Fowwes blogg

Att vandra på egen hand i fjällvärlden

I slutet av juni bär det alltså av igen till fjällvärlden. Denna gång har jag inte någon följeslagare utan är beredd att tillbringa omkring tio dagar helt för mig själv. Men man vet ju aldrig: förra gången jag planerade en nästan lika lång ensamvandring träffade jag en trevlig man på tåget i Gällivare som skulle gå ungefär samma väg som jag. Vi slog följe i fyra dagar innan våra vägar skiljdes.

Denna gång är förutsättningarna annorlunda, och möjligheten att stöta på någon med samma resplan är betydligt mindre. Jag kommer nämligen inledningsvis att gå i områden där ytterst få vandrare går. Först genom urskogområdet Änok (norr om Kvikkjokk), därefter utmed östra sidan av Njoatsosvágge i Sarek med fortsättning utmed norra sidan av Tjuolda-dalen.

Kvällssol över sluttning ner mot Änok. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Njoatsojåhkå vid ett brett ställe som möjliggör vadning. Den andra stranden, den östra, används så här långt söderut mycket sällan av fjällvandrare. Det är där jag har tänkt att gå efter att jag har passerat genom Änok. Berget i bakgrunden är en del av Sähkok.

Den nödvändiga säkerheten

Under planeringen av en fjälltur måste man alltid tänka igenom säkerhetsaspekterna. Om man ska gå ensam måste man tänka ett par gånger till. Inför denna tur har det blivit en hel del tankemöda.

När man är två på turen finns ju alltid möjligheten att den andre kan hämta hjälp om något skulle gå fel. När man går på egen hand måste man klara den saken själv.  Ja, helst ska man förstås helt undvika missöden. Det är dock inte lätt. Något så enkelt som ett felsteg och en stukad fot kan göra att det blir tvärstopp. En snubbling och ett fall mot en sten kan bli ödesdiger. Att undvika besvärlig blockterräng blir därför viktigt, och det tror jag att jag har lyckats med i planeringen. Däremot har jag tänkt göra flera rejäla vadningar, och att planera vattennivåer är förstås omöjligt. Det gäller att fatta rätt beslut när man väl står vid vattendraget.

Det handlar också om hur välfrekventerat området är. Om man går på någon upptrampad stig (även i Sarek finns sådana) behöver man nog inte vänta ens ett dygn tills någon har kommit inom synhåll.  Men vissa sträckor där jag ska gå kan det antagligen ta en vecka eller mer innan jag blir sedd. En noggrann undersökning av mobiltelefontäckningen känns som en nödvändighet, men i detta fall kommer jag bara kunna lita på den under de första två eller tre dagarna. Att ge en tydlig turbeskrivning till den som ska vara min kontaktperson under turen är en annan viktig detalj (och naturligtvis att hålla sig till den väg man planerat).

Frånvaron av mänskligt sällskap – ont eller gott?

Men de praktiska frågorna är inte allt jag funderar på. Att ha enbart sig själv som sällskap i en och en halv vecka är något som de flesta nog skulle anse vara mycket påfrestande. Jag är ganska van att göra saker för mig själv i en eller två dagar, men även då brukar det finnas människor inom synhåll så helt ensam är jag sällan.

Som väl är fungerar naturen ofta som ett slags sällskap för mig, och särskilt djuren. Att se dem på avstånd eller möta dem på nära håll fångar min uppmärksamhet och sysselsätter mina tankar. Jag antecknar vad jag ser och om jag har tid bearbetar jag dessa noteringar på kvällen vid lägerplatsen. Många andra tankar som jag får under dagen hamnar också i anteckningsboken. En del av dessa blir material till nya inlägg i denna blogg. Kanske något också i framtiden blir en ny bok, men bokskrivande är ett vanskligt företag så man vet aldrig hur det går med det.

Kvällarna innebär skrivande i anteckningsboken. Foto: Anders Gudmuundsson.

Under tidigare ensamvandringar har jag ibland saknat någon att prata med om det jag ser och upplever. Det är verkligen en förmån att ha ett gott vandrarsällskap, och dem jag vandrat med under årens lopp har allesammans varit pålitliga och naturälskande människor. Men det man förlorar när man går utan sällskap kanske kan vändas till något gott?

Att tvingas till tystnad under vandringen kan ju leda till att man kommer närmare naturen och kan uppleva desto mer av den. Få tid att stanna vid intressanta mål så länge man känner för det. Ha gott om tid att bearbeta intryck och tänka alla tankar till slut.

Att komma nära bergen

Det är något med bergen som drar. Redan på långt avstånd ser de väldigt lockande ut, och man vill nödvändigtvis dit.

Det normala sättet att närma sig ett berg är att vandra från en lägre nivå. Vandringen går ofta genom skogklädda områden som kan ta en eller flera dagar att passera. Ibland har man att kämpa emot tät björkskog och svårgenomträngligt vide. Under tidigare fjällvandringar var jag ofta otålig, ville fort förbi skogen för att komma upp på kalfjället. Numera njuter jag nästan lika mycket av skogen som av fjället.

Foto: Fjällskog i Sarvesvágge, Sarek. Skogen är inte bara vacker att se på, den är intressant att gå genom och kan bjuda på möten med vilda djur. Har man bråttom bör man dock välja en stig. I bakgrunden tornar massivet Bielloriehppe upp sig.

Så småningom glesnar det. Landskapet öppnar sig, vyerna blir vidsträckta. Bergen syns, men fortfarande på avstånd. Sällan är de högsta bergen närmast. Efterhand som växtligheten avtar blir det lättare att ta sig framåt. Nu går man på rished eller kanske rentav på mjuk, fjädrande gräsmark. En njutning så länge det varar. Därefter tar de färggranna lavarna vid, klamrar sig fast vid stenarna och dekorerar dem. Till slut är det bara svartgrått grus, stenblock och kala klippväggar kvar.

Fjällens natur är fascinerande. Vissa dagar kan jag inte se mig mätt på bergssidorna och branterna. Jag följer linjer i berget, upptäcker möjliga färdvägar och utsiktspunkter, fantiserar om kamvandringar och toppbestigningar. De flesta av dessa möjligheter kommer jag aldrig att realisera, men vad spelar det för roll? Det räcker med att veta att framtiden har potential till nya äventyr och att åtminstone några av drömmarna kommer att förverkligas. Denna junivandring är resultatet av just en sådan önskedröm.

Foto: Under en vandring 2006 fick vi på avstånd se Luohttoláhko i Sarek från en ny utsiktspunkt. Vi hänfördes över dess enorma dimensioner. När vi följde landskapet med blicken upptäckte vi ett par stora hyllor som såg möjliga ut att vandra på. En av dem är den hylla som här på Utsidan kallas ”1260-platån” (jokken på fotot kommer från den). Vi bestämde oss för att någon gång i framtiden använda den som vandringsväg och lägerhylla.  Detta gjorde vi några år senare.

