Artiklar > I sydvästra Sareks ensliga dalgångar

I sydvästra Sareks ensliga dalgångar

Av: oskar_thulin

Ankomst till Kvikkjokk.

Alla fjällvandringar bortom de kända lederna omgärdas av förväntningar och en viss sorts mystik. Om att få upptäcka något oupptäckt, ta sig till avlägsna platser där orörd vildmark breder ut sig och få människor vistas. Terräng som är svår att överblicka, där vandringens praktiska genomförande inte riktigt kan förutspås, på grund av snårig vegetation, luriga vad och kraftiga höjdskillnader. All denna ovisshet förhöjer vandringens upplevelser både under själva planeringen och genomförandet av turen. Fantasierna och längtan efter det stora äventyret är det som får mig att vilja återvända till fjällvärlden gång efter annan. Trots att det är både jobbigt, svettigt och bitvis plågsamt med tung packning, så är vinsterna man skördar desto fler. Och alla ensamsegrar efter att ha försatt sig i ett kontrollerat tillstånd av hjälplöshet i naturen, där vi lugnt och metodiskt tar kommandot över vår överlevnad med begränsade tillgängliga resurser. I år hade längtan efter det stora äventyret fört mig och min vän David till Sareks sydvästra dalgångar Vállevágge, Tjuoldavágge och Njoatsosvágge för en åtta dagars vandring i den ensligare delen av nationalparken.

Fjällfilosofer

Nästan lika ensligt som att vandra i Sarek är det att kliva av SJ:s nattåg i Murjek den första söndagen i juli. Den röda falufärgen på det gamla stationshuset hade flagnat ytterligare sedan jag klev av här senast för några år sedan. Kiosken som säljer Eldoradoprodukter var stängd och den lilla byn ekade av tomhet. Ett litet stygn av vemod över den uppenbara avfolkningsbygden hann sätta sig i bröstet innan bussen från Länstrafiken Norrbotten hämtade upp oss vid 08 tiden. Den vilsamma bussresan med Stig tog en sisådär 4-5 timmar innan vi nådde Kvikkjokk vid lunch. Vid ankomsten hade vi ett fönster på en timme innan båtskjutsen skulle ta oss över Gamajåhka. Jag och David gick upp till fjällstationen och vägde våra ryggsäckar. Båda säckarna vägde exakt 23 kg. Ett kvitto på en bra planering och helt acceptabelt för en Sarektur på 8 dygn. En stund senare kom Björn med sin stora båt och hämtade upp oss och ytterligare ett par vandrare som skulle korsa jokken för att fortsätta sina strapatser. En tysk/spansk vandrare som nu var bosatt i Helsingfors var pratsugen och berättade att han letade efter mark i trakterna kring Kvikkjokk. Han ville bosätta sig i fjällmiljö och dra sig tillbaka med att skriva böcker och vetenskapliga artiklar eller något i den stilen. Han kom in på området filosofi och stora tänkare och nämnde att han var inne på Wittgenstein nu. Filosofi var även något som intresserade vår färjkarl Björn, som visade sig ha läst en del av Wittgensteins verk. Detta oväntade möte och samtalsämne som uppstod mellan en internationell fjällvandrade och en åretruntboende i Kvikkjokk gladde mig lite extra. Fjällvärlden bjuder inte bara på kontrastrik natur, utan även oväntade möten mellan människor, tänkte jag i mitt stilla sinne medan vi puttrade vidare i Björns båt över floddeltat.


