Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Murstensdalen-Loka. En julklapp som passade! Placerad på karta

Traditionsenligt gav vi Syrran och Svågern ett "friluftsäventyr" i julklapp. Utdelningen skulle äga rum i mitten av april. Vi - Livskamraten och jag - hade bestämt att vi ville visa upp naturreservatet Murstensdalen och vi antog  att tidpunkten skulle bjuda på vårlig omgivning. Nu visade det sig att vintern var ovanligt snörik och risken skulle vara påfallande att vi skulle få besvärligt väglag. Vi bestämde ändå att ge oss ut som planerat. Men... vi skulle ta med snöskor.

Svåger och Syrra

I den norra delen av reservatet finns en P-plats där områdets enda kända torp - Karlbo - har legat. Strax nedanför P-platsen ligger torpets källa med mycket fint vatten. Det fanns tidigare en skylt mot källan, men den är tyvärr borta. Källan är dock inte så svår att hitta.

Karlbo källa

Från P-platsen utgår två rundslingor - tämligen kuperade - som är cirka 5 respektive 12 kilometer långa.

Murstensdalen bjuder på två vindskydd - Gruvtjärn och Lången. Vid Lången finns också en timmerkoja. I länsstyrelsens broschyr står att timmerkojan är till för övernattning. Det var den nog en gång, men nu är den så pass förfallen att det inte känns hälsosamt. Jag har påpekat detta och andra brister för naturvårdsverket och de brukar rätta till felaktigheter. Vid vindskyddet vid Lången är det tillåtet att tälta - en natt.

 

Murstensdalen är ett av de största naturreservaten i Örebro län. Här finns en tyst och orörd vildmark med djupa raviner, högplatåer med gammal tallskog, stråk av myrar, tjärnar och sjöar. 
Reservatet består av en höjdplatå, Mosserudsplatån, som i
öster avslutas i sprickdalar med bergsbranter, den egentliga
Murstensdalen. Högsta punkten i området ligger 306 meter
över havet. 

Skogen i Murstensdalen har delvis utnyttjats under bergsbrukets storhetstid från 1600- till 1800-talet. Efter bergsbrukets tid tog skogsbruket fart. Området ansågs dock ha
för dåligt timmer för att det skulle löna sig att hämta därifrån,
så skogen lämnades orörd. 

En av de äldsta levande tallarna i Murstensdalen grodde år 1545. Den äldsta döda tallstubbe som fortfarande står kvar och som man har kunnat datera grodde på 1200-talet och dog troligen i en storbrand 1575. 

I den gamla barrskogen trivs ett antal specialiserade
fågelarter. Tjädern är talrik och flera spelplatser är kända. Tretåig hackspett häckar här. Den lämnar tydliga spår efter sig,
som ringar runt granstammarna, i sin jakt på insekter. Vid
några av de mindre tjärnarna finns bland annat smålom
och trana. Vi hörde berguv på natten. 

Av Sveriges fyra stora rovdjur finns tre som tillfälliga eller
permanenta gäster i området. Lodjuret har en stark stam
här, och då och då besöks området av björn och varg.

I området finns ett trettiotal små och stora sjöar, tjärnar och
myrar. Sjöarna är näringsfattiga, och många har varit naturligt
fisklösa. Tre av dem har namn som syftar på detta.

 

Vi valde att gå de kortaste leden fram till Gruvtjärn. Den var ganska kämpig eftersom den till en del bestod av murken snö - dock för lite för att ha glädje av snöskorna.

Egentligen tycker jag bättre om vindskyddet vid Lången, men vid en rekognocering en tid innan utflykten visade det sig att där inte fanns en enda vedpinne. Vid Gruvtjärn däremot fanns mängder med ved - en del huggen, men framför allt resta stockar. I vindskyddet fanns emellertid bara en dålig yxa och en trasig såg. (Även detta har jag framfört till ansvariga.) Eftersom vi rekat innan kände vi till detta och hade därför med oss egna redskap. 

Vindskyddet vid Gruvtjärn

 

I närheten av Gruvtjärn finns flera myrstråk där snön låg kvar. Vi fick därför anledning att prova våra egna (jag och Livskamraten) och lånade (tack Hopajola) snöskor. Det kanske kan tyckas onödigt att släpa med sig snöskor, men jag ville verkligen se hur Syrran och Svågern hanterade dessa. Det gick bra, så nu vet vi att vi kan planera kommande julklappar...

 

Syrran och Svågern

Natten var lagom kall och de flesta av oss sov gott. På morgonen avslöjade vi att dag två skulle tillbringas på SPA i Loka. Sällan har vi sett våra medvandrare packa ihop så snabbt. :-)

 

Vistelsen på Loka började med lunch - utomordentligt gott.

Därefter tillbringade vi fyra timmar i olika bassänger. Ljuvligt!

Kombon Murstensdalen-Loka blev en veritabel hit. Rekommenderas!

Positioneringen gäller vårt vindskydd.

Postat 2018-04-26 13:44 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gyllbergen Placerad på karta

Gyllbergen är Borlänges största naturreservat. Jag har besökt området sommartid många gånger i min ungdom, men nu - 40 år senare - var det äntligen dags för en vintertur.
 
 
För det mesta följde vi spåren...
 
... men ibland begav vi oss bara ut på den fantastiska skarsnön och lät oss hamna dit slumpen förde oss.
 
 
 
Reservatet ligger högt - nära 500 meter över havet - betydligt högre än sin omgivning. Detta gör att här är tämligen snösäkert. Här ligger snön kvar avsevärt mycket senare än i Borlänge. 
Här uppe har Borlänge kommun ordnat ett spårsystem om cirka 70 km. Man har dessutom ordnat med ett flertal raststugor som sväljer en hel del övernattare.
  
 
Enligt informationsbladet om Gyllbergen ska det finnas raststugor som är öppna året om vid Gylle fäbod (där vi parkerade bilen), Prästbodarna, Dragberget och vid sjön Gomen. Detta är en sanning med modifikation. Raststugan vid Prästbodarna var under byggnation vid vårt besök och där gick inte att övernatta.
 
 
Prästbodarnas raststuga till höger
 
 
Vid Dragberget finns inte en, utan två stugor! Första natten övernattade vi här. Båda stugorna var försedda med kamin och utanför fanns ett välfyllt vedförråd samt dass.
  

Dragbergsstugorna.

Vi övernattade i den närmaste. Den andra ses till vänster med spetsig gavel.

 

 

I denna stuga fanns inga sängar, men väl ett stort antal bänkar som kunde arrangeras till säng.

 

  
I informationsbladet från länsstyrelsen står inte ett ord om den finaste stugan i området - Bergslagsstugan - med ett litet och ett stort rum. Även här fanns utedass och välfyllt vedförråd.
 

 

 

Stora rummet.

 

 

Eftersom det här dök upp en barnfamilj som tänkte övernatta så flyttade vi in i det lilla rummet där vi tillbringade natt nummer två.

 

 

I Gyllbergen finns uppskattningsvis mellan 20 och 30 vindskydd - betydligt fler än de som är utritade på spårkartan. Jag klassificerar dock alla de jag såg som rastskydd - alltså olämpliga för övernattning. Alla hade fasta bänkar - i de flesta fall alldeles för smala för att kunna sova på.

 

Första vindskyddet väster om Gylle fäbodar - längs familjeleden.

 

Ett av vindskydden vid Dragsjöns nordspets.

Ett av vindskydden vid Dragbergsstugorna.

 

I Gyllbergens naturreservat finns dessutom minst en kolarkoja. Den ligger vid Dragsjöns västra sida och här tillbringade vi vår tredje natt.

 

 
Det blev en ganska kall natt. Värmen från "spisen" försvann rakt upp genom skorstenen. Det var bara lite strålningsvärme som vi hade glädje av.
 
 
Vi besökte Gyllbergen i samband med påskhelgen och då var där förstås många besökare. Trots det var det alltså ingen trängsel i stugorna. De flesta var dagturare.
 
I Gyllbergen förekommer regelbundet varg och lo samt då och då björn. Vi såg en spårlöpa som möjligen kan ha kommit från lo. Den gick nästan spikrakt och på tvärs med alla skidspår. Dock hade det töat en del, så vi kunde inte se spårstämpeln tillräckligt tydligt. Däremot såg vi mycket tydliga järvspår, vilket förvånade en del så pass långt söderut.
 
Järvspår
 
 
Stora delar av naturreservatet består av tallskog som växer på hällmark. Däremellan finns sluttande myrar. På några av myrarna står påfallande många smala torrakor. Dessa spelar stor roll som växt- och boplats för lavar, svampar, insekter och fåglar. 
 
 

 

En mäktig sevärdhet i reservatet är förkastningen Dragbergsgatan, väster om Dragsjön. Det är en cirka 400 meter lång, 10 meter bred och 10 meter djup klyfta i berget. Jag hade tidigare bara sett den på sommaren. Den var avsevärt mycket mäktigare vintertid med de enorma istapparna som skapade magiska formationer. Här går det dock inte att ta sig igenom med skidor utan här måste man klänga och klättra över en del besvärliga stenblock.

 

 

 

Gyllbergen ger intryck av vildmark och orördhet, men här har fäbodar (Gylle fäbodar, Prästbodarna och Dragbergets fäbodar) och kolning påverkat skogens utseende. På det höglänta granitområdet har skogen tagit lång tid på sig att återhämta sig efter de avverkningar som gjordes här på 1800-talet. Därför påminner miljön på höjderna om ett lågfjällsområde.  

Här har Borlänge kommun ett fantastiskt friluftsområde, och precis på andra sidan riksväg 50 ligger Romme Alpin! Inbjudande!

 Inom reservatet är det inte tillåtet att...
- skada växande eller döda träd, vindfällen, stubbar eller lågor
- ha hund lös
- köra motordrivet fordon i terrängen

Här står alltså ingenting om tältförbud vilket gläder en friluftsnörd som jag.

Positioneringen gäller Gyllbergens fäbodar där vi parkerade bilen.

Här kan ni ladda hem information och spårkarta.

Postat 2018-04-22 18:20 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Rogen i vinterskrud Placerad på karta

För första gången i mitt liv har jag haft semester. Det låter mer dramatiskt än vad det är. Jag har ju arbetat som lärare i stort sett hela min yrkeskarriär och därmed haft ferietjänst med sommarlov. Dock avslutar jag min yrkesbana med en annan typ av tjänst inom skolans värld. Det innebär att jag har semestertjänst.

Att jag och Livskamraten skulle ta någon vårvintertur var givet. Men varför åka upp i påsk? Då är alla andra där. Så vi tog semester och genomförde vår tur den 17 till 21 mars.

Livskamraten har haft problem med muskelvärk, men även om hon kände sig nästan helt fri från värken så vi hade inga bestämda planer. Vi skulle ta oss till Rogenstugan och sedan fick vi se: Besöka fler stugor eller göra dagsturer från Rogen.

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen på eftermiddagen och följde skid-/skoterleden mot sydväst.

Sedan ett par år tillbaka har vi bytt ut våra ryggsäckar mot pulkor. Det går visserligen lite långsammare och man behöver stundtals korta stighudar under skidorna, men det så märkbart mycket bekvämare att det väger upp alla nackdelar.

Leden letar sig fram över sjöar och myrmarker och genom vacker knotig tallskog. På marken kryllar det av djurspår. Vi känner igen hare, ripa och ekorre.

Föret var perfekt och temperaturen låg på en handfull grader under nollan.

Den sista delen av leden går över sjön Rogen. Solen var precis på väg ner bakom skogsbrynet och vi hade ett helt underbart ljus när vi skidade den sista kilometern fram till stugan.