En livsförenkling

Under en fjällvandring utsätts man – på ett positivt sätt – för en mängd intryck som bland kan vara svåra att sätta ord på. Vissa sorters intryck skulle jag vilja benämna förenkling.

Låt mig förklara. Ju högre upp man kommer på fjället desto mer förenklas naturen, exempelvis när det gäller utseendet. Komplexiteten på de lägre nivåerna med sitt detaljrika pussel av vattendrag, skogsdungar, stenpartier och så vidare ersätts av allt större områden med likartad natur. Detta har jag funnit påverkar även tankelivet. Det är som naturens enkelhet på de höga nivåerna skapar en motsvarande enkelhet i sinnet. Som att livets komplexitet, lager efter lager, skalas bort.

Parallellt med naturens förenkling på hög höjd vidgar sig det synliga perspektivet. Blickfånget lyfts från alla de näraliggande små detaljerna, ögonens fokus hamnar av sig själv i fjärran. Nu är det inte längre marken framför fötterna som är det mest intressanta utan de landskap som finns flera kilometer eller mil längre bort. Också detta fenomen påverkar och gör avtryck i själen. Mina tankar lyfts från vardagens alla små bekymmer. Jag försöker urskilja de större linjerna. Gripa om det ogripbara. Se långt bort i fjärran, också när det gäller konturerna av mitt eget liv.

Så blir en fjällvandring betydligt mer än en vanlig semestervecka. Den ger något unikt  och värdefullt att ta med till vardagen därhemma.

Den blir en del av min livsvandring.

Luohttojávrre, i bakgrunden Ryggåsberget och Luohttotjåhkkå. Foto: Anders Gudmundsson.

(Foton av undertecknad om inget annat anges.)

Urskog och sommarfjäll

Att planera en fjällvandring är för det mesta ett stort nöje. Läsa kartan och låta idéer födas ur alla landskapsdetaljer den visar. Leta fram litteratur och information om områdena som ska besökas. Fantisera om vägval och alternativ.

Målet för min kommande resa till fjällvärlden (i juni) är till att börja med det urskogsområde jag skrivit om i ett antal inlägg i den här bloggen: Änok, strax norr om Kvikkjokk. Jag och min vandrarkompis Anders tänkte besöka det redan i höstas, men då satte älgjakten stopp för planerna. Nu blir det ett nytt försök, och det är ingen nackdel att det sker under juni månad. Då är fåglarna i full gång med sång, bobygge eller ruvning. Jag hoppas på fina möten med fjällfåglar. Och varför inte med älg, utter och björn också?

En kungsörn svävar över Njoatsosvágge. Foto: Anders Gudmundsson.

Anledningen till resmålet är tvåfaldig: dels att få se den avverkningshotade tallurskogen, dels att pröva ut om detta är en möjlig vandringsväg till Njoatsosvágge. De bägge sakerna hänger på sätt och vis ihop, för om jag nu skulle ta mig genom hela Änok kan jag ju lika gärna fortsätta upp i fjällvärlden. En som har inspirerat mig att testa detta är en av mina kompisar här på Utsidan, Bandersson. Vanligtvis har jag gått "normalvägen" via Kungsleden, Pårek och Sähkok när jag ska till (eller från) Njoatsosvágge. Nu ska det prövas något nytt.

Hamberg om Kamajokk

Men som vanligt i fjällvärlden är man inte först med "nya" idéer. Det är alltid någon som prövat på det tidigare. I detta fall är det inte svårt att hitta exempel, det räcker med att öppna Axel Hambergs  guidebok Sarekfjällen (1922). Han skriver om att gå just genom Änok och vidare in i Njoatsosvágge (sid. 34 – 35).

Hambergs färdbeskrivning börjar med vandring utmed Kamajokks östra sida, där det idag finns en traktorväg som är en naturligt infartsled. Efter ca 3 km föreslår han omväxlande båtfärd och vandring uppför Änokdeltat,  till Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde. Därefter beskriver han kortfattat vidare färd på västra sidan av Njoatsosvagge (ungefär den vägen som Anders Gudmundsson och jag gick i september förra året).

Har han då inget att säga om den östra sidan av Kamajokk och Njoatsosjåhkå? Jo något lite, men det är i samband med att nå Pårektrakten. Enligt Hamberg är terrängen från Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde "stenig och dålig". Han anser att Kungsleden och Pårekstigen förbi Dahta-sjöarna med fortsättning över Sähkok är mycket bättre om man ska till Njoatsosvagge (vilket är den "moderna" väg vi använder). Så om fortsättningen på östra sidan av Njoatsosjåhkå får vi inte veta vad han tyckte. Inte heller är det helt klart vad han ansåg om att avstå från båtfärd och gå hela östra sidan om Kamajokk, men man kan nog förmoda att han inte höll det alternativet särskilt högt. Terrängen är ju full av småsjöar och myrmark nära jokken, och i skogskanten är det troligen fullt av sten och nedfallna träd.

Ett utsnitt av Hambergs sarekkarta från 1922. Min planerade väg är ungefärligt utritad med röda prickar. "Normalvägen" till Njoatsosvágge är angiven med blå prickar. Observera att Hamberg delvis hade andra beteckningar på kartan. Exempelvis får även nutida Tjuoldajåhkå ingå i "Kamajokk".

Man kan förstå Hambergs tveksamhet, för det var annorlunda att färdas på hans tid. Då hade man mycket utrustning och ofta lastrenar. Naturligtvis rörde sig ett så stort följe inte lika smidigt som vi gör idag. Så skulle inte östra sidan av Kamajokk nuförtiden kunna vara en intressant och genomförbar färdväg in i Njoatsosvagge?

Ett fulländat ekologiskt system

En annan Sarekkännare som beskrivit området är Edvin Nilsson. I boken De vilda djurens Sarek låter han oss följa med från övre Njoatsosvágge och vandra söderut. Efter passage av Ruopsokjåhkå rekommenderar han vägen över Sähkok och Pårek om man ska till Kvikkjokk. Liksom Hamberg avråder han från att fortsätta på östra sidan av Njoatsosjåhkå. "På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Sähkok erbjuder stora täta enrissnår ett ovanligt hinder", skriver han (sid. 85).

Annars har Edvin Nilsson mest gott att säga om denna del i Sareks utkanter. "Under Sähkok finns ett av Sareks absolut bördigaste områden. Även utanför parkgränsen är det örtrikt och viltproduktivt på många ställen i Njåtjås-Tjuoltavagges nedre delar... Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar." Vidare: "Därför finns här normalt goda stammar av björn, lo och järv. <...> hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen." (Sid. 85, 88).

