Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Drömvandringen 6: Hela historien.

Eftersom jag vet att några av er som brukar läsa min blogg inte tittar på artiklarna som finns på Utsidan, måste jag göra reklam för denna:

http://www.utsidan.se/cldoc/13141.htm

Här finns hela vandringen utan alltför mycket känslor inblandade.

Postat 2008-09-29 19:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Drömvandringen 5: Varför?

Ju äldre jag blivit desto mer komplicerade fjällvandringar tycker jag om att göra. Varför? Tja... en och annan amatörpsykolog skulle nog hävda att det har med åldersnoja att göra, och visst, till viss del kanske, men det är nog inte hela sanningen. Länge räckte det med att vandra i dalgångarna. Jag kände ingen längtan upp på höjderna. Att passera mer eller mindre svårvadade jokkar var fullt tillräcklig spänning.

Jag vet när intresset för höjder först dök upp. För en gångs skull var det vandrarkompis T som skulle stå för planeringen av Sarekturen, och den visade sig innehålla dels en bestigning av Vuoinestjåkka och dels en besvärlig övergång till Pastavagge. Bestigningen av Vuoinestjåkka skedde som en dagstur, så vi hade enbart en liten ryggsäck med lätt packning. Vi hade tur med klättrarvädret och fick se underbara vyer, speciellt mot Äpar, men även ner över glaciärerna i den södra delen av Sarekmassivet.

Övergången till Pastavagge skedde från Snavvavagge, rakt åt nordost, ner i glaciärnischen som mynnar alldeles bredvid Soabbavagge. Nerstigningen var mycket besvärlig - en av de absolut besvärligaste passager jag vandrat. Inte förrän vi var ända nere var vi helt säkra på att lyckas. Hela tiden fanns en oro över att behöva klättra upp igen. Vi fick flera gånger förflytta oss från den norra delen av branten till den södra och tvärtom, eftersom alltför branta stup hindrade vår nerfärd. Läskigt med spännande.

Något år senare - 2004 - genomförde jag en ensamvandring i Abiskotrakten (http://www.utsidan.se/cldoc/972.htm). Den blev mycket kuperad. Alla dagar utom de två första innehöll ett försvarligt antal höjdmetrar både uppåt och neråt. (Katterjaure - Dossagevagge - Hoiganvagge - tvärs över berget till Gorsavagge - upp till Guoblavagge - tvärs över berget till Kärkevagge - ner i Kärkevagge - upp till Låktatjåkka - upp på Bajimus Gohpascokka - ner i Latnjavagge - upp till Slåtta - till fots ner till Abisko.)

Det var en fantastisk känsla att upptäcka att jag klarade av betydligt mer ansträngande vandring än jag anat. Troligen var det detta faktum som gjorde att jag började fundera på nästa ensamvandring över Trepassleden.

När tanken började mogna läste jag den vanliga litteraturen samt letade upp alla beskrivningar jag kunde hitta på internet. Tanken var från början enbart Trepassleden. Vägen dit och därifrån var bara transportsträckor, men ju mer jag läste desto mer sugen blev jag att se lite mer av området, vilket föranledde mig att starta denna tråd: http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=43095

Med utgångspunkt i denna tråd började jag planera en "Drömvandring". När drömmen vävts färdig såg den ut så här:

Nikkaluokta - Tarfala - Kuopervagge - Kaskasavagge - Unna Räitavagge - Nallo - Västra Possusglaciären - Alesvagge - Unna Vistasvagge - övre Vistasvagge - Måskomårma - Mårmamassivet uppe på bergskammen - Vuopmegeachi - Siellavagge (eller vad den nu heter) - Ballinvagge - Abisko.

Jag visste förstås att detta var något jag aldrig skulle komma att klara av. Herregud, jag är en 56-årig gubbe som snabbt blir trött i alla uppförsbackar. Inte klara av? Tja... inte ensam i varje fall. Men jag ville. Jäklar vad jag ville!

Chanserna skulle nog öka om jag lyckades locka med mig ett par packåsnor i form av mina söner. Men... jag mindes vår Pårtevandring för några år sedan (http://www.utsidan.se/cldoc/1023.htm). Det visade sig då att de båda hade betydligt mycket mer klipp i steget än vad jag hade.

Jag hade pratat lite löst med båda två om mina funderingar, men nu var det dags för beslut. Jag skrev ett mejl, med bland annat följande innehåll:

 

"Och vad är det nu för speciellt med den här vandringen?

Först och främst: Det här är MIN vandring. Den eller de som följer med är där för att stötta och hjälpa mig i något som jag drömt om länge och som jag inser att jag måste skynda mig att genomföra om jag någonsin ska klara av det. Kanske är det redan för sent. OK - då är det bara att acceptera. I alla andra vandringar jag genomfört har jag varit där för mina medvandrare, men så kommer det inte att bli denna gång.

Även naturen kommer att vara olik alla andra turer. Inte ens vår senaste Pårtevandring, med all den sten vi travade över kommer att kunna jämföras med denna. Vi kommer att gå kopiöst mycket upp och ner, upp och ner. Jag föreställer mig att vi flera dagar i rad enbart kommer att vandra över sten - och också troligen - tälta på sten. Om min ork tillåter det kommer jag att välja flera mycket svårframkomliga passager. Jag kommer att klättra upp på så många bergstoppar jag orkar - det må bli en eller tolv.

De som följer med mig har som uppgift att hjälpa mig att genomföra min drömvandring. Ingen får bromsa mig (om ni inte tycker att det ser rent livsfarligt ut). Ingen får gå långt framför mig för då känner jag mig tröttare. Ingen får klaga nämvärt på vädret (om det inte hindrar oss i vår framfart) eftersom sådant gnäll bara suger kraft. Ingen får beklaga sig (för mycket) över obekväma tältplatser, eller annat som kan tänkas dränera energi.

(...)

Vad erbjuder då jag istället? Ni kommer att få se delar av den svenska fjällvärlden som ni inte skulle få se annars, i varje fall inte på väldigt många år, och ni kommer att få se några av de mest fantastiska scenerier som erbjuds inom Sveriges gränser.

Jag hoppas innerligt att ni väljer att följa med trots all min varningstext här ovan, men jag ber er att ta en riktig funderare först."

 

 

Båda ville, men det var enbart Magnus som kunde. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg var han en helt fantastisk medvandrare, packåsna och inspiratör. Jag har i efterhand funderat en del på vad jag hade klarat utan hans hjälp. Svaret är: Allt... utom Mårma. Jag hade behövt använda några av reservdagarna som vilodagar, men jag hade klarat Trepassleden och Västra Possus. Möjligen - jag säger möjligen - hade jag kunnat ta mig upp till Mårmas högsta topp (1938) och sedan följt kammen österut ner till leden - fast... troligen inte.

 

 

Likheten mellan denna vandring och min ensamvandring i Abiskotrakten är att vi inte gjorde några dagsturer. All vandring ledde vidare - aldrig fram och tillbaka - vilket ju innebar att vi hela tiden var tvungna att bära med oss all utrustning.

 

Till sist måste det förstås också erkännas... hur vi fördelade packningen. Från början bar Magnus 20 kg och jag 19. Däremot bar jag mer mat än han, vilket ju innebar att min packning minskade i snabbare takt än hans. Nu vet jag inte hur tillförlitlig ryggsäcksvågen i Abisko är, men där vägde min säck 12 kg och Magnus... 20 kg!

En förklaring kan vara att han bar en hel del vatten. Tältet och en hel del av hans utrustning innehöll mycket väta. Eller också drog han i någon rem för att vågen skulle visa mer...

 

 

Har det här svarat på frågan Varför? Nej, knappast. Största anledningen till att jag genomförde denna vandring var och är:

 

JAG KAN... än så länge...

 

 

Postat 2008-09-27 21:03 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Drömvandringen 4: Macho? Jag? Nä, nä. Här bölar en vekling. Placerad på karta

Ibland - inte så ofta - händer det att jag säger saker som jag ångrar. Det bara ploppar upp någon groda eller onödig elakhet. Orsaken är väl oftast att jag av någon anledning känner mig slut... i huvudet. Och de som drabbas är mina närmaste.

Innan min drömvandring hade jag och Magnus - sonen - pratat om det här. Visst kunde saker hända som gjorde att vi retade oss på något hos den andre. I så fall - ut med det. Inte gå och grubbla. Och så blev det - fast... tvärtom.

Det bubblade ut saker ur munnen då och då som inte kändes riktigt planerade. Det bara ville fram. De kom också oftast när man kände sig slut, men inte i huvudet, utan i kroppen.

Många svordomar blev det, men inte i kombination med skällsord. De fanns med i överflöd för att förstärka de alldeles för fåtaliga orden i vårt vokabulär som ska försöka beskriva känslor som lycka, glädje, hänförelse, häpnad, kärlek, vänskap, stolthet...

 

"Jag är så jävla, inihelvete lycklig över att stå just här med just dig just nu! Jag fick inte vara med när du föddes, så det här är definitivt den underbaraste jävla stund jag någonsin upplevt tillsammans med dig."

Detta var kanske mitt häftigaste utbrott. Det ägde rum uppe på Mårmas kam, på topp 1888. Magnus hade oförtrutet hållit hoppet vid liv att vi skulle klara även detta mål. Han hade ömsom fungerat som draghjälp och ömsom låtit mig gå först, med en perfekt fingertoppskänsla för vad jag behövde, och han gjorde det som den naturligaste sak i världen, utan några som helst åthävor. (Positioneringen gäller denna topp.)

Där uppe på Mårma ven vinden hårt, vilket gjorde att ögonen tårades, men jag kan lova att för egen del var de flesta tårarna lyckotårar...

Det som gör det hela än mer speciellt är att Magnus, som är yngst av två söner, alltid har varit "den besvärlige". Fruktansvärt envis har han oftast tagit ut svängarna rejält, vilket har lett till konflikter med mer eller mindre jämna mellanrum under hans uppväxt. Det egentliga problemet har givetvis varit att han var - och är - alldeles för lik mig, vilket väl per automatik placerar skulden för de flesta konflikterna där den hör hemma - hos mig.

 

Magnus är inte riktigt lika verbal som jag är. Hans känslor bubblade ofta över på kvällarna. Han låg alltid och studerade kartan mycket noga - både den väg vi vandrat och den väg som väntade. Och plötsligt brast han ut i gapskratt eller fnitter med en del svordomar interfolierade. Och jag förstod genast vad han menade: Fy tusan vad häftigt! Vad håller vi på att göra? Jag tror ta mig fanken att vi kommer att klara det!

Det "utbrott" från Magnus som gjorde mig lyckligast och stoltast och malligast var: "Det är fan inte många 56-åringar som har planerat en sån här tur... och ännu färre som har genomfört den." Han vet hur han ska uttrycka sig, pojken.

Jaa... jag är så jäkla mallig. Jag tror jag ska ägna ett långt blogginlägg åt bara min mall-känsla. Kanske blir det lite macho då...?

Postat 2008-09-25 22:02 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Drömvandringen 3: Ett sten- och snöhelvete

I snösparvens rike

Detta skulle bli en annan sorts vandring.

Jag har fjällvandrat i hela mitt vuxna liv, men trots det aldrig varit i Kebnekaisetrakten sommartid. Anledning? Allt för många har sagt samma sak: Det är bara ett sten- och snöhelvete!

Sammanfattningsvis kan redan nu sägas: Den väg vi vandrade (jag och min 25-årige son Magnus) kan inte beskrivas med några bättre passande ord än just ”sten- och snöhelvete” – ett helt fantastiskt, makalöst och underbart sten- och snöhelvete! Jag kommer aldrig någonsin att vandra samma väg igen, men jag rekommenderar alla och en var som har ork och intresse att besöka dessa underbara och fruktansvärda platser.

Nåja, nåja. Ta det lugnt nu. SÅ fruktansvärt kan det väl inte ha varit. Nej, det är klart. Så här i efterhand bäddas en del händelser in i barmhärtighetens dimmiga glömska. I denna text ska jag försöka att inte blanda in FÖR mycket känslor. Det ska bli mest en ganska torr och saklig färdbeskrivning, men tro mig: Det kommer att bli svårt.

Jag planerade nämligen en vandring som jag var helt säker på att jag inte skulle orka genomföra. Varför? Tja… Vill ni veta mer om det och dessutom få er till livs lite mer känslopjunk så rekommenderar jag er att hålla ögonen på min blogg här på Utsidan. Tids nog kommer det att dyka upp den typen av texter där.

Ursprungligen var det Trepassleden jag ville försöka mig på. Sedan handlade det mest om att planera hur vi skulle ta oss dit och därifrån. Att starten hamnade i Nikkaluokta och målet i Abisko – och inte tvärtom – berodde på att jag skulle möta upp nya vandringskamrater i Abisko för fortsatt vandring i Abiskoalperna.

Eftersom jag hade Magnus med som sällskap och packåsna hoppades jag att vi skulle kunna prova på ytterligare några höjder på vägen norrut. Jag har under en längre tid lockats av Mårmamassivet, så att det skulle passeras var givet. Från början tänkte jag mig att gå den vanliga vägen längs leden, men efter noggranna kartstudier funderade jag på om det skulle kunna gå att ta sig över hela bergskammen uppe på bergstopparna. Tips här på Utsidan gjorde att jag bestämde mig för ett försök från väster, via Måskomårma.

Ett fotografi här på Utsidan gjorde att jag väldigt gärna ville passera Unna Vistasvaggi för att beskåda sjön Unna Vistasjavri. Frågan var bara: Vilken väg dit? Ännu en tipsare på Utsidan gav svaret – via Västra Bossosglaciären.

Avslutningsvis gällde det bara att bestämma vilken väg vi skulle ta från Mårma till Abisko. Efter lite funderande och rådgörande med kunniga utsidingar blev svaret via Ballinvaggi. Denna, den kanske lättaste delen av vandringen, blev den enda vi inte lyckades fullfölja enligt planen, men mer om det senare.

Nå – så här blev det.

Texten ovan är inledningen på en artikel jag precis börjat skriva som handlar om årets Drömvandring. Tids nog blir den väl publicerad. Efter det - eller kanske parallellt - kommer jag att skriva några inlägg i bloggen som kommer att innehålla lite mer "känslor" i samband med vandringen. Jag får faktiskt fortfarande ståpäls och aningen av prestationsångest när jag tänker på att formulera dessa upplevelser i text. Men jag har bestämt mig: Jag kommer att kräma på!

Postat 2008-09-15 16:41 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Drömvandringen 2: Lite mer om utrustning

I ett tidigare inlägg berättade jag om mina erfarenheter gällande vadarstavar. Här kommer lite fler funderingar kring utrustningen.

I en forumtråd har jag beskrivit de perfekta vadarskorna. Så här skrev jag:

"NU har jag vadat med foppatofflor! Under årets mycket strapatsrika vandring (finns beskriven i sonens blogg: http://www.utsidan.se/blogs/-friberg-/index.htm) behövde vi vada 5-6 gånger. Ett par av vaden kan betraktas som så pass "svåra" att vi var tvungna att ta det mycket lugnt och vara väldigt noggranna var vi satte fötterna. Vid alla dessa vad använde jag en modell av Foppatofflor som har ett reglerbart band bakom hälen, vilket gör att de sitter ordentligt fast. Och...
De var fantastiska! Aldrig tidigare har jag känt mig så säker på att inte halka. På något sätt sugs foten fast i skon, och trots att lästen egentligen är aningen för bred för mina fötter kändes det aldrig besvärligt. De skyddar dessutom tårna till skillnad från sandaler. Fopporna fungerade givetvis också som lägerskor. De väger nästan ingenting och suger inte åt sig vatten. Hängande bak på ryggsäcken torkar de på ett par minuter. De kommer att få följa med i fortsättningen."

 

Magnus hade skaffat sig ett nytt kök - Primus ETAExpress - som givetvis fick följa med på vandringen. Ni känner säkert till det: Monteras ovanpå gastuben, flyttbart vindskydd, "räfflad" kastrull, pietzotändare. Vi hade med oss en påbörjad liten gastub (225 g ?) och en full stor tub (450g?). Jag vet inte hur mycket som fanns i den lilla tuben, men mer än hälften var det. Vi hade tidvis ganska busigt väder. Trots det räckte den lilla påbörjade tuben  i stort sett 7 dygn! Vi lagade gröt och kaffe på morgonen. Vi åt 1 eller 2 luncher. Fruktsoppa, välling, nudlar mm. Till middag frystorkat och mera kaffe.

                                

 

Jag blev oerhört imponerad av köket. Det var driftsäkert, snabbt och därmed bränslesnålt. Frågan är om inte mitt Crux kommer att bli till salu snart.

 

Mina regnkläder höll inte måttet. Alltså, jag och regnkläder är helt enkelt inte kompatibla. jag har haft ett stort antal olika modeller, alltifrån gamla tunga grejer, via goretex, till ultralätta, tunna saker. Inget har fungerat! Om jag måste vandra med ryggsäck utanpå regnkläder så blir jag absolut dyngsur - inifrån och/eller utifrån. Blir jag för varm måste jag lätta på klädseln - och blir blöt utifrån, vilket åtminstone svalkar.

Så kom då Klättermusen med sina chaps och kilt. Sånt borde man väl kunna fixa själv? Jag köpte Itabs billigaste, lättaste och klippte sönder byxorna och sydde på knytband upptill som skulle knytas runt livremmen. Nederdelen av jackan klippte jag av och sydde fast kardborreband längs ena kanten. På nederkanten av min Marmot Precip-jacka fäste jag den, så att den hängde ner som en kjol med sprund.

Denna utrustning fungerade utmärkt förra året i Abiskotrakten, då vi bara hade regn några få timmar. jag hoppades att den skulle fungera bra även i år... Det gjorde den inte... Med så här mycket regn i kombination med stark blåst och periodvis mycket snårig terräng, så var det till sist bara att acceptera: Du är dyngsur och kommer så att förbli! Bättre att gå i blöta kläder och spara de torra till kvällen, annars skulle snart ALLT vara blött.

Nu hade ju inte det där med vätan varit ett så stort problem, bara fötterna var torra. Det var dom... upp till Mårma...

Jag vet att någon har skrivit i en forumtråd att goretexkängor är jättebra... tills de blir blöta. Det kan jag skriva under på. Uppe på Mårma vandrade vi mycket på snå. Fälten bestod av "murken" snå, så vi sjönk igenom ofta. Från början skrattade vi mest och pillade bort snön ur kängskaften, men när dimman kom och vi började känna oss instängda, då var det inte lika roligt längre. När sedan dimman tillfälligt lyfte och vi kunde se åt vilket håll vi skulle gå, då hade vi så bråttom att det inte fanns tid att stanna och peta bort någon snö. Den dryga kilometern gjorde våra skor helt plaskvåta. Vi kunde vrida ur sulorna, men själva stoppningen fanns inte en chans att torka. Resten av vandringen - två dagar - hade vi tunna strumpor och utan på det plastpåsar. Nästa lager var lite tjockare strumpor som vi vred ur vid varje paus. Snart hade dock plastpåsarna halkat ner så att även den tunna strumpan och foten var blöta igen.

Någon kanske undrar: Men era gaiters då?

Nä... det hade vi inga... men de kommer garanterat att följa med om jag någonsin skulle få för mig att göra något liknande igen. De hade hjälpt - inte bara mot vätan... 

Snön kring Mårma var alltså murken. Man sjönk igenom. Tyvärr var den inte mjuk rakt igenom. 2 dm ner fanns en förrädiskt vass skare. Det kändes först inte i kylan. Men sen...

Postat 2008-08-25 20:39 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in