Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Fantasier i slutet av en solotur

Jag ligger på rygg på mitt uppblåsbara liggunderlag utanför tältet. Platsen är Staloluoktas tältplats och jag ligger och väntar på helikoptertransport till Ritsem för vidare transport till Kebnats och sedan Saltoluokta, där Livskamraten väntar.

Vädret är strålande. Inte för varmt - trots solen - och med en behaglig vind från söder. Ögonlocken faller ihop emellanåt. I den mån jag har ögonen öppna ser jag molntussar av olika form driva förbi. 

Plötsligt ser jag ett moln jag känner igen.

- Om jag spegelvänder det där molnet har det ju exakt samma form som Island.

Att det blev just Island jag hittade (om än spegelvänt) har sin naturliga förklaring. Jag var där för första gången i början av sommaren. Tillsammans med Livskamraten och våra båda vuxna söner hade vi tolv fantastiska dagar där. Äldste sonens "uppgift" inför resan var att hitta mysiga/intressanta platser så långt från turistströmmen som möjligt. Det lyckades han bra med. Han brukar vara bra på sånt. När jag och Livskamraten åkte till Barcelona för ett par år sedan fick vi tips av honom på några små mysiga restauranger, till exempel.

Jag tittar upp mot Island igen. Vad tusan! Det har helt ändrat form! Ett stort moln har "invaderat" Island. Det ser ju ut som Spanien. Slump?

De flesta moln ser ju ut som något land märker jag nu. Det måste vara min gamla mellanstadielärar-hjärna som spökar: Finland, Indien, Chile, Australien... fast det är klart... det där molnet liknar ju formen på Livskamratens...

...och det där...

Nej, nu får helikoptern komma snart...

Postat 2014-08-10 14:02 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Öster om Sulitelma - igen

Jag tror inte att jag någonsin skrivit om mina turer innan de gått av stapeln. Ett undantag är möjligen min planerade tur längs Nittälven, men där har jag ändå beskrivit de besök jag gjort i trakten. Nu tänker jag försöka beskriva min kommande sommartur så som den kommer att se ut om allt slår in - men det gör det ju aldrig...

Det var längesedan jag vandrade ensam. Det ska jag göra denna sommar. Resan upp kommer jag dock att göra tillsammans med Livskamraten och vår gemensamma vän A. Vi kommer att åka tåg till Murjek för att där kliva på länsbussen till Kvikkjokk. Där väntar vidare transport med helikopter till Staloluokta.

På stranden av Virihaure kommer våra vägar att skiljas. Livskamraten och hennes vandrarkompis kommer att dra norrut medan jag kommer att följa Nordkalottleden söderut ett par tre kilometer. Uppe på en ås leder en stig till vänster - mot sydost. Den kommer jag att följa fram till Viejlejåhkå. Sist jag vandrade här vadade jag över jokken och vidare mot Jållejávrre, men denna gång är det inte säkert att jag vadar. Istället kommer jag troligen att leta upp en lämplig tältplats.

Nästa dag förväntar jag mig mycket av. Jag tänker följa jokken motströms och leta efter de naturliga stenbroar som jag hört ska finnas i dess övre lopp. Sedan ser jag med spänning fram emot att få besöka det gruvområde som Tore Abrahamsson beskrivit så intressant i sin bok Drömmar av silver. Det ligger vid Sibbatjåhkkå. Jag vet förstås inte exakt vad som väntar mig där - även om jag studerat flera av Abrahamssons bilder noga. Han beskriver naturen med ödesmättad vokabulär och hans bilder ackompanjerar orden. Det är nästan så att jag hoppas på fulväder när jag är där...

Nu kommer jag att svänga söderut och ta mig över jokken vid Råvejávrres sydöstra spets på den stenbro som gett sjön dess namn. Jag hoppas sedan att jag ska känna mig så pigg att jag ägnar en dag åt att sicka och sacka mellan alla småsjöarna i detta område. Kartan skapar bilder i mitt huvud. Jag vill se om verkligheten stämmer med min fantasi. Fiske i Skállojavrre och Basskajávrre ser jag också fram emot.

Så småningom styr jag stegen vidare söderut och tar mig ner i Fierrovagge på den enda möljiga platsen - öster om jokken från sjön 1181. Denna sjö tycks ha utlopp åt två håll. Ovanligt.

Drygt tre kilometer väster om min nedfart i Fierrovagge finns en plats som jag länge velat besöka. Det är en lite sjö som ligger på botten av en gammal glaciärnisch. Inne i den nischen bara måste det vara spektakulärt vackert. Tänk om där finns möjlighet att tälta!?

Nu fortsätter vandringen västerut i Fierrovagge. Jag vet att det finns en mycket fin tältplats vid nordöstra spetsen av Skiejákjávrásj, men troligtvis kommer det bara att vara en punkt jag passerar. Där kommer jag att ändra riktning och svänga mot nordväst och sikta mot bron över Varvekjåhkå. Jag kommer dock inte att följa någon led. Istället kommer jag att fortsätta 3-4 kilometer i nordvästlig riktning. Från Gassajávrásj västspets kommer jag att följa jokken först västerut och senare mot nordväst för att ytterligare studera den mäktiga kanjon den har bildat.

Jag kommer sedan att leta mig in i den dalgång som jag kallar Gajssegiesjvágge. Så långt in som möjligt kommer jag att leta upp en tältplats. En hel dag räknar jag med att undersöka de inre delarna på denna dalgång, ta mig upp ännu en gång på den makalösa utsiktplatsen 1299, samt cirkla runt Gasak.

Följande dag kommer jag att förflytta mig till min tidigare tältplats (2010) vid Jiegnaffojiegnas sydvästra del.

Om inte förr så blir nu vädret strålande. Nästa dag ska jag nämligen - med full packning - ta mig upp på Jiegnaffos bergskam och njuta av två saker: Den fantastiska utsikten ut mot Lofoten samt mångfalden av den gula raggfingerörten som är så ovanlig på andra håll i fjällvärlden. Jag kommer att vandra kammen fram till den nordvästliga toppen, för att sedan göra en båge tillbaka mot sydväst och avsluta dagens etapp vid Gáhpesluoppal och lite fiske.

Sista vandringsdagen tar mig tillbaka till Staloluokta där jag dagen därpå tar en helikoptertur till Ritsem för vidare transport till Saltoluokta där mina medresenärer kliver på bussen och så avslutar vi resan tillsammans.

Är inte detta en vandring att se fram emot, så säg?

Postat 2014-05-21 21:35 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

till fjälls 2012-2013: Sommarland och Högfjäll

Vilken fantastisk årsbok Svenska Fjällklubben skänker oss detta år! Området som behandlas är Padjelanta och Sulitelma. Trots att jag endast läst de tre första avsnitten är jag redan såld. Med hjälp av denna bok kommer många turer att planeras.

Tack!

Postat 2012-12-22 07:43 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En fjällvistelse - kulinarisk utöver det vanliga 1

Årets - tredelade - sommarfjälltur visade sig bli en kulinarisk tur utöver det vanliga. För varje tur vi gjort tidigare så har vi - jag och Livs- kamraten - blivit mer och mer trötta på den frystorkade maten. Visserligen kan man variera smaksensationerna genom att ta med olika fabrikat på turen (varje fabrikat verkar ha stoppat i ungefär samma kemikalier/kryddor i samtliga sina påsar) men det blir ändå enahanda. Under ett antal år har vi börjat ta med oss torkad köttfärs med olika kryddning, men i år bestämde vi oss för att minst hälften av huvudmålen skulle vara hemtorkade. Redan förra sommaren hade Livskamraten varit på en fjälltur där hon hade med sig ett antal rätter som hon torkat själv. Nu skulle antalet utökas.

Torka mat

En stor inspirationskälla har varit boken Torka mat av Eric Tornblad. Han får det att låta så enkelt som det faktiskt är.

Men - och detta kan inte nog understrykas - Joanna Heilig, medlem på Utsidan, har varit en minst lika stor inspiratör. Tack!

Jag ska inte här ge mig in på recept. Ni skulle då kunna få den felaktiga uppfattningen att det är jag som har stått för fantasin. Jag lovar däremot att tillsammans med Livskamraten publicera våra (läs: hennes) bästa recept i något/några kommande blogginlägg.

Det allra godaste hon tillagade var en liten förrätt som serverades en av de första kvällarna - en omelett med torkad serranoskinka och soltorkade tomater.

Postat 2012-08-25 14:59 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Överraskande väder i norra Padjelanta 2 av 2

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...

Vi sov mycket oroligti den byiga vinden. Flera gånger satte vi oss käpprakt upp i tron att tältduken skulle brista. Jag har varit med om mycket hård vind tidigare. Jag minns speciellt en vintertältning nästan på pasströskeln i Storådörren, men då blåste det konstant hård vind. Det som hände här var att vinden mojnade totalt och kom sedan med full kraft, vräkte omkring i cirka 10-20-30 sekunder för att sedan mojna igen. Ibland var de tyst i 10 minuter eller mer för att sedan braka loss med lika stor kraft igen.

Strax efter klockan tre på natten var det ett sådant tillfälle när vi båda satt rakt upp i sovsäcken och bara väntade på att något skulle hända. Inte nog med att vinden vräkte mot tältet - från sidan!!! - det ösregnade också.

Då hände det! Hela långsidan på tältet vek sig rakt in mot oss! Hur var det möjligt? Tältpinnarna KUNDE inte ha lossnat!

Livskamraten pressade sig mot tältväggen för att inte tältbågarna skulle knäckas och jag kravlade mig ut i ovädret. Som tur var befann sig ingången på "läsidan".

Det som hade hänt var att de "stoppknutar" som fanns i änden på två av tältlinorna hade dragits åt så hårt i vinden, att de till slut blev så små att de kröp igenom hålet i "lin-låset". Det var ett litet hevete att i det vädret lyckas pilla upp knutarna, trä linan igenom låsen och sedan knyta nya och större knutar. Men det gick...

Sedan vi pustat ut en liten stund - klockan var nu fyra - bestämde vi oss för att göra det vi borde gjort från början - flytta tältet. Vi bestämde oss dock för att inte bara flytta tältet en bit, utan att istället vandra vidare. Vi packade ihop, lagade till frukost och begav oss iväg...

Men... vad var det egentligen som hade hänt? När vinden till slut fick oss att ge upp så kom den rakt från sidan. Men vi hade ju långsidan vänd mot Stiboks stup. Hur kunde vinden få sådan fruktansvärd kraft på så kort sträcka?

Det räckte med att vi vandrat en knapp kilometer för att märka att det nästan inte fanns någon vind alls. När vi senare på dagen pratade med stugvärd och en del vandrare vid Kutjaurestugan så blev de mycket förvånade över vår berättelse. De hade inte haft särskilt mycket vind.

Jag tror att det var stugvärden som så småningom kom med en möjlig förklaring. De starkaste vindar som uppmätts i Sverige är ju fallvindar i Tarfaladalen. Kunde det vi råkat ut för vara fallvindar från stupen vid Stibok? Jag tror det - till någon annan kommer med en bättre förklaring.

Postat 2012-08-18 19:34 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar