Artiklar > Postleden: Från Silverleden till ...

Postleden: Från Silverleden till Bergslagsleden

Av: Håkan Friberg

ONSDAG 28 OKTOBER

Redan strax före halv sju på morgonen gick bussen från Örebro resecentrum. Inspirerad av Jesper här på Utsidan hade jag bestämt mig för att höstens tur skulle bli en eko-vandring. Buss ut och buss hem. Målet för bussresan var Hällefors. Vid friluftsanläggningen Hurtigtorpet börjar och slutar Silverleden, men från och med våren/sommaren 2016 ska även starten för den sedan länge planerade Postleden börja här. Och det är just Postleden jag tänker vandra de närmaste dagarna. Skyltar och färgmarkeringar är till största delen redan på plats, men vissa delar av den ursprungliga dragningen har man varit tvungna att ändra. Därför blev jag ombedd att ha med mig gps under hela turen. Den första milen och lite till har de båda lederna samma dragning, men en bit norr om Sävenfors går de skilda vägar. Men… jag ska inte gå händelserna i förväg.

 

Efter dryga timmens bussfärd kliver jag av vid Hällefors järnvägsstation. Jag letar mig fram genom samhället och strax före klockan åtta står jag vid Hurtigtorpet i Hällefors östra utkant. Platsen har anor från 1600-talet men är alltså nu en friluftsanläggning. Själva torpet är den låga byggnad till höger när man kommer bilvägen.

 

Himlen är lätt molnig och det är ganska rått när jag börjar min vandring. Precis innan hembygdsgården hittar jag första skylten – POSTLEDEN.

Det känns redan som om jag kommit ut ur samhället – jag går i blandskog på en fin stig. Kungsfågel, talgoxe, blåmes och nötväcka hörs från trädkronorna. En kort bit vandrar jag mellan några villor men när jag passerat järnvägen är jag definitivt ute ur Hällefors.

 

Efter järnvägen går jag på en grusväg några hundra meter innan leden svänger in i granskogen igen. Man tänker att det ska vara tyst så här på hösten, men det är det sannerligen inte. Sångsvanar trumpetar och hörs på långt håll, nötväckorna tjipprar högljutt i lövträden och korparna korpar på avstånd. Stigen går ut på ett hygge. Eftersom det är i slutet av oktober är jag glad att jag har en illröd tröja på mig.

 

Vackerfallet

När jag närmar mig Vackerfallet börjar de första solstrålarna leta sig ner genom granskogen. Här tar jag min första längre rast. Jag kokar kaffe, äter ett digestivekex och lite torkad mango. Vackerfallet gör skäl för namnet. Platsen arrenderas av Friluftsfrämjandet i Hällefors.

 

Stigen som leder ner mot Stora Per-Håksen är mycket tilltalande. Nere vid sjön ändrar den karaktär men är fortfarande mycket vacker där den slingrar genom den högstammiga skogen längs sjökanten. Utsikten över sjön som nästan ligger spegelblank – bara några små krusningar som gör speglingarna på andra sidan sjön än vackrare – är mycket intagande.

 Stora Per-Håksen

Sedan jag lämnat Per-Håksen leder stigen först genom fin, högstammig skog och sedan ut på ett gammalt hygge där barrskogen hunnit växa upp till en höjd av 2-4 meter. Även denna typ av natur har sina fördelar. Stigen löper fram i vackra slingor – en smal, fin stig. Här är mycket lättvandrat.

 

När jag sänker mig ner mot Käxtjärnen – sedan jag passerat gården Vinerhöjden – så gläds jag åt att det är höst. Jag ser så mycket mer och så mycket längre. Sjöns vatten glittrar inbjudande. Det hade inte synts vår eller sommar.

 

Jag sänker mig, men sedan jag passerat över en bäck bär det uppåt igen: Över ett hygge och förbi någon sorts foderbock för viltet.

Solen gassar nu och jag har en vacker utsikt söderut. Värmen gör att min röda tröja åker av.

Här uppe låg ett torp – Käxtjärn – som år 1623 togs upp av två söner till Hällefors allra förste kände innevånare: Simon vid Sången. Det var en av dessa söner som senare hittade silvret i Silvergruvan som ligger några få kilometer västerut.

Torpruinen

Jag passerar ett av många gruvhål i detta område. Det är resterna av de järngruvor som bröts ända fram till 1885. Störst djupet är hela 60 meter.

 

Snart nog slinker leden äntligen in i den skuggande granskogen igen. Jag passerar avstickaren ner till Sundsudden, där det finns ett vindskydd på en mycket vacker udde i Norr-Älgen, och fortsätter förbi det förfallna torpet Svanfallet.

Strax därefter hittar jag en solbelyst, mossbeklädd sten som lockar till lunchpaus. Det är absolut vindstilla och precis lagom varmt för en lunchrast.

 

Efter bara några minuters promenad passerar jag en hög tall med enormt mycket kottar under.

När jag står där och fotograferar kastar jag också en blick på kartan och upptäcker att ungefär en kilometer väster om mig finns ett berg med namnet Trillkotthöjden. Hur ska det då se ut där?

Efter lunchen går leden ömsom på fina stigar i skogen och ömsom på grusväg. Strax söder om Sävenfors passerar leden över Svartälven. Därefter följer den en grusväg som löper helt nära älvens östra sida. Vackert.

 

När man kommer in i Sävenfors finns en fin rastplats med bord och bänkar nere vid älven. Den utnyttjar jag. Givetvis tittar jag också in i hyttan. Det är i sanning ett mäktigt byggnadsverk.

Sävenfors har varit en stor industriort. Här har funnits ett skär- och valsverk, stålhammare för garvning, stålbrännugn med räckhammare, fyra knipphammare, såg med tre ramar och kantverk, träsliperi samt hytta. Idag finns här en fiskodling samt ett pensionat.

 

Lite drygt ett hundra meter längs leden, uppför den backiga grusvägen, finns en mycket fin vattenkälla där man får ta vatten trots att det ser ut att ligga på en tomt.

 

Efter ett tag lämnar leden grusvägen och leder mig genom trevlig blandskog. Solen börjar stå lite lågt och kastar enstaka strålknippen ända ner hit till mig.

 

Forshuvud - inte så mycket fors, men vackert.

Vid Forshuvudet passerar jag älven på nytt. På landsvägen precis på andra sidan älven delar sig Silverleden och Postleden. Silverleden svänger söderut medan Postleden svänger norrut. Dags att stå på egna ben.

 

Leden går parallellt med vägen – 4 meter ifrån. Jag väljer att gå på själva vägen istället. Strax innan Bergslagsgården svänger den in på en gammal järnvägsbank innan den leder förbi Bergslagsgården och över älven.

En knapp kilometer senare lämnar leden landsvägen och ger sig upp i skogen längs en gammal vacker körväg. I början är den rejält kuperad, men det lugnar snart ner sig.

VARNING! För vad?

 

Leden löper vidare, men jag har bestämt mig för att övernatta vid Lilla Sandsjön, så jag gör en liten avstickare. Precis där jag viker av finns märkligt nog ett dass i skogen. Här borde sättas upp skyltar om att det finns vindskydd och en eldpallkoja i närheten.

Eldpallkojan vid Lilla Sandsjön.

Jag väljer inte eldpallkojan. Den är för mörk. Vindskyddet vid norra stranden är mer ett rastskydd, men jag vet att en bit ner längs västra stranden finns ett vindskydd med bänkar, breda nog för att sova på.

Rastskyddet på östra sidan av sjön skymtar.

Och som jag sover!

 

 

 

TORSDAG 29 OKTOBER

 

När jag vaknar klockan fyra känner jag mig klarvaken. Jag tänder pannlampan och ser då att det faller ett mycket lätt snöfall utanför öppningen. Snön smälter så fort den nuddar marken.

Jag slumrar till och från, men klockan sex bestämmer jag mig för att nu är det dags. Jag kommer iväg en och en halv timme senare i en blandning av dimma och lätt duggregn som dock upphör efter en knapp timme.

 

Sedan jag kommit tillbaka till leden följer jag en lättvandrad körväg, bitvis längs en kraftledningsgata. När man kommer till Karlsdal går leden rakt över vägen och in i en mycket häftig gammal bruksmiljö.

Här finns resterna av flera gamla byggnader och en underbar bro – kraftig men nergången - över vattnet.

På andra sidan bron finns grundmuren till en mycket stor byggnad. Två stora källarvalv både lockar och avskräcker. Denna plats vill jag veta mer om.

 

Efter Karlsdal stiger det rejält i två omgångar och ovanför den andra höjningen har man en mycket vacker utsikt om man vänder sig om.

Jag passerar något hygge men kommer snart in i väldigt vacker skog. Det känns som vildmark.

Jag skrämmer upp en tjäder och jag ser mycket stora älgspår. Dessutom ser jag vargspår - färska och tydliga.

Jag passerar så osannolikt många vackra, mossbelupna stenblock som lockar mig att stanna och drömma. De är sagolika.

 

Drygt två kilometer efter Karlsdal passerar den gamla postvägen resterna av torp och fäbodar uppe på Fäbohöjden. Här finns ruiner av flera byggnader. 

Vad är detta?

Bland dessa finns också en nyare konstruktion av rundstockar. Den är för tung för att jag ska kunna rubba den. Jag undrar verkligen vad den har för funktion?

Strax efter Fäbohöjden passerar jag ett stort antal stenhögar. Ruiner? Odlingsrösen? Bland alla dessa stenhögar finns också några riktigt rejäla myrstackar.

 

Nu bär det nerför. Terrängen vid sidan av leden är storklippig. En känsla av Skärmarboda infinner sig, fast i mycket mindre format. Naturen är mycket tilltalande. Även själva stigen – körvägen – är fantastiskt vacker.

Precis nedanför backarna går leden på några spänger över blötmarker. Här vimlar det av tranbär.

 

Jag passerar en grusväg och fortsätter in i ett skogsparti med mängder av hänglav på några granar.

Strax efteråt kommer jag ut på en grusväg som jag ska följa några kilometer. Ett gäng stjärtmesar stannar till ett kort tag och tittar på mig innan de fortsätter längre in i skogen. I nästan samma stund flyger tio sångsvanar högljutt förbi. Plötsligt hör jag några skott på avstånd, så nu åker den röda tröjan fram igen. 

 

Efter cirka tre kilometer på grusvägen kommer jag fram till en vändplan. En stig leder vidare in i skogen, ner mot sjön Vithavet som jag skymtar mellan trädstammarna. Det är med stor nyfikenhet jag närmar mig. Här ska finnas ett nybyggt vindskydd – ett av få i länet som jag ännu inte besökt.

 

Vindskyddet är byggt av halvtimmer och har brädgolv. Taket är klätt med tjärpapp. Utanför finns en eldstad i plåt samt ett grillgaller modell fotskrapa. Här finns vedförråd med yxa och huggkubb. En bit bort finns ett dass. Miljön är bästa tänkbara. Vacker tallskog med en liten udde som sticker ut i sjön strax intill. Just nu passar det inte med en övernattning här, men det kommer, var så säkra. Jag passar i varje fall på att ta lunchpaus här för att få njuta av platsen lite längre.

 

Leden fortsätter sedan precis längs sjöns strand. Här finns nästan inte ens en stig – så ny är den – utan man får följa färgmarkeringarna. Efter en mycket vacker kilometer gör leden en nittiograderssväng och leder upp på en skogsväg som jag nu ska följa en dryg kilometer.

 

Efter bara ett hundratal meter längs denna skogsväg passerar jag en bäck. Direkt efter den ser jag något nere i diket till vänster. Jag kan för mitt liv inte begripa vad det är.

Ett betongfundament – uppskattningsvis 2 x 3 meter. I ena änden en järn ränna som börjar i luften och leder fram till en fördjupning i betongblocket – fortfarande i luften. Fördjupningen har en träram runt om. Under denna träram finns en ränna i betongfundamentet som leder vidare rakt ut mot och fram till bäcken.

Vad har runnit här?

 

Jag följer vägen och har ett gammalt hygge med låga granar blandat med höga lövträd på höger sidan och rejäl granskog på vänster sida med vackra mossor, gamla stubbar och mycket bärris.

Vägen leder längs kanten på Ställbergsmossens naturreservat. Efter några hundra meter viker leden av 90 grader in i skogen, österut, längs en nästan osynlig stig. Den ska leda mig fram till Nordsjön.

Norra änden av Nordsjön var makalöst betagande. Sandstrand och sandbotten hade lockat till bad om temperaturen varit angenämare. Detta är ett perfekt ställe för ett vindskydd.

Skogen är vacker, växtligheten är höstvacker, stranden är vacker och sjön är vacker. Dessutom sitter här två tofsmesar och vaktar mig. Hit kommer jag att återvända.

 

Strax efter att jag lämnat Nordsjön – jag ser den fortfarande när jag vänder mig om – kommer jag fram till den del av Ställbergsmossen som brändes i juli 2015.

Jag minns att jag läste om detta i lokaltidningen och jag såg även en del om det på facebook. Här har man satt upp en varningsskylt om att man enbart ska vandra på leden eftersom träd kan ramla ljudlöst. Området närmast stigen är säkrat. Det känns nästan lite kusligt att vandra genom dessa brända områden.

När jag kommer ut ur brandområdet förändras känslan högst påtagligt. Här är lite av en Bauerskog med granar och tallar, torrakor och höstfärgade myrar.

Leden är nygjord och bitvis svår att följa. Vid något ställe gör den en mycket skarp sväng. Där är det lätt att börja irra.

Sedan jag lämnat reservatet bär det uppför till ett gammalt torpområde som heter Ställberg. Här hittar jag bland annat tre gamla sängar och en mjölkkanna.

 

Lite senare kommer jag in i Kaljoxadalens naturreservat. Här känner jag mig som hemma även om jag inte varit i just detta hörn tidigare. Strax därefter passerar jag ytterligare en torpmiljö – Stångbygget - dock utan andra tydliga lämningar än en gammal mur. Det syns tydligt att det är gammal hävdad mark jag vandrar genom.

Leden är här bitvis dåligt färgmarkerad. Det är extra lurigt eftersom här ännu inte finns några tydliga stigar. Mer än en gång är jag tvungen att återvända till senaste färgmarkeringen för att leta efter nästa och mer än en gång så ser jag faktiskt inte nästa färgmarkering förrän jag gissat mig fram en bit.

 

Nu blir naturen snabbt dramatisk. Jag går på skrå med hög bergssida till höger och ganska branta stup till vänster.

Tidvis är utsikten hänförande. Strax efter klockan två är jag framme vid Petter-Nilsberget. Vackert!

Att rasta på denna plats är självklart. Jag har gott om tid. Det är bara två eller tre kilometer ner till Dansarbacken där jag ska sova i natt.

Under nedfärden ser jag mängder med granar som ser riktigt sjuka ut. De har stora svarta skador som ser ut att vätska sig.

Nere vid Dansarbacken saknas tyvärr skyltar som pekar ut var vindskyddet är placerat och här finns heller ingen information om vattenkällan som finns en kort bit efter stigen mot Märrjärvi.

 

Redan klockan fem kryper jag ner i sovsäcken. Jag ligger och läser några timmar, men somnar tidigt.

 

 

 

FREDAG 30 OKTOBER

Strax före klockan fem på morgonen är jag klarvaken. Det är någon enstaka plusgrad, mulet, mörkt och… tyst…

Fem i sju kommer jag iväg.

Jag väljer att gå förbi ladan och sedan över den vackra bron.

Stigen följer Nittälven motströms en bit innan den viker av österut. Denna natur är mycket välkänd för mig och jag fascineras lika mycket varje gång.

Speciellt när man går så här tidigt en höstmorgon gnistrar det om de mängder av busklav som bäddar in tallar och stenblock. Två korpar skrattar på avstånd – en ljus i rösten och den andra mörkare.

 

Vid stigskälet en bit in viker Postleden av norrut, mot Märrjärvi. Den går ömsom över vackert höstfärgade myrar och ömsom på smala men tydliga stigar genom vacker tallskog.

Det är lite magi när man kommer fram till Märrjärvi. Sjön är i det närmaste cirkelrund och vindskyddet på andra sidan speglar sig i vattnet.

Man anar vindskyddet på andra sidan...

Det enda som saknas för att kalla miljön för sagolik är att också John Bauers prinsessa sitter på andra sidan sjön och speglar sig i den mörka, stilla vattenytan.

 

Jag har tidigare graderat detta vindskydd som ett rastskydd, men kanske ska det uppgraderas till möjligt att övernatta i. Här finns nämligen flera breda plankor som man kan lägga i vindskyddet och på så sätt bygga sig ett golv. Det vore synd om dessa plankor skulle sågas upp till ved. Vedförrådet är förresten föredömligt välfyllt.

Tyvärr hittar jag en del skräp runt eldstaden. Borta nu, förstås.

Ja hade fått ett litet uppdrag inför min vandring på Postleden: Ta med dig gps så att vi kan få ett exakt spår. Gps:n dog vid Märrjärvi och jag hade inga reservbatterier…

 

När man lämnat Märrjärvi kommer man snart ut på en av alla de fantastiskt vackra och lättvandrade skogsvägar som finns i dessa trakter. Ofta brukar jag längta bort från vägar när jag vandrar, men inte när de ser ut så här.

Vägen slutar i ett T-vägskäl och nu försvinner leden upp i skogen – bitvis brant uppför - genom marker där jag aldrig vandrat tidigare. Stigen är bitvis mycket otydlig – nygjord – så man får ha ögon på jakt efter orange.

Jag kommer så småningom ut på en övervuxen skogsväg som leder fram till en vändplan. Hundra meter senare svänger leden in på en ganska tydlig stig. Jag närmar mig Genstigsbrännans naturreservat.

Väl där inne slingrar sig stigen likt en serpentin runt fallna träd och stora stenblock. Spännande bergslagsnatur.

Leden följer den stig som går runt Genstigstjärnen. Den är inte cirkelrund, men i övrigt påminner den mycket om Märrjärvi i sin trolskhet.

 

På andra sida Genstigstjärnen bär det mycket brant uppför. Längre fram lämnar leden stigen runt naturreservatet och svänger österut. Strax möter en skogsväg, men efter bara något hundratal meter svänger det österut igen, ner till Djuptjärnen.

Leden rundar tjärnens nordsida och klättrar sedan brant uppåt igen. En bit upp i branten möts jag av en porlande bäck. Beslutet att stanna till en stund är lättfattat. Nästa gång jag vandrar här kommer jag dock inte att vila på just denna plats. Bara något tiotal meter längre fram möter nämligen ytterligare en bäck med en än mer inbjudande omgivning.

 

Strax ovanför höjningarna efter Djuptjärn gör leden plötsligt en skarp vänstersväng utan att detta är tydligt markerat.

Leden går fram till Andtjärn, en fiskesjö med ett trevligt vindskydd.

Märkligt nog går inte leden fram till skyddet utan svänger av österut strax innan. Även här är det dåligt markerat. Femtio meter innan vindskyddet finns en tydlig orange markering. Därefter… inget. Jo, när jag tittar mycket noga, snett in till vänster, så ser jag långt bort bland snåren ytterligare en markering. Här behövs en pil!

Jag går förstås fram till vindskyddet och ut på bryggan. Medan jag står här och njuter av utsikten över sjön, plogar ett trettiotal sångsvanar tvärs över Andtjärn.

 

Leden passerar en skogsväg, går genom ett skogsparti och sedan ut på en gammal körväg som leder norrut. Efter några hundra meter viker leden av rakt till höger – österut – upp på en liten ås och sedan börjar nedfarten mot Ljustjärnen som ligger djupt nere i Ljustjärnsskogens naturreservat. Stigen sickar och sackar i branten ner mot sjön. Bitvis går den på stenar som i varje fall så här på hösten är mycket hala. Försiktigt!

Strax innan jag är framme vid vindskyddet stöter jag på en liten skogsväg som leden följer. Man får se upp så att man inte missar avstickaren till skyddet.

I vanliga fall är detta en mycket trevlig plats, men denna gång var här fruktansvärt skräpigt. Det tog mig minst en halvtimme att städa upp någorlunda. Dessutom kände jag mig tvungen att återvända till Andtjärn, för där fanns sopsäckar uppsatta eftersom det är en fiskesjö.

Film 1

Film 2

 

Här vid Ljustjärnen borde vandringen ha slutat. Resten av turen är – i det närmaste – inget annat än en transportsträcka. En mycket lång transportsträcka.

 

Efter att ha lämnat den lilla sjön går leden först på en skogsväg, men efter ett par hundra meter svänger den av på en gammal körväg. Den leder upp mot bebyggelse, men viker av innan man är framme. Här är snårigt och här skulle behöva röjas. Så här på hösten går det väl an, men här måste vara svårt att se på sommaren. Mellan två gårdar slinker leden upp på en grusväg som jag följer åt sydost. Sedan jag passerat Trilltorpet upphör färgmarkeringarna en lång stund. Faktiskt så lång stund att jag börjar fundera på att återvända för att se om jag missat någon avfart.

Vid nästa vägskäl finns färgmarkeringarna igen. Varför detta stora glapp?

 

Efter en knapp kilometer rakt söderut på grusvägen kommer jag till ett vägskäl som jag känner väl igen.

Nu är jag framme vid ”stora” vägen till Kopparberg. Den ska jag följa. Tråkigt. Det roligaste som händer på en lång stund är spillkråkan som gapskrattar en stund. Tråkigt är däremot att flera ledstolpar har ryckts upp och ligger slängda i skogen eller i diket.

 

Sedan jag passerat den vackra gården Fallet slinker leden äntligen av grusvägen igen. Och faktiskt hittar jag åter något som är värt att fotografera! Jag vandrar över en liten bäck och tycker att där finns ovanligt mycket sten runt om. När jag går ner för att titta på vattenflödet upptäcker jag att bron är av mycket gammalt snitt, gjord av stenar som kilats mot varandra av sin egen tyngd.

Det är en riktigt gammal väg jag går på.

Alldeles efter bron stöter jag på ruinen av ett gammalt hus, resterna av stenmurar och bara lite längre bort en spännande jordkällare.

Efter en kort bit på stora vägen viker leden av på andra sidan. Det verkar vara fortsättningen på den gamla väg jag gick på nyss.

 

Mitt ute på ett hygge upphör färgmarkeringarna helt! Här finns en mycket otydlig stig som verkar gå åt rätt håll. Jag kommer så småningom ut på en vändplan och väljer att följa vägen. Efter 200 meter återkommer markeringarna!

 

Jag går förbi några bostadshus och kommer sedan ut på stora vägen vid Skäret.

Denna lilla plats har blivit berömd tack vare detta - något jag gärna gör reklam för.

 

Nu blir det asfalterat ett par kilometer. Precis innan jag kommer fram till Bergslagsleden svänger Postleden in till vänster, förmodligen för att komma lite närmare det vindskydd som ligger vid Olofsjön. Just där Postleden mynnar på Bergslagsleden finns en informationsskylt – om Postleden – än så länge utan information.

Här slutar/börjar uppenbarligen leden. Jag väljer nu att följa Bergslagsleden åt sydost och inte mot vindskyddet. Efter ett par kilometer lämnar jag även denna led och letar mig norrut mot Kopparbergs centrum och järnvägsstationen.

 

Klockan 16.23 går bussen. 18.00 är jag tillbaka på resecentrum i Örebro.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-11-09 11:30   xtrem
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet och fina bilder, jag och min bror så skylten om Postleden när vi gick Silverleden senast och vi undrade vad det var för led. Nu kom svaret och självklart så skall även denna vandras, men det får nog vänta ett tag tills den är helt färdig, välmarkerad och med pilar m.m.
 
Svar 2015-11-09 18:33   Håkan Friberg
Tack för berömmet!
Ja, gillar man bergslagsnatur så är Postleden given. Jag skulle mycket gärna göra någon sorts kombo av Postleden och Silverleden och räkna en knapp vecka i lugnt tempo.
 
2015-11-09 11:48   äventyrssugen
Tack för att du delar med dig. Det verkade finast runt Märrjärvi men hela sträckan känns väldigt mycket bergslagen. Funderade på stockkonstrunktionen på marken, var det inte ett lock som täckte någon form av hål? Betongkonstruktionen däremot vete katten vad det var.
 
Svar 2015-11-09 18:38   Håkan Friberg
Väl bekomme!
Just trakten runt Märrjärvi och Nittälven har på senare år blivit som ett andra hem för mig. Hela Kaljoxadalens naturreservat bjuder på ett flertal möjligheter att göra olika vägval.
Jag gissade också att det var någon sorts lock, men hur jag än försökte rubba den eller kika in under den så lyckades jag inte med varken det ena eller andra.Dock hittade jag en brunn i samma område - utan lock.
När det gäller betongen så funderade jag om det möjligen kunde vara någon modernare variant av en tjärdal? Mycket konstig placering i så fall.
 
2015-11-09 13:36   Jörgen Fjaderlatt.se
Kul läsning och fina bilder. Jag har själv en klockarkärlek för gamla boplatser där man kan slå sig ned och fundera över att människor här levde sina liv en gång. Precis som jag nu lever mitt :-)
 
Svar 2015-11-09 18:40   Håkan Friberg
Tack!
Då har vi uppenbarligen åtminstone en sak gemensamt. :-)
 
2015-11-09 19:24   OBD
Betygsätt gärna: 5
Du kan konsten Håkan! Konsten att med ord och bild göra både natur och historia levande på ett fantastiskt sätt. Och det tycks finnas mycket av både natur och historia i Bergslagen.
Tack ska du ha!
 
Svar 2015-11-09 20:00   Håkan Friberg
Tack själv, Bertil. Du kan konsten att få en amtörskribent att känna sig proffsig. :-) Dessuto har du gjort en synnerligen träffande sammanfattning av bergslagsnaturen.
 
2015-11-09 23:09   Örnsätrarn
Tack för den informativa berättelse om Postleden. Jag har stött på den på några ställen när jag vandrat i naturreservaten som den passerar. I våras gick min kamrat Svante och jag rundslingan i Genstigsbrännan och hade svårt att hitta fram då stigen var osynlig och märkningen var mycket gles, bla i närheten av Djuptjärnen du skriver om. På Länsstyrelsens informationsblad går rundslingan ca 150 m från tjärnen, men i verkligheten går den alldeles intill.
Vi gick rundslingan motsols och öster om Genstigstjärnen delades stigen i två, båda märkta med röda ringar. Ingen pil eller information visade vilken stig som var rundslingan och på kartan fanns bara en stig. Vilken skulle vi ta? Vi fick senare veta av Thyra och Bengt Lundell (http://www.stalldalensnaturstudieklubb.com/) att stigen västerut tillhörde den blivande Postleden.
Tack också för att du städade vid Ljustjärnen. Min kompis Svante och jag vandrade runt sjön så sent som för bara två dagar sedan. Skönt att slippa se skräpet. Vi konstaterade dock att det inte fanns någon ved, ingen yxa och ingen såg. Det kan vara förödande i ett naturreservat och här var det några som hade fällt en av de stora torrfurorna vid sidan av vindskyddet och tagit ved från toppen. Stubben var onödigt hög och saknade fällhugg så det var gjort av amatörer(vandaler).
Synd att batterierna till din gps tog slut. Jag följde din vandring på lantmäteriets kartor, men det blev svårt att följa den då Postleden lämnade Silverleden. Ett gps-spår hade varit bra att ha tills dess att leden finns utlagd på kartan. Lägger du ut den bit du har?
 
Svar 2015-11-10 19:10   Håkan Friberg
Tack för en fantastiskt innehållsrik kommentar och tack för länken. Intressant!
Jag lade också märke till den fällda torrakan. Allt skräpet "dolde" den när jaf skrev min text.
När det gäller gps-spåret... Jag har den i min gps, men måste erkänna att jag inte har en aning om hur jag ska göra... Teknikskraj är bara förnamnet...
 
2015-11-10 06:35   hassex
Oj vad fint ser ut att vara en heldel körvägar. Man borde kunna cykla bitar av leden skulle vara kul att cykla Hellefors-Kopparberg. Något att fundera över
 
Svar 2015-11-10 19:05   Håkan Friberg
Hej Hans och tack för din kommentar. Jag har precis samma tanke som du. Att planera en cykelfärd längs dessa underbara vägar skulle vara jättekul. Det finns en hel del kulturhistoriska sevärdheter - större eller mindre - som skulle kunna ingå i en sådan tur.
 
2015-11-10 10:15   thegedd
Betygsätt gärna: 5
En ren njutning att ta del av detta, inspirerande text och fina lockande bilder. Ser verkligen fram emot att vandra denna led, detta får bli när leden är helt klar. Tråkigt med allt skräp där...
 
Svar 2015-11-10 19:06   Håkan Friberg
Ha-ha! Jag kunde väl tänka mig att detta skulle locka dig.
Tack för din kommentar.
 
2015-11-11 18:10   Skogstoka
Betygsätt gärna: 5
Tack för en levande beskrivning och fina bilder! Du ger inspiration till vandringsäventyr. Dessutom är det så himla bra att du plockar upp skräp men så synd att det ska behövas. Uttrycket "leave nothing but footprints" borde anammas av fler.
 
Svar 2015-11-11 19:06   Håkan Friberg
Tack för en trevlig kommentar. Jag brukar inte slå mig för bröstet för att jag tar med skräp, men den här gången var det sådana mängder och dessutom i ett naturreservat...
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in