Ett foto över en del av nedre Njoatsovágge ger anledning till funderingar om framkomligheten. Sjön som delvis syns i vänsterkant (476 på fjällkartan) har en kanal som rinner ut i en krök av Njoatsosjåhkå. Den lilla ön i flodkröken kan identifieras på fjällkartan (med förstoringsglas!). I bakgrunden berget Ruotevare, ett ständigt aktuellt prospekteringsområde. Berget lär vara en enda stor järnklump och var känd redan på Hambergs tid. En brytning här skulle förstöra det ekologiska system som Edvin Nilsson ansåg vara unikt. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

Samma slingrande lilla kanal som i föregående bild. Den måste jag över om jag inte vill ta en omväg vid sjö 476. Går kanalen att vada?  Det lär jag upptäcka när jag kommer dit! Sen är det videbuskagen, de ser ganska täta ut men är faktiskt ganska lågväxta. Undrar hur lång tid detta område kommer ta att passera? Under en vandring här kommer man ständigt behöva fundera över lämpliga vägval. Men det är ju en del av det roliga med att gå utanför stigarna. Och min erfarenhet är att om man drar ner tempot och inte låter sig jäktas är ofta s k besvärlig terräng riktigt överkomlig. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

För, emot och problem på vägen

Edvins Nilssons lovord över Njoatsos-Tjuolda är onekligen lockande. Vem vill inte se ett område som beskrivs i så lyriska termer? Vandra genom det, se det på nära håll. Visserligen får man väl lättare syn på exempelvis stora däggdjur genom kikarspaning från en hög utsiktpunkt, men naturupplevelsen blir annorlunda på nära håll. Man får del av atmosfären på ett helt annat sätt när man slår upp sitt tält mitt inne och upplever dygnets alla timmar där.

Att sedan både Nilsson och Hamberg avrått från att gå där på grund av den besvärliga terrängen gör det hela ännu mer intressant. Är det lika besvärligt för en nutida vandrare som för dem? Kanske inte, men det finns dock problem som jag känner till och som är värda att ta sig en funderare på.

Besvärliga vad?

Först har vi det här med vattenrika tvärjokkar. In i Änok rinner ett par sådana: Njáhkájåhkå och Standárjåhkå. Över den förstnämnda ser det på fjällkartan ut att finnas en bro vid dess utflöde i Kamajokk, så det ska nog vara problemfritt. Den andra jokken innehåller samma vatten som man passerar när man vadar på "trekanterna" mellan Påreksjöarna.

Men stopp, här finns frågetecken! Vart tar den relativt stora Sähkokjåhkå vägen? Enligt Hambergs karta rinner den på egen hand ut i Njoatsosjåhkå. Om man däremot studerar fjällkartan noga ser det ut som den fyller på sitt vatten i Standárjåhkå (något som jag tycker bekräftas av Google Earth). Så i Standárjåhkå handlar det om stora vattenmängder. Nog kan den jokken vålla problem för mig när jag ska över.

Men kanske det finns en annan lösning? På fjällkartan ser det ut som om jokken rinner ut i Kamajokk söder om sjön Stuor Tsagak. Kanske går det på något sätt att komma över där, för att sedan följa Kamajokks slingerbultar? Men nej, Google Earth avslöjar att om man ska över här måste man simma.

Stormfälld skog?

Någonstans i Kamajokks NR ligger partier med stormfälld skog. Jag och Anders kunde inte se dem med kikarspaning från Vállevárre i höstas så jag vet inte exakt var de ligger. Att passera genom sådant "plocke-pinn" är både ansträngande och riskabelt. Det bästa är att ta en omväg runt, om det går.

Om avstånd och höjd

Avslutningsvis kan några siffror vara belysande. "Normalvägen" från Kvikkjokk via Kungsleden, Pårekstigen och Sähkok till mötet med Ruopsokjåhkå (nedanför renvaktarstugan) har jag mätt upp till ca 35 km på fjällkartan. Stigningen är ca 900 meter (upp till Sähkok).

Via Änok blir motsvarande sträcka ca 28 km och höjskillnaden ca 320 meter. Således vinner man ca 7 km på att gå genom Änok, men å andra sidan består normalvägen av en stig som man kan följa (utmed Kamajokk har man däremot bara stig/väg ca 5 km). Men via Änok slipper man nästan 600 höjdmeter, vilket kan kännas bra när packningen är som tyngst i början på vandringen.

Än är alla planer inte färdigslipade. Som det ser ut nu kommer jag att gå helt själv, vilket gör att jag måste minimera riskerna och inte ge mig ut i riskabla passager. Kanske gör terräng, väder eller kondition att jag inte kommer fram dit jag tänkt mig utan måste vända. Då får det bli så. Kanske går jag i så fall upp till Pårekslätten och undersöker fågellivet istället, det har jag länge velat få tid till.

Men helst vill jag förstås kunna genomföra mina planer fullt ut.

Septembervandring (4): Luohttoláhko och Sarvesvágge

Att vakna upp på Luohttoláhko med sol och blå himmel var en totalt annorlunda upplevelse än den regniga vandringen dagarna innan. Det var rymd och vidd åt alla håll. Och det var tyst. Inga brusande forsar fanns i närheten, de som fanns syntes på avstånd bara som ljusa strimmor.  Den karga marken gav också en alpin känsla, helt annorlunda jämfört mot att befinna sig nere i den gröna och växtrika dalen. 

Fotot är taget från södra stranden av Luohttojávrre, mot norr. Ridátjåhkkå till vänster, på andra sidan "avgrunden" ner till Sarvesvágge. Nåite (Noajdde) till höger.

En favoritplats

På Luohttoláhko befinner man sig på en betydande höjd, platån ligger lika högt som ett litet berg. Att man är högt uppe märker man när man ser på de omgivande bergen, man får känslan av att vara ganska nära dess toppar. I norr och i söder sluttar det kraftigt nedåt, och övergången från den flacka platån till sluttningarna ger intrycket av att det är en kant. Det är som att befinna sig uppe på ett gigantiskt tak.

Luohttoláhko är en av de mest fascinerande platserna i hela Sarek. En dag som denna var den helt hänförande. Skönheten i det stilla landskapet hade en sagolik förmåga att få oss två trötta vandrare att må bra till både kropp och själ.

Nattens minusgrader fick vattnet i alla småpölar att frysa och täckas med vackert mönstrade isskorpor. Foto: Anders Gudmundsson. 

Trots att marken var frusen kändes luften inte kall. Vi gick ner till sjön och såg till att tvätta oss från topp till tå. En härlig känsla att bli ordentligt ren. Till ett regelrätt bad inbjöd sjön däremot inte. Efter tvättningen hade vi mycket att pyssla med. Kängorna som nu tinat upp behövde smörjas in. Kläder och utrustning sattes ut i solen för att torka. Ispansaret på mina regnkläder behövde tina upp och torka bort. Med mera. Allt detta gjordes i en behaglig sinnesstämning, med avbrott för fotografering och små promenader hit och dit.

Foto: Anders går ingenstans utan sin kamera...

...och det var detta han fångade på bild. Foto: Anders Gudmundsson.

