Artiklar > Bergslagsleden Etapp 11

Bergslagsleden Etapp 11

Av: Håkan Friberg

Jag samlar alla mina artiklar om Bergslagsleden här.

Suttarboda

Bergslagsledens elfte etapp startar i den gamla kilsbergsbyn Suttarboda, som förr var en livaktig by med en handfull gårdar. Idag finns endast det torp som kallas Sörtorpet bevarat. Sista brukare var Oscar Evaldsson, som övergav torpet 1932. Örebro kommun äger idag marken i byn och håller landskapet öppet med betesdjur. Den stora byggnaden fungerade i många år som friluftsgård och sommarkoloni, men används idag till social verksamhet.

300 meter söder om etappmålet, finns vindskydd med eldstad och torrtoalett. Under vandrarsäsongen finns det också möjlighet att fylla på färskvatten vid en utomhuskran som sitter på väggen till den stora röda byggnaden på andra sidan vägen, cirka hundra meter norr om den plats där leden kommer fram till Suttarboda.

 

Vindskyddet i Suttarboda – som saknar takskägg – ligger cirka tre- fyrahundra meter söderut längs leden. Här finns en eldstad med fast galler och bänkar runt och ett vedförråd som ganska ofta är välfyllt. Här saknas dock redskap. Här finns också två bord med fasta bänkar. På andra sidan vägen finns ett utedass. Platsen är lite parkbetonad med ängar och hagar runt om.

 

I min artikel om Bergslagsledens tionde etapp kan man läsa om intressanta utflykter man kan göra från Suttarboda: Sörtorpet, Kalkberget och Kanterboda skans.

  

Välja en kortare väg? 

Från Suttarboda går leden söderut i riktning mot Garphyttans nationalpark. Om man inte är intresserad av nationalparken och gärna kapar 4-5 kilometer av sträckan så finns möjligheten att ta genvägen via Hagens torpruin. Efter 500 meter längs grusvägen gör den en tydlig högersväng. Där lämnar leden grusvägen och fortsätter rakt fram. Vill man ta genvägen så fortsätter man längs grusvägen. Efter 300 meter tar man höger vid en T-korsning. När grusvägen sedan svänger till vänster – ner till ett grått bostadshus – då fortsätter man rakt fram förbi bommen. Nu går man inte på väg längre. Nu är det skogsstig.

Efter cirka 400 meter kommer man fram till resterna av torpet Hagen. Det är inte mycket man ser av torpet, troligen beroende på avverkningen som ägt rum. Dock finns här en minnestavla som berättar att den siste brukaren av Hagen var Anders Gustav Andersson. Torpet lades ner för snart 100 år sedan.

Stigen följer sedan gränsen mellan hygget till vänster och granskogen till höger i ytterligare drygt hundra meter. Där hittar vi Bergslagsleden igen.

  

  

Tillbaka till leden mot Garphyttans nationalpark

Vi närmar oss stignätet som sprider ut sig i Garphyttans nationalpark.

Garphyttan är en av Sveriges äldsta nationalparker. År 1909 avsattes mark för att bilda Garphyttans nationalpark. Samtidigt bildades Abisko, Hamra, Pieljekaise, Sarek, Stora sjöfallet, Sånfjället, Ängsö och en del av Gotska Sandön.

Garphyttans nationalpark är 108 hektar stor och består av åkrar, slåtterängar och utmarker, som tidigare tillhört bergsmansgården Östra gården i Svenshyttan.

 

Egentligen spelar det ingen roll vilka stigar vi väljer. Alla kommer ner till Parkeringsplatsen i den södra delen. Jag tycker dock att de vägval som Bergslagsleden gör inte är det mest intressanta. Observera att Bergslagsleden delvis är feldragen på kartan i länken ovan.

Den mest intressanta vandringen får man genom att kombinera Bergsstigen och Torpstigen.

När man kommer fram till rastplatsen vid Svensbodaberget svänger man till vänster ner för sluttningen. Man passerar då ytterligare två utsiktsplatser. Cirka 300 meter efter den andra utsiktsplatsen – precis när leden ska börja gå brant utför – passerar man en tydlig kolbotten med tillhörande kojruin. Kojan ligger en bit upp i sluttningen och är ganska svårfunnen.

 

Precis nedanför backen kommer man ut på Torpstigen. Här finns en rejäl bänk att vila sig på innan vi svänger till vänster och snart är framme vid torpruinen efter Skomakartorpet som lades ner 1898. Här finns en mycket välsmakande kallkälla som är ständigt flödande. I närheten finns en rastplats med eldstad.

Fortsättningen sker längs stigen (se länken). Den gör en skarp högersväng just när en stig ansluter från vänster. Nu står det inte på innan naturen ändrar karaktär och man kommer ut på de ängar som också ingår i parken.

Man passerar ytterligare rastplatser innan man är framme vid parkeringen där torrdass finns.

 

Ny dragning av leden

Sedan man lämnat nationalparken bakom sig går man en kort bit – ca 100 meter – på grusvägen västerut innan leden svänger av norrut och stiger sakta samtidigt som den löper genom en veritabel lövtunnel så här i maj. Efter cirka 400 meter kommer man ut på en grusväg. Här delar sig faktiskt leden (för tillfället). Rakt fram längs grusvägen går den gamla dragningen. Till höger går den nya som ännu inte är helt etablerad. Färgmarkeringen är dock tydlig och jag rekommenderar starkt att ta denna nya variant.

Ett par hundra meter in längs den nya sträckningen kommer leden fram till en bro över bäcken – tror man. Men precis invid bron viker stigen av och följer bäcken uppströms. Denna bäck – Svenshyttebäcken - har haft stor betydelse för traktens utveckling. Bland annat har den drivit hytta och sågverk. Längre upp har bäcken dämts för vattenhushållningens skull, vilket gett upphov till den sjö som kallas Falkadammen.

 

Även om det är trevligt att leden går så nära bäcken så är utsikten åt vänster inte den vackraste: Ett stort hygge som leden först löper intill och senare – när man närmar sig kraftledningen – tar vägen rakt över. Efter hygget går leden fram på en gammal körväg och nu får man äntligen njuta av vacker natur – först vacker skog och senare längs en våtmark. Efter våtmarken kommer man fram till ett T-kors. Stigen från höger är den genväg från Suttarboda som man kan ta om man inte har lust att besöka Garphyttans nationalpark. Leden svänger vänster och korsar därmed ännu ett smalt hygge. 200 meter efter korset passerar leden en tydlig, djup grop till vänster.

Första anblicken säger fångstgrop, men det kan mycket väl vara något annat. Jag tror mer på ett brott av något slag. Precis intill gropen finns en stor hög med skrotsten. Fornsök berättar ingenting om denna plats.

300 meter senare kommer man ut på en grusväg och det innebär att vi nu är tillbaka på den ”gamla” sträckningen av leden igen.

Här kan man göra ett vägval.

Antingen följer man förstås leden:

Vi svänger norrut och har kanske 700 meters vägpromenad framför oss. Senast jag vandrade här var det en strålande varm dag och jag kunde inte låta bli att söka mig ut på våtmarkerna till vänster (väster). Skvattramen blommade och solen lockade fram den magiska doften.

Snart viker leden av till vänster in på en mycket lättvandrad stig, alldeles säkert en gammal körväg. En halv kilometer in längs stigen stannar jag till och njuter. Till vänster en rejäl bergsbrant, till höger en öppen trädbevuxen våtmark och rakt fram en lättvandrad stig som ringlar sig långt in i skogen.

Plötsligt öppnar sig skogen framför oss. Det är en helt öppen våtmark utan träd. Leden är spångad över våtmarken och på andra sidan kommer man in i Dunderklintarnas naturreservat.

Efter några hundra meter passerar man en ganska välbevarad kojruin precis vänster om stigen.

Snart är man framme vid den vackra sjön Södra Murstenstjärnen där det finns ett par enkla rastplatser. 

 

Eller också går man rakt över grusvägen

och följer en stig åt sydväst. Varning! De sista 400 meterna av denna sträckning är rejält blöta. Jag har passerat med låga kängor, men högre skodon rekommenderas. Trots det besvärliga väglaget mot slutet så skulle jag välja denna väg nio av tio gånger. Men… det är ju jag det.

Det kan vara svårt att se stigen från vägen på grund av spår från tunga fordon, men den finns där. Gå bara rakt in!

Kanske upptäcker ni den lilla järnskylten som finns där. Jag har försökt ta reda på vad den betyder och fått ett par, tre plausibla förslag, men säker känner jag mig inte. Om någon läsare vet så ber jag er ta kontakt.

Stigen leder först genom höglänt och ljus tallskog och sänker sig sedan ner i den betydligt mörkare granskogen.

Efter 400 meter kommer man ut på en vändplan där det finns iordningställt en liten rastplats.

Vi följer vägen mot nordväst 200 meter och tar sedan vägen/stigen till höger. Här finns just nu (juni 2020) en hel del vindfällen över vägen, men det är inga större problem att ta sig fram. När stigen närmar sig lite höglänta områden syns det att här har förekommit mänsklig verksamhet.

Snart stöter man på torpruinen Charlottenberg och inom de närmaste 500 meterna passerar man två tydliga kolbottnar som båda har kojruiner i närheten. Den första av dessa kolbottnar är något av en raritet. Det är nämligen resterna av en liggmila.

De vanliga kolbottnarna är rester efter resmilor där stammarna står upp och lutar in mot mitten. Botten på milan bildar då en cirkel. De mera ovanliga – och oftast äldre – milorna kallas liggmilor där stammarna följaktligen ligger ner och bildar därför en rektangulär kolbotten.

Vi har kommit in i naturreservatet Dunderklintarna. Det märks bland annat på att man nu hittar spår efter den tretåiga hackspetten.

Nu är det dags att se upp var man sätter fötterna! Vi ska ta oss över Jönsamossen. Precis på kanten - innan man går ner på mossen - passeras en kolbotten med tydlig kojruin.

I samband med passagen över mossen blir stigen allt otydligare, men man hittar lätt ruinen efter Jönsatorpet på andra sidan. Siste – och ende – brukare var Jöns Andersson. Torpet lades ner 1890. Utöver husgrunden syns resterna av en stensatt jordkällare.

Boken Kilsbergstorp berättar om Jöns att han inte var läskunnig. ”Men Jöns ingav ändå en viss respekt, då hans kunskaper i trolldom var så mycket större”.

Nu är det svårt att hitta stigen, men den löper i princip mellan den imponerande bergsbranten och kärret.

Man passerar bland annat en GAMMAL vägvisning från den tid då Bergslagsleden faktiskt hade en vinterled. Det är där vi är och klafsar just nu. Skulle man mot förmodan villa bort sig så är det bara att gå rakt norrut så är man snart ute på Bergslagsleden igen, strax intill rastplatsen vid Södra Murstenstjärnen.

 

Dunderklintarna

Vi är ju nu inne i Dunderklintarnas naturreservat. Det är ett stort vildmarksområde med gammelskog och myrar. Reservatet är rikt på kulturlämningar som till exempel kolbottnar, kojruiner, torpruin och gruvhål. Tack vare knepiga ägarförhållanden har detta område stått orört i hundratalet år vilket givetvis gynnat bland annat en del ovanliga lavar som kräver orörd skog (kattfotslav och garnlav). I området finns tretåig hackspett, järpe, tjäder och orre. På våren spelar orrarna på Dammsjömossen - en stor orörd mosse. Ute på mossen finns ett gömsle - N59°17.451 E014°50.078 – med bra tak och golv. Där går att övernatta, men där finns ingen möjlighet att elda och ingen tillgång till rinnande vatten.

Även kungsörn siktas här då och då.

 

Nu lämnar vi Södra Murstenstjärnen och fortsätter söderut. Efter bara femtio meter anar man en kolbotten till vänster och när man går dit hittar man en mycket välbevarad kojruin väl värd de extra meterna.

Den har en tydlig och bevarad spis och tydliga väggar. Man ser de vallar som bildats av nerrasad torv. Precis på utsidan av kojan – vid spisen – finns en tydlig grop. Förråd?

 

Tillbaka på stigen igen häpnar man över den bergvägg som måste ha gett sjön sitt namn. Tala om stenmur/mursten!

Leden slingrar sig upp till vänster men går sedan precis bakom bergskammen vi såg nerifrån alldeles nyss. Klättra upp och njut av utsikten.

 

Under en kilometer går leden spikrakt på gränsen mellan Villingsbergs skjutfält och Dunderklintarna. Den böljar upp och ner och passerar allt mellan torra tallmoar och fuktiga våtmarker. Efter några hundra meter – när leden löper över en myr – hittar man på vänster sida en blå metallskylt av den äldre modellen som berättar om sevärdheter längs Bergslagsleden.

Problemet är att här inte finns någon information. Jag ägnar ett par minuter till att fundera över vad här kan ha stått. Gissningsvis har det växtligheten ute på myren att göra – likheten med den norrländska naturen. Just här växer mycket dvärgbjörk, men strax intill hittar man också rosling, tuvull och hjortron – typiska fjällväxter.

 

Etthundrafemtio meter efter den blå skylten reagerar jag på en liten sten till vänster. Den står precis intill en av naturreservatets gränsstolpar. Något får mig att titta lite närmare på den.

Den är delvis bemålad (rött och vitt) och på baksidan är en kvadrat inhuggen. I länsstyrelsens information om Dunderklintarna berättades ju att här varit komplicerade ägarförhållanden. Undrar om inte denna lilla gränssten(?) har med det att göra?

När jag lyfter blicken tycker jag mig se en formation som jag känner igen. Visst är det ännu en kolbotten. Kojruinen är inte svår att hitta. Den har alla fyra vallarna kvar efter nedrasad torv.

 

När leden definitivt lämnar Dunderklintarna så ändrar skogen karaktär. Nu vandrar man över gamla hyggen. Strax innan man kommer ut på en grusväg svänger leden söderut och löper parallellt med vägen. Stigen är lättvandrad men går igenom tät och risig skog. Ingenstans hittar jag någon inbjudande rastplats förrän…

Plötsligt finns den bara där. Den går inte att passera utan att provsitta. Och visst är den bekväm.

Se upp! 

När stigen närmar sig kraftledningen är det dags att se upp. Man står då på en höjd och ser hur kraftledningen fortsätter ner över en myr och upp på andra sidan. Parallellt med ledningen löper spänger över myren. 

Men! Det är inte Bergslagsleden man ser, för den fortsätter snett över kraftledningsgatan och försvinner in i skogen på andra sidan.

Om man – av misstag eller av nyfikenhet – beger sig ut på spängerna över myren, så ser man snart på vänster sida den orrkoja jag nämnde tidigare.

Jag har varit på väg dit vid två tillfällen, båda gångerna med kängor på fötterna. Första gången gick bra, men andra gången hade jag behövt stövlar eller snöskor.

 

Sedan man lämnat kraftledningen bakom sig böljar stigen fram genom inbjudande barrskog med träd i alla tänkbara stadier. Så småningom ändrar skogen karaktär. Alla träd blir jämnhöga förutom några bjässar till frötallar som höjer sig över mängden. 

 

Tväggelåten - vindskydd och fina tältplatser

När leden kommit ner från höjderna och närmar sig de båda sjöarna Stora och Lilla Tväggelåten viker den av i västlig riktning. Samtidigt ansluter en stig från sydost. Denna stig återkommer jag till strax.

  

Leden passerar mellan de båda sjöarna. Först möter man Stora Tväggelåten. Här passerar leden ett par mycket fina tältplatser alldeles intill sjön. Båda tjärnarna ligger i en tallmosse med nästan helt orörda skogsbestånd. En del av tallarna är mycket gamla, trots att de inte är särskilt grova.

Vid Lilla Tväggelåten hittar man etappens vindskydd. Även här finns flera fina tältplatser.

Vindskyddet har de ungefärliga måtten 2,5 x 3,5 meter. Trots att det rustades för några år sedan och lyftes upp på lekablock, så närmar sig tidpunkten för ytterligare upprustning. Stocken i framkant börjar ge sig.  På sidan av vindskyddet sitter lite information om allemansrätten på en ”automat” med skräppåsar.

Här finns – av någon anledning – två eldstäder av järn – båda med järngaller. En av dem står precis framför vindskyddet och den andra lite vid sidan om. Bänkarna runt om den centrala eldstaden är dåliga och en saknas helt. I närheten finns dass och vedbod. Här finns sågbock, huggkubbe, yxa och såg.

Trots behovet av reparation är detta ett mycket trevligt vindskydd. Läget är fantastiskt och sjön lockar till bad. Se bara upp! Sjön är cirka två meter djup direkt. En vänlig själ har snickrat ihop en badstege. Tack Mats!

 

Det andra vägvalet

Det vägval som Bergslagsleden utgör är inte det enda när man lämnar Garphyttans nationalpark – i alla fall inte om man vill besöka Älgtjärnarnas naturreservat. Enligt kartan ska det finnas stigar som leder fram till Älgtjärnarna från nationalparken, men flera av dessa har blivit omöjliga att följa utan GPS och är inte särskilt roliga med GPS heller, på grund av besvärliga hyggen.

Sedan man lämnat Garphyttans nationalpark så fortsätter man istället vidare åt sydväst på grusvägen där Bergslagsleden viker av norrut. Efter 700 meter går en mindre grusväg upp till höger. Efter 400 meter längs denna grusväg leder en smal stig in till vänster. Det är en återvändsled på drygt 200 meter som leder fram till en liten damm där det finns en minst sagt spännande – men låst – liten stuga.

Jag hoppas att länsstyrelsen kommer att renovera den och göra den till raststuga.

Strax innan vi kommit tillbaka till grusvägen upptäcker jag spismuren till en raserad kolarkoja. Det är lite märkligt att tänka sig att dessa båda träd har hunnit växa sig rejält stora efter den tidpunkt då kojan slutade att användas.

Tillbaka vid grusvägen – som nu mera snarare benämns traktorväg – fortsätter vi den västerut och norrut. Den ringlar sig fram och gör till sist en 180-graders böj innan den passerar en låst jaktstuga. Här förvandlas traktorvägen till stig.

Bara hundra meter längre söderut längs stigen hittar man ytterligare en jaktstuga. Den är olåst. Tyvärr har den blivit ganska sunkig och här kan vi inte hoppas på länsstyrelsens renoveringsvilja eftersom den ligger precis utanför reservatets norra gräns. Läget – med sjön nedanför – lockar dock till rast.

 

När vi fortsätter längs stigen så kommer vi in i Älgtjärnarnas naturreservat. Här skyddas en tämligen orörd del av Kilsbergens nedre sluttning. Tack vare att marken är kalkrik finns här en stor mängd olika örter, mossor och svampar i området. Här finns också många grova, gamla granar och tallar, kullfallna trädstammar och mossbelupna block.

Har man tur kan man här hitta den ovanliga dofttaggsvampen. Det är en ljus och seg taggsvamp som ofta växer nära stigar i stora, sammanvuxna grupper. Namnet kommer av att den har en kryddig doft av anis, kummin eller lavendel.

Växtligheten är som rikast i nedre delen av sluttningen, tack vare kalkrikt vatten som rinner fram ytligt i marken. Har man tur kan man få syn på den säregna vätterosen – en växt utan klorofyll – som lever som parasit på lövträd, framför allt hassel.

 

Stigen löper längs sjöns sydöstra strand. På ett ställe intill stigen växer en poppel, vilket måste ses som ovanligt i en barrskog. Jag gissar att det har med den kalkrika marken att göra. 

Strax efter viker stigen av söderut. Efter ytterligare hundratalet meter delar sig stigen. Vi tar det högra - västra – vägvalet.

Från början är stigen tydlig och dessutom markerad med röda snitslar, men stigen försvinner ibland och också de röda snitslarna. Stigen är markerad på flera digitala kartor och med hjälp av GPS är det lätt att hitta rätt.

Efter 500 meter passerar stigen ett gammalt hygge, och där är det lätt att villa bort sig. Här mynnar stigen på en gammal traktorväg (som inte finns markerad på mina kartor). På kartan ser det ut som om stigen bara fortsätter rakt fram. I verkligheten måste man följa vägen söderut ca 20 meter och där hittar man stigen igen (med hjälp av snitslarna) direkt efter ett tätt granbestånd.

När man 150 meter senare kommer ut på en traktorväg (som finns med på kartan) är det åter ogen svårt att hitta fortsättningen på stigen. Även här ska man följa vägen söderut en liten bit – kanske 10 meter. Otydligt ser man stigen svänga av mot SV, men den blir snart lite tydligare. När jag passerade fanns där en liten träskylt som pekade mot ”Pass 2”.

Den snitslade stigen gör nu en sydligare sväng än stigen på kartan, men det är bara att hänga på. 

Håll ögonen åt väster. Där ser man snart ett märkligt stenblock som ser ut att balansera på endast två punkter.

Snart nog kommer man ut på ytterligare en traktorväg som vi ska följa norrut. Den övergår så småningom till att betraktas som stig och slingrar sig framåt i nordvästlig riktning. Man passerar en låst jaktkoja och 250 meter senare delar sig stigen. Vi väljer den högra (åter med hjälp av de röda snitslarna.

Vid torpruinen Trunhem är stigen bitvis mycket otydlig, men håll nordvästlig kurs så kommer man snart ut på Bergslagsleden och nu är det inte många meter fram till vindskyddet vid Lilla Tväggelåten.

 

Klunkhyttan och Klunkhyttans skans

Leden från Tväggelåten för oss ut på en grusväg och följer den cirka 500 meter. Vill man få lite kortare promenad på grusväg, kan man gå rakt fram – i riktning mot Södra Torptjärn – istället för att svänga vänster. Hundra meter innan gården går en smal stig ner till vänster. Den går genom en smal, grön tunnel och stöter på Bergslagsleden igen efter knappt 500 meter.

 

Sedan man passerat ett hygge (med en tydlig kolbotten och kojruin till vänster) och börjat klättra uppåt en del så delar sig stigen. Den stora, tydliga stigen går rakt fram, men leden svänger till vänster. Om man väljer att gå stigen rakt fram så är man tillbaka på Bergslagsleden efter 3-400 meter. Det är en rejäl genväg, men man missar en del intressant.

Efter drygt trehundra meter längs leden passerar man ytterligare en tydlig kolbotten med en kojruin intill.

Vi har nu kommit in i naturreservatet Klunkhytte skans som givetvis fått sitt namn av den fornborg som leden passerar.

  

Läng Kilbergskanten har man funnit tolv fornborgar som uppfördes under järnålderns senare del (400—1 000 e. Kr). De är alla byggda intill ett bergsstup som var lätt att försvara. Åt övriga håll byggdes stenmurar som troligen var försedda med en träpalissad. Denna borg har ett borgområde på 65x50 meter med det branta stupet åt söder. Åt norr har man byggt en 70 meter lång mur.

De flesta borgarna var förmodligen en reträtt- och försvarsplats i orosrider, men denna borg samt Rövareberget längre västerut var troligen inte enbart tillflyktsplatser i orostider. De var snarare till för att kontrollera den mycket livliga trafikled som knöt ihop bygderna i Mälardalen och Närkeslätten med Vänerbygderna. Nuvarande E 18, som går nedanför Klunkhytte skans, är en mycket gammal förbindelseled genom Kilsbergen.

Stora delar av reservatet ligger i en sydsluttning, vilket tillsammans med den kalkrika berggrunden gör att flera sällsynta växtarter trivs. Bland annat växer här fjällhällebräken, tibast, strandlummer, slåttergubbe, lentåtel och vippärt.

 

Leden går söderut fram till borgens ena öppning och gör där nästan en 360-graderssväng norrut. Precis i den skarpa svängen fortsätter en stig norrut. Den utgör en alternativ väg ner och jag återkommer till den.

Cirka 300 meter efter den skarpa kröken passerar stigen rakt över en tydlig kolbotten. Inne till höger ser man kojruinen och om man går fram till den så kan man hitta resterna av en hink.

Precis när man passerat kolbottnen så lämnar man naturreservatet.

 

Ett par hundra meter senare stöter vi på den genväg som jag nämnde tidigare. Nu kastar vi oss utför de rejäla branterna ner mot Klunkhyttan.  Efter bara knappa 200 meter ser man en tydlig hålväg dra iväg mot nordväst där leden svänger söderut.

 

Sedan man kommit ner bland ängsmarkerna runt Klunkhyttans gård så ser man ett tillgängligt vindskydd till höger.

Det ligger mycket idylliskt. Det har måtten 2,5 x 3,5 meter och är av modellen med ”altantak” och kamin. Här finns dock ingen ved, inga redskap och inget dass.

Klunkhyttans gård ligger precis ovanför slänten. Så länge detta var en friluftsgård kunde man hämta vatten i en kran på utsidan av ett av de mindre husen, men nu är denna vackra byggnad i privat ägo. Det innebär också att det vindskydd som ligger på tomten inte längre kan komma ifråga för övernattning.

 

Klunkhyttan är en gammal bergsmansgård med anor från 1500-talet. På 1640-talet vet man med bestämdhet att en hytta var igång i "Klunken" som platsen kallades. En av de viktigaste malmvägarna från gruvorna i Dalkarlsberg till hyttorna i Lekebergslagen gick via Klunkhyttan. Här fanns en av krogarna längs vägen.

Det sägs spöka i Klunkhyttan och det har jag personlig erfarenhet av. En häst är inblandad. Jag tältade här med en klass för cirka femton år sedan. Jag hade hört talas om spökhästen, men inte berättat historien för någon. Jag låg i vindskyddet nere på ängen tillsammans med några elever och en kompanjon låg i militärtält strax intill med resten av eleverna. Mitt i natten ringer hon till mig och berättar att en elev behöver komma ut och kissa. Men eleven törs inte gå ut när hästen går alldeles utanför tältet och undrar om jag kan schasa bort den. Där fanns ingen häst. Min kompanjon hade INTE hört talas om spökerierna…

 

Leden följer nu grusvägen söderut. Efter drygt 300 meter finns en avstickare till vänster som är väl värd att ta. Här finns resterna av Klunkhyttans nedre hytta.

I den låga torvtäckta byggnaden, hade masmästaren, med ansvar för driften vid hyttan, sitt kontor. Lekebergslagens vänner har renoverat byggnaden och skapat ett museum.

Vi fortsätter söderut längs grusvägen och nästan direkt går en väg till höger. Om man har gott om tid kan det vara trevligt att göra en avstickare till Lekens mycket inbjudande badplats. Den ligger en kilometer bort.

 

Alternativ väg ner från Klunkhyttans skans

Strax innan man är framme vid etappmålet ansluter en stig från öster. Här mynnar den alternativa vägen ner från Klunkhyttans skans. Denna stig är lite vänligare mot knän och lårmuskler eftersom den inte är lika brant som ledens vägval ner.

Efter hundratalet meter passerar man igenom en av borgens ingångar.

Leden för så småningom vandraren över en oväntat bred bro. Jag gissar att den har att göra med någon äldre vinterled.

Vi har nu kommit så nära att vi tydligt hör trafiken på E18, vilket förtar stämningen. Snart kommer vi att ha den inom synhåll.

Efter ett tag ändrar stigen riktning – från sydväst till nordväst. Lite drygt 300 meter längre fram är det dags att se upp. Stigen delar sig och den tydligaste går åt vänster. Denna ska man inte ta. Man hamnar i allt våtare marker för att till slut vara tvungen att vända vid en farligt rutten bro. Den högra stigen klättrar en aning men även den delar sig. Nu är vänster rätt val.

Efter ytterligare 300 meter kommer man ut på grusvägen och är tillbaka på Bergslagsleden.

 

Nu återstår bara 200 meter fram till hela Bergslagsledens tråkigaste etappmål. En fördel med denna plats är att E18 finns precis intill och där finns busshållplats varifrån det går täta turer både till Karlskoga och Örebro.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-06-23 12:47   statemachine
Tack för ännu en bra artikel med nya roliga vägar och intressanta, historiska platser.
 
Svar 2020-06-23 16:14   Håkan Friberg
Tack Tero!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in