Bloggar > Njoatsosvágge > De som gått före oss i ...

Njoatsosvágge

Vandringar i en av Sareks vildaste dalgångar. Ett samarbetsprojekt av Hans Fowelin och Björn Andersson.

De som gått före oss i Njoatsosvágge

När vi, Hans och Björn, började undersöka vilket intresse som fjällförfattare och fjällvandrare visat Änok och den nedre delen av Njoatsosvágge upptäckte vi till vår förvåning att det var svårt att hitta material. Det fanns väldigt lite dokumentation, både i bild och i text. Faktiskt så lite att vi fortfarande letar, och vi blir mycket glada när vi hittar något som vi inte kände till förut.

De gamla färdvägarna

Huvudkartan över Sarek vid förra sekelskiftet var generalstabskartan från 1890. Den var inte särskilt noggrann, och Hamberg var inte alls nöjd med den. Han ägnade mycket tid åt att rita egna kartor för sina vetenskapliga arbeten och sin bok Sarekfjällen, den första turistguide som skrevs om Sarek. Men generalstabskartan innehåller en detalj som är av intresse för oss: en stig som ledde från Pårekslätten, fortsatte nedanför Sähkoknuohkke och därefter relativt högt på Sähkoks sluttning. 

Ovan: Utsnitt av generalstabskartan från 1890 (Blad 13. St. Sjöfallet). Stigen är ifylld med röda prickar.

Uppenbarligen färdades man här i gamla tider. Njoatsosvágge är ju fortfarande en renflyttningsdal. Kan stigen ha varit den tidens renflyttningsled? Eller var det en transportled när material skulle flyttas? Vi har faktiskt funnit något exempel på det senare. Men nuförtiden verkar denna stig ha fallit i glömska och ingen nämner den längre.

(Björn har letat på Google Earth och sannolikt hittat en del av den gamla stigen på Sähkoks sluttning. Se t ex koordinaterna E 613077; N  7443566. Långa sträckor är det stort avstånd mellan träden, vilket kan tyda på att det är den gamla färdvägen.)

Axel Hamberg

Hamberg gjorde sitt första besök i Sarek 1895 då han var 32 år gammal. Han hade fått uppdraget att inventera glaciärer, och vid den tiden var Sarek i stort sett okänt. Han bestämde sig för att återkomma redan nästa år och sedan vara han fast. Forskningarna i Sarek kom att bli hans livsverk.

På originalet till ovanstående foto har Hamberg antecknat: Läger i Njotsosvagge, den 30 aug. 1897. Detta var hans tredje sommar i Sarek. I bakgrunden skymtar bergen i den övre delen av Njoatsosvágge. Lägerplatsen på bilden ligger på den idylliska ängsmarken precis söder om bergknallen Jámekvárásj (syns i bakgrunden till vänster). Fotot är taget av Hamberg. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Foto av Hamberg 1908, taget från Tsahtsa mot SO. Njoatsosjåhkå i förgrunden, och från vänster ansluter fårorna från Luohttojåhkå. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek. 

När det gäller Njoatsosvágge skrev Hamberg mest om dalgångens mellersta och övre delar, men något finns också om den nedre delen i boken Sarekfjällen:

”Till den praktfulla Njåtsosdalen kommer man enklast förbi Ruoutevare malmberg. Man följer den spångade vägen, på Kamajokks östra sida omkr. 3 km, där ror man uppför denna å omkring 2 km. om tillstånd till användning av någon av båtarna erhållits i Kvikkjokk, varefter man ytterligare har 1 km promenad över ett större, av ån bildat näs och 6 km rodd till en båtlänning nära Kamajokks och Njåtsosjokks sammanflöde. Därifrån är omkr. 2 km promenad på hygglig väg till gruvstugorna på SO-sluttningen av malmberget. Endast den ena av dem torde vara användbar, men tillstånd att få bo där bör dock utverkas hos gruvfältets ägare eller dess ombud i Kvikkjokk.

Från stugorna följer man gruvstigen uppför Hermelinsväggen till nordöstra Ruotevare och Vallatjvaratj, varefter man fortsätter i någorlunda god terräng över Vallatj samt Tjuoltas och Kåbreks nordöstra sluttning till strax nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där Njåtjosbäcken övervadas.”

Till vägbeskrivningen förbi Ruotevare har Hamberg tillfogat en not: ”För vissa av dessa uppgifter till denna tur står jag i tacksamhetsskuld till överdirektör A. Gavelin och pastor O. Lander.”

Den slutsats vi har dragit av denna not är att Hamberg inte var särskilt bekant med dalbotten i nedre Njoatsosvágge. Färdvägen som han beskrev gick visserligen på den västra sidan, men inte nere vid jokken utan uppe på fjället. Vandring på den östra sidan nämner han inte alls. Vi har fått intrycket av att han inte ägnade särskilt mycket tid åt Njoatsosvágge. Hambergs huvudintresse var Sareks inre med de stora, alpina områdena som innehöll mängder av outforskade toppar och glaciärer.

Del av foto över nedre Njoatsovágge, taget av Hamberg någon gång mellan 1896 och 1907. Foto bör vara taget från berget Tjoares och visar Njoatsosjåhkå med ett par tillflöden som kommer in från höger. Den lilla sjön 476 finns också med. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Varför är ingen intresserad av att vandra i nedre Njoatsosvágge?

Det var inte bara Hamberg som var fåordig om Njoatsosvágge. Åtskilliga andra fjällförfattare har skrivit förvånansvärt lite om dalgången i sin helhet. Tore Abrahamsson skriver i sin bok Detta är Sarek från 1993: ”När man talar om Njåtjosvagge menar man vanligtvis den översta delen av dalgången. Den nedre delen kring Kamajåkkå, Änokdeltat och vidare upp till Ruopsokjåkkå har förmodligen ingen fjällvandrare i modern tid gett sig på, förståeligt nog. Tolkar man kartorna och lägger till andra uppgifter förstår man att där bör man nog inte gå”. Och lite senare: ”Det verkliga Njåtjosvagge är den översta delen mellan Vassjapakte och det brant stupande Pulkas”.

Edvin Nilsson

Med Edvin Nilsson förhåller det sig dock något annorlunda. Efter den fullständigt exempellösa framgången med Sarek – vandringar i vår sista vildmark (1970) skrev han boken De vilda djurens Sarek (1977). Denna bok handlar om hela Njoatsosvágge (och Tjuoltavagge). Av någon anledning fick denna bok tillnärmelsevis inte samma uppmärksamhet som Sarekboken, den verkar vara bortglömd. Det budskap som Edvin Nilsson vill ge oss formulerar han så här:

”Fjällmassiven kring de nedre delarna av Njåtjos-Tjuoltavagge är ofta tillgängligare än i det centrala Sarek utan att för den skull erbjuda väsentligt sämre skydd. Det betyder att djuren regelbundet växlar mellan dessa dalgångar och att hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen.

Om skyddet av faunan anses vara en väsentlig del av det ansvar vi påtagit oss när Sarek gjordes till nationalpark, så är gränsdragningen längs Njåtjosjåkkå mycket svårförklarlig. Det riktiga hade varit att dra gränsen längs vattendelaren mellan Tarradalen och Tjuoltavagge."

"I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg... Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden."

"Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken... Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Detta är uppskattande ord om naturen i Njoatsosvágge. Men när det gäller att färdas i dalgången skriver Edvin så här:

”När jag själv ska vandra ner till Kvikkjokk från övre Njåtjosvagge, går jag helst över Säkok, förbi Pårek och Stour-Tata, och följer sedan Kungsleden de sista kilometrarna, Den som följer Njåtjosjåkkå får bereda sig på sämre land. På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Säkok erbjuder stora enrissnår ett ovanligt hinder. Därför rekommenderar jag samernas flyttningsväg över fjället. För den vana fjällvandraren är det nog inte svårt att följa den glesa rösningen förbi Tjeuramåske, över Säkokjåkkå till Pårek.”

Njoatsosvágge – en blind fläck?

Under arbetet med dessa artiklar letade vi i våra fotoarkiv efter bilder för att kunna ge en introducerande överblick över dalen i sin helhet. Vad hade vi att tillgå i våra fotoarkiv? Till att börja med verkade det som om vi inte hade mycket alls. Det fanns ju nästan inga bilder på exempelvis nedre Njoatsosvágge. Vi själva hade inte stått uppe på exempelvis Tjoares eller Goabrekbákte och tagit panoramabilder. Var det så ”illa” att vi var tvungna att planera en specialtur för att komplettera vårt material? Då hände något märkligt. Vi upptäckte att vi hade de bilder vi sökte efter. Många foton tagna från en plats som är både välkänd och berömd: Válleváre!

En som var före oss var Linné. När Linné kom upp på Válleváre fortsatte han mot Norge. Men det var ändå här han skrev de berömda raderna:

"Efter middagen reste från Hyttan, då jag 1 fjärding därifrån hade berget Vallevare, som var väl 1/4 mil högt. När jag kommit på sidan av det, tycktes jag föras uti en ny värld, och när jag kom upp i det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna voro mig obekanta. Jag var nu kommen till fjällen."

Men det han såg var ju Änok - och Njoatsosvágge! Och oräkneliga vandrare måste ju ha sett denna vy. Är det så att blicken fångas så totalt av de höga topparna runt omkring att den inte ser det som finns på närmre håll, strax nedanför? Linné skriver ju om det som ligger alldeles framför fötterna, jorden och örterna. Varför ser man då inte Njoatsosvágge?

Foto över Änok, taget från renvaktarstugan på Vállevárre. Påreksjöarna skymtar i bakgrunden, och fåran där Standárjåhkå rinner är tydligt markerad i landskapet (mitten). Precis utanför bild till vänster ligger bergknallen Tjoares. HF sept 2012.

Fotot taget från samma plats men Kameran riktad något mer åt vänster. Det mesta av Tjoares är synligt i bild, och nedanför den allra nedersta sträckan av Njoatsosjåhkå, precis före mötet med Tjuoldajåhkå. Men det är inte mycket vatten man ser, barrskogen skymmer. HF sept 2012.

Ett hörn av hemlighuset vid renvaktarstugan. Tjoares till höger, och till vänster om denna ligger Ruovddevárre. Pårtefjällen i bakgrunden. HF sept 2012.

Detalj från föregående foto som visar Njoatsosvágge hitom Tjoares. Njoatsosjåhkå slingrar sig genom skogslandet men döljs långa sträckor av barrskogen. I bakgrunden till vänster Sähkoknuohkke och allra längst bort Pårtemassivet.

Foto från motsatt håll, taget från Sähkoknuohkke. Tjoares till vänster. Vattendraget är Njoatsosjåhkå som rinner ut i Änoks vattenland. September 2010.

Till slut kan påpekas att den turistinformation som finns om Kvikkjokksfjällen knappast alls behandlar nedre Njoatsosvágge. Många följer därför säkert Tore Abrahamsson råd  – ”där bör man nog inte gå”.

Bilda din egen uppfattning om detta märkliga och unika område. Det är inte lättillgängligt men innehåller enligt vår mening allt det som måste bevaras och försvaras som ”den sista vildmarken i Sverige”.

Inlagt 2014-12-28 21:24 | Läst 37954 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-01-02 16:35   tobiasdr
Bra inlägg.

Ytterligare intressant om en möjlig inväg till nedre Njoatsosvagge kan ju vara denna forumtråd om den gamla stigen Ruotevare:

http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=77495
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!