Bloggar > Njoatsosvágge

Njoatsosvágge

Vandringar i en av Sareks vildaste dalgångar. Ett samarbetsprojekt av Hans Fowelin och Björn Andersson.

Njoatjostit - att färdas sakta i varandras fotspår

”Ett ställe där renarna gör stigar i snön på våren är i dalgången Njoatsosvágge, den har fått sitt namn efter dessa renstigar. Det kallas njoatjostit när renarna färdas sakta och gör en stig på hård snö. Ordet kan också användas när det är barmark.

På sommaren är dalen grön, men på våren när renarna vandrar västerut är den vit och det är just inget bete där. Någon barfläck kan finnas men det är mest sten som tinar fram. När renarna lämnar Alep Sjielmmá i öständan av Njoatsosvágge så vandrar de därför direkt genom hela dalen till väständan utan att stanna. Då går de efter varandra i en rad så att det blir en stig.”

Från: Ryd, Y., & Rassa, Johan. (2001). Snö: En renskötare berättar. Stockholm: Ordfront.

Det verkar som Johan Rassa menar någonting annat med "öständan av Njoatsosvágge" än vi nutida vandrare. Man får intrycket av att Njoatsosvágge för honom är den smala delen av dalgången, från Luoppalgårttje till utgången längst i väster.

De samiska namnen berättar om naturen

Vi skrev något om hur betydelsefullt det är med namn, samiska namn, i "Vattenfallens dal". Johan Rassa pratar om "Alep Sjielmmá". Samma plats omtalas i skriften "Renmjölkning och mjölkvallar". Ordet sjielmmá betecknar en låg bergrygg eller ås som ligger tvärs för där man ska gå, det är uppför och lite brant. Alep Sjielmmá i Njoatsosvágge är just en sådan daltröskel. Genom idogt letande hittade Björn ytterligare en hänvisning till denna i just boken "Snö": det är den branta rygg som man ska över när man går upp till första sjön, Lulep Njoatsosjávrre. Det är således också här som vattenfallet Luoppalgårttje finns.

Alep Sjielmmá och Luoppalgårttje.

Ordet sjielmmá återfinns ju även i namnet på vattenfallet vid kanjonen, Sjielmágårttje. För oss gav detta ett sammanhang, ett annat perspektiv på Njoatsosvágge. Tänk er att vi hade en karta med alla de rätta namnen. Där Sjielmmá förbinds med vattenfall, sjöar och mjölkvallar som i Njoatsossjielmágiedde:

"Mellan Alep och Lulep Sjielmmá, utmed stigen. Där finns många ája. Nu växer det mycket vide på vallen. Här stannade man också på våren, då härkbördorna var tunga och man rörde sig i korta etapper". Från: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar. (Översättning: giedde = äng, vall; ája = kallkälla; härk = kastrerad arbetsren.)

Således finns det också ett Lulep Sjielmmá, nedanför och öster om Alep Sjielmmá. Vår gissning är att Lulep Sjielmmá är den lilla utlöpare från Tsähkkok som har höjdangivelsen 805 på fjällkartan. Njoatsossjielmágiedde måste då vara den ängsmark som omgärdar Njoatsosjåhkå mellan dessa daltrösklar.

Axel Hamberg

Axel Hamberg skriver så här om Njoatsosvágge:

”Från Säkoks västände är anblicken av fjällen kring Njåtjosdalen synnerligen storslagen. Den grannaste delen är den västra delen, där dalbotten upptages av en rad sjöar med kristallklart vatten mellan toppkrönta dalsidor. En motsvarande vy finns ingenannanstädes inom Sarekfjällen…” Från: Hamberg, A (1922). Sarekfjällen.

Övre Njoatsosvágge är storslagen från alla håll, och genom Hambergs egna texter och svartvita foton vet vi att han besökte området:

Men vi tror inte att Axel satt här:

Och inte heller att han såg det här:

Alla dessa stigar

Nya perspektiv visas och binds samman med samiska namn. Men sammanhanget finns också där att se på ett påtagligt sätt. På generalstabskartan från 1890 hittar du en flyttled från Pårekslätten genom Njoatsosvágge.