Morgonsol vid Rogenstugan

Nästa dag lovade vackert väder och västlig, måttlig vind. Skedbrostugan - som var det troligaste målet om vi skulle lämna Rogenstugan - ligger i nordväst, vilket skulle medföra motvind många kilometer över sjön. Vi beslutade därför att ägna dagen åt en kortare utflykt i närområdet.

Under tiden vi åt frukost kunde vi glädja oss åt tre lekfulla lavskrikor som kalasade på vad det nu var stugvärden bjöd på.

Vi tog det mycket lugnt på morgonen. Efter frukost gjorde vi i ordning lite lunch och började fundera vad mer vi ville ha med oss på dagsturen. Det kan kanske räknas som en nackdel med att använda pulka istället för ryggsäck, att man gärna packar ner lite extra.

Nåja. Vi nöjde oss i varje fall med EN pulka. Den första pausen (som blev lång) tog vi redan på andra sidan av den smala viken vid Rogsbodarna. På udden ut i sjön ligger ett inbjudande vindskydd. Vi hamnade i solskenet och i lä för vinden, vilket gjorde att det kändes självklart att rasta redan här.

På kartan kan man se att det finns ett par vindskydd öster om Rogenstugan, till exempel vid Stor-Tandsjön och Öster-Vingarna. Vi bestämde oss för att åtminstone leta oss fram till Stor-Tandsjön och började spåra upp genom lössnön.

Bara några hundra meter upp längs vattendraget från Stor-Tandsjön hittade vi dessa stora, kattlika spår. De var nästan cirkelrunda och inga klospår syntes. Det måste väl ändå vara lo? Jag vet att de finns i trakten.

Vi såg även mårdens karaktäristiska dubbelspår (tyvärr ingen bild) och givetvis en hel del ripspår (nedan).

Redan när vi närmade oss den första bron var jag (som drog pulkan) ganska trött. Det var jobbigare än förväntat att spåra genom skogen.

Tanken var att ta oss över på andra sidan vattendraget. Något förvånande blev vi hänvisade till bron. Stora delar av bäcken var nämligen isfri och vi hade ingen lust att riskera ett bad.

Bron var emellertid knepig den också. Det låg en mycket smal och mycket hårt packad snövall längs hela bron, så det blev en veritabel balansakt att ta sig över.

Vilket inte lyckades helt och hållet...

Vi kom dock över, men på andra sidan steg marken ganska brant och det var mycket jobbigt att ta sig fram med pulkan i den lösa snön. Vi kämpade på ett tag, men när vi såg att det stupade ganska brant neråt i den riktning vi tänkt oss, så gav vi upp försöket, letade upp ett lämpligt ställe att gräva en behaglig solgrop och njöt ett tag i solen innan vi gled tillbaka i våra egna spår.

Nästa morgon kände sig Livskamraten helt fräsch, så vi bestämde att åka vidare till Skedbrostugan. Vinden var sydvästlig, så vi skulle få sidvind de första 6-7 kilometrarna över sjön.

Vädret var växlande. Stundtals sken solen riktigt behagligt och sidvinden var inte alltför besvärande. De enda levande själar vi såg på vägen var detta trevliga ekipage.

Sedan vi åter kommit upp på fast mark åker vi på myrdrag och småsjöar genom en mycket vacker gammelskog. Många av tallarna är värdar för den varmt gula varglaven.

Vägvisare... men mot vad?

Motluten är få på denna sträcka. Inte någon gång var det lönt att sätta på stighudar. Och det var ju tur... för vi hade glömt dem hemma!

Det är en del små höjningar upp till Öster-Rödsjön, men sedan går leden åter mestadels på vatten tills man är nästan framme vid stugan. Precis på slutet finns den enda riktigt branta backen.

Vägvisare... men mot vad?

Vi var framme redan vid lunchtid. Stugvärden tog emot med varm saft, och när han under vårt inledande samtal förstod att vi var intresserade av såväl fåglar som däggdjur, så lånade han ut sin tubkikare och visade oss vägen till en lämplig utsiktspunkt mot Brattriet som är den säkraste platsen för att få syn på myskoxar. Sån tur hade vi dock inte, men vi kunde njuta av stugvärdens magnifika fotografier på dessa enorma bjässar. Och inte bara det. Han hade fotograferat en lodjursfamilj också.

Även om detta inte blev "den där fjällvandringen då vi såg myskoxe" så blev det "den där fjällvandringen då vi såg lappmes". Och det smäller nästan lika högt. :-)

Högt smällde också det faktum att stugvärden och hans fru kom in till oss och bjöd på våfflor!

Vi hade haft lite funderingar på hur vi skulle ta oss från Skedbrostugan till bilen. Senast vi var här fanns en ruskmarkerad led till Käringsjön och därifrån var det lätt att hitta till Käringsjövallen. Men denna markering fanns inte kvar. 

Dagen innan hade det kört en skoter fram och tillbaka mellan Käringsjön och Skedbro, så vi hoppades kunna följa spåren. Men... dels hade kommit nysnö under natten och dels blåste det upp ganska rejält.

Vi hittade inte tillstymmelse till skoterspår. Vi gjorde ett försök att bana egen väg, men snön var alldeles för mjuk. Vi förstod ganska snart att denna genväg skulle ta oss dubbelt så lång tid som att gå tillbaks i våra egna spår och åka över Rogen igen.

Det var rejält blåsigt och vi letade ständigt efter något som kunde ge oss lä. Vid det tillfälle fick det bli vindsäcken.

Våra skidor - Åsnes Rago vallningsfria - är fantastiska... utom vid nysnö runt nollan. Då är de helt hopplösa! Vi valde att gå till fots ungefär halva sträckan mellan Rogen och Käringsjövallen.

Jag var mycket imponerad av min Livskamrat den där dagen. Hon klarade det.

Är det någon som har tips på (baserat på egna erfarenheter) hur man ska behandla skidorna för att slippa dessa problem så hoppas jag att ni skriver en kommentar.

Positioneringen gäller Käringsjövallen.

Och med detta avslutar jag mitt trehundrade blogginlägg. :-)

Postat 2017-04-11 17:05 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Ringsbergsleden - södra delen. Placerad på karta

Snön ligger 2-3 dm djup och termometern visar -8. Meteorologerna har lovat en natt och tidig morgon med cirka 15 minusgrader.

Min förkylning med irriterande hosta som jag haft sedan Lucia har i stort sett gett med sig. Abstinensnivån är hög. Livskamraten har tagit ledigt mellan nyår och trettonhelgen för att vi tillsammans ska kunna göra något frilufsigt. Men vad händer? Hon ärver min sjuka och det kommer inte på fråga att hon ska övernatta i tvåsiffriga minusgrader.

Vid lunchtid igår - onsdag - skjutsade hon mig till Brevens bruk. Där börjar/slutar Ringsbergsleden. Jag är inte helt säker på vilka det är som sköter leden, men jag tror att det är den lokala hembygdsföreningen. Jag har vandrat denna södra del - mellan badplatserna i Brevens bruk och Kilsmo - som en dagstur för ett par somrar sedan när jag inventerade vindskydd. Denna gång tänkte jag alltså göra en vintertur med en övernattning.

Leden fortsätter ytterligare drygt en mil norrut, fram till motionsspåren vid Sandvad. Så långt trodde jag dock inte att jag skulle komma. Djup snö tar på krafterna och dagarna är fortfarande korta.

Eftersom även Livskamraten hade en längtan efter vinterlandskap, beslöt hon att följa med mig den första delen, fram till det första vindskyddet - Hunneberg. Klockan är lite över tolv när vi ger oss iväg.

Redan de första hundratalet meter sa mig att detta skulle bli ganska kämpigt. Min förra snöpulsvandring bjöd kanske delvis på större snödjup, men snön var lätt och porös. Här hade snön hunnit bli betydligt mer kompakt och då tar 2-3 dm emot.

Naturen är precis så där magiskt vinter-vacker som den kan vara ibland. Det var faktiskt en ren njutning att pulsa fram den första kilometern till vindskyddet i Hunneberg. Det ligger ganska vackert strax intill en fors med över 20 meters höjdskillnad. Så här vintertid är det dock tämligen stilla i forsen. 

Själva vindskyddet var förändrat sedan jag var här senast. Man har lagt nytt tak och samtidigt tagit bort det "altantak" som fanns tidigare. Detta är något som jag tyvärr sett ske på många vindskydd av denna modell. Det är ju betydligt enklare att bygga ett plant tak är ett med vinkel.

Däremot fanns där en del positiva förändringar också. Eldstaden med sittplatser framför vindskyddet var mycket komfortabel och det lilla vedförrådet var nybyggt och dessutom välfyllt. Suveränt!

Så här såg vindskyddet ut senast jag var där.

Efter en lunch tillsammans var det dags att vinka farväl till Livskamraten och fortsätta längs leden.

Skogen har väldigt olika karaktär. Stundtals är det högstammig granskog av närmast norrländsk karaktär och i nästa stund är skogen tät och risig, men vacker tack vare snön som fastnat på alla små kvistar. Det såg ut som ett grafiskt konstverk.

Efter bara några hundra meter ser jag denna skylt. Givetvis letar jag mig in.

Det första jag får syn på är något runt och översnöat. Jag trodde först att det var källan jag kommit fram till, men det visade sig att det dolde sig en eldstad med sittplatser runt. En liten bit ner i slänten ser jag en pinne med skylt.

Där berättas att det var en "klok gubbe" - Gustaf (Gösta) Andersson på Hunneberg - som upptäckt denna rikt flödande källa med sitt järnhaltiga vatten år 1835. Än idag träffas man här på trefaldighetsafton för att dricka.

Givetvis provsmakade jag: Gott!

Inte långt efter källan stötte jag på mitt första problem. Jag kom ut på ett hygge och inledningsvis fanns skyltar som den på bilden nedanför. Men snart stod jag inför ett vägval som inte var självklart.

Genom hygget löpte något som man möjligen skulle kunna benämna "stig", men snart upptäckte jag att en stolpe med orange markering stod en bra bit till höger om stigen. Strax bortom stolpen fanns ett plockepinn av omkullfallna träd. Jag gick fram till stolpen för att se om där fanns fler färgmarkeringar i närheten. Men icke.

Jag bestämde mig då för att följa "stigen" istället, men efter ett tag tyckte jag att den vred allt längre i fel riktning. Jag stod villrådig en stund innan jag återvände till den färgade stolpen och började klättra över omkullfallna träd i den riktning jag uppskattade skulle vara den rätta.

Plötsligt såg jag gamla färgmarkeringar med gul färg. Hmm?

Jag fortsätter och efter några hundra meter -precis när jag lämnar hygget - kommer en "stig" av liknande utseende som den förra och ansluter till "min" stig vid en liten bro över en bäck.

Jag antar att jag kommit till samma punkt om jag fortsatt att följa den något tydligare stigen.

Nu blir leden lätt att följa igen. Snart är jag framme vid Knipphammaren med sina gamla industriminnen i vacker miljö. Jag ägnar ganska lång tid till att leta efter strömstare som brukar finnas i denna miljö, men denna gång gick jag bet.

Inte långt efter Knipphammaren passerar  jag ytterligare en källa - även denna med gott vatten. Man är uppenbarligen inte överens om namnet på källan. Ute vid leden står denna skylt "Envalls källa", men inne vid själva källan säger skylten "Edvards källa". Skylt nummer två är uppsatt av skogsvårdsstyrelsen. Jag gissar att denna första skylt är uppsatt av hembygdföreningen och har därför - i mina ögon - större trovärdighet.

Plötsligt öppnar sig naturen och sjön Sottern kommer i blickfånget. Sjön är isbelagd 30-50 meter ut. Det är fortfarande molnigt. Snart ska det klarna upp och då kommer temperaturen att sjunka avsevärt.

Så dyker de upp, de magnifika tallarna som skvallrar om att jag snart är framme vid vindskyddet som är dagens mål.

Vindskyddet ligger verkligen fantastiskt vackert omgivet som det är av jättelika tallar.

Klockan är alldeles snart tre. Redan halv fyra hade det varit för mörkt för att vandra. Jag vet att i fortsättningen finns mängder med stigar och färgmärkningen längs leden är inte den bästa. Dessutom är jag ganska trött. Jag är nöjd med att vara framme. Pulsandet tar på krafterna.

Detta vindskydd är sig likt. Tyvärr gäller det också det obefintliga vedförrådet. Jag måste börja med att ge mig ut på vedjakt. 

Klockan halv fem var det riktigt, riktigt mörkt. Isen "pratade" allt mer ju kallare det blev. Det artade sig till att bli en fantastisk stjärnhimmel i natt.

Redan vid sextiden kröp jag ner i mina sovsäckar. Denna gång hade jag en ME vars komforttemp sägs vara -9 grader (vilket jag ifrågasätter. Som yttre säck hade jag en riktig relik. Vad sägs om detta:

Som tonåring var jag ett riktigt pop-snöre med mycket höga krav på hur mina kläder skulle se ut. Samtidigt var jag redan då mycket friluftsintresserad och sov gärna utomhus i smällkalla vintern. Detta ställde förstås höga krav på min utrustning.

Nu bar det sig inte bättre än att jag SAMTIDIGT "behövde" (läs: ville ha) en ny kostym av speciellt snitt och en ny sovsäck som pallade för -30. Jag intensivönskade mig båda sakerna, men min mor var mycket bestämd: Du får välja det ena!

Jag tror att ni kan gissa mitt val. Jag var 16 år och jag valde en dubbel dunsovsäck (tror den hette Caravan Arctic). Den har jag alltså kvar idag - 49 år senare . Och den fungerar! Jag använde den ena halvan som yttersäck denna natt.

Det visade sig att natten i vindskyddet vid Sottern blev - 20 grader och jag frös inte en sekund. Klädsel: tunnaste ullunderstället, strumpor och buff.

Morgonrodnad över Sottern

Strax före sju på morgonen började jag göra mig i ordning, laga frukost och packa. Sakta, sakta blev det ljusare. Naturen bjöd på en fantastisk morgonrodnad. Under natten hade sjön frusit till så att jag inte såg öppet vatten någonstans.

På morgontimmarna korsas min färdväg av mängder med djurspår. Det är spetsiga klövar och jag tänker först att här finns ovanligt mycket rådjur innan jag inser att det är vildsvin det handlar om.

Ganska snart kommer jag in i det nätverk av stigar som utgör traktens motionsspår och skidspår. Här är tyvärr ganska dåligt markerat var leden går. Jag får leta en hel del vid flera tillfällen. Det som gör vandringen lite besvärligare är att man gjort i ordning skidspår även på de stigar där leden drar fram. Jag vill ju inte gå i spåren så det blir än mer pulsande.

Jag har nu bestämt mig för att slutpunkten för denna vandring får bli Kilsmo, så jag ringer och beställer hämtning av Livskamraten.

Framme vid Kilsmo badplats (Solberga) tar jag en längre paus i det vindskydd som finns där. Det är inte ett ställe för övernattning - enbart rast. Jag äter en lätt lunch innan jag följer vägen de 2-3 kilometer som är kvar till Kilsmo samhälle.

Positioneringen gäller min övernattningsplats.

Postat 2017-01-08 11:33 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kilsbergen: En dold pärla... men var?

Kilsbergen är ett känt friluftsområde, men de flesta följer nog invanda leder. Bergslagsleden är förstås pulsådern, men här finns en hel del andra små leder i olika naturreservat. Trots att stignätet är ganska tätt så finns här ändå flera "oupptäckta" pärlor.

5 björnbär till den som kan tala om var jag varit idag.

Postat 2017-01-01 16:30 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 15 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar