Artiklar > Bergslagsleden Etapp 5

Bergslagsleden Etapp 5

Av: Håkan Friberg

Jag samlar mina texter om Bergslagsleden här.

 

Bergslagsledens femte etapp börjar vid Uskavi gård som drivs gemensamt av flera missionskyrkor. Den är öppen dagligen under sommarsäsongen. Här finns logi i vandrarhem och stugor. Här finns också campingplats, badstrand, café, kanotuthyrning och kiosk.

Från Uskavi utgår en blåmarkerad rundslinga på tolv kilometer. Den kommer att beskrivas i den kommande texten om etapp 4.

En annan ganska intressant övernattningsmöjlighet i närheten ligger ute på Grönvållsön (som är en halvö). För att ta sig dit behövs kanot, vilket ju kan hyras på Uskavigården.

Det är ett rejält vindskydd om cirka 3 x 4 meter. Det saknar takskägg och är aningen glest eftersom det är gjort av rundstock. En eldstad (stenhög) med grillgaller finns framför vindskyddet. Runt eldstaden finns en 8-kantig bänk. Här finns torrdass, såg, yxa, sågbock och vedförråd. Dessutom finns här rejält med ved i skogen. Vid sidan om vindskyddet finns en lägereldsplats med fyra stockar runt. I närheten finns plats för enstaka tält. Vattnet i sjön måste kokas. Platsen är alltså en udde i Usken med jättelika tallar. Precis bakom vindskyddet finns en tät skog av ungbjörkar.

I den nordliga viken på Grönvållsön ligger ett stort gruvområde. Helmer Linderholm berättar i boken Där bergsman var kung (s 121-122) en sägen om gruvan:

En gruvkarl satt i en ort nere i Grönvållsgruvan och åt sin matsäck när det fläktade till så konstigt kallt. Han tittade upp och såg då hur ett ståtligt fruntimmer svävade förbi i gången, med en liten knähund i hälarna. Han förstod att det var "Frua" och att han gjorde bäst i att söka ställa sig in. Så han kastade åt hunden sin sista smörgås. Hunden tog smörgåsen,  och i sanna nu var det som Frua hade upptäckt honom. Hon vände sig rätt mot gruvkarlen och sade:

- Ge dig opp härifrån. Nu rår jag snart inte hålla taket längre.

Och med det var hon spårlöst försvunnen.

Gruvkarlen rände iväg, och varskodde kamraterna son var i en annan ort om att något hemskt skulle hända, men de skrattade åt honom. Han hade väl suttit och somnat till under mathalten och drömt. Inte kunde de ränna från skiftet bara för hans drömmar.

- Men gruvdrängen var så tvärsäker på att han hade upplevt allt, att han började äntra upp ur gruvan. Nätt var han uppe så började det knaka i berget, själva marken skalv och sjönk samman och hela gruvan störtade in.

En knapp kilometer längs vägen norr om vindskyddet leder en väg in till höger mot Grönvållsgruvorna.

 

I närheten av Uskavi gård ligger Siggebohyttan, en av de mest storslagna bergsmansgårdarna från Bergslagens storhetstid med anor från 1500-talet. Vill man besöka denna plats som en del av denna etappvandring så får man strunta i de tre första kilometrarna av leden och istället följa landsvägen söderut drygt två kilometer fram till gården.

Som besökare får man vandra runt i rummen och med alla sinnen uppleva hur ett förmöget bergsmanshem såg ut runt år 1860.

Mangårdsbyggnaden

Mangårdsbyggnaden började byggas runt år 1790 och innehåller fjorton rum och tre kök. Svalgången är troligen Nordens längsta – 39 meter. Tapeterna i stora salen utgörs av dalmålningar från år 1838, utförda av leksandsmålaren Kers Erik Jönsson. De målades inte på plats utan har hamnat här senare.

Stallet

I stallbyggnaden står vagnar och kolslädar och i loftbodens visthusbod hänger fårfiolerna i taket. Kaffestugan byggdes ursprungligen som drängstuga under mitten av 1800-talet.

Drängstugan

Vid tiden för mangårdsbyggnadens uppförande hette gårdens ägare Anders Olsson. Anders far bodde i en liten oansenlig stuga och han tyckte att sonen vräkte sig i överkant. Han svor att aldrig sätta sin fot i byggnaden. Han höll sitt löfte till sin död, men sedan dess sägs han ”gå igen” i den ståtliga byggnaden.

Loftboden var den första byggnad som Anders Olsson lät uppföra.

Loftboden

Vid P-platsen vid bergsmansgården finns information om två olika vandringsleder: Kulturstigen och vandringsleden till Siggebohyttegruvan. Här hittar man information om Kulturstigen. Det är ett föredömligt arbete man har lagt ner på att skapa denna guide. Man presenterar ett trettiotal mer eller mindre intressanta platser i området. Den östligaste slingan är den som lockar mest när det gäller vacker natur. Den följer i princip den gamla landsvägen. Här kan man bland annat göra en liten avstickare till nummer 5 – ruin av backstuga.

Det är fascinerande att tänka sig att det var så här samhällets fattigaste bodde.

De byggnader/ruiner som jag fastnade för i övrigt var nummer 19 – Ol-Jons-gården – som härbärgerade Örebro läns kvinnliga folkhögskola, 1881-83, en av landets första folkhögskolor, nummer 20 som är ruinerna efter Öskeviks hytta samt nummer 23, Öskeviks gamla skola som satte fantasin i rörelse.

Ol-Jons-gården och Öskeviks gamla skola.

 

 

Den andra leden – kyrkstigen till Siggebohyttegruvan – leder oss i riktning mot Bergslagsleden, så den känns som ett naturligt val. Det finns beskrivning av leden vid P-platsen.

Efter ett par hundra meter passerar man bysmedjan.

Därefter följer man landsvägen ytterligare tvåhundra meter innan man viker av till höger. Efter cirka etthundra meter ändrar stigen karaktär. Man har då kommit in på kyrkstigen mellan Siggebohyttan och Lindesberg. Bitvis har här bildats en hålväg.

Siggebohyttans kyrkväg

Bara en liten bit senare passerar stigen en cirkelrund kolbotten där man anordnat en liten rastplats. Precis intill stigen kan man också hitta kojruinen.

Kolbotten och kojruin

Efter ytterligare etthundrafemtio meter kommer man upp på en mindre skogsväg. Det är denna vi ska ta till vänster när vi ska leta upp Bergslagsleden. Men först följer vi vägen till höger och är då framme i Siggebohyttans gruvområde. Här stöter man först på malmtorget, platsen där malmen lades upp i lika stora högar som sedan lottades ut bland delägarna i gruvan.

Siggebohyttegruvans malmtorg

Strax bakom malmtorget hittar man en cirkelrund nedsänkning i marken. Den har uppkommit när hästar vandrat runt, runt i en så kallad hästvind. Det var en konstruktion som underlättade vinschning av malm och vatten ur gruvan.

Siggebohyttegruvans hästvind

Själva gruvhålet hittar man strax intill.

På andra sidan gruvan kan man hitta maskinhuset. Under 1800-talets slut installerades här en ångmaskin – en så kallad lokomobil. Även denna användes till att forsla upp malm samt länspumpning av gruvan.

Siggebogruvans maskinhus

En liten bit upp i skogen hittar man resterna av dynamitkällaren som ju placerades en bit bort av säkerhetsskäl.

 

När vi sett oss mätta är det dags att ta den lilla skogsvägen rakt norrut, ut på landsvägen, där vi svänger österut och följer vägen cirka en kilometer. Där hittar vi Bergslagsleden på nytt.

   

   

Nu återvänder vi till etappens startplats i Uskavi och följer leden därifrån. Efter bara sexhundra meter – precis där leden svänger söderut efter uppförsbacken – finns ett mycket annorlunda vindskydd – Uskavi rastskydd. Skyddet är inte utritat på ledkartan.

Det har måtten 2 x 3,5 meter, men är mycket lågt, så lågt att det nästan inte går att sitta i det. Väggarna är byggda av helt runda stockar. Golvet består av halverade slanor med rejäla glipor mellan och taket av runda slanor täckt med tjärpapp och växtlighet. Jag hittade bland annat smultron, hallon, gran och rönn.

Tyvärr är skyddet delvis ruttet. Främre stocken sviktar och taket har gett sig inne till höger. Det är därför jag kallar det för rastskydd och inte vindskydd. Om det inte regnar är det dock möjligt att övernatta. Utanför skyddet finns en dålig eldstad byggd av sten. Ved finns i skogen, men här saknas vatten.

Cirka tio meter snett fram åt höger från rastskyddet räknat finns resterna av en annan byggnad. Man hittar en uppmurad spis samt rester av tjärpappstak.

 

Vi följer nu en traktorväg som bär utför. Stundtals har man en fin utsikt över Usken, men snart gör leden en tvär vänstersväng och börjar klättra igen. Skulle vi drabbas av regnväder erbjuder Hällagruvans ställverk tak över huvudet. Hällagruvan bröts från 1910 till 1959. Gruvan var 110 meter djup och producerade blodstensmalm med trettio procents järnhalt. Gruvhålen är nu igenfyllda och plomberade med betong.

 

Vandringen fortsätter genom omväxlande granskog och snåriga hyggen. Precis i bakkant på ett sådant hygge passerar vi över en vacker kolbotten med en tydlig kojruin.

Den är visserligen massakrerad av en gran, men ovanligt nog är det inte övervuxen.

Tvåhundra meter efter kojruinen passerar man ännu ett ställverk (?). Den finns strax intill Hällagruvan, så jag antar att den har med gruvan att göra.

Även denna byggnad erbjuder regnskydd. På baksidan finns två olåsta dörrar. Utsikten ner mot Usken är betagande. Här måste vara vackert när alla löven har fallit.

 

Precis vid ställverket gör leden en liten sväng till vänster. Från att ha gått i sydlig riktning fortsätter den nu mot sydost. Vandraren följer nu de gamla kyrkstigarna ända fram till Södra Brunnsjön.

Stigen har i århundraden nötts av bönder och bergsmän från Siggebohyttan och Öskevik när de färdats till och från sockenkyrkan i Lindesberg. På vissa ställen har det bildats tydliga hålvägar. Innan Bergslagsleden gjordes i ordning var dessa stigar i stort sett igenväxta.

Tack vare hålvägarna kan man plocka blåbär i ståhöjd.

Man passerar ett par mindre hyggen.

Den officiella etappbeskrivningen nämner ruiner efter två byggnader precis norr om Södra Brunnsjön. Faktum är att där finns en tredje ruin som man passerar cirka sjuhundra meter tidigare. Den ligger uppe på en kulle tjugotalet meter till höger (söder) om stigen. Detta är lämningar efter torpet Skyttekärret.

Den tredje ruinen - Skyttekärret

 

Omedelbart norr om Södra Brunnsjön passerar leden mycket riktigt ruinerna av två byggnader som kallas Kopparbäckens jordtorp.

Den första ruinen antas vara någon form av förrådsbyggnad, troligen tillhörande den kopparhytta som fanns tvåhundra meter norr om landsvägen.

Den första ruinen

 

Den andra (östligare) byggnaden är resterna av en källare. Ovanpå källaren finns resterna av ett hus som enligt folktraditionen ska ha fungerat som raststuga för kyrkvandrarna på väg till Lindesberg.

Den andra ruinen

 

Tvåhundrafemtio meter efter Kopparbäcken kommer leden fram till en klippstrand vid Södra Brunnsjön som verkligen lockar till bad varma sommardagar.

Är man mera av en sandstrandsmänniska så är det bara att fortsätta ytterligare etthundrafemtio meter så kommer man fram till en liten, men inbjudande sandstrand.

Här hittar man en sittplats av det mer ovanliga slaget. Det är en sittbänk från Projektet Allemansmöbler, sponsrat av Nämnden för hemslöjdsfrågor.

Det är de båda slöjdarna Klara Fahrman och Klara Isling som fått i uppdrag att slöjda tre olika sittmöbler och placera ut dem längs tre olika vandringsleder och en av den hamnade alltså här. Kul! Bänken är tillverkad av en nyfälld tall från Fåsjöns norra ände.

Om någon som läser detta kan berätta var de båda andra bänkarna är placerade är jag tacksam.

Vi befinner oss nu på den plats där Uskavi rundslinga (blåmarkerad) viker av österut och sedan norrut för att så småningom ansluta till Bergskagsledens etapp 4 strax söder om Lejakärret. Mer fakta om rundslingan kommer i texten om etapp 4.

Trots det ska vi här göra en utflykt längs rundslingan. Vi följer den österut. Det är fortsättningen på kyrkstigen vi vandrar. Efter knappa femhundra meter viker rundslingan tydligt av till vänster. Vi har nu kommit fram till platsen för Skvatthammars kopparhytta.

Det är svårt att förstå hur platsen en gång sett ut men kanske får vi så småningom hjälp av följande:

Istället för att följa den blåmarkerade rundslingan kan vi här välja att antingen fortsätta rakt fram längs kyrkstigen, eller ta den breda stigen till höger - söderut. Vi börjar med att följa stigen som går rakt fram:

Efter drygt femhundra meter passerar man något så ovanligt som ett hålvägskäl.

Två hålvägar möts. Den högra används inte längre och kommer snart inte att synas.

Ytterligare hundrafemtio meter längre fram syns en ruin knappa femtio meter söder om stigen ute på ett hygge.

Det har förmodligen något att göra med Nya Munkhyttans hyttruin som ligger ytterligare hundra meter längs stigen på en kulle till vänster.

Någonstans här inne döljer sig ruinen av Nya Munkhyttan.

 

I och med att man passerar resterna av Nya Munkhyttan har man kommit in i Munkhyttans naturreservat. Det är det första av en rad naturreservat som delvis liknar varandra. Munkhyttan är ett kommunalt naturreservat som har bildats särskilt för att värna om fjärilarna. Här längs Munkhyttebäcken trivs två sällsyntheter - asknätfjärilen och väddnätfjärilen.

Asknätfjäril och väddnätfjäril. (Foton: Barbro Fehrm Friberg)

Dessa båda kräver mycket speciella förutsättningar för att överleva och därför har de blivit mycket ovanliga. Asknätfjärilen lägger enbart sina ägg på ask och olvon och de lever som larver i 2-3 år innan de förpuppas och blir fjärilar. Som fjäril lever den bara ett par veckor, någon gång från slutet av maj till början av juli beroende på vädret.

Väddnätfjärilen lägger sina ägg enbart på ängsvädd med rätt solexponering och hög luftfuktighet.

 

Stigen delar sig och stigarna löper vidare österut på var sin sida av bäcken. Till vänster – på norra sidan – fortsätter kyrkstigen cirka en kilometer och passerar på vägen dels en timmersläde och dels en kolbotten med kojruin.

Den andra stigen – den södra – kallas Fjärilsstigen och längs den har man ganska stora chanser att få se de båda rariteterna. De båda stigarna möts vid en gammal smedjeruin vid Hammarbyvägen.

Båda stigarna är mycket trevliga att vandra och under fjärilarnas tid (slutet av maj – början av juli) är de väl värda den tid denna utflykt tar.

Denna lilla utflykt kan förlängas om man från smedjeruinen går rakt över grusvägen och fortsätter in på stigen på andra sidan. Efter hundrafemtio meter passerar man en kolbotten på höger sida. Kort därefter ser man en lång ladugård nere till vänster. Dit ska man gå trots att en tydlig stig lockar en att fortsätta rakt fram.

Man passerar igenom vagnslidret (öppningen) på denna ganska mäktiga byggnad. Precis på andra sidan kommer man fram till ruinerna av Gamla Munkhyttan.

Gamla Munkhyttan

Fortsätter man tvåhundra meter förbi den gamla gården så kommer man fram till vad som måste vara en av Sveriges märkligaste skolbyggnader - Munkhyttans gamla skola - numera skolmuseum. Det kan vara bra att veta att bortom skolan finns en mycket fräsch länga med utedass.

Munkhyttans skola - numera skolmuseum.

Nu är det dags att återvända samma väg tillbaka till smedjeruinen för att där välja "den andra stigen". Valde man Fjärilsstigen tidigare så tar man Kyrkstigen nu - eller tvärtom. De båda stigarna löper ju samman vid Nya Munkhyttans ruin, och sedan är det cirka sjuhundra meter kvar innan man är framme vid det stora stigkorset där vi träffar på den blåmarkerade rundslingan från Uskavi. Vi ska ju egentligen fortsätta rakt fram för att stöta på Bergslagsleden igen vid Södra Brunnsjön. Men... (och detta är ett stort MEN) det finns en stor anledning att göra ytterligare en avstickare innan vi återvänder. Jag rekommenderar mycket starkt denna sista(?) extrasväng längs den breda stigen som går söderut. Det blir bara drygt en kilometer tur och retur.

Redan efter tvåhundra meter kan det vara dags att sänka farten eftersom här finns något ovanligt.

Vad vi ser är resterna av en kolningsplats som användes så sent som på 40-talet. Detta är ovanligt. De allra flesta kolningar hade upphört långt innan dess. De sista brann just på 1940-talet.

 

Stigen löper nu parallellt med kraftledningen, och cirka fyrahundra meter efter kojruinen viker stigen av till vänster och går rakt över kraftledningsgatan.

Vi har nu kommit fram till målet för denna korta avstickare - Skvatthammarshult torpruin.

Skvatthammarshult spisröse och jordkällare

Detta torp är ihågkommet i trakten på grund av den mycket tragiska och fruktansvärda händelse som avslutade torpverksamheten där. Följande text är främst hämtat ur skriften ”Berättelser från Skvatthammarn och Skvatthammarshult”, utgiven av släktforskar- och hembygdsföreningar i Lindesberg. Det är en resumé av två artiklar i Bergslagsposten 1928. Information är också hämtad från anslag på platsen samt från diverse kyrkoböcker.

Den siste arrendatorn till Skvatthammarshult var Johan August Adamsson Stål. Han var änkling med två pojkar, Holger och Rolf. Stål arbetade som ölutkörare åt ett bryggeri i Lindesberg. 1927 anställde han en hushållerska, Elna Cecilia Gällström (prästens stavning av efternamnet). Hon flyttade till Stål med sin lilla dotter Siv Margit. Inom ett år föds den gemensamma dottern Mary Iréne.

Fredagen den 8 september 1928 kom Stål hem vid åttatiden på kvällen. Han var berusad och blev på dåligt humör över att han endast fick kaffe och inte mat på bordet. Hushållerskan hade ingen mat att sätta fram och tyckte att det vore bättre om han köpte mat till familjen istället för att supa upp sin lön. Stål förlorade då totalt kontroll över sina handlingar och blev våldsam och hotande mot hushållerskan och barnen.

Elna blev förstås mycket rädd, fick snabbt med sig sina båda flickor och försökte gömma sig i en hage. Stål sprang efter med yxan i högsta hugg. Han slet till sig den lilla flickan Mary Iréne från mamman som sprang till grannarna på Skvatthammarn. Det blev hennes och dotterns räddning. Stål sprang tillbaka in i stugan med flickan dinglande efter. Församlingens dödbok berättar vad som hände med den sex månader unga dottern:

"Mord. Huvudet slaget mot en sängkant."

Därefter mördade han sin sjuårige son Rolf genom att slå honom i huvudet med yxan.

Nu händer något oväntat och än mer (?) fruktansvärt. Stål sätter sig vid köksbordet och skriver två brev. Det ena är ställt till en Uno Svensson. Stål ber honom ta hand om räkenskaperna efter hans död. Det andra brevet är ställt till äldste sonen, tolvårige Holger, som bor och arbetar som vallpojke åt arrendator Karlsson på Munkhyttans gård. I brevet ber han om ursäkt för vad han gjort. 

Av någon anledning ångrar sig Stål, tar yxan med sig och ger sig iväg mot Munkhyttans gård.

När Karlsson kom för att väcka Holger på lördag morgon, låg pojken blodig i sin säng. Han andades men var mycket illa skadad. Karlsson skickade efter landsfiskalen och bad också en tjänsteflicka att gå till Skvatthammarshult för att meddela den tragiska händelsen. Där fann tjänsteflickan först den sex månader gamla flickan ihjälslagen och sedan hittade hon Stål som satt vid köksbordet med avskurna handpulsådror och halspulsådror. Han var medtagen och kunde inte säga något som flickan förstod och han var död när landsfiskalen strax efteråt kom dit. Då hittades också den sjuårige Rolf död.

Äldste pojken Holger levde så pass länge att han hann föras till Lindesbergs lasarett, men där avled han senare samma dag.

Skvatthammarshult kallades därefter Mördartorpet och ingen ville flytta dit och efter ett par år brann torpet ner.

 

Det bär nästan emot att fortsätta skriva efter en sådan här mental urspårning. Jag lämnar datorn några timmar.

Det finns en bitvis mycket otydlig stig mellan Skvatthammarshult och Nya Munkhyttan.

Men nu! Tillbaka till Södra Brunnsjön och Bergslagsleden!

 

'Bara femtiotalet meter vidare söderut längs Bergslagsleden kommer man till ytterligare en rastplats. Här finns en dålig eldstad med lite rangliga sittplatser runt.

Söder om rastplatsen går leden cirka femhundra meter uppe på en låg vall intill sjön. Det är en mycket trevlig dragning av leden genom en grov tallskog. Vallen har troligen byggts av de bergsmän som hade sina hyttor vid den lilla bäck som rinner från sjön och som också korsas av leden. Syftet med dammvallen har varit att få möjlighet att dämma upp sjön för att spara vatten till de få dagar under året då hyttorna skulle drivas.

Mot nedre delen av sjön blir stigen betydligt smalare och växtligheten kryper inpå kroppen. Stigen går nu rakt under kraftledningarna ungefär fyrahundra meter.

 

Precis när leden viker av från kraftledningen är markeringen otydlig. På såväl ledbeskrivningen som min digitala karta ser det ur som om leden ska passera en vändplan. Det gör det också, men INNAN dess passerar man en nyare väg som inte finns markerad på kartorna. Här skulle behövas tydligare markering. Stigen är ganska otydlig mellan den nya vägen och vändplanen.

På andra sidan vändplanen följer leden en ganska sönderkörd traktorväg som efter hundratalet meter leder ut på ett hygge. På andra sidan hygget blir stigen trevligare igen när den letar sig upp genom inbjudande blandskog.

Stigen sänker sig sedan och smeker sig förbi ett våtområde på vänster sida och på ett synnerligen inbjudande sätt närmar den sig AbborrtjärnenTvå tranor lyfter när jag närmar mig.

Innan man är framme vid den plats som passar bäst till rastplats vid sjön (inga bänkar), så gör leden en liten sväng ut över en trädbevuxen våtmark. När jag passerar (23 juli) lyser hjortronen röda. Om en vecka är det skördetid.

 

På en två kilometer lång sträcka mellan Abborrtjärnen och Stora Gålsjön går leden genom ett glest bestånd av gammal tall som växer på mycket mager mark och inte är mer än 12-15 meter högt. I beståndet finns nära leden flera exemplar av den centraleuropeiska arten bergtall som delvis har ett krypande växtsätt.

Enstaka exemplar av denna art finns i många bergslagsskogar. Detta beror på att skogsodling genom sådd förekom på bruksskogarna redan för mer än 100 år sedan och att tallfröerna ofta var importerade från Tyskland. Av misstag hade det då kommit med fröer från bergtallen.

Det faktum att bergtall förekommer så rikligt vid Stora Gålsjön kan också bero på att Hammarby bruk under lång tid ägts av norska företag. I Norge användes ofta bergtall som förkultur till vanlig tall vid beskogning av kalmarker.

 

Leden sänker sig och kommer ut på en grusväg som den följer en kort bit innan den viker av till vänster. Efter bara tvåhundra meter kommer man ut på grusvägen igen men bara femton meter senare viker den på nytt av till vänster. Detta är en ny dragning och här saknas tydlig markering. Tidigare följde man vägen ytterligare en bit innan man vek av.

De närmaste sexhundra meterna går leden över välstädade hyggen. På andra sidan kommer man in i en skog som enbart består av gran. Jag får genast känslan av att detta är mark som tidigare hävdats av människor och mycket riktigt – snart ser jag framför mig en av de vackraste kolbottnar jag sett i varje fall i detta område. Den är upphöjd och perfekt cirkelformad.

Stigen löper precis rakt över och på andra sidan ser man en mycket tydlig kojruin till vänster om stigen.

 

Etappens vindskydd ligger vid Stora Gålsjön. På äldre etappblad kallas sjön Storsjön, vilket alltså är fel.

Vindskyddet vid Stora Gålsjön har måtten 2,5 x 3 meter. Här finns ett mycket litet takskägg. Framför skyddet finns en eldstad av järn med fast galler och sittplatser runt. Ett bord finns intill. Tidigare fanns också en bänk, men denna har troligen eldats upp. Här finns också en huggkubb.

Torrdass och mycket ved i en vedbod finns vid vägen cirka sjuttio meter bort. Där finns både yxa och såg. Skulle det inte finnas ved i boden kan man hitta gott om ved i skogen. Dasset står mitt i en gammal kolbotten och kojruinen finns strax intill.

Vindskyddet är välskött. Det ligger ganska isolerat på en tilltalande plats intill den vackra sjön.

Skulle det vara katastroffullt vid Stora Gålsjön så finns här ett annat alternativ i närheten. 

Följ leden längs skogsbilvägen en halv kilometer, men istället för att sedan svänga till vänster och följa leden, kan man fortsätta tvåhundra meter på vägen, fram till en vägkorsning. Där - snett fram till höger - finns alternativet.

Asbäckens rastskydd

Vid Asbäcken ligger ett vindskydd av korrugerad plåt. Det är knökfullt av möbler och mycket bråte, men detta är ju flyttbart. 

Under tak finns en cementring med grillgaller. Utanför finns ett långbord med bänkar som börjar ge med sig. Här finns soptunna.

Bakom vindskyddet finns en ställning som troligen har använts för att sätta upp en vindskyddspresenning.

Tillbaka till leden. Den lämnar alltså grusvägen i och med att den svänger söderut. Efter ytterligare tvåhundra meter gör man en vänstersväng in på en lättföljd stig. När man närmar sig bäcken från Lilla Gålsjön så delar sig stigen. De återförenas efter kanske hundra meter. Då och då skymtar Stora Gålsjön till vänster.

 

Halvannan kilometer söder om vindskyddet passerar leden en kallkälla strax söder om stigen. Den är felmarkerad på de äldre etappbladen (den finns cirka 50 meter nordväst om kartans placering, tio meter söder om stigen) och finns inte med alls på de senare, digitala versionerna. Detta kan bero på att den ligger lite för lågt i kanten av en våtmark för att kännas helt fräsch.

 

Leden snuddar vid en vändplan, passerar över en grusväg och leder så småningom åter ut i den kraftledningsgata som vi stött på tidigare. Man följer gatan cirka trehundra meter innan leden viker av åt sydost – dock fortfarande på hygge. Ute på hygget passerar man två fina kolbottnar med synliga kojruiner.

Den första kojruinen

Båda är markerade med kulturstubbar. Den andra ligger en bit från stigen. Båda så vackra att jag fotade.

Den andra kojruinen. Hittar ni den på nedre bilden?

 

Ungefär en kilometer efter den andra kolbottnen passerar leden över en grusväg. Om man följer den cirka femhundra meter österut kommer man fram till Lillsjöbäckens naturreservat. I bäcken finns ett av länets finaste bestånd av flodpärlmussla. De finns i flera olika åldrar, vilket visar att nya musslor produceras. Det tyder på att livsmiljön är bra även för öringen. Flodpärlmusslans larver lever nämligen som parasiter på öringens gälar i cirka nio månader.

I reservatet finns även de sällsynta nätfjärilarna asknät-, väddnät-, och sotnätfjärilen. Asknätfjärilen lägger enbart sina ägg på askar eller olvonbuskar. Fjärilen har en livscykel på 2-4 år, i och med att larverna bara äter på ask- eller olvonknopparna just när de slår ut. Därefter vandrar de ner till marken där de vilar tills knopparna slår ut nästkommande år.

Väddnätfjärilen lägger sina ägg på ängsväddens blad. På hösten väver larverna en kokong, i vilken de övervintrar, för att sedan kläckas på försommaren. Sotnätfjärilen lever på vänderot.

Här hittar man mer information on reservatet.

Leden fortsätter rakt över grusvägen. De närmaste trehundra meterna leder över ett gammalt hygge som har fått buska till sig, vilket gör att leden bitvis är svår att se, åtminstone i kraftigt regnväder i juli då det långa gräset döljer allt. Även de orangemålade stolparna är svåra att hitta på grund av all sly. Stigen blir betydligt trevligare när man närmar sig Svarttjärn. Vid sjöns sydvästra del finns en liten rastplats.

Strax efter Svarttjärn går stigen längs med en stensatt kanal. Carl Anders Lindstén tror (Sevärdheter i Närke) att denna kanal har att göra med utvinning av myrmalm ur en tidigare mosse. Detta är knappast troligt. Kanalen är 2 m bred och är stensatt på en sträcka av 50 m. En skylt – som tidigare fanns vid kanalen – berättade:

”Denna stensatta och mycket vällagda kanal ned mot Svarttjärnen är ett av Bergslagsledens mysterier. Det är fortfarande inte helt klarlagt varför kanalen byggts, när den byggts och av vem.

År 1876 anlade brukspatron C H Wedberg på Hammarby bruk en torvfabrik vid Svarttjärn. På platsen fanns enligt ett ögonvittne en ”lokomotifbil” uppsatt, det vill säga ett slags ångmaskins som drev två stycken torvkvarnar. Här fanns också ett nybyggt torvmagasin samt hundratals ”torvhässjor” med torv på torkning. Stubbar som bröts ur mossen användes som ved i brukets ässjor av smederna.”

Troligtvis användes kanalen för att dränera mossen så att det skulle gå lättare att bryta torv.

De två första bilderna är tagna i april 2018 och den sista i juli månad 2020.

På bilden nedan ser man den informationsskylt som fanns på plats tidigare, men som av någon anledning är bortplockad.

Längs stigen kan man se rödjord – järnhaltig jord – som användes redan för mer än 2000 år sedan i Bergslagen för att utvinna järn med hjälp av enkla blästerugnar. För att få upp temperaturen så att järnet i jorden smälte användes bläster – blåsbälgar – som drevs av hand- eller fotkraft.

 Rödjord

Vid den punkt söder om Svarttjärn där leden korsar kraftledningen går den över några tydliga klapperstensvallar. Dessa har bildats för cirka tiotusen år sedan av vågskvalpet från det som skulle komma att bli Östersjön, medan landet fortfarande var nedpressat av den bortsmältande inlandsisen.

Klapperstensvallarna här markerar dock inte den högsta kustlinjen. Den finns ytterligare 30 meter upp på höjderna.

Vandrar man här i hallontider tar man garanterat en paus här.

 

Precis när man kommer fram till etappmålet ser man dessa intressanta byggnader.

Hammarby masugns hytta (ovan) och Hammarby bruk (nedan).

Etapp 5 slutar vid Hyttfallet – det översta fallet i Järleån nedströms Norasjön. Om detta och om de lämningar som finns här kan man läsa i min artikel om Bergslagsleden Etapp 6. Där berättar jag också om Järleåns naturreservat samt om de båda vindskydden vi Långforsen och Ringholmsforsen.

Jag är tacksam för rättelser, tillägg och övriga synpunkter på texten. 

Här nedan följer en lista med koordinater över de platser jag nämnt i texten i den ordning de dyker upp:

  • Uskavigården N59°38.164 E15°02.819
  • Grönvållsö VSK N59°38.401 E015°01.861
  • Siggebohyttan mangård N59°36.984 E15°02.109
  • Siggebohyttan Loftbod N59°36.975 E15°02.149
  • Siggebohyttan Stall N59°36.969 E15°02.186
  • Öskevik Backstuga N59°36.740 E15°01.753
  • Öskevik Ol-Jonsgården N59°36.597 E15°00.449
  • Öskeviks hyttruin N59°36.623 E15°00.432
  • Öskeviks gamla skola N59°36.765 E15°01.204
  • Siggebohyttan Smedja N59°37.006 E15°02.231
  • Siggebohyttans kyrkstig N59°36.976 E15°02.527
  • Siggebohyttan Kolbotten N59°36.981 E15°02.590
  • Siggebogruvan Malmtorg N59°36.939 E15°02.764
  • Siggebogruvan Hästvind N59°36.950 E15°02.774
  • Siggebogruvan Maskinhus N59°36.934 E15°02.806
  • Siggebogruvan Dynamitkällare N59°36.916 E15°02.850
  • Uskavi rastskydd N59°37.960 E015°03.334
  • Hällagruvans ställverk A N59°37.657 E15°03.090
  • Uskavi kojruin N59°37.354 E15°03.093
  • Hällagruvans Ställverk B N59°37.281 E15°03.012
  • Uskavi Kyrkstig A N59°37.180 E15°03.220
  • Uskavi Kyrkstig B N59°37.065 E15°03.615
  • Södra Brunnsjön Husgrund A N59°36.727 E15°04.592
  • Södra Brunnsjön Husruin B N59°36.724 E15°05.381
  • Södra Brunnsjön Husruin C N59°36.767 E15°05.437
  • Södra Brunnsjön klipporna N59°36.673 E15°05.561
  • Södra Brunnsjön sandstrand N59°36.610 E15°05.636
  • Södra Brunnsjön Allemansmöbler N59°36.610 E15°05.636
  • Södra Brunnsjön rastplats N59°36.580 E15°05.635
  • Hålvägskäl N59º36.661 E15º06.605
  • Nya Munkhyttans hyttruin N59°36.577 E15°06.784
  • Timmersläde N59°36.543 E15°07.027
  • Smedjeruin N59°36.364 E15°07.926
  • Gamla Munkhyttans hyttruin N59°36.404 E15°08.082
  • Munkhyttans skola N59°36.520 E15°08.069
  • Skvatthammar kojruin B + KB N59°36.618 E15°06.162
  • Skvatthammarshult spisröse N59N59°36.414 E15°06.351
  • Skvatthammarshult jordkällare N59°36.415 E15°06.382
  • Abbortjärns rastplats N59°35.390 E15°05.445
  • Bergtall N59°35.383 E15°05.078
  • Stora Gålsjön kojruin A N59°34.785 E15°04.725
  • Stora Gålsjön VSK N59°34.626   E015°04.706
  • Asbäcken rastskydd N59°34.397 E15°03.991
  • Stora Gålsjön kallkälla N59°34.379 E15°04.991
  • Stora Gålsjön kojruin C N59°33.931 E15°05.833
  • Stora Gålsjön kojruin D N59°33.891 E15°05.864
  • Svarttjärn rastplats N59°33.226 E15°06.464
  • Svarttjärn kanal N59°33.175 E15°06.395
  • Svarttjärn rödjord N59°33.192 E15°06.416
  • Svarttjärn klappersten N59°32.912 E15°06.705
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-10-06 14:23   statemachine
En mycket intressant och bra artikel.
Visste inte att det fanns så många historiska platser där.
Tack.
 
Svar 2020-10-06 14:32   Håkan Friberg
Tack själv Tero. För ett par dagar sedan var jag uppe och tittade på vindskyddet i närheten av Stora Gålsjön, som du tipsade om.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!