Norr/väster om den renvaktarstuga som finns idag sammanfaller stigen med den nutida renflyttningsleden, men söder/öster om stugan finns ingen stig utritad vår moderna fjällkarta. Om denna södra del var renflyttningsled eller en gammal led för transporter (eller bådadera) vet vi inte. Men vi hoppas kunna ta reda på det.

I alla händelser finns den gamla stigen fortfarande. Tittar du noga kan du se den längs Sähkoknuohkke.

document1

En vandring i nedre Njoatsosvágge är en vandring i älgars, björnars och renars fotspår. De har gått där precis före dig. Ibland är viltstigarna osynliga, men rätt som det är dyker de upp igen. Det är bara att följa dem, de leder dig rätt.

Med denna blogg har vi velat ge dig mer av Njoatsosvágge som vandringsmål än vad som skildrats i litteraturen tidigare. Upptäck och upplev Njoatsosvágge – gå sakta i varandras och andras fotspår.

Du kan titta på alla våra bilder i Google Earth (du måste installera Google Earth först för att det ska fungera). Klicka HÄR. Ladda ned filen och öppna den med Goggle Earth Pro.

Hans och Björn

Postat 2015-01-29 15:16 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Hur man kan gå och tälta i östra Njoatsosvágge

Kvikkjokk är en naturlig startpunkt för en färd genom Njoatsosvágge. Redan på planeringsstadiet måste du välja om du vill gå på den västra eller den östra sidan, eftersom nedre Njoatsosjåhkå normalt är för stor för att vada över. Vilken sida du än har bestämt dig för tycker vi det är lämpligt att börja färden med båtskjuts (om du kan finna någon som är beredd att köra). Båtfärden ger en okomplicerad start som besparar dig ansträngande tillfartsvägar och svåra vad. Avstigning kan ske vid mötet av Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå. Vid lågvatten kanske man inte kommer ända fram med båten, då går det bra att stiga av ungefär vid Asplunda (om man ska gå på östra sidan) och innan Tjuoldajåhkå (om man ska gå på den västra). I det senare fallet kommer man att behöva vada Tjuoldajåhkå, men vid lågvatten är detta inget problem.

Kamajokks naturreservat och Änok

Om man tänker gå på den östra sidan av Njoatsosjåhkå, kan man då inte gå genom området Änok? För att svara på den frågan krävs en lite längre förklaring.

På fjällkartan finns en liten väg norrut från Kvikkjokk som är utmärkt på kartan. Den kallas ibland "materialvägen" och följer den östra gränsen av Kamajokks naturreservat. En och annan fjällvandrare som tänkt gå Kungsleden norrut från fjällstationen hamnar av misstag på denna väg eftersom skylten där Kungsleden viker av åt höger inte är särskilt iögonenfallande.

Materialvägen leder till Änok som till stora delar är privat mark. Det finns en båtplats (samma som man använder om man tar båt upp till Njoatsosjåhkås början) och därefter ett antal fritidsstugor. Stugorna ligger i kanten av skogen som bitvis är svårframkomlig. Terrängen är blockig och kuperad. På många ställen ligger det omkullfallna träd. Men det är höga naturvärden, med mycket gammal barrskog av urskogskaraktär.

Det är inte så lätt att undvika fritidsstugorna, man kommer på ett naturligt sätt nära byggnaderna när man går genom Änok. Denna väg till Njoatsosvágge är därför inte helt lämplig som turistled. Man riskerar att störa stugägarna, i synnerhet i september när älgjakten pågår. Det största hindret är dock det stora vattendraget Standárjåhkå som ligger norr om Änok och stugorna. Standárjåhkå innehåller dels allt vatten från Påreksjöarna, dels vattnet från Sähkokjåhkå. Med andra ord förses Standárjåhkå med vattnet från hela Pårtemassivets sydsluttning, inklusive avrinningen från Tjievrra och Sähkok. Det handlar om stora vattenmängder, och jokken är ofta svårvadad. Vid höga vattennivåer kommer man inte över och även vid normala nivåer kan vadet vara mycket krävande. Alltså finns det stora fördelar med att börja en färd på östra sidan av Njoatsosvágge med båtskjuts, om sådan går att få. Vid låga vattennivåer är dock Standárjåhkå vadbar där den delar upp sig runt några öar innan den rinner ut i det flacka myrlandet.

