Bloggar > Njoatsosvágge

Njoatsosvágge

Vandringar i en av Sareks vildaste dalgångar. Ett samarbetsprojekt av Hans Fowelin och Björn Andersson.

Njoatjostit - att färdas sakta i varandras fotspår

”Ett ställe där renarna gör stigar i snön på våren är i dalgången Njoatsosvágge, den har fått sitt namn efter dessa renstigar. Det kallas njoatjostit när renarna färdas sakta och gör en stig på hård snö. Ordet kan också användas när det är barmark.

På sommaren är dalen grön, men på våren när renarna vandrar västerut är den vit och det är just inget bete där. Någon barfläck kan finnas men det är mest sten som tinar fram. När renarna lämnar Alep Sjielmmá i öständan av Njoatsosvágge så vandrar de därför direkt genom hela dalen till väständan utan att stanna. Då går de efter varandra i en rad så att det blir en stig.”

Från: Ryd, Y., & Rassa, Johan. (2001). Snö: En renskötare berättar. Stockholm: Ordfront.

Det verkar som Johan Rassa menar någonting annat med "öständan av Njoatsosvágge" än vi nutida vandrare. Man får intrycket av att Njoatsosvágge för honom är den smala delen av dalgången, från Luoppalgårttje till utgången längst i väster.

De samiska namnen berättar om naturen

Vi skrev något om hur betydelsefullt det är med namn, samiska namn, i "Vattenfallens dal". Johan Rassa pratar om "Alep Sjielmmá". Samma plats omtalas i skriften "Renmjölkning och mjölkvallar". Ordet sjielmmá betecknar en låg bergrygg eller ås som ligger tvärs för där man ska gå, det är uppför och lite brant. Alep Sjielmmá i Njoatsosvágge är just en sådan daltröskel. Genom idogt letande hittade Björn ytterligare en hänvisning till denna i just boken "Snö": det är den branta rygg som man ska över när man går upp till första sjön, Lulep Njoatsosjávrre. Det är således också här som vattenfallet Luoppalgårttje finns.

Alep Sjielmmá och Luoppalgårttje.

Ordet sjielmmá återfinns ju även i namnet på vattenfallet vid kanjonen, Sjielmágårttje. För oss gav detta ett sammanhang, ett annat perspektiv på Njoatsosvágge. Tänk er att vi hade en karta med alla de rätta namnen. Där Sjielmmá förbinds med vattenfall, sjöar och mjölkvallar som i Njoatsossjielmágiedde:

"Mellan Alep och Lulep Sjielmmá, utmed stigen. Där finns många ája. Nu växer det mycket vide på vallen. Här stannade man också på våren, då härkbördorna var tunga och man rörde sig i korta etapper". Från: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar. (Översättning: giedde = äng, vall; ája = kallkälla; härk = kastrerad arbetsren.)

Således finns det också ett Lulep Sjielmmá, nedanför och öster om Alep Sjielmmá. Vår gissning är att Lulep Sjielmmá är den lilla utlöpare från Tsähkkok som har höjdangivelsen 805 på fjällkartan. Njoatsossjielmágiedde måste då vara den ängsmark som omgärdar Njoatsosjåhkå mellan dessa daltrösklar.

Axel Hamberg

Axel Hamberg skriver så här om Njoatsosvágge:

”Från Säkoks västände är anblicken av fjällen kring Njåtjosdalen synnerligen storslagen. Den grannaste delen är den västra delen, där dalbotten upptages av en rad sjöar med kristallklart vatten mellan toppkrönta dalsidor. En motsvarande vy finns ingenannanstädes inom Sarekfjällen…” Från: Hamberg, A (1922). Sarekfjällen.

Övre Njoatsosvágge är storslagen från alla håll, och genom Hambergs egna texter och svartvita foton vet vi att han besökte området:

Men vi tror inte att Axel satt här:

Och inte heller att han såg det här:

Alla dessa stigar

Nya perspektiv visas och binds samman med samiska namn. Men sammanhanget finns också där att se på ett påtagligt sätt. På generalstabskartan från 1890 hittar du en flyttled från Pårekslätten genom Njoatsosvágge.

Norr/väster om den renvaktarstuga som finns idag sammanfaller stigen med den nutida renflyttningsleden, men söder/öster om stugan finns ingen stig utritad vår moderna fjällkarta. Om denna södra del var renflyttningsled eller en gammal led för transporter (eller bådadera) vet vi inte. Men vi hoppas kunna ta reda på det.

I alla händelser finns den gamla stigen fortfarande. Tittar du noga kan du se den längs Sähkoknuohkke.

document1

En vandring i nedre Njoatsosvágge är en vandring i älgars, björnars och renars fotspår. De har gått där precis före dig. Ibland är viltstigarna osynliga, men rätt som det är dyker de upp igen. Det är bara att följa dem, de leder dig rätt.

Med denna blogg har vi velat ge dig mer av Njoatsosvágge som vandringsmål än vad som skildrats i litteraturen tidigare. Upptäck och upplev Njoatsosvágge – gå sakta i varandras och andras fotspår.

Du kan titta på alla våra bilder i Google Earth (du måste installera Google Earth först för att det ska fungera). Klicka HÄR. Ett sent tillägg - för att kunna importera filen till Goggle Earth Pro behöver du lägga till .kmz efter filnamnet (se också kommentaren här nedan).

Hans och Björn

Postat 2015-01-29 15:16 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Hoten mot Njoatsosvágge

Det är stora naturvärden som står på spel i Njoatsosvágge (inklusive Änok). Dalgången innehåller en ovanligt rik samling av de naturtyper som finns i fjällen, och dessa avlöser varandra på ett sätt som är intressant och tilltalande för besökaren. Änoks delta, som är under kontinuerlig förändring, tillfogar en naturtyp som inte är vanligt förekommande ens i fjällvärlden. Detta deltaland, med sitt meandrande lopp och sina inneslutna myrar och vattensamlingar, måste få utvecklas efter de villkor som landskapet självt skapar.

Som helhet betraktad är denna dalgång, från Kvikkjokk upp till Njoatsosvágges högt belägna ände i nordväst, ett innehållsrikt stycke natur som har få motsvarigheter i vårt land. Exploatering måste undvikas, vare sig denna gäller malmbrytning eller skogsavverkning. Landskapet måste få behålla sitt storslagna och orörda utseende och växt- och djurlivet få finnas kvar. 

Nuvarande gränser

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Finns det något skydd för nedre Njoatsosvágge?

Nej.

Det finns bara ett skydd som har prioritet över all annan lagstiftning. Detta skydd benämns nationalpark. Alla andra former av skydd kan överprövas eller tas över av andra intressen – framförallt gruvbrytning och Bergsstaten.

I fallet Njoatsosvágge finns ett reellt hot i form av gruvbrytning i Ruovddevárre. Hela området som är skuggat måste betraktas som helt oskyddat vad gäller gruvbrytning.

I Beowulf Minings planer för gruvbrytningen av Ruovddevárre ser det ut så här:

Det som kallas för ”Tailings area” är ett område där man vill placera slaggprodukter. Vi vill att ni ska föreställa er vad det skulle innebära för Njoatsosvágge – eller om ni så vill för hela Sarek – om dessa planer sattes i verket. Njoatsosvágge och Änok skulle förvandlas till ett industriområde med irreversibla förändringar i geologin och terrängen som följd. Hela den barrurskog som ligger i området där Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå möts skulle utplånas. Djur- och växtlivet skulle försvinna. Och de transportvägar som behövs skulle förstöra Njoatsosjåhkås och Tjuoldajåhkås flodfåror samt troligen hela det delta som under lång tid byggts upp genom Gáhmajåhkå (Kamajokk).

Ruovddevárres dagbrott "Hermelinsväggen"Ruovddevárres dagbrott "Hermelinsväggen"

Ruovddevárre från Vállevárre, Garvek längst fram till vänster.

Gruvstigen upp till Ruovddevárre. Foto 1978.

För tillfället har Beowulf Mining övergett Ruovddevárre och koncentrerar sig nu på Gállok (Kallak). Men som andra har påpekat är vägen fortfarande öppen för att återuppta exploateringen.

Även Gállok tycks numer vara ett mer eller mindre övergivet projekt. Hur ska man förstå denna ”gruvboom” som ofta resulterar i nedlagda gruvor eller storslagna planer som aldrig realiseras?

Ett förslag till svar kan man hitta i Tim Senftens Laplandica blog där han skriver så här:

”Footnote: Beowulf Mining will probably have big problems trying to work around these claim defenses, which are classified as cultural heritage remains and over 100 years old. With Beowulf’s interest in Ruotevare, as believably with many other modern mining adventures in northern Sweden, these intrests seemingly are to only increase the share value of their company’s stock holdings and, perhaps later, sell off their claims for a profit and to potential “wannabes” of the mining world.”

För många blir det ett pyramidspel i aktiekurser där nästa alla är förlorare. Än värre är att gruvbrytningsplanerna skapar oro och missämja.

Tjuoldavágge

När vi tänker på gruvexploatering vid Ruovddevárre ska vi inte glömma vad som då skulle ske med Tjouldavágge.

Tjuoldavágge.

Nere i förgrunden på fotot rinner dalgångens stora vattenåder Tjuoldajåhkå. Ruovddevárre är den låga klippkullen längst till höger, och till vänster om Ruovddevárre skymtar den lilla namnlösa sjö som har höjdangivelsen 497 på fjällkartan. Det högsta berget, strax vänster om fotots mitt, är Tjuollda 1418. Framför ligger den låga höjdryggen Tjårok. 

Bakom Tjårok hade Beowulf Mining tänkt fylla landskapet med slagghögar och överbliven sten från brytningen, vilket kartorna ovan över gruvområdet visar. Detta hade säkert utplånat de två sjöar som ligger där (syns ej på detta foto). Alla dessa vattendrag, liksom det mesta på den här bilden, skulle ingå i ett gruvområde. Området skulle bli närmsta granne till Sarek som börjar vid den gröna sluttningen som syns i bakgrunden till höger (Sähkok).

Istället för denna vy, fotograferad från Garvek, hade vi alltså haft en bullrande industri med maskiner och fordon. Vi hade sett högspänningsledningar, fabriksbyggander och troligen områden med husvagnar och bostäder. En tillfartsväg för tunga lastbilar som med största säkerhet hade gått genom Kvikkjokk. Kanske rentav en järnväg från Kvikkjokk mot Murjek.

En utvidgad nationalpark?

För naturens och naturskyddets skull vore en lösning att utvidga Sareks nationalpark till att omfatta även Tjuolddavágge och hela Njoatsosvágge. Naturvårdsverket arbetar med dessa frågor och en utvidgning av Sarek har föreslagits. En nationalparksutvidgning är dock en komplicerad process där många intressenter tillfrågas och ger synpunkter. 

Postat 2015-01-20 20:05 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Skogen och djuren i nedre Njoatsosvágge

Njoatsosvágge är inte bara en ovanligt lång fjälldal, den stiger också med hela 600 höjdmeter. Den stora höjdskillnaden medför att många av fjällens naturtyper finns representerade. Barrskog och myr i dalgångens södra del, följt av vide- och björkskog i dess mellersta delar. Högst upp i nordväst finner man ris- och gräshed. Alltsammans kantas av de många bergens grässluttningar, blockterräng och skyhöga klippor. Få dalgångar i regionen kan uppvisa allt detta. Tillfogar man dalens fortsättning i Änok så får man med ett omfångsrikt deltaland vars meandrande lopp är en magnifik avslutning på vattenvägarna från de omgivande fjällen.

Urskog och vildmark

I nedre Njoatsosvágge är det, förutom jokken, kanske mest barrskogen man lägger märke till. Det är både gran- och tallskog, men tallen dominerar. Det första intrycket kan upplevas dystert eftersom man ser många döda träd. Det är stående torrakor eller omkullfallna träd i olika stadier av förmultning. Träden är draperade med svarta, hängande lavar som ytterligare förstärker intrycket av gammal, döende skog.

Men det är precis så en norrländsk skog ser ut när den får sköta sig själv! Enligt Edvin Nilsson är detta verklig urskog – inget skogsbruk har någonsin bedrivits här. Han skriver: ”Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig har avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar.” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

Naturen i de nedre delarna av Njoatsosvágge präglas av barrskogen. Men landskapet är inte enhetligt även om tall och gran är en gemensam nämnare. Här blandas blockterräng, myrmarker, torr barrskogsmark, blandskogsdungar, ängspartier och så vidare. Landskapet skiftar. Bakom varje krök av jokken väntar någonting nytt. På samma sätt är det i skogen. Ofta är den så tät eller småkuperad att man inte ser vad som väntar hundra meter längre fram. En myr? Ett område med torrakor? En liten äng med gräs och örter? Detta är överraskningarnas landskap!

Norr om Standárjåhkå finner man områden med skog som är rikligt draperad med dessa brunsvarta lavar som – efter vad jag har kunnat forska ut – kallas manlav (Bryoria fuscecens). Lavarna är känsliga för luftföroreningar och riklig förekomst är ett hälsotecken: naturen är ren. Mängden (storlek samt antal exemplar) ökar med skogens ålder. Manlaven finns både på döda och levande träd, men eftersom det tar många år för dem att fästa sig på träden och de är långsamväxande (någon eller några mm per år) är det nog mest på de döda eller mycket gamla träden man lägger till den.

Att vandra genom en gammelskog med dess mörka och dystra lavar är en säregen upplevelse. Ibland är skogen helt tyst, och tystnaden tillsammans med de svartklädda träden ger en känsla av att allt liv har flytt. Men så hörs plötsligt ljudet av en skogsmes eller lavskrika och man påminns om att skogen är levande och bebodd.

Djuren som befolkar

I boken De vilda djurens Sarek berättar Edvin Nilsson att han i nedre Njoatsosvágge sett flera av de stora rovdjuren samt fåglar som kungsörn, jaktfalk och blå kärrhök. Han nämner – liksom i förbigående – att det har handlat om många spaningstimmar. Han själv och hans följeslagare tycks mestadels ha uppehållit sig uppe på sluttningarna, exempelvis Sähkok. Detta är naturligt eftersom han utförde rovdjursinventeringar och behövde bra observationsplatser att spana från. Även om man i bokens text kan hitta exempel på att han rörde sig utefter jokken verkar det vara sluttningarna som för honom utgjorde de mest intressanta färdstråken.

Från sina spaningsplatser kunde han och hans följeslagare se alla de stora rovdjuren. I Tjuolda-, Njoatsos- och Änokområdena finns fortfarande kvar björn, järv och lo. Man ser dem sällan, men som vandrare kan man träffa på både spår och spillning från dem. Vargen är väl numera bara tillfällig. Och fjällräven har blivit mycket ovanlig och ersatts av rödräven.

Älg finns naturligtvis även här. Denna låg helt lugnt på andra sidan jokken och brydde sig inte det minsta om mig (troligen på grund av avståndet). Jag står här innanför nationalparksgränsen, men älgen befinner sig för tillfället i naturreservatet. Där kan den jagas under jakttiden.

När det gäller fåglar finns det även där både likheter och skillnader jämfört med 1970-talet. Arter som jaktfalk och blå kärrhök är nu som då sällsynta och kräver både uppmärksamhet och tur för att man ska lyckas se dem. Vanligare är att man upptäcker tornfalken när den jagar smågnagare utefter sluttningarna.

När Edvin Nilssons böcker om Sarek skrevs var vissa år rejäla lämmel- och sorkår. Detta skymtar i hans beskrivningar av djurlivet när han skriver om exempelvis jorduggla och fjällvråk som ibland var mycket vanliga. Numera är det glest mellan sorkåren vilket leder till att de flesta fåglar blir fåtaligare. Inte bara sorkjägare som ugglor och falkar utan även de små tättingarna, eftersom de i högre grad blir bytesdjur när gnagarförekomsten är dålig.

Fåglar som örn och jaktfalk är däremot inte beroende av sorktillgången eftersom de jagar större byten. Kungsörnen är möjlig att få se idag liksom på Edvin Nilssons tid, men oftare är det havsörnen som visar upp sig. En del havsörnar är inhemska, men det är vanligt att norska havsörnar kommer på besök för att spana och jaga i den svenska fjällvärlden.

Havsörn svävande över Änok en septemberdag 2012. Kanske ett besök från vårt västra grannland? Både havsörn och kungsörn är utsatta för många faror och riskerar att förolyckas av tåg, elledningar, vindkraftverk, mm. Förändringar i häckningsmiljön spelar också in, särskilt för kungsörnen. Mycket arbete läggs ner på att dessa vackra och imponerande fåglar ska bevaras i Sveriges häckfågelfauna.

Men det finns mindre djur också. I barrskogen hörs emellanåt lockläten från talltita och lappmes – svåra att skilja åt eftersom det är sällan man får chansen att jämföra! Att möta lavskrika, järpe och de olika arterna av korsnäbbar är också möjligt när man vandrar här. På myrarna finns grönbena och gluttsnäppa, och utefter jokkstranden drillsnäppa och sädesärla. I björkskogen och videlandet hittar man bland annat gråsiska, blåhake, rödvingetrast och dalripa. Edvin Nilsson nämner tallbiten i samband med Njoatsosvágge och att den gärna kalasar på enbär långt upp i videregionen. Just tallbiten är numera något av ett mysterium i Sverige. Den rapporteras sällan från sina häckningsområden (främst äldre barrskogar i Norrbotten) och man vet mycket lite om hur det svenska beståndet utvecklas. Själv har jag aldrig sett den i fjällvärlden trots att den ju borde finnas där.

Dalripan är inte rödlistad, men antalet varierar mellan åren. Chansen att stöta på den i björkskogen eller i videområdena är god. Fotot är tagen på annan plats av Anders Gudmundsson.

Edvin Nilsson har en del att säga även om landet söder om Njoatsosvágge. ”I nedre delen av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg… Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden. Ofta utsträcker både järv och lo sina strövtåg hit…” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

En annan författare som nämnde området med tanke på djurlivet var Kai Curry-Lindahl. "Två i Lule lappmark betydelsefulla rastområden för flyttande sjöfåglar och vadare utgöres av deltalandet vid Kvikkjokk resp. 1 1/2 mil norr därom vid Änok. På dessa platser samlas om våren stora skaror av fåglar, vilka där tillbringar åtskilliga veckor i väntan på att fjällmarker och -vatten skall bli redo att ta emot dem. Det finns nedanför Lule lappmarks väldiga fjällområden inte många för fåglar lika gynnsamma svämvattensmader som Kvikkjokks och Änoks deltaland... Änoks deltaland har som fågellokal om våren en mycket stor betydelse för produktionen av gäss och änder i våra fjällvatten." Från: Curry-Lindahl, K. (1963). Natur i Lappland. Del 2. (Svensk Naturs landskapsserie).

För ornitologer skulle dessa vatten- och fjällmarker kunna vara ett spännande resmål. Men relativt få letar sig hit numera, trots att det är enkelt med bil eller buss. Både för forskaren och den tillfällige besökaren skulle det säkert finnas mycket ifråga om fåglar och andra djur att se och upptäcka.

Hoten

Ett antal växt- och djurarter i Njoatsosvágge och Änok är rödlistade. Rödlistning är en klassificering där man bedömt hur stor risken är att arten i framtiden dör ut i Sverige. Det jag (Hans) bäst känner till är fågellivet. Av rödlistade arter har jag i området sett jaktfalk, kungsörn, havsörn, svarthakedopping och jorduggla. I angränsande områden har jag sett lappmes, lavskrika, blå kärrhök, fjällvråk, tretåig hackspett och mindre hackspett. Detta är arter som sannolikt också finns i Njoatsosvágge och/eller Änok. Ytterligare några rödlistade arter som jag inte sett finns troligen också här. Naturligtvis är det angeläget att alla dessa arter får finnas kvar.

Mellan grenarna skymtar en svarthakedopping, simmande i en av Änoks alla småsjöar.

Områdets växt- och djurliv gynnas av den stora mängden döda och förmultnande träd. Urskogsliknande skogar härbärgerar en stor mängd växter, insekter och andra organismer som inte finns i brukade och planterade skogar. Det tar mycket lång tid att återfå denna artrikedom om en urskog avverkas. Risken är stor att det speciella växt- och djurlivet går förlorat för alltid.

Det allvarligaste hotet i området är en framtida gruvbrytning. För Njoatsosvágge och Änok skulle en sådan medföra irreversibla förändringar i terrängen, både vad gäller geologi och biologi. Skogen skulle med nödvändighet jämnas med marken, vilket skulle medföra att det djur- och växtliv som finns skulle utplånas. Vi ska skriva mer i ett kommande inlägg om de hot som finns.

Postat 2015-01-07 23:26 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Njoatsosvágge – vattenfallens dal

Har du gått i övre Njoatsosvágge har du säkert sett Luoppalgårttje. Det är fallet som kommer från Lulep Njoatsosjávrre.

Luoppalgårttje strax nedanför Lulep Njoatsosjávrre. Foto 1978.

Min syster (Björns) nedanför Luobalgårttje 1986.Min syster (Björns) nedanför Luoppalgårttje 1978.

Men Njoatsosjåhkå innehåller fler överraskningar. En sak som hela tiden har slagit oss är hur bortglömd eller osynlig nedre Njoatsosvágge är i den moderna skildringen av Sarek. Ändå finns det källor på de mest överraskande platser. I Nordisk familjebok från 1917 http://runeberg.org/nfce/0407.html står att läsa:

Detta var den tid då riksdagen bröt ut Stora Sjöfallet från nationalparken för att från 1919 börja bygga Suorvadammen. Tänk er att man också hade byggt ”spärrdammen” i Njoatsosvágge. Så blev det inte, Sarek finns kvar och kvar finns också vattenfallen i Njoatsosvágge.

Sjielmágårttje

Den som går i nedre Njoatsosvágge får se en makalös plats – Sjielmágårttje.

Slutet eller början på Sjielmágårttjes kanjon från västra sidan.

Nedanför klipporna har Njoatsosjåhkå ett kanjonliknande parti med flera bassänger efter varandra.

Kanjonen.

Sjielmágårttje - en osannolik plats att vila vid.

Precis ovanför kanjonen. Vattnet rinner ned i den översta bassängen.

Vállásjgårttje

De sista fallen ger snarare intryck av en lång, trång och stenig fors.

Nedre delen av Vállásjgårttje.

Fallet i Vállásjgårttje – foto från 1982.

Ett bortglömt Njoatsosvágge?

Vi har beskrivit nedre Njoatsosvágge som bortglömt. Det är sagt ur vårt fjällvandrarperspektiv - det är naturligtvis inte sant. Skälet till att vi i sista minuten började få ett grepp om vattenfallen i Njoatsosvágge hade sin upprinnelse i Yngve Ryds lilla skrift: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar : Jåhkågasska sameby : Jokkmokks socken, Jokkmokks kommun, Lappland, Norrbottens län : Dokumentation/intervjuer (Byggnadsantikvarisk rapport / Ájtte, 1999:10). Jokkmokk: Ájtte.

Där berättas.

”Det hände också att man körde båtar med härkar på vårens skarföre. Båtarna var byggda i byarna efter sjöarna öster om Kvikkjokk. En båt blev kvar i Njoatsosvágge. Man skulle dra upp den på höstvintern till Badjelánnda. Men det var så isigt i Sjielmmá att man bekade, backen är brant. Karlarna tvingades lämna båten, till våren hade den snöat över och så blev den kvar. Resterna syntes länge.”

Detta Sjielmmá förbryllade oss. Var fanns det? Hans hittade Själmakårtje på gamla generalstabskartor - på Sähkoks sydsluttning. Men "kårtje" betyder ju vattenfall! Först då förstod vi med hjälp av beskrivningen i Nordisk uppslagsbok att vattenfallet måste vara Sjielmágårttje. Då föll allt på plats.

Det är felaktigt utsatt på kartan, vi är "kolonisatörerna" av Sarek som tror oss veta något om platser som tillhör en samisk kultur sedan lång, lång tid tillbaka. En samisk kultur vars berättelser och tradition kanske riskerar att gå förlorad. Då kan vi prata om det bortglömda Njoatsosvágge.

Kommentar 190317. Kanske någon uppmärksammat att vi ändrat stavningen på Luoppalgårttje, både i denna text och i avsnittet "Njoatsostit...". Istället för "dubbel-b" är det nu "dubbel-p", vilket vi fått veta är den korrekta stavningen. Namnet finns dock inte utsatt (än) på den tryckta fjällkartan. Ordet luoppal kan bl a betyda att ett vattendrag utvidgar sig och blir lugnt, och det är precis vad som händer med Njoatsosjåhkå före fallet. /H

Postat 2015-01-04 13:24 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Hur man kan gå och tälta i östra Njoatsosvágge

Kvikkjokk är en naturlig startpunkt för en färd genom Njoatsosvágge. Redan på planeringsstadiet måste du välja om du vill gå på den västra eller den östra sidan, eftersom nedre Njoatsosjåhkå normalt är för stor för att vada över. Vilken sida du än har bestämt dig för tycker vi det är lämpligt att börja färden med båtskjuts (om du kan finna någon som är beredd att köra). Båtfärden ger en okomplicerad start som besparar dig ansträngande tillfartsvägar och svåra vad. Avstigning kan ske vid mötet av Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå. Vid lågvatten kanske man inte kommer ända fram med båten, då går det bra att stiga av ungefär vid Asplunda (om man ska gå på östra sidan) och innan Tjuoldajåhkå (om man ska gå på den västra). I det senare fallet kommer man att behöva vada Tjuoldajåhkå, men vid lågvatten är detta inget problem.

Kamajokks naturreservat och Änok

Om man tänker gå på den östra sidan av Njoatsosjåhkå, kan man då inte gå genom området Änok? För att svara på den frågan krävs en lite längre förklaring.

På fjällkartan finns en liten väg norrut från Kvikkjokk som är utmärkt på kartan. Den kallas ibland "materialvägen" och följer den östra gränsen av Kamajokks naturreservat. En och annan fjällvandrare som tänkt gå Kungsleden norrut från fjällstationen hamnar av misstag på denna väg eftersom skylten där Kungsleden viker av åt höger inte är särskilt iögonenfallande.

Materialvägen leder till Änok som till stora delar är privat mark. Det finns en båtplats (samma som man använder om man tar båt upp till Njoatsosjåhkås början) och därefter ett antal fritidsstugor. Stugorna ligger i kanten av skogen som bitvis är svårframkomlig. Terrängen är blockig och kuperad. På många ställen ligger det omkullfallna träd. Men det är höga naturvärden, med mycket gammal barrskog av urskogskaraktär.

Det är inte så lätt att undvika fritidsstugorna, man kommer på ett naturligt sätt nära byggnaderna när man går genom Änok. Denna väg till Njoatsosvágge är därför inte helt lämplig som turistled. Man riskerar att störa stugägarna, i synnerhet i september när älgjakten pågår. Det största hindret är dock det stora vattendraget Standárjåhkå som ligger norr om Änok och stugorna. Standárjåhkå innehåller dels allt vatten från Påreksjöarna, dels vattnet från Sähkokjåhkå. Med andra ord förses Standárjåhkå med vattnet från hela Pårtemassivets sydsluttning, inklusive avrinningen från Tjievrra och Sähkok. Det handlar om stora vattenmängder, och jokken är ofta svårvadad. Vid höga vattennivåer kommer man inte över och även vid normala nivåer kan vadet vara mycket krävande. Alltså finns det stora fördelar med att börja en färd på östra sidan av Njoatsosvágge med båtskjuts, om sådan går att få. Vid låga vattennivåer är dock Standárjåhkå vadbar där den delar upp sig runt några öar innan den rinner ut i det flacka myrlandet.

Karta hämtad från SMHI:s vattenwebb som visar upptagningsområdet för Standárjåhkå.

Diagram över vattenföringen 2013 för Stándarjåhkå. Njoatsosjåhkå är med som jämförelse. Maxflödet var första veckan i juni. Hans gick över jokken den 24 juni då vattenmängden kan ha varit ungefär hälften så stor. Naturligtvis visar diagrammet genomsnittliga flöden och tar inte med exempelvis dygnsvariationer eller kortare regnperioder.

Efter Standárjåhkå

I de låglänta områdena strax norr om Standárjåhkå finns partier med sankmarker, myrar, buskvegetation och björkskog. Här och var ställer djupa kanaler till med problem för vandraren. Ett sätt att undvika dessa hinder är att dra sig längre bort från jokken, österut mot barrskogen. Marken stiger något och blir fastare. Här växer både tall och gran. Men inte heller här är terrängen okomplicerad. Man måste ofta forcera storstenig blockmark.

Barrskogen täcker västsluttningen av bergknallen Tjoares. Här är skogen relativt tät men man skymtar berget när man går här. Vissa sträckor är det möjligt att gå nära stranden av Njoatsosjåhkå. Det är fascinerande att se hur jokken skär genom skogslandskapet. Man undrar vad som ska komma härnäst. Ibland är vattenfåran lugn och bred, ibland forsande över stenar och genom branta stenpassager. Här och var finns ljuvlig strandängsmark mitt bland alla barrträd.

Efter att ha passerat Tjoares upphör barrskogen och övergår i björkskog. Den är tät och örtrik på många ställen och detta drar ner vandringstempot. Vi har funnit att några allmänna grundregler för vandringen är till stor hjälp:

  1. Försök att hålla dig nära Njoatsosjåhkå.
  2. Följ viltstigarna nära jokken och gå uppåt från jokken när stigarna leder dig dit.
  3. Följ myrkanterna när du inte kan gå nära jokken. Där går det undan och även här leder dig viltstigarna rätt.
  4. Om viltstigarna ”tar slut” – sök dig ner till jokken igen.

När det gäller stigar som är upptrampade av människor får man vänta ända tills Ruopsokjåhkå. Där finns en stig som kommer uppifrån renvaktarstugan (stigen är utritad på den moderna fjällkartan). Den följer sedan mer eller mindre utefter jokken men är troligen delvis en renstig.

Vaden

På den östra sidan är det som tidigare nämnts Standárjåhkå som är det största problemet, åtminstone tidigt på säsongen. Nästa vad är passagen över Máderjåhkå, där det kan bli nödvändigt att ta av sig kängorna. Men några större problem ska den bäcken inte innebära.

Strax därefter kommer en liten kanal som slingrar sig från sjö 476 ner till Njoatsosjåhkå. Den är lugn men djup. Om du inte vill vada i vatten till midjan kan du följa den uppströms. En bit före sjön ligger en sten synlig i bäckfåran. Där kan du ta två stora kliv och komma över. Efter denna bäck finns inga större vattendrag förrän Ruopsokjåhkå, vars två strömfåror är relativt enkla att vada i den stora svämkäglan. Eventuellt kan vattnet nå över kängskaften.

Njoatsosjåhkå kan vanligtvis inte vadas söder om Ruopsokjåhkå annat på några få ställen och då bara vid låga vattennivåer.

I den centrala delen av Njoatsosvágge finns två vattendrag på den östra sidan som kan vålla problem: Den sammanflutna jokken Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå samt Luohttojåhkå. Den förstnämnda delar sig här och var och bör inte vara alltför svår. Luohttojåhkå är nog enklast att vada där den förenar sig med Njoatsosjåhkå.

En överraskande detalj på den gamla generalstabskartan gäller vattendragen Sähkokjåhkå och Máderjåhkå. På generalstabskartan är bägge utritad som samma jokk med namnet Matirjokk (blå färg). Om man får tro kartan hade alltså den nuvarande Sähkokjåhkå ett annat lopp. Den böjde tidigt av åt väster och rann direkt ut i Njoatsosjåhkå. Nuförtiden rinner den ju ner till västra kanten av Påreksjöarna och förser Standárjåhkå (grön färg) med vatten. Om generalstabskartan hade rätt var alltså Máderjåhkå större än tidigare, och Standárjåhkå något mindre. Denna detalj fanns kvar så sent som på 1961 års fjällkarta som ju hade generalstabskartan som underlag. Hambergs karta hade jokken ritad på samma sätt men han namngav den som Sähkokjokk.

En sevärd kanjon med utsiktsplats

Djupt inne i de mest avskilda delarna av Njoatsosvágge ligger en stor kanjon där vattnet rinner ner i en serie bassänger. Intill kanjonen finns på den östra sidan låga klipphällar som ger en förtrollande utsikt mot söder. Härifrån ser man hur Njoatsosjåhkå slingrar sig genom den vidsträckta fjällskogen ner mot Tjoares. En vy som saknar motstycke. Kanjonen är ett intressant utflyktsmål och det är väl värt att planera in en lägerplats här. Med rimliga ansträngningar kan den nås norrifrån, exempelvis från stigen som kommer uppifrån Sähkok. Man går då inte ända fram till renvaktarstugan utan tar sig ner ett par kilometer tidigare, på södra sidan av den bäck som rinner ner i Njoatsosvágge.

Tältplatser

Under min vandring 2013 hade jag (Hans) ganska besvärliga förhållanden med regn och mygg och hann inte undersöka terrängens lämplighet för tältning på särskilt många ställen.

En möjlig tältplats kan finnas där jag åt lunch samma dag som jag vadat Standárjåhkå. Jag satt vid strandbrinken på ett ställe rakt österut från Ruovddevárre. Här var ganska öppen sikt över jokken. Jag vill minnas att marken var tillräckligt jämn för att duga som tältplats.

Min egen lägerplats fann jag senare samma dag. Det var nära ön ca 1,5 km efter kanalen från sjö 476. På fjällkartan är det utritat en bäck uppifrån Sähkok som mynnar ut i Njoatsosjåhkå intill lägerplatsen. Den stora stenen bakom tältet gör platsen lättfunnen. Här fanns rester av en gammal eldstad så denna plats har använts förut. Koordinater: N 7442923 E 611148.

Lägerplatsen med utsikt norrut. Sähkoks sluttning i bakgrunden Mer avskilt än så här kan man knappast bo i Sarektrakten. Platsen är svåråtkomlig från vilket håll man än kommer.

Foto uppifrån Sähkoknuohkke, taget september 2010. Lägerplatsen ligger nära ön, strax vänster om.

Nästa dag kom jag upp till klipphällarna intill kanjonen drygt 1,5 km från min lägerplats. Häruppe såg det ut att finnas jämn mark för tält, om man kan acceptera att det är ungefär hundra meter ner till Njoatsosjåhkå för att hämta vatten. Utsikten mot söder var helt enastående och närheten till kanjonen var spännande.

Foto åt norr från klipphällarna. Torr och fin tältmark skulle jag tro. Här är sannolikheten att få besök av andra vandrare mycket liten eftersom även denna plats ligger mycket avskilt.

På sträckan efter kanjonen kan det mycket väl finnas lämpliga lägerplatser på en del ställen, men jag har inte undersökt saken så noga. Det var ganska ont om mindre bäckar, så vatten måste i så fall hämtas från Njoatsosjåhkå. Längre norrut, när jag passerade över Ruopsokjåhkås svämkägla såg jag att det fanns gott om jämn tältmark invid bäckfårorna.

Postat 2015-01-01 23:16 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista