livets komplexitet, lager efter lager, skalas bort.

Parallellt med naturens förenkling på hög höjd vidgar sig det synliga perspektivet. Blickfånget lyfts från alla de näraliggande små detaljerna, ögonens fokus hamnar av sig själv i fjärran. Nu är det inte längre marken framför fötterna som är det mest intressanta utan de landskap som finns flera kilometer eller mil längre bort. Också detta fenomen påverkar och gör avtryck i själen. Mina tankar lyfts från vardagens alla små bekymmer. Jag försöker urskilja de större linjerna. Gripa om det ogripbara. Se långt bort i fjärran, också när det gäller konturerna av mitt eget liv.

Så blir en fjällvandring betydligt mer än en vanlig semestervecka. Den ger något unikt  och värdefullt att ta med till vardagen därhemma.

Den blir en del av min livsvandring.

Luohttojávrre, i bakgrunden Ryggåsberget och Luohttotjåhkkå. Foto: Anders Gudmundsson.

(Foton av undertecknad om inget annat anges.)

Urskog och sommarfjäll

Att planera en fjällvandring är för det mesta ett stort nöje. Läsa kartan och låta idéer födas ur alla landskapsdetaljer den visar. Leta fram litteratur och information om områdena som ska besökas. Fantisera om vägval och alternativ.

Målet för min kommande resa till fjällvärlden (i juni) är till att börja med det urskogsområde jag skrivit om i ett antal inlägg i den här bloggen: Änok, strax norr om Kvikkjokk. Jag och min vandrarkompis Anders tänkte besöka det redan i höstas, men då satte älgjakten stopp för planerna. Nu blir det ett nytt försök, och det är ingen nackdel att det sker under juni månad. Då är fåglarna i full gång med sång, bobygge eller ruvning. Jag hoppas på fina möten med fjällfåglar. Och varför inte med älg, utter och björn också?

En kungsörn svävar över Njoatsosvágge. Foto: Anders Gudmundsson.

Anledningen till resmålet är tvåfaldig: dels att få se den avverkningshotade tallurskogen, dels att pröva ut om detta är en möjlig vandringsväg till Njoatsosvágge. De bägge sakerna hänger på sätt och vis ihop, för om jag nu skulle ta mig genom hela Änok kan jag ju lika gärna fortsätta upp i fjällvärlden. En som har inspirerat mig att testa detta är en av mina kompisar här på Utsidan, Bandersson. Vanligtvis har jag gått "normalvägen" via Kungsleden, Pårek och Sähkok när jag ska till (eller från) Njoatsosvágge. Nu ska det prövas något nytt.

Hamberg om Kamajokk

Men som vanligt i fjällvärlden är man inte först med "nya" idéer. Det är alltid någon som prövat på det tidigare. I detta fall är det inte svårt att hitta exempel, det räcker med att öppna Axel Hambergs  guidebok Sarekfjällen (1922). Han skriver om att gå just genom Änok och vidare in i Njoatsosvágge (sid. 34 – 35).

Hambergs färdbeskrivning börjar med vandring utmed Kamajokks östra sida, där det idag finns en traktorväg som är en naturligt infartsled. Efter ca 3 km föreslår han omväxlande båtfärd och vandring uppför Änokdeltat,  till Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde. Därefter beskriver han kortfattat vidare färd på västra sidan av Njoatsosvagge (ungefär den vägen som Anders Gudmundsson och jag gick i september förra året).

Har han då inget att säga om den östra sidan av Kamajokk och Njoatsosjåhkå? Jo något lite, men det är i samband med att nå Pårektrakten. Enligt Hamberg är terrängen från Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde "stenig och dålig". Han anser att Kungsleden och Pårekstigen förbi Dahta-sjöarna med fortsättning över Sähkok är mycket bättre om man ska till Njoatsosvagge (vilket är den "moderna" väg vi använder). Så om fortsättningen på östra sidan av Njoatsosjåhkå får vi inte veta vad han tyckte. Inte heller är det helt klart vad han ansåg om att avstå från båtfärd och gå hela östra sidan om Kamajokk, men man kan nog förmoda att han inte höll det alternativet särskilt högt. Terrängen är ju full av småsjöar och myrmark nära jokken, och i skogskanten är det troligen fullt av sten och nedfallna träd.

Ett utsnitt av Hambergs sarekkarta från 1922. Min planerade väg är ungefärligt utritad med röda prickar. "Normalvägen" till Njoatsosvágge är angiven med blå prickar. Observera att Hamberg delvis hade andra beteckningar på kartan. Exempelvis får även nutida Tjuoldajåhkå ingå i "Kamajokk".

Man kan förstå Hambergs tveksamhet, för det var annorlunda att färdas på hans tid. Då hade man mycket utrustning och ofta lastrenar. Naturligtvis rörde sig ett så stort följe inte lika smidigt som vi gör idag. Så skulle inte östra sidan av Kamajokk nuförtiden kunna vara en intressant och genomförbar färdväg in i Njoatsosvagge?

Ett fulländat ekologiskt system

En annan Sarekkännare som beskrivit området är Edvin Nilsson. I boken De vilda djurens Sarek låter han oss följa med från övre Njoatsosvágge och vandra söderut. Efter passage av Ruopsokjåhkå rekommenderar han vägen över Sähkok och Pårek om man ska till Kvikkjokk. Liksom Hamberg avråder han från att fortsätta på östra sidan av Njoatsosjåhkå. "På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Sähkok erbjuder stora täta enrissnår ett ovanligt hinder", skriver han (sid. 85).

Annars har Edvin Nilsson mest gott att säga om denna del i Sareks utkanter. "Under Sähkok finns ett av Sareks absolut bördigaste områden. Även utanför parkgränsen är det örtrikt och viltproduktivt på många ställen i Njåtjås-Tjuoltavagges nedre delar... Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar." Vidare: "Därför finns här normalt goda stammar av björn, lo och järv. <...> hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen." (Sid. 85, 88).

Ett foto över en del av nedre Njoatsovágge ger anledning till funderingar om framkomligheten. Sjön som delvis syns i vänsterkant (476 på fjällkartan) har en kanal som rinner ut i en krök av Njoatsosjåhkå. Den lilla ön i flodkröken kan identifieras på fjällkartan (med förstoringsglas!). I bakgrunden berget Ruotevare, ett ständigt aktuellt prospekteringsområde. Berget lär vara en enda stor järnklump och var känd redan på Hambergs tid. En brytning här skulle förstöra det ekologiska system som Edvin Nilsson ansåg vara unikt. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

Samma slingrande lilla kanal som i föregående bild. Den måste jag över om jag inte vill ta en omväg vid sjö 476. Går kanalen att vada?  Det lär jag upptäcka när jag kommer dit! Sen är det videbuskagen, de ser ganska täta ut men är faktiskt ganska lågväxta. Undrar hur lång tid detta område kommer ta att passera? Under en vandring här kommer man ständigt behöva fundera över lämpliga vägval. Men det är ju en del av det roliga med att gå utanför stigarna. Och min erfarenhet är att om man drar ner tempot och inte låter sig jäktas är ofta s k besvärlig terräng riktigt överkomlig. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

För, emot och problem på vägen

Edvins Nilssons lovord över Njoatsos-Tjuolda är onekligen lockande. Vem vill inte se ett område som beskrivs i så lyriska termer? Vandra genom det, se det på nära håll. Visserligen får man väl lättare syn på exempelvis stora däggdjur genom kikarspaning från en hög utsiktpunkt, men naturupplevelsen blir annorlunda på nära håll. Man får del av atmosfären på ett helt annat sätt när man slår upp sitt tält mitt inne och upplever dygnets alla timmar där.

Att sedan både Nilsson och Hamberg avrått från att gå där på grund av den besvärliga terrängen gör det hela ännu mer intressant. Är det lika besvärligt för en nutida vandrare som för dem? Kanske inte, men det finns dock problem som jag känner till och som är värda att ta sig en funderare på.

Besvärliga vad?

Först har vi det här med vattenrika tvärjokkar. In i Änok rinner ett par sådana: Njáhkájåhkå och Standárjåhkå. Över den förstnämnda ser det på fjällkartan ut att finnas en bro vid dess utflöde i Kamajokk, så det ska nog vara problemfritt. Den andra jokken innehåller samma vatten som man passerar när man vadar på "trekanterna" mellan Påreksjöarna.

Men stopp, här finns frågetecken! Vart tar den relativt stora Sähkokjåhkå vägen? Enligt Hambergs karta rinner den på egen hand ut i Njoatsosjåhkå. Om man däremot studerar fjällkartan noga ser det ut som den fyller på sitt vatten i Standárjåhkå (något som jag tycker bekräftas av Google Earth). Så i Standárjåhkå handlar det om stora vattenmängder. Nog kan den jokken vålla problem för mig när jag ska över.

Men kanske det finns en annan lösning? På fjällkartan ser det ut som om jokken rinner ut i Kamajokk söder om sjön Stuor Tsagak. Kanske går det på något sätt att komma över där, för att sedan följa Kamajokks slingerbultar? Men nej, Google Earth avslöjar att om man ska över här måste man simma.

Stormfälld skog?

Någonstans i Kamajokks NR ligger partier med stormfälld skog. Jag och Anders kunde inte se dem med kikarspaning från Vállevárre i höstas så jag vet inte exakt var de ligger. Att passera genom sådant "plocke-pinn" är både ansträngande och riskabelt. Det bästa är att ta en omväg runt, om det går.

Om avstånd och höjd

Avslutningsvis kan några siffror vara belysande. "Normalvägen" från Kvikkjokk via Kungsleden, Pårekstigen och Sähkok till mötet med Ruopsokjåhkå (nedanför renvaktarstugan) har jag mätt upp till ca 35 km på fjällkartan. Stigningen är ca 900 meter (upp till Sähkok).

Via Änok blir motsvarande sträcka ca 28 km och höjskillnaden ca 320 meter. Således vinner man ca 7 km på att gå genom Änok, men å andra sidan består normalvägen av en stig som man kan följa (utmed Kamajokk har man däremot bara stig/väg ca 5 km). Men via Änok slipper man nästan 600 höjdmeter, vilket kan kännas bra när packningen är som tyngst i början på vandringen.

Än är alla planer inte färdigslipade. Som det ser ut nu kommer jag att gå helt själv, vilket gör att jag måste minimera riskerna och inte ge mig ut i riskabla passager. Kanske gör terräng, väder eller kondition att jag inte kommer fram dit jag tänkt mig utan måste vända. Då får det bli så. Kanske går jag i så fall upp till Pårekslätten och undersöker fågellivet istället, det har jag länge velat få tid till.

Men helst vill jag förstås kunna genomföra mina planer fullt ut.

Fältbiologerna skriver om Änok

Fältbiologernas engagemang för Ojnareskogen på Gotland förra året fick stor uppmärksamhet i nyhetsrapportering och annan media. I det senaste numret av föreningens tidning Fältbiologen behandlas en annan avverkningshotad skog, nämligen fjällurskogen i Änokdeltat norr om Kvikkjokk. Artikeln är skriven av Jennie Wadman, själv fältbiolog (förstås!) och engagerad i en rad naturvårdsfrågor.

Många turer i ärendet

I artikeln redogörs kortfattat för de viktigaste turerna när det gäller hanteringen av det avverkningshotade området. Det är flera parter som är inblandade. Förutom de privata markägarna är det framför allt de bägge myndigheterna Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen. Artikeln redogör för hur olika intressen står mot varandra: markägarna har velat avverka och myndigheterna velat bevara. Men myndigheterna har agerat motsägelsefullt och gav trots allt tillstånd till avverkning. Som väl är har avverkningen skjutits upp och samtal mellan berörda parter pågår.

I artikeln skriver Wadman att Länsstyrelsen vill göra en förnyad värdering av skogen.  Förhoppningsvis är syftet med detta att göra en bredare och ännu mer noggrann inventering av naturvärdena.

(Kommentar 130306: Efter kontakt med Länsstyrelsen idag har jag fått veta att värderingen enbart är ekonomisk. Området är redan bedömt som skyddsvärt, och detta är inget Länsstyrelsen tänker ändra på. De vill bevara området, och de samtal som förs med markägarna går ut på att  uppnå just detta.)

Naturskyddsföreningens roll i frågan berörs också. Föreningen överklagade ju Skogsstyrelsens tillstånd för markägarna att avverka. Denna överklagan avvisades av Kammarrätten som kom fram till att Naturskyddsföreningen inte hade rätt att göra en sådan. Jennie Wadman ställer den mycket relevanta frågan: Om inte miljöorganisationer har rätt att överklaga i ärenden som Änok, vem ska då göra det?

Det handlar om mer än skogen

Förutom att skriva om själva skogen i Änok lyfter artikeln fram det deltaområde som ligger mitt i avverkningsområdet. Gáhmajåhkå slingrar sig fram mellan de planerade avverkningsområdena. Vattendraget har byggt upp ett väldigt sedimentlager, resultatet av mycket lång tids erosion från de omgivande bergen. En avverkning i Änok skulle få konsekvenser även för dessa geologiska naturvärden, men myndigheterna har hittills inte uppmärksammat detta. Änok och Kamajokks NR är med sin kombination av delta och barrurskog ett mycket unikt naturområde. Som sådant borde det förbli orört.

Jennie Wadmans artikel kan läsas i sin helhet på Fältbiologernas hemsida här. Tidningen kan även laddas ned i sin helhet som en pdf-fil.

Funderingar

När det gäller turismen tillhör Änok och Kamajokks NR  knappast de mest välbesökta områdena. Man rör sig på delvis privat mark vilket bland annat medför att man bör undvika det under älgjakten. Delar av området är dessutom svårtillgängliga. Till sommaren hoppas jag att kunna besöka det och ta en mer ordentlig titt på nära håll. Det försök som jag och Anders Gudmundsson gjorde i höstas (beskrivet i tidigare blogginlägg) blev inte så framgångsrikt som vi hoppades.

Det jag tidigare skrivit här i min blogg om naturen i Änok (bland annat hotet mot fjällskogen) finns under etiketten "Änok". Bland läsarnas kommentarer finns också mycket intressanta synpunkter.

Vandring i en skånsk vinterskog

Den senaste månaden har jag haft en ovanligt stark önskan att få komma ut i naturen, mycket och ofta. Senhösten är kanske skuld till det, för den var fylld av en väldig massa annat som skulle göras. Vintermörkret runt jul och nyår skapade också ett slags vacuum i utelivet. Det har inte blivit så mycket skrivet på den här bloggen, att komma ut har varit det viktigaste.

Vinterväg i Skrylleskogen. Till höger börjar Skrölle backar, en glest björkbevuxen rished som faktiskt påminner om naturen i fjällen. Kanske är det därför som en av skogen hökugglor trivs där. Förutom den goda tillgången på sork, förstås.

Vintern i Skåne är en oförutsägbar historia. Efter en tids mildväder då all tidigare snö smält bort har det fallit ny snö, så mycket att en del friluftare till och med tar på sig skidorna. Själv har jag nöjt mig med fjällkängorna och helt vanliga strövtåg i naturen i Lunds kommun. Idag blev det Skrylleskogen. Förhoppningen - förutom att njuta av den snöklädda skogen - var att hitta en del skogsfåglar. Helst en norrlandsfågel: tallbiten. Denna art har under vintern invaderat landet och synts till lite här och där. En och annan har nått Skåne, men inte alls lika talrikt som i grannlandskapet Småland.

Någon tallbit blev det inte i dag, men väl korsnäbbar, både mindre och större. Dessutom en varfågel och en hökuggla, bägge norrlandsfåglar. Hökugglan är en annan individ än den jag skrev om i januari, vi har ju två stycken här i år! Med en nyinköpt kompaktkamera som kan fotografera genom min lilla tubkikare blev bilden förvånansvärt bra.

Förra helgen fick vi annat storfrämmande: en vitvingad trut. Denna är en raritet som jag skrev om i bloggen i februari för ett år sedan. Det var uppseendeväckande nog att arten då gästade den skånska kusten. Att den nu ett år senare dyker upp flera mil inne i inlandet måste vara exceptionellt.

Den vitvingade truten på det som för närvarande är lunda-trutarnas favoritplats: gödselhögen på Flyinge kungsgård. Truten har glatt oss i snart en vecka.