Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Ringsbergsleden - södra delen. Placerad på karta

Snön ligger 2-3 dm djup och termometern visar -8. Meteorologerna har lovat en natt och tidig morgon med cirka 15 minusgrader.

Min förkylning med irriterande hosta som jag haft sedan Lucia har i stort sett gett med sig. Abstinensnivån är hög. Livskamraten har tagit ledigt mellan nyår och trettonhelgen för att vi tillsammans ska kunna göra något frilufsigt. Men vad händer? Hon ärver min sjuka och det kommer inte på fråga att hon ska övernatta i tvåsiffriga minusgrader.

Vid lunchtid igår - onsdag - skjutsade hon mig till Brevens bruk. Där börjar/slutar Ringsbergsleden. Jag är inte helt säker på vilka det är som sköter leden, men jag tror att det är den lokala hembygdsföreningen. Jag har vandrat denna södra del - mellan badplatserna i Brevens bruk och Kilsmo - som en dagstur för ett par somrar sedan när jag inventerade vindskydd. Denna gång tänkte jag alltså göra en vintertur med en övernattning.

Leden fortsätter ytterligare drygt en mil norrut, fram till motionsspåren vid Sandvad. Så långt trodde jag dock inte att jag skulle komma. Djup snö tar på krafterna och dagarna är fortfarande korta.

Eftersom även Livskamraten hade en längtan efter vinterlandskap, beslöt hon att följa med mig den första delen, fram till det första vindskyddet - Hunneberg. Klockan är lite över tolv när vi ger oss iväg.

Redan de första hundratalet meter sa mig att detta skulle bli ganska kämpigt. Min förra snöpulsvandring bjöd kanske delvis på större snödjup, men snön var lätt och porös. Här hade snön hunnit bli betydligt mer kompakt och då tar 2-3 dm emot.

Naturen är precis så där magiskt vinter-vacker som den kan vara ibland. Det var faktiskt en ren njutning att pulsa fram den första kilometern till vindskyddet i Hunneberg. Det ligger ganska vackert strax intill en fors med över 20 meters höjdskillnad. Så här vintertid är det dock tämligen stilla i forsen. 

Själva vindskyddet var förändrat sedan jag var här senast. Man har lagt nytt tak och samtidigt tagit bort det "altantak" som fanns tidigare. Detta är något som jag tyvärr sett ske på många vindskydd av denna modell. Det är ju betydligt enklare att bygga ett plant tak är ett med vinkel.

Däremot fanns där en del positiva förändringar också. Eldstaden med sittplatser framför vindskyddet var mycket komfortabel och det lilla vedförrådet var nybyggt och dessutom välfyllt. Suveränt!

Så här såg vindskyddet ut senast jag var där.

Efter en lunch tillsammans var det dags att vinka farväl till Livskamraten och fortsätta längs leden.

Skogen har väldigt olika karaktär. Stundtals är det högstammig granskog av närmast norrländsk karaktär och i nästa stund är skogen tät och risig, men vacker tack vare snön som fastnat på alla små kvistar. Det såg ut som ett grafiskt konstverk.

Efter bara några hundra meter ser jag denna skylt. Givetvis letar jag mig in.

Det första jag får syn på är något runt och översnöat. Jag trodde först att det var källan jag kommit fram till, men det visade sig att det dolde sig en eldstad med sittplatser runt. En liten bit ner i slänten ser jag en pinne med skylt.

Där berättas att det var en "klok gubbe" - Gustaf (Gösta) Andersson på Hunneberg - som upptäckt denna rikt flödande källa med sitt järnhaltiga vatten år 1835. Än idag träffas man här på trefaldighetsafton för att dricka.

Givetvis provsmakade jag: Gott!

Inte långt efter källan stötte jag på mitt första problem. Jag kom ut på ett hygge och inledningsvis fanns skyltar som den på bilden nedanför. Men snart stod jag inför ett vägval som inte var självklart.

Genom hygget löpte något som man möjligen skulle kunna benämna "stig", men snart upptäckte jag att en stolpe med orange markering stod en bra bit till höger om stigen. Strax bortom stolpen fanns ett plockepinn av omkullfallna träd. Jag gick fram till stolpen för att se om där fanns fler färgmarkeringar i närheten. Men icke.

Jag bestämde mig då för att följa "stigen" istället, men efter ett tag tyckte jag att den vred allt längre i fel riktning. Jag stod villrådig en stund innan jag återvände till den färgade stolpen och började klättra över omkullfallna träd i den riktning jag uppskattade skulle vara den rätta.

Plötsligt såg jag gamla färgmarkeringar med gul färg. Hmm?

Jag fortsätter och efter några hundra meter -precis när jag lämnar hygget - kommer en "stig" av liknande utseende som den förra och ansluter till "min" stig vid en liten bro över en bäck.

Jag antar att jag kommit till samma punkt om jag fortsatt att följa den något tydligare stigen.

Nu blir leden lätt att följa igen. Snart är jag framme vid Knipphammaren med sina gamla industriminnen i vacker miljö. Jag ägnar ganska lång tid till att leta efter strömstare som brukar finnas i denna miljö, men denna gång gick jag bet.

Inte långt efter Knipphammaren passerar  jag ytterligare en källa - även denna med gott vatten. Man är uppenbarligen inte överens om namnet på källan. Ute vid leden står denna skylt "Envalls källa", men inne vid själva källan säger skylten "Edvards källa". Skylt nummer två är uppsatt av skogsvårdsstyrelsen. Jag gissar att denna första skylt är uppsatt av hembygdföreningen och har därför - i mina ögon - större trovärdighet.

Plötsligt öppnar sig naturen och sjön Sottern kommer i blickfånget. Sjön är isbelagd 30-50 meter ut. Det är fortfarande molnigt. Snart ska det klarna upp och då kommer temperaturen att sjunka avsevärt.

Så dyker de upp, de magnifika tallarna som skvallrar om att jag snart är framme vid vindskyddet som är dagens mål.

Vindskyddet ligger verkligen fantastiskt vackert omgivet som det är av jättelika tallar.

Klockan är alldeles snart tre. Redan halv fyra hade det varit för mörkt för att vandra. Jag vet att i fortsättningen finns mängder med stigar och färgmärkningen längs leden är inte den bästa. Dessutom är jag ganska trött. Jag är nöjd med att vara framme. Pulsandet tar på krafterna.

Detta vindskydd är sig likt. Tyvärr gäller det också det obefintliga vedförrådet. Jag måste börja med att ge mig ut på vedjakt. 

Klockan halv fem var det riktigt, riktigt mörkt. Isen "pratade" allt mer ju kallare det blev. Det artade sig till att bli en fantastisk stjärnhimmel i natt.

Redan vid sextiden kröp jag ner i mina sovsäckar. Denna gång hade jag en ME vars komforttemp sägs vara -9 grader (vilket jag ifrågasätter. Som yttre säck hade jag en riktig relik. Vad sägs om detta:

Som tonåring var jag ett riktigt pop-snöre med mycket höga krav på hur mina kläder skulle se ut. Samtidigt var jag redan då mycket friluftsintresserad och sov gärna utomhus i smällkalla vintern. Detta ställde förstås höga krav på min utrustning.

Nu bar det sig inte bättre än att jag SAMTIDIGT "behövde" (läs: ville ha) en ny kostym av speciellt snitt och en ny sovsäck som pallade för -30. Jag intensivönskade mig båda sakerna, men min mor var mycket bestämd: Du får välja det ena!

Jag tror att ni kan gissa mitt val. Jag var 16 år och jag valde en dubbel dunsovsäck (tror den hette Caravan Arctic). Den har jag alltså kvar idag - 49 år senare . Och den fungerar! Jag använde den ena halvan som yttersäck denna natt.

Det visade sig att natten i vindskyddet vid Sottern blev - 20 grader och jag frös inte en sekund. Klädsel: tunnaste ullunderstället, strumpor och buff.

Morgonrodnad över Sottern

Strax före sju på morgonen började jag göra mig i ordning, laga frukost och packa. Sakta, sakta blev det ljusare. Naturen bjöd på en fantastisk morgonrodnad. Under natten hade sjön frusit till så att jag inte såg öppet vatten någonstans.

På morgontimmarna korsas min färdväg av mängder med djurspår. Det är spetsiga klövar och jag tänker först att här finns ovanligt mycket rådjur innan jag inser att det är vildsvin det handlar om.

Ganska snart kommer jag in i det nätverk av stigar som utgör traktens motionsspår och skidspår. Här är tyvärr ganska dåligt markerat var leden går. Jag får leta en hel del vid flera tillfällen. Det som gör vandringen lite besvärligare är att man gjort i ordning skidspår även på de stigar där leden drar fram. Jag vill ju inte gå i spåren så det blir än mer pulsande.

Jag har nu bestämt mig för att slutpunkten för denna vandring får bli Kilsmo, så jag ringer och beställer hämtning av Livskamraten.

Framme vid Kilsmo badplats (Solberga) tar jag en längre paus i det vindskydd som finns där. Det är inte ett ställe för övernattning - enbart rast. Jag äter en lätt lunch innan jag följer vägen de 2-3 kilometer som är kvar till Kilsmo samhälle.

Positioneringen gäller min övernattningsplats.

Postat 2017-01-08 11:33 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Är Kellog´s ett bra varumärke? Placerad på karta

År 1988 ägde jag fortfarande inget tält. På mina tidigare vandringar hade jag oftast hyrt ett Tarfala ryggås-tält hos Heimers i Falun.

Det hade gått några år sedan jag var i fjällvärlden senast. Vi hade fått barn - först en son och senare en till - och andra friluftsaktiviteter hade tagit över. Nu var emellertid äldste sonen 10 år så det kändes som om det var hög tid att introducera fjällen för honom. Men, vilket tält skulle vi ha?

Nu började kupoltälten bli allt vanligare och jag var väldigt sugen på ett sådant. Heimers i Falun hade upphört med sin uthyrning men jag hade inte råd att köpa något, så jag la ut några långrevar och hoppades på napp. Och det kom från ett mycket nära håll. Dagarna innan jag gick på sommarlov tog Mats - fritidspedagog på ett fritids i min skolas omedelbara närhet - kontakt med mig och berättade att de hade beställt ett kupoltält till sitt fritids. Han lovade på rak arm att jag kunde få låna det mot att jag ställde upp och följde med dem ut och tältade vid något tillfälle nästa termin.

Självklart! Mats lovade att ringa mig så snart tältet anlänt... Det dröjde... och dröjde...

Dagen innan (!) vi tänkte ge oss iväg ringde Mats. Han hade lagt in tältet på katedern i mitt klassrum. Det var bara att komma och hämta. Vi insåg att det var lika bra att låta det ligga kvar till dagen därpå och åka förbi skolan på vägen upp till fjällen. Det kändes onödigt att göra den extra resan just då när vi ändå hade en massa packningsbestyr att sköta.

Så var det äntligen dags. Tältet låg där det skulle. In med det i bilen och iväg! Första anhalt var mina föräldrars sommarstuga i södra Hälsingland. Tidigt, tidigt dagen därpå bar det iväg mot Ljungdalen.

Vi valde att vandra uppför slalombacken för att så snabbt som möjligt komma upp på kalfjället. Svetten lackade redan från början, men snart ökade vinden och svalkade våra pannor. Mörka moln började samlas runt omkring, så vi beslutade att slå upp tältet redan vid Stortjärnens strand.

Av med packningen och fram med tältet! Det var grågrönt men hade något rött mönster på ena sidan. Två långa tälstänger gick hur lätt som helst att sätta upp eftersom de var så mjuka och följsamma.

Så stod tältet där... med mönster på ena sidan... nämligen detta:

Det var med en viss förvåning och en ökande misstänksamhet som jag betraktade tältet. Gick det här att lita på? Var det bra att tältbågarna var så mjuka? Borde tältsnörena vara så korta?

Då kom regnet. Dags att krypa in. Trångt var det, men vi somnade snart trots att vinden ryckte i linor och tältduk. Jag sov gott tills...

- Pappa! Pappa! Tältet har ramlat. Jag blir blöt!

Jag vaknade med ett ryck och fick en känsla av panik. När jag stack ut huvudet ur sovsäcken var det något som pressade och tryckte rakt mot ansiktet och hur jag ansträngde mig fick jag inte bort det mer än någon sekund. Sen kom det tillbaka. Det tog en stund innan jag förstod att det var tältduken som låg platt efter marken och "limmade" fast oss mot underlaget. Åt andra hållet - läsidan - kunde jag se hela tältet ligga och fladdra som en "droppe" som ville falla i vindriktningen.

Jag ålade mig ur sovsäcken. Regnkläder var inte att tänka på. Jag tog istället av mig i enbart kalsonger och... ja, någonting måste jag ju haft på fötterna... och tog mig ut. Herregud! Det var ju inget tält längre! Jag gjorde allt jag kunde för att spänna tältlinorna och därmed höja tältet, men det lyckades bara marginellt. Linorna var alldeles för korta och tältbågaran dessutom på tok för mjuka. Konstigt att de inte knäckts?

Enda lösningen (om man nu kan se det som en sådan) var att göra det ÄNNU trängre i tältet. Jag baxade helt sonika in våra ryggsäckar inne i tältet och reste dem mot vindsidan. Sedan la vi oss och tryckte mot ryggsäckarna. På detta sätt lyckades vi faktiskt sova oss igenom några timmar innan vinden så småningom mojnade och regnet upphörde.

Resten av veckan var vi bättre förberedda men vädret var också mer skonsamt.

Det dröjde länge innan jag funderade på ett kupoltält igen, men faktum är att det var ett sådant som så småningom blev mitt första privata tältinköp. Jag minns så väl känslan när jag satte upp det för första gången och hur min puls steg när jag upptäckte ett rött mönster på den ena av de grågröna sidorna...

Puh...

Positioneringen gäller förstås tältplatsen.

Postat 2012-05-16 18:41 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Sådan moder - sådan dotter...

Min svärmor dog för ganska många år sedan. Livskamraten var enda arvingen och tog följdaktligen hand om allt. Sakta, sakta har hon arbetat sig igenom kartong efter kartong. Det mesta är förstås tämligen ointressant, men så...

Ett fotografi glider ur sin bunt och hamnar på golvet. Jag böjer mig förstrött ner och plockar upp det. Och häpnar! Vad är det jag ser??? Min svärmor på Kungsleden!

Hon var där innan jag var där! Jag tror förstås inte att hon har kommit vandrande bortifrån stigen, men... man vet ju aldrig. UL-packning modell Ä.

Inte så konstigt kanske att Livskamraten fortfarande hänger med mig därute...

Postat 2012-02-23 19:27 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Färgglada fåglar

När jag var 12 år fick jag en fågelbok (Durango/Fåglarna i färg) av vår hyresvärd. Boken intresserade mig måttligt, men jag bläddrade förstås igenom den och fastnade för fyra färgglada fåglar som jag ringade in: Sommargylling, härfågel, blåkråka och kungsfiskare.

Åren gick och jag trodde att jag aldrig skulle få se någon av dem. Sedan jag flyttat ner till Örebro och så småningom fått en son som blivit mycket fågelintresserad så förstod jag att kungsfiskare inte var omöjlig att få syn på i dessa trakter. Mycket riktigt. År 2002 fick jag syn på min första.

Sommargylling har jag ännu inte fått syn på, men jag har hört en - på Öland. De finns faktiskt i Närke också ibland.

Härfågel är en art som jag tror att jag kommer att få se så småningom. Jag och sonen jagade en i våras söder om Hjälmaren utan att lyckas få syn på den.

Blåkråka är väl den ovanligaste av dessa fåglar. Jag trodde att jag aldrig skulle få syn på en sådan, men idag har jag sett den. Ett exemplar har funnits i trakten av Lindesberg i tre veckors tid. I helgen åkte jag upp till min mor i Falun och på återvägen svängde vi av för att se om vi hade tur. Det hade vi. Där stod redan ett tiotal skådare så vi behövde inte leta länge.

En sådan makalöst vacker fågel! Det blev min 199:e art för i år. Nu ska jag väl äntligen nå 200 på ett och samma år!

Postat 2009-10-11 16:06 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Kilsbergen 15: Jättebergen och Limstensgruvorna Placerad på karta

Anledningen att jag bor i Närke är att här fanns fast jobb att få efter Lärarhögskolan i Falun. Mina första två år tjänstgjorde jag i Mullhyttan, 4 mil väster om Örebro. Redan då hörde jag talas om Jättebergen och Limstensgruvorna, men det har inte blivit av att besöka dessa ställen - förrän idag, 33 år senare! (Kanske säger det något om allt som finns att se och göra här?)

Jättebergen är ett system av klippgrottor och gångar - sammanlagt 80 m. Längsta gången är 14 m.

Här kommer några bilder:

 

 

 

 

 

På andra sidan om sjön Multen - den östra - går vägen förbi Sixtorp och Tryggeboda. Där ligger Limstensgruvorna. Limsten är ett annat namn för kalksten. Kalken användes vid järnframställningen i Degerfors och bröts fram till slutet av 1800-talet.

Positioneringen visar P-platsen. Om man följer den västra vägen söderut kommer man - efter drygt 100 m - till Björnbrickan. Det är en källa med mycket gott vatten och den finns precis vid vägkanten.

 

Björnbrickan

 

Bara några tiotal meter längre fram längs vägen hittar man på höger sida Långfarsta. Det är ett 9 m djupt, 6 m brett och 125 m långt gruvschakt, där man brutit kalksten. Om man är lite vig går det att ta sig ner i Långfarsta vid dess norra spets. Det är en speciell upplevelse att vandra där nere, trots att man tidigare(?) använt schaktet som avstjälpningsplats.

 

Långfarsta

 

Efter ytterligare cirka 400 meter längs vägen går stigen in mot Limstensgruvorna. Efter ett tag skymtar man gruvorna inne till höger, men mitt tips är att konstant följa stigen så att man kommer in i gruvorna från väster. Upplevelsen blir mäktigast så. Det första man möter är då denna:

 

En gammal släde för stentransport vintertid.

Härifrån leder spänger in i gruvorna. Det är både fuktigt och dunkelt och samtidigt oerhört fantasieggande.

 

På ett par ställen kan man se initialer inristade av gruvarbetarna.

 

Via valv uthuggna i berget kommer man så småningom fram till ett par jättelika stegar som givetvis lockar till klättring.

 

 

Sedan man klättrat upp för den första stegen hamnar man på en "fritt svävande" klipphylla. Här intar vi vår matsäck.

 

 

Därefter fortsätter vi vå klättring uppåt...

 

Limstensgruvorna

Postat 2009-10-04 19:30 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!