Födelse - liv - död. Varats tre aggregationstillstånd. De fascinerar mig. Två händelser i mitt liv kommer jag aldrig att glömma: 1) När min morfar dog av en hjärtattack på golvet i mitt pojkrum försommaren 1963. 2) Mitt livs lyckligaste ögonblick när min äldste son föddes en tidig oktobermorgon 1978. (Jag hade feber och fick ej närvara vid min andra sons födelse.)

Ska sanningen fram så var jag betydligt mer handfallen vid det senare tillfället än vid det förra. 1963 gjorde jag vad jag kunde - rensade luftvägar, framstupa sidoläge, mun-mot mun....

Nej... inte mun-mot-mun... Jag var en mycket "välutbildad" 11-årig scout, och egendomligt nog blev jag inte rädd. Jag gjorde vad jag lärt mig. Jo, jag hade min läromästare och scoutledare i samma rum... min far... Men - och det har fastnat mycket tydligt i mitt minne - han var handfallen.

1978 grät och skrattade jag om vartannat, men någon nytta gjorde jag knappast. Oavsett vad jag gjorde eller inte gjorde så gick det som det gick vid båda tillfällena... dvs bra. Bra? Min morfar dog ju! Visst. Men han levde ett rikt och mycket aktivt liv och han dog knall och fall. Ingen sjukdom. Inget lidande. Lyckost!

Jag var inte rädd då och jag är inte rädd nu - för döden alltså. Men, det beror inte på att jag är trygg i någon förvissning om ett liv efter detta - tvärt om. Jag "vet" att livet tar slut när det tar slut. På min fars begravning för ett par år sedan sa prästen ungefär: "Oavsett vad vi tror så hoppas vi på ett liv efter detta..." Och han återkom till att "Hoppet finns".

Jag satt där och blev förbannad. Jag hoppas INTE på ett liv efter detta. Tvärt om. Jag hoppas INTE på ett liv efter detta. Jag skulle bli grymt besviken om jag har fel. Jag lever mitt liv så gott jag kan. Jag försöker leva ett innehållsrikt och spännande liv. Jag försöker se till att åtminstone min närmaste omgivning får del av det jag kan bidra med för att göra livet lite lättare, lite bättre, lite drägligare.

Vad jag än gör i detta liv så vill jag absolut inte få evigt liv! Är jag knäpp som helt enkelt vill dö? Jag tror till och med att jag kommer att längta efter döden en dag. Jag vet att en dag kommer jag att känna att jag har levt färdigt.

Och då ska jag begravas... och det var egentligen hit jag ville komma. Jag är "bara" 56, men funderar en del på död och begravning. Eller - det har jag egentligen gjort i massor av år. Några av mina allra bästa vänner och största förebilder har "dött ifrån mig" i alldeles för unga år. Så döden har funnits närvarande... Ända till ganska nyligen har jag vetat att jag allra helst skulle vilja få min aska spridd någonstans i fjällvärlden. Det har dock aldrig gått så långt att jag tagit reda på möjligheter till detta, men en önskan har funnits...

Så - helt plötsligt - i samband med min fars död och begravning - ändrades min inställning helt och hållet. Vem tusan är jag att bestämma över mina efterlevande - hur de ska agera? Hur och var de ska sörja och minnas? Jag "vet" ju att jag är död - inget liv efter döden. Varför då inte låta dem som lever få bestämma allt?

Så där är jag just nu. Fast... visst vore Luohttolahko en mysig plats...