Dagens utflykt: Nåite

Vi hade bestämt oss för att ägna en del av dagen åt att gå upp på Nåite (Noajdde). Vi hade ingen brådska och det hann bli eftermiddag innan vi kom iväg. Kök och lunchmat hade vi i ryggsäcken. Vi rastade vid bergets fot och smälte snö för att laga soppa. Sedan fortsatte vi uppför Nåites steniga sluttning som var brantare än vad det såg ut nerifrån. Mängden snö ökade ju högre upp vi kom, däruppe var det vinter. Vi såg fotspåren efter två personer som gått upp tidigare än vi, men vi såg dem aldrig. De måste ha hunnit ner igen.

Promenerande på Luohttoláhko. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Anders tar sig uppför Nåites snötäckta sluttning.

Foto: Uppe på själva toppen fanns inte bara ett toppröse utan flera stycken, placerade i en jämn cirkel. Jag tror det var elva eller tolv stycken. Stenarna var vindpinade och en del av dem hade fått ett tjockt ispansar sedan gårdagen. Man kan undra varför toppstenarna är utplacerade på detta sätt. Minnesmärke? Kulturell eller religiös symbol? Eller något annat?

Foto: Utsikten från Nåites topp är verkligen suverän. Man ska inte låta sig luras av bergets måttliga höjd. Fotot ovan tog jag i riktning österut och topparna på ömse sidor om den sadelformade kammen är Bielloriehppe 1830 (t.v.) och Oalgásj 1918 (t.h.). I sadelns lägsta punkt ca 1650 m ö h satt vi den 7 september 2010 under en dagstur vi gjorde då (beskriven här ).

Samma läckra utflyktsmål vid sadelpunkten som i fotot ovan. Detta är taget två dagar senare, nerifrån Sarvesvágge. Kontrasten mellan den trädbevuxna sluttningen och de höga snöklädda topparna gör att det är lite Himalayakänsla över bilden.

Utsikt mot nordost. Mellan bergen skymtar Bierikjávrre och det runda lilla berget Bierikvárásj. Foto: Anders Gudmundsson.

Efter någon timme på toppen började vi nerfärden, mätta av alla intryck. Sluttningen kändes ännu brantare nu och vi tog det försiktigt på alla lösa stenar. Det var snö eller is på många av dem.

På tillbakavägen spanade jag efter lämpliga lägerplatser. Vissa områden av Luohttoláhko är besvärliga att tälta på, men mellan Nåite och sjön går det med visst besvär att hitta bra platser i närheten av de bäckar som rinner (de bäckar som är utsatta på kartan). Bra att veta till nästa gång. För hit vill jag återvända.

Sarvesvágge

Nästa dag lämnade vi det underbara Luohttoláhko. Vädret hade slagit om på nytt och återgått till de där vandrande regnridåerna som vi blivit så bekanta med i Njoatsosvágge. Vi tog oss nerför slänten på norra sidan och fick bra utsikt mot renvaktarstugan i Sarvevágge och den kanjon som ligger i närheten av stugan. Det gick en del vandrare i Sarvesvágge.

På några sträckor i Sarvesvágge är videsnåren höga. Ibland går det att hitta stigar genom dem, ibland inte. Jag har intrycket av att denna dalgång är så välfrekventerad att stigarna blir alltmer vältrampade av vandrare. Denna dag såg vi en del folk som gick där. Foto: Anders Gudmundsson.

Röda björkblad på Noajdevallda. Foto: Anders Gudmundsson.

Lägerplatsen blev på en gräsplätt bland enbuskar och björkar. Nästa dags förmiddag blev underbar med sol och stilla väder. Fåglar sträckte förbi på väg söderut, men en mindre hackspett fick vårkänslor och ropade några gånger. På eftermiddagen gick vi vidare, och målet var en lägerplats på Bielloriehppes nordöstsida, "The Dark Side". 

Foto österut från Noajdevallda. Låddebákte till vänster, Stuor Skoarkki till höger.

Foto: Stigen på södra sidan av Sarvesvágge är tydlig och lätt att hitta. Om man ska mot "The Dark Side" är det den man ska följa mellan Gaskasjågåsj och Stuolojågåsj. Strax före Stuolojågåsj lämnar man stigen och går över den steniga gamla svämkänglan och sedan genom den täta och kuperade skogen. Därefter passerar man bland träden en förfallen renstuga som inte längre är utsatt på fjällkartan.

Foto: Paus med soppa, i skogen utmed Sarvesjåhkå.

Vid Stuolojågåsj inträffade ett missöde. Anders snubblade i den ovanligt vattenrika strömmen, blev rejält blöt och fick vatten i sin kamera. Skymningen föll medan vi gick vidare och det mulna vädret gjorde att det började bli ganska mörkt. Med mörkret kom kylan. Anders kläder var våta och han gillade inte att bli kall. Detta är verkligen "The Dark Side".

Terrängen var inte helt enkel. Den frodiga örtväxligheten och de täta snåren hindrade framfarten. Marken var förrädiskt ojämn och halkig, men här och var fanns djurstigar att följa. Temperaturen gick snart under nollpunkten och det blev frost på växter och mark. I sådana lägen är det bara att säga till varandra att ta det lugnt och bara mala på. Vi vet ju att vi kommer fram om vi ser till att undvika missöden och tillbud.

Vi nådde till slut den första jåkken (öster om topp 1608), med minimalt dagsljus kvar. Tältet kom upp på en jämn platå på hedmarken strax söder om vattenfåran. En mycket fin plats med utsikt över Rapaselet nedanför oss. Vi såg fram med förväntan att spana efter älgar och andra djur nästa morgon.

Foto på vår lägerplats. Det var minusgrader på natten, men riset under tältgolvet var mjukt och isolerande och sömnen var god. Ändå blev denna lägerplats en besvikelse. Jag hade haft stora förväntningar att avskildheten skulle medföra att det var fullt av djur. Men det var nästan helt tomt. Inte ens en älg.

Vi fortsatte i skogen under regntunga skyar, men själva regnet dröjde lyckligtvis. Mellan träden kunde vi spana ut över Rapaselet, men det fanns inte mycket att se. Ett par sångsvanar med tre stora, grå ungar gladde oss. Vi har sett detta svanpar tidigare år också. Lyckad häckning denna säsong, alltså. Dagens största händelse var ett kungsörnspar som hade stor flyguppvisning för oss.

Vi kom fram till Bielloriehpjågåsj och följde ravinen uppför, utmed dess norra kant. Det fanns fortfarande många försenade hjortron kvar på marken, vi plockade och åt. Uppe i nivå med relästationen kunde vi komma över vattenfåran. Men här var det regnig dimma, så det blev blött igen.

Dimman följde oss ända till nästa stora jåkkravin som är mycket djup. Dimman var så tjock att vi inte såg ända ner till botten av ravinen och heller inte den andra ravinkanten. Det var omöjligt att våga sig ner i den, vi fick följa den neråt ända tills den tog slut nere i björkskogen. Hade vi vetat detta skulle vi gått hela vägen i björkskogen istället.

En ny våt tältplats. På kvällen hade vi korsat jåkken och sedan tagit vi oss upp ett femtiotal höjdmeter i skogen som där var ganska gles. Vi fann denna plats som inte var särskilt idealisk. Den lutade för mycket och var ojämn. Fotot taget den följande dagens morgon.

Foto från tältplatsen visar några kullar utmed ravinen till den djupa och branta jåkken som kommer från glaciären norr om Gådoktjåhkkå 1885. Denna ravin är ett ofta underskattat hinder till och från "The Dark Side". Utan klar sikt har man svårt att överblicka den, och klipporna nere i ravinen är branta.

Hemåt

I det väder som rådde kände man sig inte så kaxig. All utrustning  var blöt eller åtminstone fuktig (utom sovgrejerna som vi hade i vattentäta påsar). Vi gick vidare mot bron över Gådokjåhkå och hoppades på en stunds torrt väder under dagen. Det kom ingen sådan stund, utan den regnmättade dimman fortsatte. Vi blev dessutom försinkade vid bron på grund av ett litet missöde med GPS-koordinaterna och dimman gjorde att vi inte kunde orientera efter omgivningen. Efter att slutligen hittat bron (den syns ju inte på håll) vandrade vi tills vinden, kylan och regnet satte stopp. Stoppet bestod i att Anders GoreTex-kläder inte stod emot längre utan öppnade alla porer och släppte in regnet utan det minsta motstånd. Det var i varje fall vad han sa.

Regnet fortsatte hela den natten, nästan utan uppehåll. Blåsten var värre än någonsin och vi hade lagt stenar på tältpinnarna för att vara säkra på att inga linor slet sig. Utrustningen har väl aldrig varit så blöt som den var den följande morgonen. Men senare, på förmiddagen, blev det faktiskt bättre - vi trodde knappt våra ögon. Äntligen gick det att gå utan regnkläder och få kroppen torr.

Foto: Äntligen soligt väder! Och en skymt av Pårekslätten i fjärran.

Den allra sista delen av vår tur innebar en mycket vacker tillvaro på Pårekslätten innan vi gick mot Kvikkjokk. Anders la beslag på min kamera och tog en massa bilder med den eftersom hans egen kamera slukat en massa vatten. Kanske blir detta till en egen liten berättelse så småningom.

Septembervandring (3): Luohttovágge

Natten vid Hambergs vadställe var regnig och rejält blåsig. Vi sov till forsens kraftiga brus. Frukosten åts inne i tältet, eftersom vädret inte inbjöd till hemtrevligt lägerliv utanför.

Ihoppackandet av tält och övrig utrustning fick ske i kraftig blåst. Ridåerna av regn svepte in hela tiden men solen gjorde tappra försök att tränga igenom. Vissa stunder kunde vi glädja oss riktig värme. Men de varade inte länge.

Regn i Njoatsosvágge. En keps under regnhuvan är suveränt för en glasögonbärare som jag. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Mer än en mil från sina syskon växer denna samling granar. En överraskande upptäckt så här högt uppe i dalen.

Ett omskrivet vadställe: "Hjärtat"

Vi var nu på väg mot den kulle som har höjdanvgivelsen 805 på fjällkartan. Sydost om den tänkte vi vada, vid en plats som har beskrivits av Björn Andersson i hans blogg här på Utsidan. Vadstället ligger vid en långsmal ö i Njoatsosjåhkå och beskrivningen finns i Ett litet hjärta i Sarek .

Vi följde Njoatsosjåhkå uppströms och manövrerade förbi diverse björkskog, videsnår och sumpmarker. Vi prövade att gå en bit uppe på Goabreks sluttning, men det bästa vägvalet tycktes vara att gå ganska nära jåkken och se till att vi hade alla strömfåror - både stora och små - till höger om oss. Området är fyllt av vattendrag som ibland delar sig och ibland flyter samman. En märklig labyrint av bäckar.

Foto nedåt i Njoasosvágge, med Njoatsosjåhkå i förgrunden. Den jämna, avrundade kullen som Axel Hamberg kallade Jamikvaratj ligger väl synlig mitt i dalen, omöjlig att inte lägga märke till. En märklig bergformation i ett för övrigt alldeles flackt flodlandskap.

Uppströms sammanflödet med Luohttojåhkå kan Njoatsosjåhkå vadas på åtskilliga ställen på sträckan upp till Lulep Njoatsosjávrre. Vid normala vattennivåer är det ofta enkelt, och även i de regntider som nu rådde var det inte särskilt svårt. Dock gick vattnet över kängskaften. Vi var inte helt säkra på hur "hjärtat" såg ut i terrängen, men så här i efterhand har det visat sig att vi hittade och använde just den platsen vid vårt vad. Det är helt klart ett bra ställe. 

Foto: Anders torkar fötterna efter vadet. En bred strömfåra, ca 20 meter, och inte särskilt djup. Ön är den närmaste marken på andra stranden. Det är först efter sammanflödet med Louttojåhkå som Njoatsosjåhkå kan bli besvärlig att vada.

Joels tältplats

Efter vadet skulle vår färdväg gå uppför sydostsluttningen på Tsähkkok och vi skulle sedan följa Luohttovágge (namnet står inte på fjällkartan). Det innebär att vi behövde ta oss upp till minst 1100 meters höjd, eftersom Luohttovágge sluttar mycket brant ner mot Luohttojåhkå.

Foto: Efter vadet blev det snöfall under en kort stund. Det skulle bli betydligt mer av den varan senare på dagen.

Här på Tsähkkoks sluttning hade jag föresatt mig att hitta en gammal lägerplats som vi använt år 2006 när min son Joel gjorde Anders och mig sällskap. Platsen är en av de mest charmiga "gräddhyllor" vi använt i Sarek, och denna har en speciell historia. Här följer den.

Vi tre (Joel, Anders och jag) hade just vadat över Njoatsosjåhkå nedanför höjden 805 och letade efter en tältplats. Joel tyckte det var alldeles för mycket mygg så han ville tälta högre upp. Han var väldigt bestämd på den punkten så vi var tvungna att söka oss långt upp på sluttningen. Naturligtvis blev det gradvis både torrare och alltmer lutande och chanserna att hitta en bra tältplats såg inte goda ut. Men plötsligt så bara fanns den där! En ljuvlig, jämn plätt med ett litet vattendrag som sipprade fram ur marken. I min bok Vandringsturer i Sarek är fotot på sidan 43 taget från denna plats.

Vi tältade där en natt och använde den också som utsiktsplats för att spana ner i Njoatsosvágge. Tidigt på morgonen väcktes vi av renar, och en av dem krafsade på yttertältet och ville in, så den fick jag skrämma bort.

Ända sedan dess har jag velat återfinna lägerhyllan, och någon gång vill jag använda den igen. Men jag hade ingen GPS på den tiden så frågan var om det med en rimlig insats gick att återfinna den nu. Och det gjorde det! Efter en stunds traskande hit och dit på sluttningen så lyckades vi hamna på den, och att åter befinna mig där gjorde mig mycket glad. Tänk att en så liten punkt i det stora Sarek kan vara så betydelsefull, åtminstone för mig. Anders och jag beslöt nu att ge platsen namnet Joels tältplats eftersom det var tack vare hans envishet som vi fann den första gången.

Joels tältplats (till höger om där jag sitter). Höjden är 934 m ö h. Härifrån har man en ypperlig spaningsplats ner i dalgången. Alla slingrande strömfåror från jåkkarna kan studeras i detalj. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: En liten bäck rinner i kanten av tältplatsen och ger en bekväm tillgång till vatten. En lägerplatå som denna blir på något sätt en egen liten värld, samtidigt som man är omgiven av det väldiga landskapet runt omkring. Jag kan inte tänka på den utan att samtidigt tänka på min son, så för mig är platsen för alltid sammanlänkad med honom. Kullen 805 ligger långt nedanför, till höger i bild. Här är koordinaterna för den som är intresserad: X7455929, Y1569171 (RT90); N7454695, E603943 (SWEREF 99 TM).

Efter lunchpausen var det nu dags att styra färden mot nya mål. Den övre delen av Njoatsosvágge fick lämnas till en nnan gång. Vi sa tills vidare farväl och på återseende till Njoatsosvágge, denna karaktärsfulla och fascinerande dalgång som är en av mina absoluta favoriter i fjällvärlden. Den innehåller allt man kan önska sig, från de djupaste urskogar till alpint bergslandskap. Och allt som ryms där emellan. (Dessvärre har den för det mesta svarat på min beundran med vandrande regnväder.)

Vi möter vintern

Anders och jag fortsatte  på skrå mot punkt 1242 som vi tänkte gå en bit till höger om, på lägre höjd. Bakom oss fortsatte regnridåerna dra in i Njoatsosvágge från nordväst. På vår lunchplats hade vi hamnat vid sidan om dem. Det såg ut som om bergen högre upp (som exempelvis Tjågnåristjåhkkå) klöv regnvädren. Detta fick vi senare bekräftat när vi såg Sarvesvágge, för där drog också in likadana ridåer.

Vandring på skrå uppe i Luohttovágge. Framför oss syntes sammanflödet mellan jåkken från Svenonius glaciär (vänster) och jåkken från Luohttojávrre (från snöfältet i bakgrunden). Foto: Anders Gudmundsson.

Och vände vi blicken rakt åt höger reste sig den väldiga sluttningen på andra sidan ravinen, upp mot själva Luohttoláhko som syns i bildens överkant. Bäcken kommer däruppifrån platån. Foto: Anders Gudmundsson.

Det dröjde inte länge förrän vi märkte att vinden drog även via Jiegnavágge och det höga passet mellan Jiegnatjåhkkå och Tsähkkok. Men det var inte regn som kom därifrån, det var snö. Vinden var hård och kom rakt emot oss. Marken blev glashal och nålvassa snökorn slog emot ansiktet. Anders, som inte har glasögon, började gå i lä bakom mig för att inte få nålarna i ögonen. Vi hade behövt våra skidglasögon, men dem hade vi förstås i förråden därhemma.

Foto: Anders kämpar mot vinden och snökornen i luften.

Ravinen där jåkken från Svenonius glaciär rinner är mycket djup, så vår plan var att hålla höjd och gå över jåkken på ca 1150 meters höjd. Ravinen svängde mot nordväst och vi såg glaciären framför oss.

En kartläsningspaus med skydd för vinden bakom en sten. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi passerade ett par stora snöfält över jåkken. Det första såg opålitligt ut, men det andra var stort och hårt som is. Det hade säkert legat där hela sommaren. Såg stabilt ut, men hur kunde man vara säker på att det inte var urgröpt under jåkken? Vi beslöt att gå vidare på det mycket hala underlaget. Att undvika en övergång på snöbryggan var ett bra val, för annars hade vi inte fått se det som låg framför oss. När snön tog slut stod vi nämligen invid en kanjon som vi inte hade hört talas om förut.

Foto på kanjonen där jåkken från Svenonius glaciär rinner. Klippskrevan är bara drygt en meter bred och vattnet brusar med full fart långt därnere. Strömfåran rinner uppskattningsvis sju, åtta meter rakt nedanför den översta kanten. Med bra fäste med fötterna skulle man nog kunnat hoppa över. Men marken var isig nu, så det var ingen god idé. (Tyvärr dog mitt kamerabatteri av minusgraderna så det blev inte fler foton av denna spännande plats som korsar jåkken på ca 1160-nivån.)

Vattnet pressades med hög fart in i den smala klyftan och fortsatte in under snöbryggan som var rejält urgröpt. Man ser längst upp att snöns tjocklek är högst en halvmeter. Hur tjockt det var längre in är väl omöjligt att säga. Men att chansa här med övergång på snöbryggan var både mycket riskfyllt och helt onödigt. Foto: Anders Gudmundsson.

För att komma över glaciärbäcken gick vi en kort bit uppströms klyftan, där marken bredde ut sig och var helt flack. Inga problem att vada över i kängorna. Därefter fortsatte vi på ungefär 1200-metersnivån för att komma till Luohttojávrre där vi räknade med att finna en lägerplats innan det blev mörkt. Men klockan närmade sig halv åtta och vi hade en halvmil kvar att gå på den steniga och halkiga sluttningen. Nu hade vi dock ryggen mot vinden, och det kändes bra eftersom snön yrde och marken frös till is medan vi gick. Men vi var en smula oroliga för att vi inte skulle hinna. (Fast det var mest jag som var orolig, Anders fotograferade bekymmerslöst allt han såg. Som han brukar.)

Foto ovan: Luohttoláhko, fotograferat åt öster. Pårtemassivet utgör en närmast oöverstiglig gräns på andra sidan platån.

Vinter på Luohttoláhko. Berget är Sáitáristjåhkkå, i Pårtemassivet. Foto: Anders Gudmundsson.

Det var inte mycket ljus kvar när vi nådde den sydöstra delen av sjön och efter en stunds letande hittade en acceptabel tältplats. Det blev middag och kvällste inne i tältet. Yttertältets insida täcktes snart av frost, och utanför var det ett okänt antal minusgrader. All utrustning som varit fuktig eller blöt under dagens vandring frös till is och blev hård som papp. Det kändes inte som en sommartur utan mer som om vi befann oss på en skidtur i vinterfjällen.

Efterlängtad matlagning i tältet. Foto: Anders Gudmundsson.

Efter en (för min del) något kylslagen natt i tältet vaknade vi upp på det stora Luottoláhko, med frost överallt. Dagen var strålande klar och solen värmde upp luften och marken. Vilken underbar kontrast till de senaste dagarnas dimma, regn och blåst! Det var som om hela landskapet andades stillhet och ro. Vi beslöt att stanna hela dagen och njuta av vädret och den härliga miljön.

Foto: Louhttojávrre på förmiddagen, sedd från vår tältplats. I bakgrunden Ridátjåhkkå. Mellan sjön och berget ligger Sarvesvágge (precis nedanför den smala landkanten bakom sjön).

Septembervandring (2): Njoatsosvágge

Dagen började med uppehållsväder vid den lilla myr där vi slagit upp tältet. Anders var uppe tidigt och fotograferade som vanligt. Nedanstående foto tog han från Ruotevares västsluttning, upp mot Tjuoldavágge.

Morgon över Tjuollda. Den spetsiga toppen i motten är Tjuollda 1418, en topp som reser sig närmare 800 meter över dalgångens botten. Och det är ju imponerande. 

När det var dags att äta frukost började det regna igen. De där regnstråken vi sett dagen före hade börjat uppträda igen, och nu befann vi oss mitt i strilandet. Det blev frukost inne i tältet.

Tältplatsen vid myren nära en liten tjärn. Anders - som tog fotot - har kallat sitt konstverk "Glad trots regn". Annars påstår han att jag mest såg bister ut dessa regniga dagar.

Att packa ihop i regn är inget man längtar efter. Men så fick det bli. Kameran hamnade nere i ryggsäcken redan från början, och eftersom regnet fortsatte ända till kvällen så kom den aldrig upp igen. Jag har få bilder från denna dag, så beskrivningen blir mest text.

Norrut, mot Njoatsosjåhkå

Vi korsade ett vattendrag och såg efter en stund att vi befann oss en bit öster om sjön Tjårokjávrre. När vi spanade efter lämplig väg framåt fanns det inget självklart alternativ, allt såg ut att vara trädbevuxen blockmark, precis som dagen före. Norr om sjön, på Vállásjvárátja fanns en sänka uppe på åsen (syns på fjällkartan om man tittar noga). Den valde vi, bland annat därför att molnen stod lågt och själva sänkan fortfarande var molnfri. Fast det var nätt och jämnt.

Vi stretade uppför sluttningen och avverkade block efter block. Skogen var hypersnårig. Regnkläderna och motionerandet gjorde att vi snabbt blev varma. Det var svettigt att gå ovanpå eller förbi alla stenblock. Vi tog det långsamt och rastade emellanåt för att kyla ner oss. Vår hastighet var mindre än 1 kilometer i timmen. Vi kom inte särskilt långt den dagen, och det berodde ju på terräng och väder i kombination.

Uppe i sänkan var marken flack och där fanns några charmiga små skogstjärnar som verkade lite malplacerade. Det var som de hade blivit förflyttade från något skogslandskap söderifrån. Tyvärr var det inte läge att vare sig njuta eller fotografera eftersom regnet och dimman låg som en fuktig filt på oss. Vi ville komma ur den vegetationsrika blockmarken och hoppades på enklare terräng närmare Njoatsosjåhkå, dit vi var på väg.

Strategin var att gå så rakt norrut som topografin tillät. Dimman gjorde det svårt att hålla reda på väderstrecken och vid ett tillfälle hade vi delade meningar om riktningen. Anders hävdade sin åsikt så envist att det var riktigt störande. Jag tog fram GPS:en för att bevisa att jag hade rätt. Det var ännu mer störande att konstatera att GPS:en påstod att han hade rätt.  Livet verkligen fullt av motgångar ibland.

På norra sidan av Vállásjvárátja blev terrängen mer lik den skog som vi är vana vid från Sarek, dvs björkskog som inte är överfull av stora block. Även om skogen bitvis var tät så var den enklare att gå i än blockskogen.

Det hade varit dags för lunch en stund, men vi hoppades på uppehåll i regnet. Men det fortsatte tröstlöst att strila ned. Så vi slog upp yttertältet och åt lunch ändå. Vi och vår packning var vid det här laget ganska fuktiga. Men plötsligt blev det hela fem minuters uppehåll som vi utnyttjade till att packa ihop och börja gå igen. 

Vi följde sedan relativt nära Njoatsosjåhkå. Marken sluttade långsamt uppför, och det skedde genom glest utspridda etager (daltrösklar) som var några meter höga. Terrängen bestod av tät och snårig björkskog, uppblandad med översvämmade översilningsmarker och sanka videbuskage.  På vissa sträckor fanns dock lättgången hedmark där utsikten vidgades och vi kunde njuta av landskapet runtomkring.

När skymningen kom bestämde vi lägerplats på en sådan plätt med hedmark. Regnet hade upphört och det visade sig till och med små fläckar av blå himmel. Vi hängde upp kläder och annat i buskarna för att torka. Men i den kalla och fuktiga kvällsluften torkade nästan ingenting utom de kläder som vi hade på kroppen. Anders morrade över att hans GoreTex-kläder inte klarat av att stå emot regnet, troligen beroende på den höga luftfuktigheten. Mina - betydligt enklare - regnkläder stod emot regn bra men ventilerade däremot kroppsfukten sämre. Så även jag hade i någon mån våta kläder. Även tältet var vått, både ytterduk, innerduk och golv. Vi täckte golvet med tre liggunderlag så var det problemet löst.

Foto på vår lägerplats som låg på en av de små "etagerna". Våra försök att torka vår utrustning gav inte mycket lön för mödan.

På morgonen var allt ungefär lika fuktigt som kvällen innan. Vädret var något bättre, eftersom det inte regnade oavbrutet. Men eftersom alla buskar och träd var blöta gjorde det ingen större skillnad. Så fort man gick genom skog och buskage blev man överduschad, vi fick ha regnkläderna på hela tiden ändå.

Projekt vadställen

Nästa dag hade jag ett litet extraprojekt: inspektera vadställen över Njoatsosjåhkå. Och gärna hitta något nytt som inte finns omnämnt tidigare. Sådana små projekt tycker jag ger en extra krydda åt vandringen. Jag var nyfiken på vad vi skulle finna. (Redan dagen innan hade vi hittat ett vadställe som borde kunna fungera vid lägre vattennivåer, men det låg precis ovanför en kraftig fors och det kändes inte helt idealiskt.)

Foto: Ont om vatten var det sannerligen inte. Överallt rann små bäckar. En fördel med den västra sidan av Njoatsosjåhkå är att det inte finns några besvärliga tillflöden alls norr om sammanflödet med Tjuoldajåhkå. Så om man inte har tänkt att vada själva Njoatsosjåhkå har man inga stora vad alls, det går att gå över allihop i kängorna.

Till att börja med var terrängen likadan som föregående dags sista timmar. Även nu följde vi relativt nära Njoatsosjåhkå, ibland precis utmed stranden. Fåglar vi stötte på var bland annat kungsörn, tornfalk, blåhake, strömstare och sävsparv.

Inspektion av Njoatsojåhkå. Kan det här vara ett användbart vadställe? Foto: Anders Gudmundsson.

Snart hittade vi ett bra vadställe över Njoatsosjåhkå som jag inte kan minnas att jag läst om. Stället ligger strax norr om utflödet av den jåkk som börjar väster om Tjievramåsske och som rinner nästan rakt västerut. Njoatsosjåhkå är bred här, och vattnet rinner med god fart vilket gör att vattendjupet inte är särskilt stort. Inga farliga forsar finns i närheten efter vadstället, så man behöver inte känna sig nervös om man skulle falla. Trots en allmänt hög vattennivå bedömde vi att stället var fullt möjligt när vi var där. Annars är ju Njoatsosjåhkå svårvadad.

Foto: Det första vadstället. Platsen hittas enkelt genom att det på östra standen finns en buskbevuxen ö, några tiotal meter lång. Fotot ovan visar denna ö, och man vadar precis norr om den. Ön ligger ca 300 meter norr om jåkkens utflöde, och ses tydligt på t ex Google Maps. Det rinner smal kanal mellan ön och stranden bakom. Toppen är Sähkok 1143.

Ön 638 meter över havet

Nästa vadställe förmodade vi skulle bli väster om Goabrekbákte, och dit var det knappt 4 kilometer.  Detta vadställe är beskrivet av Claes Grundsten och vi trodde inte att det skulle vara svårt att hitta. Vid forskningar hemma hade jag kommit fram till att det borde ligga precis vid den ö som på fjällkartan har angivelsen 638. Ön syns visserligen inte på kartan men däremot på Google Maps.

Foto: På väg mot Goabrekbákte. Denna bergknalle står ut som ett hörn i Njoatsosvágge och ses på långt håll, redan från Vállevárre. Väldigt inspirerande att ha framför sig i flera dagar. Den inbjuder på något sätt vandraren in till den centrala delen av dalgången.

Vädret växlade hela tiden medan vi gick norrut. Strax söder om Goabrekbákte hade vi uppehåll i regnandet och kunde ganska behagligt manövrera i kanten på en myr som finns där. Vi beslöt att stanna för lunch, men då kom det plötsligt regn igen. Den sista biten fram till punkt 638 duschades vi av de vandrande regnridåerna. Det var mycket vackert där, med en ris- och buskbevuxen sluttning från Goabrekbákte som ledde ner till jåkken.

Foto: Ett lågt vattenfall finns precis norr om ön 638. Vattnet bildar här en slags pool innan strömfåran delar sig och rinner på var sin sida av ön. Stränderna och bottnen består av grus, och vid varmt väder är detta säkert en enastående badplats. Det går att sätta upp sitt tält i närheten.

Foto på själva vadstället. Jåkken delar sig framför ön och båda strömfårorna syns på bilden. Hastigheten på vattnet var måttlig, men dessvärre var vattendjupet ganska stort när vi var där. Vid låga och måttliga nivåer fungerar vadstället säkert perfekt. Nu var det tveksamt om vi hade kunnat komma över. Kanske hade jag testat om vädret varit bättre, men jag avstod på grund av det kyliga regnet.

Foto: Anders vid vadstället 638.

Efter att vi gått och småtrivts i den charmiga miljön omkring vadstället fortsatte vi upp mot kanten av sluttningen som hittills dolt utsikten mot den övre delen av Njoatsosvágge för oss. När vi kom upp på kanten fick vi utsikt över ett härligt landskap som gjorde oss hänförda.

Foto: Vy från Goabrekbáktes sluttning mot nordväst. Bulligheten till höger är sluttningen upp till högplatån Luohttoláhko. I dimman i bakgrunden skymtar sluttningen upp mot Tsähkkok. Njoatsojåhkå med sina tillflöden bildar ett ringlande virrvarr av flodarmar. Landskapet har både vidd och höjd. Den rika växtligheten gav det en mjuk karaktär, och det kändes både trivsamt och vilt på samma gång. 

Efter Goabrekbákte blev terrängen märkbart enklare att vandra i. Ungefär samma ingredienser som tidigare, men av mindre komplicerad sort. Här och var fanns också viltstigar att följa, något som vi inte varit bortskämda med tidigare. Stigarna var till hjälp vid bland annat passager av täta videsnår som - när man väl hittade rätt väg genom buskarna - inte var så besvärliga som de först såg ut.

Axel Hambergs vadställe

På tågresan upp till Murjek hade jag suttit och läst om vadställen i Hambergs sarekguide från 1922. Där beskriver han ett ställe som jag inte läst om någon annanstans: "...över <...> Kåbreks nordöstra sluttning till strax nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där Njåtjosbäcken övervadas." Kåbrek är det gamla namnet för Goabrek, men ingenstans ser man på nya fjällkartan ett namn som liknar Jamikvaratj. Så det gällde att hitta detta lilla berg.

I Hambergs bok finns faktiskt en enkel karta över Sarek som han själv ritat. Där står faktiskt namnet utsatt, och jämför man med fjällkartan så skulle Jamikvaratj identifieras som den runda kulle som ligger 1,4 kilometer norr om Goabrekbákte 1076. Om det fanns ett vadställe där skulle man slippa tillflödet från den sammanflutna bäcken av Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå, men däremot skulle vattenmängden från glaciärbäcken Luohttojåhkå finnas med. Det var spännande att se hur ett sådant vadställe skulle vara beskaffat.

Vi blev inte besvikna. Det var inte svårt att se vad som var Jamikvaratj (syns faktiskt som en delvis skymd, avrundad liten kulle på fotot ovan). Vadstället var en naturupplevelse i sig, med vattnet forsande genom en trång klippassage. Nästan som en liten kanjon. Eftersom kvällen var i antågande bestämde vi att slå läger där, bredvid forsen.

Foto på forsen genom den trånga passagen i klippan. Regndroppar på kameralinsen, ett återkommande problem denna vandring.

Foto på själva vadningsplatsen, vilken kommer direkt efter utflödet från klipporna. Strömfåran gör en högersväng och sprider ut vattenmängden på ett brett område som originellt nog är grundast i kurvans ytterkant. Det brukar ju vara tvärtom, att strömmen gräver ner sig där. Slutsats: fullt möjligt att vada när vi var där.

Tankar om morgondagen

Kvällen och natten blev ganska blåsig och kall, något vi hade vant oss vid. Efter två dagars regnande hoppades vi på uppehållsväder nästa dag. Men ingenting tydde på att de vandrande regnridåerna skulle upphöra.

För den följande dagen hade jag ytterligare ett par små projekt som jag såg fram emot. Det ena var att kolla vadställen övar Njoatsosjåhkå ovanför inflödet av Luohttojåhkå. Det andra var att återfinna en av våra "gräddhyllor", en underbar liten tältplats som vi använt 2006. Den har en speciell historia och vi hittade den efter att ha sökt på måfå på sluttningen upp mot Tsähkkok. Förra gången jag ville återfinna den hanns det inte med. Denna gång hoppades jag att det skulle lyckas.