Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Drömvandringen 3: Ett sten- och snöhelvete

I snösparvens rike

Detta skulle bli en annan sorts vandring.

Jag har fjällvandrat i hela mitt vuxna liv, men trots det aldrig varit i Kebnekaisetrakten sommartid. Anledning? Allt för många har sagt samma sak: Det är bara ett sten- och snöhelvete!

Sammanfattningsvis kan redan nu sägas: Den väg vi vandrade (jag och min 25-årige son Magnus) kan inte beskrivas med några bättre passande ord än just ”sten- och snöhelvete” – ett helt fantastiskt, makalöst och underbart sten- och snöhelvete! Jag kommer aldrig någonsin att vandra samma väg igen, men jag rekommenderar alla och en var som har ork och intresse att besöka dessa underbara och fruktansvärda platser.

Nåja, nåja. Ta det lugnt nu. SÅ fruktansvärt kan det väl inte ha varit. Nej, det är klart. Så här i efterhand bäddas en del händelser in i barmhärtighetens dimmiga glömska. I denna text ska jag försöka att inte blanda in FÖR mycket känslor. Det ska bli mest en ganska torr och saklig färdbeskrivning, men tro mig: Det kommer att bli svårt.

Jag planerade nämligen en vandring som jag var helt säker på att jag inte skulle orka genomföra. Varför? Tja… Vill ni veta mer om det och dessutom få er till livs lite mer känslopjunk så rekommenderar jag er att hålla ögonen på min blogg här på Utsidan. Tids nog kommer det att dyka upp den typen av texter där.

Ursprungligen var det Trepassleden jag ville försöka mig på. Sedan handlade det mest om att planera hur vi skulle ta oss dit och därifrån. Att starten hamnade i Nikkaluokta och målet i Abisko – och inte tvärtom – berodde på att jag skulle möta upp nya vandringskamrater i Abisko för fortsatt vandring i Abiskoalperna.

Eftersom jag hade Magnus med som sällskap och packåsna hoppades jag att vi skulle kunna prova på ytterligare några höjder på vägen norrut. Jag har under en längre tid lockats av Mårmamassivet, så att det skulle passeras var givet. Från början tänkte jag mig att gå den vanliga vägen längs leden, men efter noggranna kartstudier funderade jag på om det skulle kunna gå att ta sig över hela bergskammen uppe på bergstopparna. Tips här på Utsidan gjorde att jag bestämde mig för ett försök från väster, via Måskomårma.

Ett fotografi här på Utsidan gjorde att jag väldigt gärna ville passera Unna Vistasvaggi för att beskåda sjön Unna Vistasjavri. Frågan var bara: Vilken väg dit? Ännu en tipsare på Utsidan gav svaret – via Västra Bossosglaciären.

Avslutningsvis gällde det bara att bestämma vilken väg vi skulle ta från Mårma till Abisko. Efter lite funderande och rådgörande med kunniga utsidingar blev svaret via Ballinvaggi. Denna, den kanske lättaste delen av vandringen, blev den enda vi inte lyckades fullfölja enligt planen, men mer om det senare.

Nå – så här blev det.

Texten ovan är inledningen på en artikel jag precis börjat skriva som handlar om årets Drömvandring. Tids nog blir den väl publicerad. Efter det - eller kanske parallellt - kommer jag att skriva några inlägg i bloggen som kommer att innehålla lite mer "känslor" i samband med vandringen. Jag får faktiskt fortfarande ståpäls och aningen av prestationsångest när jag tänker på att formulera dessa upplevelser i text. Men jag har bestämt mig: Jag kommer att kräma på!

Postat 2008-09-15 16:41 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Drömvandringen1: Vadarstav eller vandringsstavar? Placerad på karta

För första gången sedan 1977 har jag i år fjällvandrat utan min gamla slitna vadarstav. Jag misstänkte att jag inte skulle råka ut för något riktigt avancerat vad, så jag beslöt mig för att prova det jag tidigare vägrat - skidstavar av teleskopmodell. Både jag och sonen Magnus hade med var sitt par. Här skulle dokumenteras.

Redan nu kan jag avslöja att den ensamma vadarstaven avgår med segern i de allra flesta situationer - men - inte i alla. I en speciell situation var de dubbla stavarna klart överägsen singelstaven.

Lättgången terräng: Först och främst: Det krävs träning för att vandra med dubbla stavar. I många fall var de bara ivägen. Redan under den första vandringen från Nikkaluokta fram till första bron svor jag flera gånger över stavarna. De fick mig att gå för fort! Stavarna hjälper ju till att driva upp farten, vilket i sin tur givetvis gör att benen pendlar fortare, vilket i sin tur gjorde mig trött i förtid. Vilket i sin tur gjorde mig ilsken... Ganska snart hamnade stavarna på ryggsäcken om terrängen bara var någorlunda lättgången. Där hamnar också vadarstaven många gånger.

Storblockig terräng: Här är skidstavarna värdelösa. De fastnar mellan stenar, halkar och ger ett allmänhet osäkert intryck. En lång vadarstav kan man skicka ut som "känselspröt" framför sig, vilket ger en mycket större säkerhet. Vi upptäckte båda två att vi kände oss säkrare utan stavar. De gav bara ett känsla av säkerhet, men levde inte upp till den känslan när det krisade till. Efter ett antal små malörer bestämde vi oss för att fokusera på fötterna i stället och inte använda stavarna. Resultatet blev snabbare vandring - men - också en blå axel, det ska erkännas. Övermod, kanske...

Vadning: Vi genomförde inga svårare vad, men trots att stavarna inte sattes på några svårare prov, så känns de betydligt vekare - och därmed osäkrare - än trästaven.

Brant nerför: Oavsett underlag är en lång vadarstav att föredra. Den kan skickas ner i förväg och hitta stöd och avlastning för knäna. Visserligen kan man förlänga sina skidstavar, men de ger inte alls samma stöd som en trästav.

Brant uppför, ej snö: Här går det på ett ut vilket man använder. Det handlar mer om vilken teknik man föredrar. Eftersom vi vandrade en hel del uppför - närmare bestämt 5400 höjdmeter - fick vi ganska stor övning i att använda stavarna i denna situation, och de kändes ganska bra.

Brant uppför på snö: Här är skidstavarna helt överlägsna den ensamma staven. Denna vandring var nära gränsen för vad jag klarar av rent fysiskt, och jag tror faktiskt att det var tack vara de båda stavarna som jag klarade vissa passager (så pass "lätt") som jag gjorde. Skulle jag - mot förmodan - planera ytterligare en liknande vandring, då kommer stavarna att få följa med...

På väg upp till Västra Bossosglaciären. Foto: Magnus Friberg.

... och Magnus, förstås...

(Positioneringen gäller bilden.)

Postat 2008-08-16 21:52 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in