Karta hämtad från SMHI:s vattenwebb som visar upptagningsområdet för Standárjåhkå.

Diagram över vattenföringen 2013 för Stándarjåhkå. Njoatsosjåhkå är med som jämförelse. Maxflödet var första veckan i juni. Hans gick över jokken den 24 juni då vattenmängden kan ha varit ungefär hälften så stor. Naturligtvis visar diagrammet genomsnittliga flöden och tar inte med exempelvis dygnsvariationer eller kortare regnperioder.

Efter Standárjåhkå

I de låglänta områdena strax norr om Standárjåhkå finns partier med sankmarker, myrar, buskvegetation och björkskog. Här och var ställer djupa kanaler till med problem för vandraren. Ett sätt att undvika dessa hinder är att dra sig längre bort från jokken, österut mot barrskogen. Marken stiger något och blir fastare. Här växer både tall och gran. Men inte heller här är terrängen okomplicerad. Man måste ofta forcera storstenig blockmark.

Barrskogen täcker västsluttningen av bergknallen Tjoares. Här är skogen relativt tät men man skymtar berget när man går här. Vissa sträckor är det möjligt att gå nära stranden av Njoatsosjåhkå. Det är fascinerande att se hur jokken skär genom skogslandskapet. Man undrar vad som ska komma härnäst. Ibland är vattenfåran lugn och bred, ibland forsande över stenar och genom branta stenpassager. Här och var finns ljuvlig strandängsmark mitt bland alla barrträd.

Efter att ha passerat Tjoares upphör barrskogen och övergår i björkskog. Den är tät och örtrik på många ställen och detta drar ner vandringstempot. Vi har funnit att några allmänna grundregler för vandringen är till stor hjälp:

  1. Försök att hålla dig nära Njoatsosjåhkå.
  2. Följ viltstigarna nära jokken och gå uppåt från jokken när stigarna leder dig dit.
  3. Följ myrkanterna när du inte kan gå nära jokken. Där går det undan och även här leder dig viltstigarna rätt.
  4. Om viltstigarna ”tar slut” – sök dig ner till jokken igen.

När det gäller stigar som är upptrampade av människor får man vänta ända tills Ruopsokjåhkå. Där finns en stig som kommer uppifrån renvaktarstugan (stigen är utritad på den moderna fjällkartan). Den följer sedan mer eller mindre utefter jokken men är troligen delvis en renstig.

Vaden

På den östra sidan är det som tidigare nämnts Standárjåhkå som är det största problemet, åtminstone tidigt på säsongen. Nästa vad är passagen över Máderjåhkå, där det kan bli nödvändigt att ta av sig kängorna. Men några större problem ska den bäcken inte innebära.

Strax därefter kommer en liten kanal som slingrar sig från sjö 476 ner till Njoatsosjåhkå. Den är lugn men djup. Om du inte vill vada i vatten till midjan kan du följa den uppströms. En bit före sjön ligger en sten synlig i bäckfåran. Där kan du ta två stora kliv och komma över. Efter denna bäck finns inga större vattendrag förrän Ruopsokjåhkå, vars två strömfåror är relativt enkla att vada i den stora svämkäglan. Eventuellt kan vattnet nå över kängskaften.

Njoatsosjåhkå kan vanligtvis inte vadas söder om Ruopsokjåhkå annat på några få ställen och då bara vid låga vattennivåer.

I den centrala delen av Njoatsosvágge finns två vattendrag på den östra sidan som kan vålla problem: Den sammanflutna jokken Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå samt Luohttojåhkå. Den förstnämnda delar sig här och var och bör inte vara alltför svår. Luohttojåhkå är nog enklast att vada där den förenar sig med Njoatsosjåhkå.

En överraskande detalj på den gamla generalstabskartan gäller vattendragen Sähkokjåhkå och Máderjåhkå. På generalstabskartan är bägge utritad som samma jokk med namnet Matirjokk (blå färg). Om man får tro kartan hade alltså den nuvarande Sähkokjåhkå ett annat lopp. Den böjde tidigt av åt väster och rann direkt ut i Njoatsosjåhkå. Nuförtiden rinner den ju ner till västra kanten av Påreksjöarna och förser Standárjåhkå (grön färg) med vatten. Om generalstabskartan hade rätt var alltså Máderjåhkå större än tidigare, och Standárjåhkå något mindre. Denna detalj fanns kvar så sent som på 1961 års fjällkarta som ju hade generalstabskartan som underlag. Hambergs karta hade jokken ritad på samma sätt men han namngav den som Sähkokjokk.

En sevärd kanjon med utsiktsplats

Djupt inne i de mest avskilda delarna av Njoatsosvágge ligger en stor kanjon där vattnet rinner ner i en serie bassänger. Intill kanjonen finns på den östra sidan låga klipphällar som ger en förtrollande utsikt mot söder. Härifrån ser man hur Njoatsosjåhkå slingrar sig genom den vidsträckta fjällskogen ner mot Tjoares. En vy som saknar motstycke. Kanjonen är ett intressant utflyktsmål och det är väl värt att planera in en lägerplats här. Med rimliga ansträngningar kan den nås norrifrån, exempelvis från stigen som kommer uppifrån Sähkok. Man går då inte ända fram till renvaktarstugan utan tar sig ner ett par kilometer tidigare, på södra sidan av den bäck som rinner ner i Njoatsosvágge.

Tältplatser

Under min vandring 2013 hade jag (Hans) ganska besvärliga förhållanden med regn och mygg och hann inte undersöka terrängens lämplighet för tältning på särskilt många ställen.

En möjlig tältplats kan finnas där jag åt lunch samma dag som jag vadat Standárjåhkå. Jag satt vid strandbrinken på ett ställe rakt österut från Ruovddevárre. Här var ganska öppen sikt över jokken. Jag vill minnas att marken var tillräckligt jämn för att duga som tältplats.

Min egen lägerplats fann jag senare samma dag. Det var nära ön ca 1,5 km efter kanalen från sjö 476. På fjällkartan är det utritat en bäck uppifrån Sähkok som mynnar ut i Njoatsosjåhkå intill lägerplatsen. Den stora stenen bakom tältet gör platsen lättfunnen. Här fanns rester av en gammal eldstad så denna plats har använts förut. Koordinater: N 7442923 E 611148.

Lägerplatsen med utsikt norrut. Sähkoks sluttning i bakgrunden Mer avskilt än så här kan man knappast bo i Sarektrakten. Platsen är svåråtkomlig från vilket håll man än kommer.

Foto uppifrån Sähkoknuohkke, taget september 2010. Lägerplatsen ligger nära ön, strax vänster om.

Nästa dag kom jag upp till klipphällarna intill kanjonen drygt 1,5 km från min lägerplats. Häruppe såg det ut att finnas jämn mark för tält, om man kan acceptera att det är ungefär hundra meter ner till Njoatsosjåhkå för att hämta vatten. Utsikten mot söder var helt enastående och närheten till kanjonen var spännande.

Foto åt norr från klipphällarna. Torr och fin tältmark skulle jag tro. Här är sannolikheten att få besök av andra vandrare mycket liten eftersom även denna plats ligger mycket avskilt.

På sträckan efter kanjonen kan det mycket väl finnas lämpliga lägerplatser på en del ställen, men jag har inte undersökt saken så noga. Det var ganska ont om mindre bäckar, så vatten måste i så fall hämtas från Njoatsosjåhkå. Längre norrut, när jag passerade över Ruopsokjåhkås svämkägla såg jag att det fanns gott om jämn tältmark invid bäckfårorna.

Postat 2015-01-01 23:16 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

De som gått före oss i Njoatsosvágge

När vi, Hans och Björn, började undersöka vilket intresse som fjällförfattare och fjällvandrare visat Änok och den nedre delen av Njoatsosvágge upptäckte vi till vår förvåning att det var svårt att hitta material. Det fanns väldigt lite dokumentation, både i bild och i text. Faktiskt så lite att vi fortfarande letar, och vi blir mycket glada när vi hittar något som vi inte kände till förut.

De gamla färdvägarna

Huvudkartan över Sarek vid förra sekelskiftet var generalstabskartan från 1890. Den var inte särskilt noggrann, och Hamberg var inte alls nöjd med den. Han ägnade mycket tid åt att rita egna kartor för sina vetenskapliga arbeten och sin bok Sarekfjällen, den första turistguide som skrevs om Sarek. Men generalstabskartan innehåller en detalj som är av intresse för oss: en stig som ledde från Pårekslätten, fortsatte nedanför Sähkoknuohkke och därefter relativt högt på Sähkoks sluttning. 

Ovan: Utsnitt av generalstabskartan från 1890 (Blad 13. St. Sjöfallet). Stigen är ifylld med röda prickar.

Uppenbarligen färdades man här i gamla tider. Njoatsosvágge är ju fortfarande en renflyttningsdal. Kan stigen ha varit den tidens renflyttningsled? Eller var det en transportled när material skulle flyttas? Vi har faktiskt funnit något exempel på det senare. Men nuförtiden verkar denna stig ha fallit i glömska och ingen nämner den längre.

(Björn har letat på Google Earth och sannolikt hittat en del av den gamla stigen på Sähkoks sluttning. Se t ex koordinaterna E 613077; N  7443566. Långa sträckor är det stort avstånd mellan träden, vilket kan tyda på att det är den gamla färdvägen.)

Axel Hamberg

Hamberg gjorde sitt första besök i Sarek 1895 då han var 32 år gammal. Han hade fått uppdraget att inventera glaciärer, och vid den tiden var Sarek i stort sett okänt. Han bestämde sig för att återkomma redan nästa år och sedan vara han fast. Forskningarna i Sarek kom att bli hans livsverk.

På originalet till ovanstående foto har Hamberg antecknat: Läger i Njotsosvagge, den 30 aug. 1897. Detta var hans tredje sommar i Sarek. I bakgrunden skymtar bergen i den övre delen av Njoatsosvágge. Lägerplatsen på bilden ligger på den idylliska ängsmarken precis söder om bergknallen Jámekvárásj (syns i bakgrunden till vänster). Fotot är taget av Hamberg. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Foto av Hamberg 1908, taget från Tsahtsa mot SO. Njoatsosjåhkå i förgrunden, och från vänster ansluter fårorna från Luohttojåhkå. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek. 

När det gäller Njoatsosvágge skrev Hamberg mest om dalgångens mellersta och övre delar, men något finns också om den nedre delen i boken Sarekfjällen:

”Till den praktfulla Njåtsosdalen kommer man enklast förbi Ruoutevare malmberg. Man följer den spångade vägen, på Kamajokks östra sida omkr. 3 km, där ror man uppför denna å omkring 2 km. om tillstånd till användning av någon av båtarna erhållits i Kvikkjokk, varefter man ytterligare har 1 km promenad över ett större, av ån bildat näs och 6 km rodd till en båtlänning nära Kamajokks och Njåtsosjokks sammanflöde. Därifrån är omkr. 2 km promenad på hygglig väg till gruvstugorna på SO-sluttningen av malmberget. Endast den ena av dem torde vara användbar, men tillstånd att få bo där bör dock utverkas hos gruvfältets ägare eller dess ombud i Kvikkjokk.

Från stugorna följer man gruvstigen uppför Hermelinsväggen till nordöstra Ruotevare och Vallatjvaratj, varefter man fortsätter i någorlunda god terräng över Vallatj samt Tjuoltas och Kåbreks nordöstra sluttning till strax nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där Njåtjosbäcken övervadas.”

Till vägbeskrivningen förbi Ruotevare har Hamberg tillfogat en not: ”För vissa av dessa uppgifter till denna tur står jag i tacksamhetsskuld till överdirektör A. Gavelin och pastor O. Lander.”

Den slutsats vi har dragit av denna not är att Hamberg inte var särskilt bekant med dalbotten i nedre Njoatsosvágge. Färdvägen som han beskrev gick visserligen på den västra sidan, men inte nere vid jokken utan uppe på fjället. Vandring på den östra sidan nämner han inte alls. Vi har fått intrycket av att han inte ägnade särskilt mycket tid åt Njoatsosvágge. Hambergs huvudintresse var Sareks inre med de stora, alpina områdena som innehöll mängder av outforskade toppar och glaciärer.

Del av foto över nedre Njoatsovágge, taget av Hamberg någon gång mellan 1896 och 1907. Foto bör vara taget från berget Tjoares och visar Njoatsosjåhkå med ett par tillflöden som kommer in från höger. Den lilla sjön 476 finns också med. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Varför är ingen intresserad av att vandra i nedre Njoatsosvágge?

Det var inte bara Hamberg som var fåordig om Njoatsosvágge. Åtskilliga andra fjällförfattare har skrivit förvånansvärt lite om dalgången i sin helhet. Tore Abrahamsson skriver i sin bok Detta är Sarek från 1993: ”När man talar om Njåtjosvagge menar man vanligtvis den översta delen av dalgången. Den nedre delen kring Kamajåkkå, Änokdeltat och vidare upp till Ruopsokjåkkå har förmodligen ingen fjällvandrare i modern tid gett sig på, förståeligt nog. Tolkar man kartorna och lägger till andra uppgifter förstår man att där bör man nog inte gå”. Och lite senare: ”Det verkliga Njåtjosvagge är den översta delen mellan Vassjapakte och det brant stupande Pulkas”.

Edvin Nilsson

Med Edvin Nilsson förhåller det sig dock något annorlunda. Efter den fullständigt exempellösa framgången med Sarek – vandringar i vår sista vildmark (1970) skrev han boken De vilda djurens Sarek (1977). Denna bok handlar om hela Njoatsosvágge (och Tjuoltavagge). Av någon anledning fick denna bok tillnärmelsevis inte samma uppmärksamhet som Sarekboken, den verkar vara bortglömd. Det budskap som Edvin Nilsson vill ge oss formulerar han så här:

”Fjällmassiven kring de nedre delarna av Njåtjos-Tjuoltavagge är ofta tillgängligare än i det centrala Sarek utan att för den skull erbjuda väsentligt sämre skydd. Det betyder att djuren regelbundet växlar mellan dessa dalgångar och att hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen.

Om skyddet av faunan anses vara en väsentlig del av det ansvar vi påtagit oss när Sarek gjordes till nationalpark, så är gränsdragningen längs Njåtjosjåkkå mycket svårförklarlig. Det riktiga hade varit att dra gränsen längs vattendelaren mellan Tarradalen och Tjuoltavagge."

"I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg... Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden."

"Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken... Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Detta är uppskattande ord om naturen i Njoatsosvágge. Men när det gäller att färdas i dalgången skriver Edvin så här:

”När jag själv ska vandra ner till Kvikkjokk från övre Njåtjosvagge, går jag helst över Säkok, förbi Pårek och Stour-Tata, och följer sedan Kungsleden de sista kilometrarna, Den som följer Njåtjosjåkkå får bereda sig på sämre land. På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Säkok erbjuder stora enrissnår ett ovanligt hinder. Därför rekommenderar jag samernas flyttningsväg över fjället. För den vana fjällvandraren är det nog inte svårt att följa den glesa rösningen förbi Tjeuramåske, över Säkokjåkkå till Pårek.”

Njoatsosvágge – en blind fläck?

Under arbetet med dessa artiklar letade vi i våra fotoarkiv efter bilder för att kunna ge en introducerande överblick över dalen i sin helhet. Vad hade vi att tillgå i våra fotoarkiv? Till att börja med verkade det som om vi inte hade mycket alls. Det fanns ju nästan inga bilder på exempelvis nedre Njoatsosvágge. Vi själva hade inte stått uppe på exempelvis Tjoares eller Goabrekbákte och tagit panoramabilder. Var det så ”illa” att vi var tvungna att planera en specialtur för att komplettera vårt material? Då hände något märkligt. Vi upptäckte att vi hade de bilder vi sökte efter. Många foton tagna från en plats som är både välkänd och berömd: Válleváre!

En som var före oss var Linné. När Linné kom upp på Válleváre fortsatte han mot Norge. Men det var ändå här han skrev de berömda raderna:

"Efter middagen reste från Hyttan, då jag 1 fjärding därifrån hade berget Vallevare, som var väl 1/4 mil högt. När jag kommit på sidan av det, tycktes jag föras uti en ny värld, och när jag kom upp i det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna voro mig obekanta. Jag var nu kommen till fjällen."

Men det han såg var ju Änok - och Njoatsosvágge! Och oräkneliga vandrare måste ju ha sett denna vy. Är det så att blicken fångas så totalt av de höga topparna runt omkring att den inte ser det som finns på närmre håll, strax nedanför? Linné skriver ju om det som ligger alldeles framför fötterna, jorden och örterna. Varför ser man då inte Njoatsosvágge?

Foto över Änok, taget från renvaktarstugan på Vállevárre. Påreksjöarna skymtar i bakgrunden, och fåran där Standárjåhkå rinner är tydligt markerad i landskapet (mitten). Precis utanför bild till vänster ligger bergknallen Tjoares. HF sept 2012.

Fotot taget från samma plats men Kameran riktad något mer åt vänster. Det mesta av Tjoares är synligt i bild, och nedanför den allra nedersta sträckan av Njoatsosjåhkå, precis före mötet med Tjuoldajåhkå. Men det är inte mycket vatten man ser, barrskogen skymmer. HF sept 2012.

Ett hörn av hemlighuset vid renvaktarstugan. Tjoares till höger, och till vänster om denna ligger Ruovddevárre. Pårtefjällen i bakgrunden. HF sept 2012.

Detalj från föregående foto som visar Njoatsosvágge hitom Tjoares. Njoatsosjåhkå slingrar sig genom skogslandet men döljs långa sträckor av barrskogen. I bakgrunden till vänster Sähkoknuohkke och allra längst bort Pårtemassivet.

Foto från motsatt håll, taget från Sähkoknuohkke. Tjoares till vänster. Vattendraget är Njoatsosjåhkå som rinner ut i Änoks vattenland. September 2010.

Till slut kan påpekas att den turistinformation som finns om Kvikkjokksfjällen knappast alls behandlar nedre Njoatsosvágge. Många följer därför säkert Tore Abrahamsson råd  – ”där bör man nog inte gå”.

Bilda din egen uppfattning om detta märkliga och unika område. Det är inte lättillgängligt men innehåller enligt vår mening allt det som måste bevaras och försvaras som ”den sista vildmarken i Sverige”.

Postat 2014-12-28 21:24 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Njoatsosvágge - en översikt

Njoatsosvágge ligger i Sareks sydvästra del och är en av nationalparkens längsta sammanhängande dalar, i sin helhet ungefär 32 km lång. Den är mycket varierande och naturskön. Här finns flodlandskap och myr. Här finns björkskog och barrurskog. Här finns alpina fjällhedar och dramatiska bergstoppar.

Ett märkligt förhållande med Njoatsosvágge är att den för fjällvandraren är både känd och okänd. Den norra halvan är välbekant som vandringsled, medan den södra i stort sett är odokumenterad. Ytterst få människor rör sig i detta område och inga färdstråk har skapats för vandrare. De enda stigar som finns är de som renar och vilda djur har trampat upp. Men förr i tiden användes dalen som transportled, åtminstone under vintern.

Genom dalgången rinner ett stort vattendrag, Njoatsosjåhkå. Detta förenar sig längst i söder med jokken från Tjuoldavágge och bildar där en slingrande och älvliknande vattenfåra. Det deltaland som bildats – Änok – har få motsvarigheter i fjällvärlden och måste betecknas som unikt.

Njoatsosjåhkå är dalens pulsåder. Den ändrar utseende och karaktär många gånger. På detta foto (som min kamera pga en regnskur fick för sig att ta i svartvitt) är den bred och lugnflytande. På andra sträckor kan den se helt annorlunda ut.

Inledningsvis får man också konstatera att Njoatsovágge inte är befriad från hot. Det kanske största framtida hotet är förknippat med den stora järnmalmsfyndigheten i Ruovddevárre som ligger där vattendragen Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå möts. Om en brytning skulle bli aktuell här skulle hela de södra delarna av Njoatsosvágge och Tjuoldavágge förstöras, liksom deltalandet Änok.

Njoatsosvágge – från norr till söder

Från passpunkten - nära dalgångens mynning i nordväst - sjunker dalbotten från mer än 1000 meter över havet till knappt 400 meters höjd, den nivå som finns vid sammanflödet av Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå. Sexhundra meter är en mycket stor höjdskillnad för en dalgång i Sarek. Exempelvis Rapadalen/Ruohtesvágge har endast fyrahundra meter.

De översta bergen i dalgången är branta och dramatiska, med namn som är välkända för många fjällvandrare: Vássjábákte, Bulkas, Tsahtsa med flera. Välkända är också de tre stora sjöarna i nordväst: Alep, Gasska och Lulep Njoatsosjávrre. Dessa har klart vatten och deras tillflöden kommer således inte från glaciärer. Grumligt glaciärvatten kommer först med den strida Luohttojåhkå, ett vattendrag som ofta bereder fjällvandrare problem att ta sig över. (Här är det värt att påpeka att samtliga Njoatsosjåhkås tillflöden som kan vara svåra att vada finns på dalgångens östra sida – på den västra är vattendragen små och obetydliga norr om Tjuoldajåhkå.)

Väster om passpunkten i Njoatsosvágge ligger dessa två små sjöar: Skiejakjávrásj och Tjåggƞårisjávrásj. Vattnet från dessa rinner alltså västerut och kommer inte ner i Njoatsosjåhkå. I bakgrunden breder Padjelantas lågfjäll ut sig. Fotot taget från NV-sluttningen av Tjågƞåristjåhkkå.

Fotot ovan är taget från passpunkten, i riktning mot SO. Vássjábákte till höger, och nedanför dess stup ligger Alep Njoatsosjávrre. Bakom denna skymtar de två nedre sjöarna.

Vy mot NV och övre Njoatsosvágge, från Tjievrras SV-sluttning.

Vid sidan av högslätten Luohttoláhko vidgar sig dalbotten och bildar ett idylliskt ängslandskap där renar ofta betar – Njoatsosvágge är nämligen renflyttningsled. Ett stycke längre nedströms får Njoatsosjåhkå ta emot ytterligare glaciärvatten från den sammanflutna jokken Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå, vilket gör den vattenrik och bitvis ganska djup.

Vy ner i den centrala delen av Njoatsosvágge, fotograferad från Loametjåhkkås sluttning. Vattenfåran närmast är Skajdasjjåhkå/Bálgatjåhkå som flutit ihop till höger utanför bild. Längre bak kommer Luohttojåhkå in från höger. Bergkullen mitt i bild är omnämnd av Axel Hamberg som Jamikvaratj men har (vad vi vet) aldrig funnits med på någon statlig fjällkarta. Detta kommer att ändras och Lantmäteriet tar in den med namnet Jámekvárásj.

Via ett lågt och brett vattenfall (öster om bergknallen Goabrekbákte) forsar Njoatsosjåhkå ner i en stor bassäng som på fjällkartan är markerad med punkten 638 (en ö i bassängen). Bassängen är en förtjusande "badpool" med grusbotten. Men vattnet är relativt djupt så detta är inte ett helt idealiskt vadställe över Njoatsosjåhkå.

Ön 638 intill ”badpoolen”, fotograferad med teleobjektiv uppifrån Loametjåhkkås sluttning.

Från topparna kring Pårte och från Tjievrra kommer Ruopsokjåhkå och fyller på vattenmängden. Högre upp rinner Ruopsokjåhkå i en djup och brant ravin som är avskräckande för dem som vill ta sig över den. Men nere i Njoatsosvágge delar sig jokken i två lättvadade grenar på flack mark. Söder om Ruopsokjåhkå börjar det okända Njoatsosvágge. Nästan inga fjällvandrare färdas denna sträcka som är en och en halv mil lång och innehåller ungefär halva dalgången.

Den allt större Njoatsosjåhkå ringlar vidare söderut utmed Sähkoks långsträckta SV-sluttning innan den förenas med Tjuoldajåhkå för att slutligen nå Änok.

Njoatsosvágge söder om bergknallen Goabrekbákte (som ligger till höger, precis utanför bild). Den lilla ön 638 syns tydligt. Njoatsosjåhkå möter strax därefter Ruopsokjåhkå. Foto från Loametjåhkkås sluttning.

Nedre Njoatsosvágge, sett från Sähkoks sluttning. Njoatsosjåhkå rinner i högerkanten av fotot, förbi bergknallen Tjoares som syns mitt i bild. Den lilla sjön är betecknad med 476 på fjällkartan. Foto: Anders Gudmundsson.

Fotona är tagna av Hans om inget annat anges.

Postat 2014-12-20 01:31 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook