Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Två danska ynglingar vid Allak Placerad på karta

Onsdagen den 25 juli vaknade jag och Livskamraten tidigt. Vi hade sovit under Stiboks stup men bestämde oss nu för att packa ihop och vandra mot Kutjaurestugan.

Vi var inte först på plats. Där fanns en hel del vandrare, bland annat de båda danska killarna Joey (19) och hans kamrat (17). De hade startat från Kvikkjokk 6 dagar tidigare och stannade bara till för att äta och värma sig en stund. Vädret var ju både kallt och rått. Ganska snart efter det att vi anlänt fortsatte de norrut längs leden.

Klockan halv tio på kvällen höll jag på att förbereda mig för att gå till sängs. Jag hörde då ett kort samtal ute i hallen som avslutades med frågan: "Vill du prata med stugvärden?"

Snabbt spred sig vad som hänt. Det var 17-åringen som kom tillbaka. Han berättade att de vandrat upp till broarna norr om stugan och där slagit upp tältet. Joey ville sedan ta en tur upp på Allak trots regn och låga moln. Allak har ett mycket stort, brant stup åt sydost. Kamraten bestämde sig för att stanna i tältet. Senast klockan 8 på kvällen skulle Joey vara tillbaka. När klockan var 9 bestämde sig 17-åringen för att gå tillbaka till Kutjaurestugan och slå larm.

I de samtal han hade med först stugvärd och senare polis, berättade han att Joey inte hade med sig någon utrustning - ingen mat, ingen kompass och ingen karta. En stuggäst hörde honom beskriva Joeys kläder som "camouflage-färgade".

17-åringen var blöt, rädd och hungrig. Stugvärdsparet gjorde allt för att han skulle må bättre. De såg till att han fick varma kläder på sig medan hans egna torkade och de bjöd honom på något att äta.

Ett par samtal med polis/fjällräddning ägde rum under kvällen. Ett av dessa mynnade ut i att polisen sa åt ynglingen att gå upp och lägga sig i tältet så att det inte var tomt om Joey skulle komma tillbaka. Det kändes hemskt att se honom gå tillbaka. Visserligen följde stugvärden med honom upp, men det kändes grymt att han skulle behöva sova ensam. Så här i efterhand känns det självklart att det han behövde var en trygg famn. Han är 17 år!

Det var nog många som sov oroligt i Kutjaurestugan den natten, som hade tankarna främst hos den unge mannen...

Morgonen därpå var sikten om möjligt ännu sämre än under gårdagen. 17-åringen var nere i Kutjaurestugan tidigt och kontakt togs med polisen. De lämnade besked att ingen helikopter eller annan sökning kunde finnas tillgänglig förrän klockan 13!

Jag och Livskamraten hade tänkt oss att vandra norrut, men väster om sjöarna - alltså precis nedanför Allaks stup. Stugvärden bad oss ta med ett färgat tyg - en gardin - och fästa på grabbarnas tält så att det skulle vara lite lättare att finna för fjällräddningen.

Det kändes konstigt. Det var nu ett halvt dygn sedan larmet gått och ännu var ingen på plats och sökte. Rätt eller fel - vad vet jag - men jag och Livskamraten kände att vi borde (måste?) göra något mer. Vi tittade därför noggrant på kartan och funderade över vilken väg VI skulle ha valt om vi velat gå upp på Allak från deras tält. Svaret var ganska självklart. Det ringlar nämligen en jokk från Allaks västsida ner mycket nära tältets plats. En väg med tillgång till vatten kändes naturlig.

Vi axlade alltså våra ryggsäckar igen och började följa jokken motströms. Terrängen blev ganska snart full av små stup och hala berghällar. Vi letade under alla de farliga ställen vi hittade. Högre upp låg ganska många och stora snöfält. Dessa gick vi runt - dels för att leta efter fotspår men också för att inte lämna några egna som skulle kunna komma att förvirra fjällräddningen. Vi letade i alla skrevor vi hittade. Kanske hade Joey skadat sig och släpat sig i lä?

Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten.

Vår tanke var att gå upp på Allaks topp och sedan ner på andra sidan, men sikten i kombination med halt underlag gjorde att vi inte vågade. Vi valde istället att gå ner i stort sett samma väg som vi kommit upp och fortsatte sedan vår vandring nedanför Allaks stup. Först då hörde vi den första helikoptern.

Vad har då hänt? Det har förstås spekulerats en hel del. Många olika teorier om orsak till försvinnandet hörde jag i Saltoluokta mer än en vecka senare.

Det jag vet är att båda grabbarna var vältränade. De hade gått från Kvikkjokk på 6 dagar (istället för 12 som de först hade planerat). Utan kompass i dimman uppe på Allak behövs bara att man ändrar färdriktning ett par gånger för att vara helt vilsen. Joey kan mycket väl ha dragit iväg åt NV och på ett dygn vara miltals från Allak. Att sedan halka och skada sig...

Under många dagar (och nätter) vandrade tankarna - främst till 17-åringen - och smattret från helikoptrarna lade sordin på vår vandring under flera dygn framöver.

Jag har valt att inte sätta ut namnet på 17-åringen.

Positioneringen gäller Allaks topp.

Postat 2012-08-08 16:41 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

En annorlunda vintertur - del 6 (slutet) Placerad på karta

(Men rör på dig för i helvete.)

Det gjorde han... nästan inte. Det blev omedelbart uppenbart att Skribenten (Martin) hade mycket ont och det var koncentrerat till höger axel. Han låg konstigt med huvudet i ganska brant utförslut, men han vägrade först att låta oss röra honom. Till slut lyckades vi föra in ett liggunderlag under större delen av hans kropp. Vi bad honom att läggga så stor tyngd som möjligt på liggunderlaget och snurrade honom sedan mycket försiktigt så att han hade ett bättre kroppsläge.

Men vad hade hänt? Med fingrarna kände jag längs nyckelbenet. Det fick jag göra utan att det verkade påverka honom. Det kändes helt. Alltså var det troligen fråga om att axeln hoppat ur led.

Vi befann oss ju längs Kungsleden, så vi misstänkte att det förr eller senare skulle komma någon förbi. Tänk så fel vi hade! Tur att vi inte satte oss ner och väntade.

Ornitologen (Magnus) var utan tvekan den med bäst kondition. Han fick ge sig iväg ner till Abiskojaurestugan, dit vi uppskattade att det var 4 km. Det skulle förmodligen ta honom betydligt mindre än en timme. Hur lång tid skulle det sedan ta innan hjälpen kom? Minst en timme till? Man hinner tänka mycket under den tiden...

Jag minns inte riktigt vad klockan var när olyckan hände, kanske två på eftermiddagen. Sedan Magnus gett sig iväg hände inte mycket på en lång stund. Det som sedan hände var att Martin började frysa.

Det var nästan bra. Det gav oss möjlighet att göra något. Vi byggde vindskydd av ryggsäckarna och lade våra varmaste kläder över honom. När kylan tilltog letade fram våra dunsäckar för att täcka över honom. Och så gav vi honom att dricka.

När första timmen hade gått tänkte vi att nu måste Magnus ha kallat på hjälp. Sedan gick det en timme till utan att något hände.

Men... tänk om det hänt Magnus något på vägen? Neej, han är en klok och försiktig person... eller?

Ytterligare en halvtimme gick. Då började det skymma... och bli ännu kallare.

Vi hade tillgång till två vindsäckar. Den ena bredde vi ut över Martin och den andra kröp vi själva in i. Alla våra varmaste kläder hade vi ju använt till ett första lager över olycksfågeln.

Så plötsligt - i tystnaden - hör jag ett avlägset ljud. En snöskoter. Ljudet hörs ett litet tag sedan dör det ut. Femton minuter senare hör jag det igen, men även denna gång dör ljudet bort. Livskamraten hör inget. Har jag fått hjärnspöken?

Vad gör vi om ingen kommer? Vi hade ju pulkan. Skulle det gå att baxa upp sonen på den? Nej, det slog vi genast ur hågen. Vi hade mat. Han frös inte. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Det måste ju komma någon så småningom!

Så hör jag skoterljud igen. Det kommer nerifrån och jag tycker att det blir starkare. Så plötsligt ökar ljudet kraftigt. Det kommer uppifån backen! En skoter med tre slädar på släp. Två personer sitter påbyltade i den ena släden.

Jag hoppar upp och viftar frenetiskt, men skoterföraren vinkar bara tillbaka och svänger undan för att fortsätta nerför backen. Då hoppar jag ut rakt framför honom och får stopp på ekipaget.

Jag berättar vad som hänt - att vi hoppas på hjälp från fjällräddningen - och...

- Ja, jag tyckte väl att jag såg två skotrar på väg hit nere i backen, sa skoterföraren, och i samma stund dyker de upp,  två fjällräddare som med stort lugn och vana händer tar reda på vad som hänt och gör en första undersökning av skadan.

Jag vet inte riktigt hur de bar sig åt, men de lyckades få Martin att sätta sig upp och de fixerade hans arm utan att han stönade allt för mycket. Han och Livskamraten satte sig i släden. En av dem berättade att han trodde att axeln hoppat ur led, men inte framåt - som är det vanliga - utan bakåt. Betydligt mer komplicerat.

All utrustning surrades på släden till dena andra skotern och jag fick äntra "bönpallen".

I mitt bakhuvud surrade en fråga: Vad hade hänt med Magnus? Jag hade trott att han skulle komma tillbaka.

Nu bar det iväg till Abisko turiststation. På vägen plockade vi upp son nummer två i Abiskojaure. Och han var ilsk! Han hade ringt 112 och bett att få bli kopplad till fjällräddningen, men blev kopplad till polisen i Gällivare. Han fick förklaringen att det var så det gick till. När han berättade att han hade e bror som låg skadad i Keronbacken fick han frågan: I vilken slalombacke sa du?

Så småningom hade han fått fram sitt meddelande. Då sa de åt honom att stanna vid telefonen för de skulle ringa tillbaks.

Sedan gick timmarna. Ingen ringde. Han höll på att gå upp i atomer för han ville ju åka upp till sin bror, men vågade inte eftersom han blivit tillsagd att vänta vid telefonen.

Och så kom skotrarna...

Magnus berättade också att det kommit ett par skotrar från Unna Allaks, så jag hade inte haft hjärnspöken ändå...

Vid turiststationen i Abisko hämtades Martin av en taxi. Livskamraten följde med - till Kiruna. Där blev de inte kvar länge. Ganska snart transporterades han vidare till Gällivare. Han drogades och uppmanades att försöka sova. Det skulle dröja ett tag innan han kunde röntgas.

Livskamraten återvände till oss i Abisko och vi förberedde oss att lämna turiststationen dagen därpå. (Jag vill i detta sammanhang tacka personalen i Abisko - både de i butiken och de i receptionen för perfekt bemötande och service när ni fick reda på vår situation.)

Jag minns inte riktigt i vilken ordning saker hände. Jag vet att vi fick ett SMS från Martin där han berättar att de röntgat axeln och "gjort ett försök" som inte hade resulterat i något positivt. Han skulle få flygtransport till S:t Görans sjukhus i Stockholm dagen därpå.

Det är i sådana här situationer som man verkligen gläds över att leva i ett högskatteland. Flygtransporten kostade nämligen 20 000 kronor i timmen.

Dagen därpå tog vi nattåget tillbaka till Örebro.SMS-kontakten fortsatte. De hade röntgat honom i Stockholm och då visade det sig att ledkulan på överarmen hade gått helt av och låg vid sidan av armen... En mycket komplicerad skada.

Nästa dag spikades armen ihop. Det kommer att dröja ganska lång tid innan man vet om operationen har lyckats. Eftersom ledkulan var helt av finns inga blodkärl kvar som kan påskynda läkningen.

Dagen därpå åkte vi till Stockholm...

...och där får väl denna berättelse sluta.

Martin träffar sjukgymnast och tillfrisknar (nåja) så sakteliga. Han är sjukskriven i första hand till mitten av maj.

Ja, detta var ju en dramatisk historia. Någon lärdom kommer vi alla att dra av den... så småningom. Trots all oro, trots all smärta så kände jag - utan att riktigt kunna erkänna det - redan från början ett visst mått av glädje. Det var bara armen. Det var inte nacken.

Positionedringen gäller den ungefärliga platsen för olyckan.

Postat 2012-04-04 23:22 | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera

Bodafors Placerad på karta

Med några års mellanrum brukar jag besöka frluftsmässan i Bodafors. Igår var jag där igen. Denna gång hade jag ett "riktigt" ärende dit: Jag behövde faktiskt handla en del saker.

Men handlandet är ändå bara en del av besöket. En annan är: Ska jag träffa några livs levande utsidingar? Och jag blev inte besviken. Först stötte jag på båda herrar Fjäderlätt Jag talade med Martin en stund i kassa-kön. Han undrade bl a hur det gick med lanseringen av Frippes fall. Och där är det ju helt vindstilla - tyvärr.

Strax därefter träffade jag för första gången bloggar-kompis swabr (BrittMari Swärd) med vandrarkompis. Att träffa BM var extra roligt. Hennes skrivande om Sulitelma var det som fick mig att slutligen bestämma mig för en egen tur i området, vilken genomfördes förra sommaren, och som blev av mina absoluta höjdpunkter när det gäller fjällvandring. Den kan läsas här:

http://www.utsidan.se/cldoc/sinnliga-sulitelma-ett-underbart-misslyckande.htm

Sist och slutligen så TROR jag att jag mötte pal2 på stigen ner till sjön.

Och handlandet då? Två liggunderlag - ett kort NeoAir och en downmat. Jag tyckte att jag kunde kosta på mig ett sådant, med tanke på att mina vinterturer blir fler och fler. Köpte också en EvaZote Doublemat (heter den så). Jag har lite spillbitar av det materialet uppe på vinden. Jag ska tillverka ett i det närmaste heltäckande golv till mitt vintertält. Spillbitarna kan man använda som isolering runt kokkärl, termosar och annat som kan behöva isoleras vintertid. Dessutom kom jag hem med ett par Haglöfs Grym (kängor). Efter Sulitelmaturen skrotade jag mina (mycket bekväma) Hanwag och har sedan dess letat och letat. Grym var de första som verkligen kändes bra. Det kanske blir en recension efter sommarens båda(?) vandringar.

 

Positioneringen gäller förstås Get Out.

Postat 2010-04-25 07:01 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Surrealistiskt Sydafrika Placerad på karta

Inte tusan trodde jag att jag någonsin skulle åka till Sydafrika. Och inte tusan tror jag att jag någonsin kommer att åka tillbaka.

Det är med mycket blandade känslor som jag ser tillbaka på min veckolånga vistelse i Johannesburg med omnejd. Anledningen till resan var att delta vid en nära släktings bröllop. Det var mycket trevligt och vi blev fantastiskt väl mottagna av våra "ny-släktingar".

Utöver bröllopet var en safaritur i Pilanesbergs nationalpark huvudattraktionen. Det är en oförglömlig upplevelse att se elefanter, lejon, giraffer, noshörningar, flodhästar, zebror, vårtsvin och ett stort antal antiloper av olika slag på mer eller mindre nära håll. För att inte tala om alla underbara fåglar!

Men... nationalparken ligger "vägg i vägg" med sin absoluta kontrast - Sun City - ett jättekomplex med mängder med hotell, casinon och olika typer av nöjesattraktioner, skapat för att rika vita OCH rika svarta ska kunna lämna vardagen bakom sig och känna sig låtsastrygga, låtsasjämlika, låtsasfria...

För Sydafrika är... Nej, jag hittar inte de rätta adjektiven. Låt mig försöka beskriva...

Av alla de tiotusentals fotgängare jag såg i Johannesburg var enbart 3 vita. ALLA vita åkte bil. Ingen vit åker ens buss eller taxi. Det anses för farligt. Ingen cyklar. I stort sett alla vita bor i muromgärdade områden, där murarna är försedda med såväl taggtråd som elstängsel i många fall. Dessutom är områdena övervakade av olika säkerhetsbolag med personal ständigt på plats.

Dessa murar är givetvis byggda av svarta för att hålla svarta ute. Väktarna som ska se till att inga svarta kommer över murarna är svarta.

Alla serviceyrken innehas av svarta, och nästan alla dessa servicemän och kvinnor har ett alldeles nollställt uttryck i ansiktet. Inga känslor yppas. Nästan 50% av all kommunikation jag åhörde mellan svarta och vita bestod av fraserna:

- How are you? (Med betoning på you.)

- I´m fine, thank you.

Det kändes som någon sorts rollspel, ett sätt att hålla masken, ett sätt att låtsas att det här faktiskt ÄR ett civiliserat samhälle, fast vi båda två vet - både svart och vit - att så inte är fallet.

Segregationen, känslan av hot och rädsla, överlägsenhet och underlägsenhet, tjänare och herre, vi och dem... overkligt.

 

Och samtidigt... vi mötte fantastiska människor och fantastiska miljöer. Det är omöjligt att ge en rättvis bild.

Ett inlägg med djur och natur kommer så småningom.

 

Positioneringer gäller Sun City. Omedelbart norr därom ligger Pilanesberg nationalpark.

Postat 2009-11-08 15:08 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Och sen då...? Om döden.

Födelse - liv - död. Varats tre aggregationstillstånd. De fascinerar mig. Två händelser i mitt liv kommer jag aldrig att glömma: 1) När min morfar dog av en hjärtattack på golvet i mitt pojkrum försommaren 1963. 2) Mitt livs lyckligaste ögonblick när min äldste son föddes en tidig oktobermorgon 1978. (Jag hade feber och fick ej närvara vid min andra sons födelse.)

Ska sanningen fram så var jag betydligt mer handfallen vid det senare tillfället än vid det förra. 1963 gjorde jag vad jag kunde - rensade luftvägar, framstupa sidoläge, mun-mot mun....

Nej... inte mun-mot-mun... Jag var en mycket "välutbildad" 11-årig scout, och egendomligt nog blev jag inte rädd. Jag gjorde vad jag lärt mig. Jo, jag hade min läromästare och scoutledare i samma rum... min far... Men - och det har fastnat mycket tydligt i mitt minne - han var handfallen.

1978 grät och skrattade jag om vartannat, men någon nytta gjorde jag knappast. Oavsett vad jag gjorde eller inte gjorde så gick det som det gick vid båda tillfällena... dvs bra. Bra? Min morfar dog ju! Visst. Men han levde ett rikt och mycket aktivt liv och han dog knall och fall. Ingen sjukdom. Inget lidande. Lyckost!

Jag var inte rädd då och jag är inte rädd nu - för döden alltså. Men, det beror inte på att jag är trygg i någon förvissning om ett liv efter detta - tvärt om. Jag "vet" att livet tar slut när det tar slut. På min fars begravning för ett par år sedan sa prästen ungefär: "Oavsett vad vi tror så hoppas vi på ett liv efter detta..." Och han återkom till att "Hoppet finns".

Jag satt där och blev förbannad. Jag hoppas INTE på ett liv efter detta. Tvärt om. Jag hoppas INTE på ett liv efter detta. Jag skulle bli grymt besviken om jag har fel. Jag lever mitt liv så gott jag kan. Jag försöker leva ett innehållsrikt och spännande liv. Jag försöker se till att åtminstone min närmaste omgivning får del av det jag kan bidra med för att göra livet lite lättare, lite bättre, lite drägligare.

Vad jag än gör i detta liv så vill jag absolut inte få evigt liv! Är jag knäpp som helt enkelt vill dö? Jag tror till och med att jag kommer att längta efter döden en dag. Jag vet att en dag kommer jag att känna att jag har levt färdigt.

Och då ska jag begravas... och det var egentligen hit jag ville komma. Jag är "bara" 56, men funderar en del på död och begravning. Eller - det har jag egentligen gjort i massor av år. Några av mina allra bästa vänner och största förebilder har "dött ifrån mig" i alldeles för unga år. Så döden har funnits närvarande... Ända till ganska nyligen har jag vetat att jag allra helst skulle vilja få min aska spridd någonstans i fjällvärlden. Det har dock aldrig gått så långt att jag tagit reda på möjligheter till detta, men en önskan har funnits...

Så - helt plötsligt - i samband med min fars död och begravning - ändrades min inställning helt och hållet. Vem tusan är jag att bestämma över mina efterlevande - hur de ska agera? Hur och var de ska sörja och minnas? Jag "vet" ju att jag är död - inget liv efter döden. Varför då inte låta dem som lever få bestämma allt?

Så där är jag just nu. Fast... visst vore Luohttolahko en mysig plats...

 

Postat 2008-05-31 17:46 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in