Utsikt från Prinskullen


Uppe på Vállevárre med Vallespiken som pekar ut färdriktningen

Efter en liten lunchpaus på andra sidan Gamajåhka vid Björns slåtterängar och de första myggbetten började vi traska uppför den branta backen mot Prinskullen. Det var denna väg Linné tog upp på fjället när han gjorde sin stora lapplandsresa år 1732, brukar många vara snabba att nämna i dylika texter, så jag hoppar raskt vidare i min berättelse. En svettig uppförsbacke i granskogen med efterhängsna myggor är ingen glamorös inledning på en fjällvandring, men utgör en fond mot vilken utsikten uppe på Prinskullen blir desto vackrare. Från fjällryggen Vállevarré som börjar på sina 750 meter (Prinskullen) syns snöklädda toppar i stort sett i alla väderstreck och jag hade nästan förträngt vilken lycka det är med en sådan utsikt. I norr tornar Pårtemassivet upp sig som ett snöklätt fort, nästan ondskefullt ointaglig för ögats syn. Den närmsta toppen Vallespiken, som utgör ett riktmärke för vandringens fortsättning genom Vállevaggé i nordväst, sticker upp som en hajtand i den ljusblå himlen. Solen stekte oss uppe på Prinskullen och det var minst 25 grader varmt. Vår dagsmarsch fortsatte ytterligare knappa 5 kilometer över högplatån. Påväg över de torra fjällhedarna med krypljung och dvärgbjörk blev vi plötslig skrämda av några ripor som var mycket upprörda över att vi ovetandes klampade in i deras revir.  Riporna gjorde flera närgångna flygattacker och hade inte mycket till övers för oss oskuldsfulla fjällvandrare, så det var bara att snabbt lägga om kursen med en stor lov åt norr i några hundra meter. Inte visste jag att ripor kunde vara så stridslystna, men nu fick vi lära oss det också. Snopna och överraskade hittade vi en ny stig som tog oss vidare mot en av sjöarna nedanför Vallespiken strax söder om punkten 863. Vi slog läger vid 18.30 och hann med ett kvällsdopp i sjön. Det blev pulvermos och sidfläsk till middag i solgasset.


En ripa som häckar är inte att leka med, fast denna ser ganska oförarglig ut

Solsveda i Vállevágge

Morgonsolen jagade ut oss ur det uppvärmda tältet vid halv åtta denna måndagmorgon. Sömnen hade varit en välförtjänt belöning första natten på fjället. Att somna av fysisk utmattning på kvällen är något som en kontorsarbetare skulle önska sig lite oftare därhemma. Vi tog det lugnt med morgonrutinerna och började vandringen vid 10 tiden. Upptäckte efter en stund att vi tältat vid “fel sjö” i jämförelse mellan kartan och verkligheten. Den sjö vi trodde att vi befann oss vid låg i verkligheten ca 500 m längre bort. De små upptäckterna är också en del av det stora äventyret. Vi började dagens vandring uppe på skrå längst Vállespikens södra sluttning på ungefär 1000 meters höjd. Nere i ravinen syntes Vallebäcken glimra i solljuset. Vi passerade ett ensamt litet grönt kupoltält längre in i Vállevágge strax före lunch, men ägaren lös med sin frånvaro. Kanske denna hemlige vandrare var ute på en toppbestigning dagen till ära? Strax efter fyra var vi framme vid den lilla sjön som Vallebäcken bildar i norra delen av dalgången. På andra sidan den lilla sjön hade ett sällskap på tre vandre, varav ett barn i 12-13 års ålder, tagit en välbehövlig paus i solen. Det var säkert 28-30 grader varmt idag och jag började inse att jag sakta blivit solbränd på halsen! Det är farligt att underskatta solen.. Vandringen genom Vállevágge karaktäriserades av vidsträckta blockmarker. Antingen kunde man gå längst nere vid jokken på lite mindre stenar, eller en bit uppe i ravinen på skrå över större stenblock, där det fortfarande fanns gott om stora snöfält som bitvis erbjöd ett mer bekvämt underlag. Jag och David valde mestadels det senare alternativet.


Vandring på snöfälten i Vállevágge


Vallebäcken

Uppe på pasströskeln vecklade vyn över Tjuoldavágge ut sig som ett vykort med bergen Ruonas och Tjuollda i blickfånget. Känslan av frihet pirrar i kroppen. Det stora äventyret tar ny skepnad, där jag och David får vara både regissörer och skådespelare på samma gång. Vi beslutar oss för att slå upp tältet vid sjön strax nedanför Hábres. Kvällen ägnas åt matlagning, kontemplation och lite kikarspaning ner i Tjuoldavágge från Hábres klippor. Midnattssolen håller oss vakna ganska sent och det är med bestående solsveda i ansiktet jag kryper ner i sovsäcken strax före midnatt.


På pasströskeln ovanför Vállevágge, med utsikt mot Tjuoldavágge.


Kikarspaning ner i Tjuoldavágge
En sketch ur Papphammar

Det tar mer på krafterna än man kan tro att vandra i starkt solsken uppe på kalfjället, även om gårdagens etapp inte var speciellt fysiskt krävande. Vi besegrade tillslut motviljan att lämna det behagliga tältet och lagade havregrynsgröt till frukost. I år extra tillyxad med torkade tranbär och hasselnötter. Till detta hårt bröd med skivor av picksalami. Denna picksalami som håller sig så bra oavsett väderlek och räddat oss från den hemska tubosten så många gånger. När David diskar besticken och grötkastrullen så njuter jag en stund av sysslolösheten och märker inte hur en liten vindpust rycker tag i omslagspappret till picksalamin. Ett stort vitt omslagspapper som så omsorgsfullt skyddar vår lilla dyrgrip från stötar och fukt i packningen. Jag rusar upp för att komma ikapp omslagspappret som virvlar iväg över fjällheden. Små ivriga kastvindar transporterar iväg pappret stötvis, så fort jag närmar mig det. Ett par hundra meter springer jag över fjällheden och jagar omslagspappret, som vindarna hela tiden för strax utom mitt räckhåll. Trots att jag anser mig vara en ganska snabb löpare hinner jag inte ikapp. Efter 30-40 sekunders löpning hinner jag precis fram och stampar ner foten över omslagspappret. Äntligen. Men av bara farten snubblar jag till och då kommer ytterligare en kastvind och rycker med sig omslagspappret. Jag skrattar åt den komiska situation som uppstått, medan jakten på omslagspappret trappas upp ser jag för mitt inre hur det påminner om en sketch ur Från och med herr Gunnar Papphammar. Bra manus och billig rekvisita, nu med Papphammar på fjället! Jakten fortsätter ytterligare 200 meter innan jag får en ny chans och denna gången lyckas fånga det flygande omslagspappret, innan det far ner för branterna mot Tjuoldavágge och är bortom all räddning. Phuu.. Ingen nedskräpning i Sarek vill man ju göra sig skyldig till. Picksalamin är åter i tryggt förvar.


Vid tältplatsen där jakten på omslagspappret utspelade sig

Efter morgonens uppvärmning blir början av dagens etapp ner i Ruonasgårsså a piece of cake. Nere i bäckravinen av Runoasgårsså fick vi leta ett tag efter ett bra vadställe, då jag hade en naiv förhoppning om att vi skulle kunna hitta ett enkelt vadställe och kunna vada utan regnbyxor. Tillslut var det bara att ta skeden i vacker hand, dra på sig regnbyxorna och mina nyinköpta remmar avsedda för att snörpa åt regnbyxorna drogs åt ordentligt runt vristerna. Med rätt förberedelser ett rätt enkelt vad! Nere i Tjuoldavágge, där vi skråade i sluttningarna nedanför Ruonas, var det väldigt många rännor efter snösmältningen att vandra ner i och små ryggar att vandra upp på. Kuperat kan man enklast beskriva det. Vi åt en efterlängtad lunch vid Renvaktarstugan i dalgångens norra del. Eftermiddagen fortsatte i vadandets tecken då det var dags att vada Buojdesjåhkå, där den grenar ut sig och rinner ihop med Tjuoldajåhkå. Vi hade fått bra tips av erfarna vandrare på forumen här på Utsidan  om var det var lämpligast att vada. Dagens verkliga utmaning blev sedan att vada Tjuoldajåhkå precis där vattenfallet planat ut efter att jokken runnit brant nerför Tjuoldagårsså. Vadet gick till dryga knähöjd.


Renvaktarstugan i Tjuoldavágge


David vadar Tjuoldajåhkå


Den spontana glädjen som uppstår när man genomfört ett vad!

De sista timmarna av eftermiddagen bestod av en ganska fysiskt plågsam vandring uppför branten på östra sidan av Tjuoldagårsså. När den mentala orken och energinivåerna är som lägst är det lätt att ifrågasätta vad man håller på med som fjällvandrare, ett enda långt självplågeri kan det lätt uppfattas som i dessa stunder. I motvind och kämpandes mot vädrets makter kände vi oss mest som sega enbuskar som klamrade oss fast längst sluttningarna med ett disigt mål i sikte. Vi tröstade oss med lite blåbärssoppa i lä från den kraftiga vinden och kunde betrakta tre kungsörnar som seglade högt upp i luften ovanför Tjuoldavágge. En majestätisk syn. Vi gjorde sedan den sista accelerationen uppför bäckravinen och tog oss med ren vilja fram till Låptåvagge, där den lilla sjön frikopplar Tjuoldajåhkå och tre små dalgångar möter varandra i en mycket högalpin och spektakulär miljö. Här fanns det fina gräsmarker att tälta på.

De stora prestationernas dag

Alla fjällvandringar innehåller en dag som är mer krävande och utmanande än de andra dagarna. En dag då våra fysiska och mentala krafter får bekänna färg ordentligt. Sådana dagar då vi tyst förbannar oss själva för att vi väljer att fjällvandra under sommarsemestern istället för att ligga på en behaglig strand med en paraplydrink i handen och blicka ut över havet. Idag var en sådan dag. Det var riktigt kyligt att kliva upp och göra frukost i Låptåvagge, inte många plusgrader om man räknar in vindens kyleffekt. Köldstela gav vi oss iväg längst med Mångitjårros och Goabreks södra branter. Landskapet här var fascinerande och omväxlande, ömsom gräshedar och ömsom blockmarker gav känslan av att vandra i ett ingenmansland. Lite som en månvandring. Några korpar cirkulerade ovanför oss och letade kanske efter resterna av renkadaver, när vi tog en kort rast och blickade ner mot Njoatsosvagges vidsträckta dalgång. Att blicka ner i en ny dalgång är att att glänta på dörren till det okända. En ny liten lekplats där vi vandrare kan irra omkring i naturens skafferi. Det var en snårig och bökig nedstigning ner i dalgången mot Njoatsosjåhkå. Vi hittade tillslut den lilla ön eller sandbanken mitt i jokken strax efter ett vattenfall, där Grundsten rekommenderar vad över Njoatsosjåhkå. Först skulle emellertid en festmåltid intas bestående av norsk frystorkad med (Pulled pork med ris), salamimackor med smör och choklad till kaffet. Ingen lämnades åt slumpen idag.


På väg mot nedstigningen i Njoatsosvágge

Den första strömfåran över till ön var ganska enkel att vada, strid men inte djup. Jag hade sandaler och uppkavlade regnbyxor denna gång. På ön kunde vi se att nästa flodarm var betydligt djupare och mer förrädisk att läsa av, för att komma över till östra stranden av Njoatsosjåhkå. Vi beslutade att vada över den djupa vattenpool som bildas direkt efter vattenfallet. Strömmen flyter här ganska långsamt. De sista metrarna av vadet nådde jokken upp till kalsongerna och adrenalinet höll oss skärpta och fokuserade. Men det var inte alls särskilt strömt och vadet gick bra med hjälp av teleskopstavarna. Segerns sötma efter det genomförda vadet var ljuv!


Njoatsosvágges mellersta del, med blicken åt nordväst

På östra sidan av Njoatsosjåhkå fortsatte vandringen genom tät och snårig björkskog. Vi fick använda stavarna för att forcera de täta buskagen. Stigen försvann hela tiden. I denna mellersta del var Njoatsosvagge lika svårframkomlig som södra delen av Rapadalen. Ytterligare tre vad väntade på eftermiddagen; Balgatjåhkå, Skajdasjjåhkå och Luothojåhkå. De två första jokkarna vadades utan större besvär med regnbyxor över kängorna. Vadet över Luothosjåhkå vållade oss desto större betänkligheter, då den forsade fram i en lurig och lömsk ravin. Längre upp i ravinen, där vandringsstigen på fjällkartan korsar jokken, var lutningen för brant och strömmen för strid. Vi fick gå ner en bit ganska nära utflödet i Njoatsosjåhkå, där den delar sig i flera grenar. Det blev ett ganska utdraget letande efter bra ställen att vada över jokkens olika armar, som förgrenade sig i det svåröverblickbara videsnåret. Strax efter klockan 18 var vi över Luothosjåhkå och dagens sista hinder. Alldeles för sent på eftermiddagen för att vada skulle säkert många luttrade fjällrävar utbrista. Ytterligare 3-4 kilometers vandring väntade oss upp över pasströskeln in i Njoatsosvagges norra del, där de långsmala sjöarna gör sig synliga. Här slog vi läger vid halv nio på kvällen och kroppen var rejält utpumpad. De stora prestationernas dag var över och tältets trygghet var allt jag ville ha. Som min vandringskompis David så fint sammanfattade dagen, “Själva poängen med en fjällvandring är att man inte skrattar sig igenom den, för annars är det inget riktigt äventyr”.


Lulep Njoatsosjávrre 864 möh

Ensamseger i norra Njoatsosvágge

Det kan vara värt att stanna upp en stund och reflektera över vilka personliga skäl vi har att vandra i fjällen. Många vandrare skulle säkert framhäva de vidsträckta vyerna, höga bergstopparna och djupa dalgångarna som skapar enorma kontraster för vårt ögas synfält. Den friska luften, det rena vattnet som får oss att må så bra och känna oss sunda och friska. Alla mysiga upplevelser och minnen förknippade med att slå läger, äta en enkel måltid på trangiaköket och göra upp en lägereld efter en hård dags vandring. Jag skulle dock vilja lyfta fram en annan aspekt av strapatserna vi företar oss i fjällen, nämligen de många ensamsegrarna. Under vår vilodag uppe i Njoatsosvágge har jag åtminstone ett par exempel på fjällvandringens mest basala ensamsegrar och det självförtroende de kan skänka en vandrare i form av bemästring, överlevnad och välmående.

Att uträtta behov nummer två kräver sitt företag på fjället. Jag fick leta en stund bakom krönen från vår tältplats, för att hitta en lämplig och tillräckligt stor sten, som kunde dölja mitt avträde. Som vandrare i Sarek vill man ju inte lämna några tydliga spår efter sig i det vilda landskapet och heller inte genera varken sig själv eller någon annan. När avträdet var genomfört kunde jag lägga dit stenen igen och elda upp det mesta av toapappret. Inte ett synligt spår lämnade jag efter mig åt eftervärlden. Ensamseger! Ett annat exempel på en aktivitet som kräver beslutsamhet och koncentration är tvagning på fjället. Efter några svettiga dagars vandring så är det rätt skönt att få tvätta sig. Sjön Gasska Njoatsosjávre, där vi slog läger efter en dryg timmes vandring denna vilodag, kan knappast betraktas som särskilt badvänlig. Du får väga längtan efter fräschör mot smärtan av att spendera någon knapp minut i det iskalla vattnet, om du ska hinna tvåla in dig och förhoppningsvis också bli av med tvålen från kroppen. När du börjar klä av dig i snålblåsten framför den kristallklara sjön som är max 4-5 grader varm hinner du ångra dig flera gånger om. Chocken och ilningarna i huden som väntar på dig när du står där på strandkanten och ska ta det där språnget ut i det iskalla vattnet. Det dunkar mot tinningarna och pannloberna när du hamnar under ytan. Upp snabbt som tusan och tvåla in dig. Ner igen i den ångestframkallande kylan för att få bort tvålen snabbt som attan. Och frustande upp igen. Du skakar tänder av kyla men känner dig samtidigt för ett kort ögonblick som världens modigaste och starkaste. Ensamseger igen! Belöningen kommer när du får ta på dig torra kläder, varmt underställ, rena kalsonger och en toppluva. Ingenting kan stoppa dig nu..


Enslig tältplats vid Gasska Njoatsosjávrre

Att klara av det mest grundläggande under en fjällvandring, som att laga varm mat, diska i en iskall fjällbäck, hålla dig torr och varm under oväder, uträtta dina behov och hålla hygienen på en godtagbar nivå fordrar ett antal utmaningar i sig själva och känslan av att bemästra dessa i vildmarken innebär små små segrar för vandraren. Segrar du aldrig kan uppnå hemma i storstaden, med alla dess bekvämligheter som inte kräver någon vidare ansträngning. Ett av de bästa skälen till varför jag vandrar, dessa ensamsegrar.

Lurig väderlek omöjliggör det efterlängtade

Dagen hade kommit då vandringens möjliga höjdpunkt stod inför oss. Möjligheten till en efterlängtad toppbestigning. Jag hade länge varit fascinerad av Ryggåsberget efter otaliga studier av Sarekkartan. Berget som tornar upp sig väster om Luohttoláhko. Fantasierna om att ta sig upp där och blicka ut över högplatån och de tre glaciärer som omger berget. Erfarenheten jag har av tidigare försök till toppbestigningar är dock att det är mycket som ska stämma i frågor om väderlek, sikt, tajming, högtryck/lågtryck osv för att det ska gå att genomföra en toppbestigning. Dessvärre blev jag även denna gång överbevisad av tidigare erfarenheters erfarenhet. Och det rentav dåraktiga i att försöka sig på den fåfänga idén att schemalägga en toppbestigning under sin vandring.

Vi klev denna morgon upp vid 06.30 för att laga frukost, göra nödvändiga förberedelser och packa småryggsäckarna med lite mat, trangiakök, regnkläder, mössor och vantar. Varken köld eller hunger skulle kunna stoppa oss. Det var en ganska brant stigning på en dryg timme innan vi nådde pasströskeln upp i Jiegnavágge. Jokken i denna högalpina dal var täckt av ett stort snöfält. Vi gick längst med Bulkas västra sluttningar, tog höjd för att undvika snöfälten nere i dalen, som såg lite opålitliga ut. Dimman som låg uppe på Bulkas tätnade och efter ytterligare 30 minuters vandring insåg vi att det inte var lönt att fortsätta. Sikten var dålig, max 20 meter. Vi inväntade förhoppningsfullt väderomslag och åt lunch uppe i sluttningen. Två timmar passerade i dimman. Inga tecken på att något skulle förändras. Vid 13 tiden gav vi upp drömmen om en toppbestigning denna dag, då det var lönlöst, ja till och med farligt, att fortsätta upp i Jiegnavágge med den täta dimman som låg över bergen. Således blev det återtåg till Njoatsosvagges norra del och en lugn eftermiddag vid de långsmala sjöarna. David gick iväg för att utforska Alep Njoatsosjávres norra ände och de fina gräsmarkerna som Grundsten nämner i sin guidebok. Där mötte han två fågelinventerare från Lunds universitet som var utsända för att inventera fågellivet i Njoatsosvágge på uppdrag av Naturvårdsverket. De berättade bland annat att det häckade en havsörn i denna delen av dalen Det var de första människorna som någon av oss sett på 3,5 dygn. Det enda som kommit emellan oss och den totala ensligheten i Njoatsosvagge.


För dimmigt att fortsätta in i Jiegnavágge

Skymten av en örn

Friska vindar från norr rev i tältduken när vi vaknade denna lördagsmorgon. Det fanns inget särskilt mål eller måste med denna dag, så därför heller inget alarm på ringning. Jag steg upp vid 09.30 och började laga frukost, David tittade ut genom tältduken strax därpå. Vi sökte skydd bakom en liten kulle ovanför tältplatsen för att få äta i någorlunda lä från vinden. Slängde en blick upp mot himlavalvet och tyvärr var det lika molnigt och “lågt i tak” uppe längst Vassjábakte och Bulkas även idag. Inget väder för toppbestigningar. Typiskt. Förmiddagen blev en enda lång väntan innan vi bestämde oss för att riva lägret vid 14. Den hårda och kalla nordanvinden höll i sig. David fick syn på en örn som kom flygande över Gasska Njoatsosjávre på inte alltför långt avstånd. Såklart låg kikaren i ryggsäcken och jag hann inte upp med den innan örnen flög över till den andra sidan sjön och landade bland klippblocken. Med Davids hjälp lyckades jag lokalisera örnen med kikaren, men avståndet var för stort för att zooma in profilen ordentligt och försöka avgöra om det var en kungsörn eller havsörn. Örnen vandrade omkring bland stenarna, sen försvann den plötsligt. Det var dagens höjdpunkt, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång! Vi packade ihop och vandrade vidare norrut, förbi Alep Njoatsosjávre, upp genom Njoatsosvágges norra pasströskel. Vi slog läger efter 2-3 timmars vandring vid sjön Tjåggnårisjávrásj (inte helt lätt att uttala). Inte mycket mer finns att säga om den dagen.

 

Sarek från ett helikopterperspektiv

Den sista dagen av vandringen blev på många sätt oförglömlig. Det blev inte som vi tänkt oss utan det blev mycket bättre. Till skillnad mot kyliga vindar och lågtryck i Njoatsosvagge, hade väderleken nu slagit om till nästan vindstilla och solsken. Ett högtryck hade tagit form. Vi som hade gett upp alla planer på toppbestigningar detta år och skojade om vädrets nycker och “lagen om alltings jävlighet”. Det är så dags med bra väder nu, när vi ska börja nedstigningen mot Padjelantaleden och Tarraluoppalstugorna. Det slog oss dock efter frukosten att möjligheten till toppbestigning inte behövde förkastats riktigt ännu. Liten stund efter 11 hade vi funderat klart och insett att vandringen ner till Tarraluoppal bara var ca 7 kilometer lång. Det fanns inget som hindrade oss från att skråa runt baksidan av Vássjábákte, lämna ryggsäckarna på höjdkurvan 1200 meter och sedan bestiga samma topp från den mindre branta sidan.


Ett högtryck tar form

Bestigningen av Vássjábákte från västra sidan tog oss inte mer än 1,5 timme och var inte alls speciellt krävande. Vi stod uppe vid toppröset 1735 strax efter klockan tre. Utsikten däruppe var spektakulär. Vi såg Njoatsosvágges övre dalsänka som från en luftballong, in i den snöklädda Jiegnavágge och kunde titta på toppformationerna av Bulkas, Tsähkok, Jiegnatjåhkå och Ryggåsberget från första parkett. Att närma sig kanten av stupet ner mot Njoatsosvágge och titta ner i den tvära avgrunden på 850 meter, rakt ner mot sjöarna, var en skräckfylld upplevelse och mer än jag klarade av. Tre meter från stupets kant drabbades jag av febrig höjdrädsla och dödsångest, var tvungen att omedelbart gå upp till den mer vidsträckta ytan vid toppröset, där stupet inte var lika omedelbart synligt. Aldrig tidigare har jag stått öga mot öga med en sådan lodrät avgrund. Utsikten uppe på Vássjábákte var för övrigt magnifik. Det var som en liten molnvandring ungefär. Vilken lycka det var både för mig och David att avsluta vandringen så här. Det var som att uppleva halva Sareks nationalpark från ett helikopterperspektiv under en timmes tid. Vi började vandringen neråt vid halv fem. Hämtade upp ryggsäckarna på vägen ner och fortsatte sedan över den kuperade dalgången ytterligare ca 5 kilometer till Tarraluoppalstugorna. Imorgon skulle helikoptern hämta upp oss i närheten av stugorna på sin dagliga flygtur mellan Kvikkjokk och Staloluokta. Vår ensliga vandring hade nått sitt slut.


Skribenten uppe på Vássjábákte (1735) i närheten av det omtalade stupet



Vy mot Tsahtsa (1852)















Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-07-20 10:38   OBD
Tack för en välskriven och intressant beskrivning av er vandring. Jag har varit i området några gånger men valt andra in- och ut-gångar till Njoatsosvágge. Jag har inte varit uppe på Vássjábákte. Den utsikten skulle jag gärna vilja se. Vad kul att ni fick en sådan fin avslutning.
Din beskrivning av "ensamsegrar" känns igen. Likaså "vad gör jag här"-tankarna. Men suget tillbaka kommer alltid.
 
Svar 2018-07-22 16:06   oskar_thulin
Tack! Ja utsikten däruppe var häpnadsväckande, hoppas du får uppleva den någon gång! Inte alls speciellt krävande toppbestigning heller. Som sagt suget att återvända överträffar alltid "vad gör jag här - tankarna".
 
2018-07-22 16:52   dHANScan
det där med fågelinventerare från Lund i övre Njoatsosvagge var kul. Kan informera att båda Fowwe (han har beskrivet det ett blogg eller uppsats här på Utsidan) och jag har inventerat en s k standardrutt på 8 km i trakten av Skiejakvarasj och rätt högt upp på sidan av Tjågnåristjåhkkå. Även det är ett projekt Lunds universitet driver hela Sverige över med ruttar pr exakt 25 km.
Samstämmar med Bertil om utsikten från Vassjabakte, den har även jag till goda
 
2018-07-30 11:09   hansnydahl
Det var en mycket intressant, varierad och roligt skriven berättelse av er vandring. Allt från hungriga korpar till tyska filosofer. Intressant också att läsa om era vad i Njoatsosvágge. Funderade på lämpliga vadställen när jag från 1200 meters höjd studerade dalen just där ni vadade. Du ser vandringen som ett antal "segrar över sig själv" vilket är ett perspektiv - men den största segern är kanske den förbättringen av fysiskt och psykiskt välbefinnande som man i regel får.

Jag var i Sarek samtidigt som er och det var nära att vi hade stött på varandra då både ni och jag var i nordligaste Njoatsosvágge den 6:e juli, men jag lämnade platsen på förmiddagen efter att ha tältat i passet öster om Tjåggnårisvárásj. Där såg jag tre personer utan packning - kanske var det fågelinventerarna ni träffade i Njoatsosvágge.

Fjällripor har jag aldrig blivit attackerad av. Dalripan däremot är betydligt mer stridslysten om den har ungar.
 
Svar 2018-08-03 09:16   oskar_thulin
Tack ska du ha Hans! Det är roligt att försöka se vandringar ur lite olika perspektiv och mer än bara det friluftsmässiga. Vad spännande att vi ovetandes gick i Njoatsosvágge nästan samtidigt. Jag hade fått bra tips om vilka vadställen som är bra i Tjuoldavágge och Njoatsosvágge genom att läsa Örnsätrarns blogg; https://www.utsidan.se/blogs/ornsatrarn/index.htm?skip=10

Det kan inte ha varit fågelinventerarna du såg, för de var bara två till antalet och hade blivit inflygna med helikopter, enligt min kompis.
Nästa gång det beger sig till Sarek kanske vi stöter på varandra, vem vet?
 
2018-08-09 11:12   Dania
Tack för den intressanta beskrivningen av er vandring, den lockar fram intresset för att återigen besöka Sarek.
Har man väl kunnat njuta av den skandinaviska fjällvärlden en gång då är suget att komma tillbaka stort.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!