Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Viktigt färdmeddelande!

När jag nu ändå är inne på den här "avslöja-mina-misstag-linjen" har jag svårt att undanhålla er ytterligare en liten detalj som har med min första Sarektur att göra. Jag minns inte var jag fick rådet ifrån, men jag visste att om man ställer bilen någon stans för att påbörja sin vandring så bör man lämna ett väl synligt färdmeddelande. Det bör innehålla färdväg och hur länge man räknar med att vara borta. Vi ställde ju bilen vid Kebnats brygga och skrev mycket riktigt ett färdmeddelande som vi satte väl synligt innanför vindrutan. Färdvägen blev nog rätt...

... men tidsåtgången?

Tror ni någon hade gett sig ut för att leta?

Postat 2008-01-22 19:31 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Var tusan ligger Kungsleden??? Placerad på karta

Klicka på länken nedan. Det kan vara bra för er som aldrig vandrat på Kungsleden att ha en bild av hur den ser ut när/om ni läser denna text. Det är Alven som är fotografen och jag har hans medgivande att länka den.

http://www.utsidan.se/obj/photo/74/7499820e8ca89b3825e907b9781a4755.jpg

Det var när jag såg detta fotografi av Kungsleden som jag kom på att jag har ytterligare en bekännelse att göra - eller två... eller tre...

1977 - min allra första Sarekvandring. Ett av de stora frågetecknen under planeringen var: Vilken väg in? Det blev - som vid många tillfällen under denna vandring - Svante Lundgren som fick råda:

"En annan anmarschväg börjar i Saltoluokta och följer först Kungsleden en dagsmarsch söderut till Sitojaure. (...) På Sitojaure kan man få skjuts med fiskare till sjöns västände. Man ser till att bli landsatt på Sitoälvens södra sida och kan sedan vandra runt berget Takar (...) och vidare in genom Pastavagge. (...) Detta är en mycket lätt väg in i Sarek, jag vill nog karakterisera den som den lättaste." (Det håller jag inte med den gode Lundgren om, men det är inte om detta denna text ska handla.)

Mina erfarenheter av fjällvärlden var begränsade när vi gav oss iväg, men min naturvana var stor. Det borde väl räcka? Min vandringskamrat - dåvarande flickvän men nuvarande hustru! - litade obetingat på mig. Detta skulle hon i viss mån ångra senare under vandringen. Se följande blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/10911.htm

Min tidsplanering var ganska tight. Jag hade ännu inte förstått vitsen (behovet) av att lägga in reservdagar i planeringen. Första delen av äventyret - 125 mil i min gamla V4:a upp till Kebnats brygga gick perfekt. Vi kom fram ganska sent på kvällen / tidigt på natten och slog upp tältet en bit in skogen.

Vi sov gott. Mycket gott. Vi sov så gott att vi missade båten till Saltoluokta. Utåt mot flickvännen: Inga problem. Det går en båt i eftermiddag. Inombords: H-E!! Hur ska vi nu hinna??

När vi så småningom kom över vattnet till Saltoluoktasidan var jag aningen stressad, så jag ville att vi skulle ge oss iväg direkt... Men var f-n ligger Kungsleden? Det vimlade ju av stigar åt alla möjliga håll och JAG såg inga vägvisare i varje fall. Fråga någon? Nä-nä. Man står inte i Saltoluokta och frågar var Kungsleden ligger! Sånt ska man bara veta.

Så vi gick... fel... fel igen... och igen... Till slut var jag tvungen bita i det sura äpplet och erkänna för flickvännen att jag faktiskt inte hittade Kungsleden. Hon tog det på rätt sätt: Fniss-fniss... vi missade Kungsleden. Ingen skugga föll över min orienteringsförmåga. Sån´t kan hända den bäste... Vi återvände till fjällstationen och började om (nej, vi frågade ingen nu heller). Vi valde bara de stigar som vi var överens om såg ut att vara störst och gick åt rätt håll. Jodå vi kom rätt til slut. Men vi var ju lite sena...

Här skulle ju helst berättelsen sluta. Då hade jag kanske bara kunnat ruska på axlarna och säga: Otur och lite nybörjarnervositet. MEN... sommaren 1999 - jag var då 47 år gammal och kunde med rätta börja kalla mig fjällvan - skulle jag vandra samma väg in i Sarek tillsammans med min bästa kompis T och min svåger C. Ingen av mina medvandrare hade vistats i fjällen tidigare. (OK-OK T. Du har varit i Helags en gång 1976.) Det var också första gången jag vandrade tillsammans med vuxna män om jag bortser från lumpen 1974-75. Möjligen var där en gnutta mer testosteron i omlopp än vanligt på grund av detta. Ännu en gång var det jag som var den fjällkunnige, den som skulle leda de andra. Det innebär att jag absolut inte kan skylla på någon annan än mig själv: Vi gick fel! Efter ett tag tyckte jag att vi drog aningen åt väster... men, stigen svänger nog snart... Det gjorde den inte. Tvärtom. Alltmer åt väster vred den. På något sätt (ouppmärksamhet var namnet) hade vi kommit in på en led mot Pietsaure.

Jag slutar där. Hur känner jag det nu...? Tja... aningen generad kanske... men lite stolt också: Jag är nog den ende som missat Kungsleden två gånger - på samma ställe! Vilse? Inte! Fel kan väl vem som helst gå?

HåkanF

PS Fast jag har faktiskt gått riktigt fel en gång... men vilse? Aldrig!

Postat 2008-01-20 16:40 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Minnesvärda vad 2: Över Rapaälven. Placerad på karta

De av er som brukar läsa min blogg vet att jag och flickvännen - på vår allra första Sarekvandring 1977 - råkade ut för en del besvärligheter i Sarvesvagge. Värst var vadet över Ridanjunjesjågåsj. Sedan vi passerat det vadet slog vi läger helt övertygade om att nu var det värsta gjort. Och detta trots att jag visste att vi skulle vara tvungna att ta oss över Rapaälven dagen därpå. Visste? Tvungna?

Om jag tar sista frågan först: Jag hade planerat vandringen till max 13 dagar med matmängd därefter. Av dessa hade redan nio dagar gått. Vi var tvungna att ta oss till Saltoluokta eftersom bilen väntade vid Kebnats brygga och semesterdagarna var ju slut.

Visste? Rapaälven skulle inte bli något problem. Jag hade ju läst Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek och han hade haft rätt i allt - än så länge. På sidorna 80-81 finns två meningar som var orsaken till att vi var på väg just till mötet Sarvesvagge-Rapadalen.

Mening 1: "Telmasidan mot nedre Sarvesvagge är nämligen nästan oframkomlig på grund av överhängande vide av enastående format och täthet." Detta ville jag uppleva. Flickvännen visste förstås inget på förhand.

Mening 2: "Lapparna har däremot ofta ärende över till Telma, ty där är fint renbete och därför har de numera två lättmetallbåtar liggande vid älven under Telma."

Den gode Lundgren hade rätt i det ena men fel i det andra. Intelligenta läsare kan nog lista ut vilken mening som är det ena respektive det andra med hjälp av denna bild.

Detta är inte alls den värsta passagen. Där fanns tillfällen då videt var ytterligare 1-2 meter högre och än mer sammanflätat.

Väl framme vid älven var det ingen konst att se den sandkulle man skulle gå över, men eftersom vattnet såg lite besvärligare ut på andra sidan kullen beslöt vi att leta upp båtarna.

Lundgren skrev "numera" - och det var år 1963. Numera - 1977 - fanns inte en skymt av några båtar. Flickvännen förstod inte riktigt varför jag blev så irriterad över sakernas tillstånd. Nu kände jag mig nödd att berätta: VI MÅSTE ÖVER!

Vadet är mycket långt. fram till den stora sandholmen var det inga problem. Ett flertal mindre armar av älven passerades i rask takt. Väl framme på den stora holmen kunde vi tydligt se resten av vadet. Älven gör en lite krök där det såg enklast ut - en ytterkurva - vilket gjorde att man kunde anta att det var djupast längst bort, samt att strömmen också skulle vara starkast där. Så särdeles stark såg den dock inte ut.

Till en början var det även på denna sida ett par mindre älvarmar att ta sig över, men så var vi då framme vid sista - och svåraste - delen. Jag minns inte helt säkert hur brett det var - kanske tio meter - men det syntes tydligt att det blev djupare längre bort, närmare stranden.

Vi klev i. Bottnen kändes trygg - packad sand med bra fotfäste. Efter halva sträckan stod vi i lårdjupt vatten och det blev allt djupare. Vi vände tillbaka, tog av oss byxorna och klev i igen.

Vattnet steg till knäna, till låren, till midjan... Vi hissade upp ryggsäckarna så högt vi vågade och tog ytterligare ett par, små, försiktiga steg ut...

Vi hade nu den motsatta stranden på kanske två meters avstånd. Det fanns gott om uthängande fjällbjörkar och en hel del vide däremellan. Jag tror faktiskt inte att vi pratade med varandra - jag minns i varje fall inget av det - men vi var båda medvetna om vad vi måste göra...

Ett litet steg till sedan "hoppade" vi, kastade oss, simmade(?)... och fick tag på något och drog oss upp. Dyngsura, men med det mesta av ryggsäcksinnehållet torrt släpade vi oss upp på säker mark.

Just där, just då, hade vi vårt första riktiga storgräl. Det både skreks och gräts. Om vad? Ingen aning, men att det berodde på den stora anspänningen som släppte, det stora trycket som lättade, det råder det inget tvivel om.

Vi slog läger strax intill. På natten väcktes vi två gånger av plask från älven, och båda gångerna hann vi ner för att se på älgen som tog sig över betydligt enklare och elegantare än vad vi gjort.

Till sist: Detta kan ses som ett skolexempel på hur en Sarekvandring inte ska planeras.

HåkanF

PS Det kommer fler delar av minnesvärda vad. Åtminstone del 3, 4 och 5...

Postat 2007-12-09 18:00 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Minnesvärda vad 1: Vadarstaven 30 år! Placerad på karta

Sommaren 1977 begav jag mig ut på min första längre - egenplanerade - fjällvandring. Vandringssällskapet bestod av min dåvarande flickvän - nuvarande hustru. Min fjällvana var blygsam: Två vandringar under militärtjänstgöringen och en veckovandring i Helagstrakten tillsammans med flickvän och två kompisar året innan. Inte vid något tillfälle hade jag stött på problem vid vadning trots att vi bland annat tagit oss över Ljungans övre lopp.

Vandringen ägde rum i Sarek och startade i Saltoluokta. Mina teoretiska kunskaper grundades på Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek. Han skriver en hel del om besvärliga vad, men trots det - efter båttransport på Sitojaure och promenad in i Basstavagge, så står vi framför den första jokken från Dagartjåhkkå - utan vadarstavar! Den innehöll dock inte så stora mängder vatten, så efter en stunds letande hittade vi ett ställe att ta oss över. Jokken från Skajdasjvagge hade vi aldrig klarat om det inte vore för en rejäl snöbrygga en bit upp. Men vid nästa jokk - den från Lulep Basstajiegna - var det stopp. Inte en chans att ta sig över. Något snopet kändes det att behöva vända tillbaka innan vandringen hunnit börja på riktigt. Vi hinner dock inte mer än vända oss om förrän vi få syn på... en vadarstav! Vi kunde fortsätta! Denna vadarstav har följt mig sedan dess och fyllde alltså 30 år - i min ägo - denna sommar.

Resten av den vandringen blev en fantastisk upplevelse. De flesta vad var obefintliga - vi kunde ta oss över på snöbryggor - men två av vaden minns vi med skräckblandad förtjusning.

Från Basstavagge gick vi vidare till Skarja, för att där svänga västerut in i Guohpervagge och sedan söderut in i Alggavagge. Sedan vi passerat kapellet tog vi oss över bron över Miellädno, vände söderut och svängde sedan in i Sarvesvagge som vi följde på den norra sidan. Samtliga jokkar som kom norrifrån var ganska vattenrika.

Jokken från Ridajiegna tog oss en timme att passera. Den mesta tiden handlade om att följa dess lopp upp- och nedströms för att hitta bästa platsen, men det var ändå ingenting mot Ridanjunjesjågåsj. Den såg helt omöjlig ut. Egendomligt nog hittade vi en ganska rejäl björkstock när vi letade efter bästa vadstället. Den borde ju hjälpa oss. Jag släpade stocken någon km uppströms och hittade till sist ett ställe som borde fungera. Jag ställde stocken på högkant med ena änden rejält förankrad bakom en stor sten, och siktade sedan för att välta den mot en motsvarande sten på andra sidan. Den föll perfekt, men studsade till och for iväg som en tändsticka ner för forsen. Vi blev både häpna och rädda av kraften i vattnet. När vi tittade längre uppströms insåg vi att där skulle vi inte ha en chans att ta oss över. Alltså började vi vandra neråt igen. Vid ett ställe hade jokken grävt en rejäl kanjon. Avståndet från klippa till klippa var inte mycket mer än 1 meter, men landningsplatsen var fuktig och sluttade ganska rejält ner mot de strida strömmen. Det krävdes en del övertalningsförmåga för att få flickvännen att inse det dumdristiga i företaget, och vi fortsatte nedströms.

Efter ett tag hittade vi ett ställe som var ganska smalt. Visserligen var vattnet väldigt strömt, men om vi skulle kunna rulla ut någon rejäl sten mitt i fåran borde vi kunna ta oss över. Jag letade upp den största sten jag orkade rubba och rullade den försiktigt fram mot kanten av jokken. Med förenade krafter rullade vi sedan ner den i vattnet. Det mullrade till som av ett avlägset åskmuller som sakta försvann. Det tog ett tag innen vi förstod att det var ljudet av stenen som rutschade neråt i den starka strömmen. Vi insåg att det skulle vara förenat med livsfara att försöka sig på ett vad på denna plats. Alltså fortsatte vi längre ner.

Efter att ha gått ända ner till utflödet i Sarvesjåkkå och sedan en bra bit tillbaka igen var vi överens om att vi hittat det bästa vadstället. Jag gick över först. Trepunktsvadning med två punkter stadigt i botten. Det gick sakta men bra. Jag lämnade ryggsäcken och tog mig tillbaka för att ta flickvännens ryggsäck. Även dessa promenader gick bra. Sedan kastade jag över vadarkäppen till flickvännen. Sakta, sakta tog hon sig ut i vattnet och vidare mot min sida, men plötsligt står hon bara helt stilla. Alla tre punkterna är i botten.

- Jag kan inte flytta mig! Då glider jag!
Och några handlingsförlamade sekunder senare:
- Hjälp! Nu glider jag!

Vad gör man? Jag rusade förstås ut i vattnet, fick tag i någon del av hennes kläder och slet till. Efter några stapplande, plaskande steg var hon på säkrare mark. Vi rullade runt och skrattade av rädsla och lycka. Nu fick det vara nog med äventyr för idag. Vi slog upp tältet och kände oss tämligen säkra: Nu kan det väl inte bli värre...?

Nästa dag skulle vi bli tvungna att vada Rapaälven...

Tvungna???

Postat 2007-12-02 13:02 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in