Bloggar > Fowwes blogg > Färdvägen på fjället - ...

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Färdvägen på fjället - Präststigen (1)

Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare går delvis i ett av Sveriges mest avlägsna fjällområden. Stigen (som inte är synlig annat än som ett och annat röse) användes bland annat av prästerna på 1700- och 1800-talen för att färdas till och från Alkavare kapell. Men säkerligen är den en uråldrig samisk vandringsled. Förra året försökte jag följa stigen en del av sträckan och detta år ville jag göra en grundligare undersökning. Kommentarer till foton och kartor står under respektive bild.

Alkavare kapell – Vássjájávrátja

Det mest logiska vore väl att börja i Kvikkjokk och gå norrut, men eftersom jag och min vandringskompis Diana började vid kapellet och gick söderut så får det bli en redogörelse för den riktningen.

Lägerpyssel vid Alkavare kapell. Dianas kängor hade hotat ge upp redan vid vadet vid Påreksjöarna den andra vandringsdagen, fem dagar tidigare. Då upptäckte hon att svetsen runt sulorna hade lossnat på bägge kängorna. Materialet mellan sulan och skon var i sönderfall och sulorna höll på att ramla av. Vi lagade provisoriskt med ett tunt snöre som jag lyckligtvis hade fått med mig i packningen. Sedan gick vi resten av den andra dagen fram till Sähkokjokk för att se om lagningen skulle hålla. Vi var beredda på att återvända till Kvikkjokk om det skulle bli problem.

Lagningen höll och förbättrades efterhand som sulorna sprack mer och mer och hotade att gå sönder. Vi fick stanna flera gånger varje dag och spänna om snörena när de gled ur sina positioner. Det är snarast ett mirakel att de höll i den tuffa terrängen i bland annat Luohttoláhko, Sarvesvágge och Niejdariehpvágge. Sammanlagt höll lagningen i mellan 11 och 12 mil fjällterräng och vi kunde genomföra hela den tur vi hade planerat. Det var naturligtvis en beundransvärd prestation av Diana att ta sig fram med dessa halvtrasiga skor hela vägen.

Den forskningsuppgift jag som glad amatörarkeolog (eller vad man nu ska kalla det) påtagit mig var att försöka följa Präststigens sträckning. Detta innebar att vi hela tiden fick studera landskapet framför oss och försöka gissa vilket som var den bästa vägen. Samtidigt ville vi hitta alla stigar, landmärken och rösen som kunde finnas. Det var en spännande uppgift. Skulle vi finna något överhuvudtaget?

Jag hade dock en smula vägledning, inte minst från  Axel Hambergs artikel Alkavare Lappkapell. En kulturbild. som publicerades i STF:s årsskrift 1926. Han skrev där att färdvägen till kapellet tycktes vara identisk med den stig som finns utritad på den gamla Generalstabskartan från 1890. Detta var ju också mycket sannolikt, varför välja en annan väg när det fanns en gammal stig som var väl beprövad? Således hade jag inte bara den moderna fjällkartan till hjälp utan även den gamla. Faktum är att vi navigerade betydligt mer utifrån den. Den är visserligen inte särskilt exakt vad gäller berg och sluttningar, men sjöar och andra vattendrag stämmer någorlunda.

Det första röset

Fram till Rissájåhkå var det inga konstigheter att välja väg. Från båtplatsen handlade det om närmaste väg till vattendraget Alep Sarvesjåhkå och att följa utmed det fram till mötet med Rissájåhkå. Den sista kilometern följde vi en stig utmed västra stranden av Alep Sarvesjåhkå. På den gamla kartan kallas vattendraget Sarvesjokk och kartans utritade stig var med största sannolikhet den vi gick på. Vid jokkmötet fanns ett lämpligt vadställe där vattnet bredde ut sig och blev grunt. Här tog vi oss enkelt över utan att ta av oss kängorna. Efter vadet fortsatte den stig som börjat före vadet. Att det fanns en stig bedömde jag om positivt. Stigar uppkommer knappast på kort tid i ödemarker som denna, så här kan djur – och förmodligen också människor – ha färdats under hundratals år. Frågan var om vi också skulle kunna hitta rösen.

Efter någon kilometer försvann stigen och vi kunde inte upptäcka den någonstans. Nu blev det till att gissa hur vi skulle gå.

En bit framför oss till vänster fanns ett stenblock som avtecknade sig mot landskapet bakom (kullen är Tjågnårisvárásj). Med den kurs vi hade skulle vi ha passerat väster om det med hundra eller tvåhundra meter om vi inte hade upptäckt det. Toppen av stenen såg lite konstig ut, med en spets som stack upp. Jag fotograferade det för säkerhets skull och vi gick fram till det. Det var ett röse! Nu började det bli spännande.

Detta röse har jag kallat Pr01. Vattendraget i bakgrunden är Alep Sarvesjåhkå (jag tror att det är efter sammanflödet med Tjågnårisjåhkå).

Röset Pr01 fotograferat från en annan sida. En viktig sak var att försöka få en uppfattning av rösenas ålder. Jag hade inga stora kunskaper om detta när jag gav mig iväg, så efter hemkomsten har jag ägnat en hel del tid åt att leta fram fakta om lavar i böcker och artiklar. Jag har ännu inte lyckats få kontakt med en expert på lavar, så mina slutsatser är nog ganska amatörmässiga.

Pr01 var delvis bevuxet med en rödaktig lav som fanns både på själva röset och på stenblocket som röset stod på. Jag vet inte vad för slags lav det var och inte heller hur snabbtväxande den är. Pr01 har jag därför svårt att bedöma åldern på.

Mellan rösena Pr01 och Pr02 passerade vi renvaktarstugan väster om Sarvesvágge. En fin vy in mot de dramatiska sarekbergen. Några dagar tidigare hade vi passerat därinne på väg upp till Niejdariehpvágge.

Problemen med åldersbestämning

Att studera beväxningen av lavar är ett av de få sätt som finns att bestämma åldern på vissa ytor. Resultaten kan tillämpas vid bland annat studier av glaciärers avsmältning. Man studerar då lavarna som växer på stenar som tidigare täckts av isen. En av de lavar man använder sig av är den gröna kartlaven som är vanlig i fjällen. Bålen (en individs "kropp") breder ut sig med en hastighet av ca 0,1 mm/år (diametern). Således är en kartlav som är 1 cm i diameter ca 100 år gammal. Att hitta individer som är mer än 1000 år gamla lär inte vara särskilt svårt om man letar lite!

Foto av Pr08. De undre stenarna är bevuxna med kartlav där man kan finna individer som är 1 eller 2 cm i diameter. Således är dessa lav-individer upp till ca 200 år gamla. Men då uppkommer en fråga: Kan dessa stenar ha blivit bevuxna redan före röset byggdes? I så fall är ju röset betydligt yngre än själva laven. Här är de bevuxna stenarna alltså inte till någon större hjälp, åtminstone inte om man betraktar röset enbart från denna vinkel.

Man ser också att de övre stenarna knappt har någon kartlav alls. Nyplockade stenar saknar lav på de ytor som exempelvis har legat mot marken, och avsaknaden av lav på en sten kan vara ett tecken på att denna sten lagts på röset senare.

Pr08 sett från ett annat håll. Härifrån ser röset betydligt äldre ut än på föregående foto.  Flera stenar har ytor som exponerats på ett liknande sätt för temperatur, vind, snö, sol, osv. Den gröna kartlaven på dessa stenars ytor liknar varandra, vilket tyder på att laven (helt eller delvis) uppkommit efter att röset byggdes. Här syns även en svart lav som spritt sig på flera stenar. Detta talar i samma riktning och tyder på att röset trots allt är relativt gammalt.

Lägg märke till att de tre översta stenarna på Pr08 har liten eller ingen beväxning med den svarta laven. Detta kan alltså tyda på att dessa stenar lagts på senare. Men det behöver inte vara så, det kan istället bero på att den mörka laven sprider sig från sten till sten och inte har hunnit så långt. Denna lav bör vara en liknande art som växte på Pr02 (se nedan) och den tar i så fall närmare 50 år på sig för att bli någorlunda synlig på en stenyta (om jag förstått en vetenskaplig artikel rätt). Så röset är sannolikt äldre än så. Men åldersbestämningen av detta röse känns komplicerad och det hade varit intressant att höra vad en expert anser.

Det andra röset

Förutom att det andra röset var roligt att hitta så har det varit mycket givande att studera det i efterhand. För det första är konstruktionen intressant, med flera flata stenar som är lutade på det stora klippblocket. Den längsta stenen bildar en spets som gör att röset sticker upp en bit från blocket och blir synligt på ganska långt håll. De mindre stenarna fungerar som stöd åt den längsta stenen och håller den upprest och på plats. Det andra som är intressant med denna sten är lavbeväxningen.

Röset Pr02. Vi ser ett antal olika lavar, bland annat en gulorange lav som spridit sig både på blocket och två av stenarna i röset. Vi ser också den gröna kartlaven. Men i detta fall är det svårt att avgöra om kartlaven kommit på stenarna efter att röset byggdes eller före. Man får titta på andra detaljer, vilket fotona nedan visar.

Detalj av föregående foto. Stenarna är delvis täckta av en svart lav som (vad jag kunnat finna ut) är en art av Umbilicaria (möjligen Umbilicaria rigida, "kol-lav"). Denna är långsammare än kartlaven när det gäller att kolonisera stenar, men konkurrerar ut kartlaven (vilket man kan se på den högra stenen, där bara rester av kartlaven syns). Den högra stenens rektangulära stenyta är till nästan 100% täckt av den svarta laven, vilket tyder på att beväxningen pågått länge. Även kanterna på de två andra stenarna har stora partier av den svarta laven. Även om någon av stenarna (då tänker jag främst på den högra) kan ha haft något av den svarta laven innan den lades till röset anser jag det osannolikt att alla tre haft det på just dessa ytor.

Pr02 från andra hållet. Även från detta håll har de tre lutande stenarnas ytor en likartad beväxning av den svarta laven, vilket indikerar att alla stenarna stått länge tillsammans i denna position. Här syns även att den orangea laven helt säkert har spridit sig efter att röset byggdes, men jag vet tyvärr inte hur pass snabbt detta sker. Trots vissa osäkerhetsfaktorer pekar alltså en rad iakttagelser på att detta är ett mycket gammalt röse. Jag skulle inte bli förvånad om det är 200-300 år gammalt, men för en säker bedömning behöver man förstås en expert.

Ett tilltalande landskap

På den nya fjällkartan är gränsen mellan nationalparkerna Sarek och Padjelanta utritad med en tjock grön linje. Linjen följer (från norr till söder) vattendragen Alep Sarvesjåhkå, Tjågnårisjåhkå och Vássjájåhkå. När man jämför med den gamla Generalstabskartan (se karta nedan i denna artikel) ser man att Präststigen går strax väster om denna gräns, för att korsa den en bit söder om mynningen av Njoatsosvágge och sätta kurs mot sjön Vássjájávrátja (kallas Vassja på gamla kartan). Med detta i minne tog Diana och jag oss framåt i den vackra padjelantanaturen.

Att vandra denna sträcka utmed nationalparksgränsen tyckte jag var ljuvligt. Terrängen är lätt att gå i om man väljer rätt väg och undviker kullarna längre upp på sluttningen åt väster. Men för Diana var det för flackt. Hon sa att hon gillade de stora bergen i Sarek bättre.

Pr04. En flat sten som är inkilad mellan stenar. Stenarna låg på en liten ås som gjorde att detta röse var synligt på ganska långt håll. Fotot taget åt norr, dvs från det håll vi kom. (Om någon undrar vart Pr03 tog vägen så var det en stående, flat sten i marken som jag bedömer var naturlig.)

Åsen med Pr04 i bakgrunden (fotot taget mot norr). När man ser stenarna i förgrunden kan man undra om det har funnits ett röse här. Kan den kantiga, liggande stenen för länge sedan ha stått fastkilad med hjälp av stenarna bredvid?

Passage av nationalparksgränsen

Vi närmade oss nu renstängslet och det började samtidigt bli kväll. Innan renstängslet fann vi ett stenblock med en ljus sten placerad ovanpå. Diana tyckte det såg ut som en uggla, och det blev också smeknamnet på denna markering.

Pr05 ("Ugglan"). I landskapet såg vi inte många ensamma stenar som hamnat ovanpå ett block på ett naturligt sätt så detta var nog ett röse. Trots att det först såg ut att vara placerat nyligen så fanns det mycket lav i mellanrummet mellan stenen och blocket. Det har alltså stått där så länge att laven hunnit breda ut sig och bli ganska tjock.

Strax efter Pr05 nådde vi fram till renstängslet och följde det åt nordost för att hitta en genomgång. Där stängslet passerade över den grunda och torra bäckravinen (=nationalparksgränsen) kunde vi ta oss igenom där de röda plaströren sitter. Därefter återupptog vi vår planerade kurs.

Efter några hundra meter dök det upp en typ av siluett långt framför oss som nu kändes välbekant och som vi alltid spanade efter: en spets på en kulle eller ett stenblock. Vilket kunde innebära att det stod ett röse där. Detta var röse Pr06. Fotot är taget mot söder.

Pr06. Den lilla sjön i bakgrunden syns dåligt på fjällkartan eftersom den döljs av den gröna gränslinjen mellan nationalparkerna. Sjön ligger alltså mitt på gränsen. Strax efter vi passerat den slog vi upp våra tält, på Sareksidan. Fotot är taget mot söder.

Letandet fortsätter

Nästa dag var det mulet och duggregn. Dimma hotade. Det var inte bra, våra undersökningar kunde komma att helt omintetgöras. Men vädret stabiliserade sig och vi fick efterhand god sikt.

Vi gick nästan rakt söderut, i riktning mot sjön Vássjájávrátja. Några rösen kunde vi inte se, och jag är heller inte säker på att vi överallt gissade rätt väg. Nästa foto visar ett röse som vi borde ha passerat men som vi aldrig fick syn på. Jag har sett i efterhand att vi inte gick så rakt mot sjön som vi borde ha gjort.

Röse OD01, fotograferat förra året av Ole och Sune Dahlgreen. Jag spanade efter det men hade glömt att få med mig koordinaterna, så jag fann det inte. Sjön i bakgrunden är Vássjájávrátja. Rösets position stämmer bra med den gamla stigen.

Pr07 (vid lägerplatån). Hjärtstenen i mitten var en flat sten som såg bred ut när man såg den från en annan vinkel. Här är den sedd från den smala sidan.

Pr08 som stod bara ca 150 meter från Pr07.

Pr09 som i sin tur stod ca 150 meter från Pr08. Flera olika lavar bildar fält på stenytorna som ger intryck av att de olika stenarna stått lika länge i sina respektive positioner och blivit bevuxna på likartat sätt.

Jämförande kartor. Kartan till vänster innehåller rösenas placering i terrängen, markerade med röda prickar och numrerade. Kartan till höger är den gamla Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma) där stigen är markerad. Nationalparkerna var inte bildade på den tiden så gränsen finns inte utritad på den gamla kartan (jag har heller inte ritat ut den på min). Den gamla kartan lyckas inte beskriva bergen särskilt bra, men vattendragen ska man någorlunda kunna känna igen på bägge kartorna. Överensstämmelsen mellan de röda prickarna och den utritade stigen tycker jag är övertygande. Rösenas numrering finns i vänsterkanten.

Lägerstället vid Vássjájávrátja

Förra året funderade jag över var prästfolket hade sitt andra lägerställe (från Kvikkjokk räknat). Då hade jag bara Hambergs artikel och den vandring jag gjorde då att utgå från. Jag tyckte att det var troligt att lägerplatsen låg strax SO om sjön Vássjájávrátja. För en tid sedan fick jag dock ovärderlig hjälp av bandersson (Björn Andersson) som hade kopierat en artikel som bland annat innehöll material som Hamberg citerat från. I materialet finns en vandringsbeskrivning som skrevs av en präst vid namn Jonas A Nensén. Han gick Präststigen till Alkavare kapell år 1841.

Om det andra lägerstället skrev Nensén följande: "Wassjas slätt - vacker slätt under gråberget Wassja, där andra lägerstället vid en bäckstrand och källa, här öppen utsikt, strax invid, söder om, är lilla sjön Wassja."

Därmed faller en viktig pusselbit på plats. De tre rösena Pr07, Pr08 och Pr09 står ju invid en grön, gräsbevuxen platå med fin överblick över landskapet. Platån ligger nära sluttningen av Vássjábákte och sjön ligger verkligen rakt söder om. Här rinner en bäck, och att det fanns bete när jag och Diana var där syns på fotot ovan med renar i bakgrunden. Allt pekar på att det var just här som det andra lägerstället låg, ca 14 km från båtplatsen vid Álggajávrre.

Pr09 stod nära den gräsklädda platån, med vacker utsikt över sjön. Observera att fotot är taget åt söder, så det gröna gräset i bakgrunden är inte platån utan de sumpiga ängar som ligger nedanför, det vill säga precis öster om sjön. Platån ligger alltså bakom ryggen på mig vid detta tillfälle.

Enligt den gamla kartan gör stigen vid detta ställe en S-formad böj. Detta beror nog delvis på att marken nära sjön är sumpig, men kanske också att man medvetet drog stigen för att passera lägerstället. Det känns överväldigande att vi fann flera rösen här vars placeringar stämmer exakt med denna böjning.

Nensén om båtfärd

Som parentes kan nämnas att Nensén skrev något intressant om hur de tog sig över Álggajávrre när han anlände dit från Kvikkjokk den där gången 1841: "Vi gick å södra sidan å en smal grön udde, varifrån vi rodde några stenkast till Wästra landet. <...> Vi gingo vidare från sjön uppå Bönhusbergkulle."

Stigens fortsättning söderut

Hittills hade våra fynd varit nästan osannolikt framgångsrika. Inte ens i mina mest optimistiska fantasier hade jag trott att vi skulle finna så mycket. Vi hade svårt att hinna med dagsetapperna på grund av att vi ständigt behövde fotografera, positionera och anteckna. Men det var positiva problem. Kunde det verkligen bli lika bra i fortsättningen? Fler artiklar kommer.

Inlagt 2014-08-30 23:17 | Läst 15360 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-08-31 09:47   Håkan Friberg
Fullständigt underbart! Måtte du aldrig bli av med din nyfikenhet, din vilja att dokumentera och din önskan att förmedla. Ditt fjällnörderi är en gåva till oss semi-nördar. Jag är helt övertygad om att vi just nu läser utkasten till det som kommer att bli din nästa bok. Jag vill ha ett dedicerat ex.
Fast jag vet inte om jag ska tacka dig. Nu måste jag nog gå i dina fotspår. Hur ska jag hinna allt...
 
Svar 2014-09-01 23:14   fowwe
Tack Håkan för din uppskattning! Och småmysande konstaterar jag att jag satt lite press på dig (en "hämnd" för den vandringslust du väckte hos mig med din Jiegnaffobeskrivning). Jag får nog sikta på minst månadslånga fjällturer i fortsättningen. Och detsamma gäller naturligtvis dig.

Skämt åsido. Visst hoppas jag själv också att kunna fortsätta vara nyfiken och lära mig nya saker hela livet. Men frågan är om det bör kallas nörderi (jag har delade känslor inför det begreppet). Jag vill hellre se det som allmänbildning, om naturen och fjället som jag rör mig i. Det är så många som inte har tid med det. Man är upptagen med så mycket annat. Att tänka ut hur man ska hinna gå så långt som möjligt. Hur packningen ska bli lättare. Eller hur maten på fjällstationen ska smaka. Rösena minns man nog inte, kanske såg man dem inte ens. Och detsamma med så mycket annat man passerade. Med sig från fjället har man - i alltför många fall - bara minnet av sitt eget knog och så lite vackra foton. Men allmänbildning, det är att lära sig något om fjället som man inte visste förut.

Ja, och så detta detta med bokskriveri. Idéer fattas inte, och ett och annat utkast finns också. Men i detta internätets tidsålder är det inte lika lätt att ge ut böcker som för 20-30 år sedan. Vi får väl se om det kan bli något.
 
2014-08-31 19:22   OBD
Tack så mycket! Mycket intressant läsning. Er glädje och förtjusning över att hitta så många rösen som passar in på kartan smittar av sig när man läser. Men jag förstår Dianas synpunkt att bergen är trevligare. ;-)
Ser fram mot att läsa kommande avsnitt.
 
Svar 2014-09-01 23:17   fowwe
Tack, Bertil! Visst, rösen är inte allt. Fjället innehållet ju så mycket. Men visst är det värt att stanna upp ibland. Titta på ett par rösen och undra vem som satte upp dem, när det kan ha skett och vilken nytta människorna på den tiden hade av dem. Man får många tankar om landskapet man rör sig i och om de människor som gått före oss.
 
2014-08-31 19:52   dHANScan
Som att vara där själva.
Bortsett ifrån att jag 1998 gick norrut lite ostligare och 2003 rundade Vassjajavrajja söderut på västra sidan av sjön.
Jag var inte medveten om Präststigen alls och bedömde troligen kartans sankmark på ostsidan av V-javratja som att det lönade sig tag en boge väst om sjön.
Ser som de förra skibenter fram till dina vidare nörderier om stigen
 
Svar 2014-09-01 23:18   fowwe
Just det, du har ju varit här. Som alltid spanande efter blommor, fåglar
och diverse djur. Jag har alltid sett fram emot dina rapporter om detta och erfarenheter från dina vandringar.
 
2014-09-01 20:15   Anders_sthlm
Det är så kul att läsa detta! Tack!
Tänk att du bemödar dig att lägga detta röse-pussel. Det är verkligen intressant på alla sätt och vis.
Stor eloge till att detta inte bara håller klass i fråga om svenska, utan även i kombo' med bild, text, grafik och kartor.. Det blir intressant på fler plan.
 
Svar 2014-09-01 23:21   fowwe
Anders, roligt att du är här! Dina egna skriverier har varit en stor inspirationskälla, jag återvänder till dem ibland. Nu minns jag inte om du har skrivit något om just rösena i fjällen, men så mycket annat.

När det gäller rösena har jag en hel del kvar att reda ut i kommande artiklar. En mycket spännande fråga är om dessa rösen fortfarande används. Av vilka, och av vilken anledning. Jag har ännu inte fått det färdiga svaret på denna fråga.
 
2014-09-01 22:19   Karolina P
Spännande med detektivarbete! Ditt berättande gör att man vill följa i dina fotspår!
 
Svar 2014-09-01 23:23   fowwe
Roligt att du är med på färden! Att inspirera andra att gå i denna underbara natur känns bra. Naturen är av Padjelanta-karaktär, men med Sarek alldeles inpå. Och med en fläkt av gamla tiders kultur och liv på fjället.
 
2014-09-06 21:37   Elvah
Fortsatt superintressant läsning! Jag håller med Håkan om att du såklart har riktigt bra bokmaterial här. Och jag tolkar nörd som något positivt, något som utöver allmänbildning och intresse kräver stark skaparlust.

Komplimanger för känglagningen! En påminnelse om varför det inte alls är en dum idé att packa ner allehanda snörstumpar och nålar och tejper - jag höll precis på att fundera på att rationalisera bort hela mitt verktygskit till förmån för lägre vikt, men nej.
 
Svar 2014-09-07 12:27   fowwe
Tack för uppskattningen och att du gillar "forskningarna"! Det kommer väl snart en fortsättning. Det här med prylar som ger upp är ju ett kapitel för sig. Visst är det bra att ta med lite lagningsgrejer. Om jag inte tänkt på att ta med snöre hade vi väl fått "låna" från ett av tälten. Det viktiga är att inte ge upp i förtid. Många problem går faktiskt att lösa även om det inte ser ut så till att börja med.
 
2014-12-18 01:39   Örnsätrarn
Jag gillar skarpt ditt detektivarbete med att leta upp rösena, diskutera hur stenarna ligger och hur lavarnas utbredning kan ge information om hur länge sedan de sattes på plats. Jag hoppas vi kan få ta del av fler studier i ämnet.
Beträffande skolagningen så har jag råkat ut för något liknande fast inte uppe i fjällen. Det var på en begravning långt hemifrån i höstväder. På min billigt inköpta svarta sko släppte plötsligt sulan från ovanlädret hela vägen från klacken till strax bakom tårna. För att inte riskera att få gå i strumplästen under resten av ceremonin och efterföljande samkväm drog jag mig försiktigt undan, drog ur skosnöret och knöt det runt sulan och över ovanlädret vid hålfoten. Det fungerade tills dess att jag kunde byta till andra skor. Men jag blev blöt om foten.
 
Svar 2014-12-20 00:02   fowwe
Kul att du gillar det här med gamla stenar - en stenhög är verkligen inte bara en stenhög! Och något mer ska det bli om den där Präststigen. Jag har haft kontakt med diverse expertis om både det ena och andra så i sinom tid får det bli en artikel om vad som framkommit efter att dessa artiklar skrevs.
Dråplig historia det där med din sko!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar