Njoatsosvágge

Hoten mot Njoatsosvágge

Det är stora naturvärden som står på spel i Njoatsosvágge (inklusive Änok). Dalgången innehåller en ovanligt rik samling av de naturtyper som finns i fjällen, och dessa avlöser varandra på ett sätt som är intressant och tilltalande för besökaren. Änoks delta, som är under kontinuerlig förändring, tillfogar en naturtyp som inte är vanligt förekommande ens i fjällvärlden. Detta deltaland, med sitt meandrande lopp och sina inneslutna myrar och vattensamlingar, måste få utvecklas efter de villkor som landskapet självt skapar.

Som helhet betraktad är denna dalgång, från Kvikkjokk upp till Njoatsosvágges högt belägna ände i nordväst, ett innehållsrikt stycke natur som har få motsvarigheter i vårt land. Exploatering måste undvikas, vare sig denna gäller malmbrytning eller skogsavverkning. Landskapet måste få behålla sitt storslagna och orörda utseende och växt- och djurlivet få finnas kvar. 

Nuvarande gränser

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Finns det något skydd för nedre Njoatsosvágge?

Nej.

Det finns bara ett skydd som har prioritet över all annan lagstiftning. Detta skydd benämns nationalpark. Alla andra former av skydd kan överprövas eller tas över av andra intressen – framförallt gruvbrytning och Bergsstaten.

I fallet Njoatsosvágge finns ett reellt hot i form av gruvbrytning i Ruovddevárre. Hela området som är skuggat måste betraktas som helt oskyddat vad gäller gruvbrytning.

I Beowulf Minings planer för gruvbrytningen av Ruovddevárre ser det ut så här:

Det som kallas för ”Tailings area” är ett område där man vill placera slaggprodukter. Vi vill att ni ska föreställa er vad det skulle innebära för Njoatsosvágge – eller om ni så vill för hela Sarek – om dessa planer sattes i verket. Njoatsosvágge och Änok skulle förvandlas till ett industriområde med irreversibla förändringar i geologin och terrängen som följd. Hela den barrurskog som ligger i området där Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå möts skulle utplånas. Djur- och växtlivet skulle försvinna. Och de transportvägar som behövs skulle förstöra Njoatsosjåhkås och Tjuoldajåhkås flodfåror samt troligen hela det delta som under lång tid byggts upp genom Gáhmajåhkå (Kamajokk).

Ruovddevárres dagbrott "Hermelinsväggen"

Ruovddevárre från Vállevárre, Garvek längst fram till vänster.

Gruvstigen upp till Ruovddevárre. Foto 1978.

För tillfället har Beowulf Mining övergett Ruovddevárre och koncentrerar sig nu på Gállok (Kallak). Men som andra har påpekat är vägen fortfarande öppen för att återuppta exploateringen.

Även Gállok tycks numer vara ett mer eller mindre övergivet projekt. Hur ska man förstå denna ”gruvboom” som ofta resulterar i nedlagda gruvor eller storslagna planer som aldrig realiseras?

Ett förslag till svar kan man hitta i Tim Senftens Laplandica blog där han skriver så här:

”Footnote: Beowulf Mining will probably have big problems trying to work around these claim defenses, which are classified as cultural heritage remains and over 100 years old. With Beowulf’s interest in Ruotevare, as believably with many other modern mining adventures in northern Sweden, these intrests seemingly are to only increase the share value of their company’s stock holdings and, perhaps later, sell off their claims for a profit and to potential “wannabes” of the mining world.”

För många blir det ett pyramidspel i aktiekurser där nästa alla är förlorare. Än värre är att gruvbrytningsplanerna skapar oro och missämja.

Tjuoldavágge

När vi tänker på gruvexploatering vid Ruovddevárre ska vi inte glömma vad som då skulle ske med Tjouldavágge.

Tjuoldavágge.

Nere i förgrunden på fotot rinner dalgångens stora vattenåder Tjuoldajåhkå. Ruovddevárre är den låga klippkullen längst till höger, och till vänster om Ruovddevárre skymtar den lilla namnlösa sjö som har höjdangivelsen 497 på fjällkartan. Det högsta berget, strax vänster om fotots mitt, är Tjuollda 1418. Framför ligger den låga höjdryggen Tjårok. 

Bakom Tjårok hade Beowulf Mining tänkt fylla landskapet med slagghögar och överbliven sten från brytningen, vilket kartorna ovan över gruvområdet visar. Detta hade säkert utplånat de två sjöar som ligger där (syns ej på detta foto). Alla dessa vattendrag, liksom det mesta på den här bilden, skulle ingå i ett gruvområde. Området skulle bli närmsta granne till Sarek som börjar vid den gröna sluttningen som syns i bakgrunden till höger (Sähkok).

Istället för denna vy, fotograferad från Garvek, hade vi alltså haft en bullrande industri med maskiner och fordon. Vi hade sett högspänningsledningar, fabriksbyggander och troligen områden med husvagnar och bostäder. En tillfartsväg för tunga lastbilar som med största säkerhet hade gått genom Kvikkjokk. Kanske rentav en järnväg från Kvikkjokk mot Murjek.

En utvidgad nationalpark?

För naturens och naturskyddets skull vore en lösning att utvidga Sareks nationalpark till att omfatta även Tjuolddavágge och hela Njoatsosvágge. Naturvårdsverket arbetar med dessa frågor och en utvidgning av Sarek har föreslagits. En nationalparksutvidgning är dock en komplicerad process där många intressenter tillfrågas och ger synpunkter. 

Skogen och djuren i nedre Njoatsosvágge

Njoatsosvágge är inte bara en ovanligt lång fjälldal, den stiger också med hela 600 höjdmeter. Den stora höjdskillnaden medför att många av fjällens naturtyper finns representerade. Barrskog och myr i dalgångens södra del, följt av vide- och björkskog i dess mellersta delar. Högst upp i nordväst finner man ris- och gräshed. Alltsammans kantas av de många bergens grässluttningar, blockterräng och skyhöga klippor. Få dalgångar i regionen kan uppvisa allt detta. Tillfogar man dalens fortsättning i Änok så får man med ett omfångsrikt deltaland vars meandrande lopp är en magnifik avslutning på vattenvägarna från de omgivande fjällen.

Urskog och vildmark

I nedre Njoatsosvágge är det, förutom jokken, kanske mest barrskogen man lägger märke till. Det är både gran- och tallskog, men tallen dominerar. Det första intrycket kan upplevas dystert eftersom man ser många döda träd. Det är stående torrakor eller omkullfallna träd i olika stadier av förmultning. Träden är draperade med svarta, hängande lavar som ytterligare förstärker intrycket av gammal, döende skog.

Men det är precis så en norrländsk skog ser ut när den får sköta sig själv! Enligt Edvin Nilsson är detta verklig urskog – inget skogsbruk har någonsin bedrivits här. Han skriver: ”Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig har avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar.” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

Naturen i de nedre delarna av Njoatsosvágge präglas av barrskogen. Men landskapet är inte enhetligt även om tall och gran är en gemensam nämnare. Här blandas blockterräng, myrmarker, torr barrskogsmark, blandskogsdungar, ängspartier och så vidare. Landskapet skiftar. Bakom varje krök av jokken väntar någonting nytt. På samma sätt är det i skogen. Ofta är den så tät eller småkuperad att man inte ser vad som väntar hundra meter längre fram. En myr? Ett område med torrakor? En liten äng med gräs och örter? Detta är överraskningarnas landskap!

Norr om Standárjåhkå finner man områden med skog som är rikligt draperad med dessa brunsvarta lavar som – efter vad jag har kunnat forska ut – kallas manlav (Bryoria fuscecens). Lavarna är känsliga för luftföroreningar och riklig förekomst är ett hälsotecken: naturen är ren. Mängden (storlek samt antal exemplar) ökar med skogens ålder. Manlaven finns både på döda och levande träd, men eftersom det tar många år för dem att fästa sig på träden och de är långsamväxande (någon eller några mm per år) är det nog mest på de döda eller mycket gamla träden man lägger till den.

Att vandra genom en gammelskog med dess mörka och dystra lavar är en säregen upplevelse. Ibland är skogen helt tyst, och tystnaden tillsammans med de svartklädda träden ger en känsla av att allt liv har flytt. Men så hörs plötsligt ljudet av en skogsmes eller lavskrika och man påminns om att skogen är levande och bebodd.

Djuren som befolkar

I boken De vilda djurens Sarek berättar Edvin Nilsson att han i nedre Njoatsosvágge sett flera av de stora rovdjuren samt fåglar som kungsörn, jaktfalk och blå kärrhök. Han nämner – liksom i förbigående – att det har handlat om många spaningstimmar. Han själv och hans följeslagare tycks mestadels ha uppehållit sig uppe på sluttningarna, exempelvis Sähkok. Detta är naturligt eftersom han utförde rovdjursinventeringar och behövde bra observationsplatser att spana från. Även om man i bokens text kan hitta exempel på att han rörde sig utefter jokken verkar det vara sluttningarna som för honom utgjorde de mest intressanta färdstråken.

Från sina spaningsplatser kunde han och hans följeslagare se alla de stora rovdjuren. I Tjuolda-, Njoatsos- och Änokområdena finns fortfarande kvar björn, järv och lo. Man ser dem sällan, men som vandrare kan man träffa på både spår och spillning från dem. Vargen är väl numera bara tillfällig. Och fjällräven har blivit mycket ovanlig och ersatts av rödräven.

Älg finns naturligtvis även här. Denna låg helt lugnt på andra sidan jokken och brydde sig inte det minsta om mig (troligen på grund av avståndet). Jag står här innanför nationalparksgränsen, men älgen befinner sig för tillfället i naturreservatet. Där kan den jagas under jakttiden.

När det gäller fåglar finns det även där både likheter och skillnader jämfört med 1970-talet. Arter som jaktfalk och blå kärrhök är nu som då sällsynta och kräver både uppmärksamhet och tur för att man ska lyckas se dem. Vanligare är att man upptäcker tornfalken när den jagar smågnagare utefter sluttningarna.

När Edvin Nilssons böcker om Sarek skrevs var vissa år rejäla lämmel- och sorkår. Detta skymtar i hans beskrivningar av djurlivet när han skriver om exempelvis jorduggla och fjällvråk som ibland var mycket vanliga. Numera är det glest mellan sorkåren vilket leder till att de flesta fåglar blir fåtaligare. Inte bara sorkjägare som ugglor och falkar utan även de små tättingarna, eftersom de i högre grad blir bytesdjur när gnagarförekomsten är dålig.

Fåglar som örn och jaktfalk är däremot inte beroende av sorktillgången eftersom de jagar större byten. Kungsörnen är möjlig att få se idag liksom på Edvin Nilssons tid, men oftare är det havsörnen som visar upp sig. En del havsörnar är inhemska, men det är vanligt att norska havsörnar kommer på besök för att spana och jaga i den svenska fjällvärlden.

Havsörn svävande över Änok en septemberdag 2012. Kanske ett besök från vårt västra grannland? Både havsörn och kungsörn är utsatta för många faror och riskerar att förolyckas av tåg, elledningar, vindkraftverk, mm. Förändringar i häckningsmiljön spelar också in, särskilt för kungsörnen. Mycket arbete läggs ner på att dessa vackra och imponerande fåglar ska bevaras i Sveriges häckfågelfauna.

Men det finns mindre djur också. I barrskogen hörs emellanåt lockläten från talltita och lappmes – svåra att skilja åt eftersom det är sällan man får chansen att jämföra! Att möta lavskrika, järpe och de olika arterna av korsnäbbar är också möjligt när man vandrar här. På myrarna finns grönbena och gluttsnäppa, och utefter jokkstranden drillsnäppa och sädesärla. I björkskogen och videlandet hittar man bland annat gråsiska, blåhake, rödvingetrast och dalripa. Edvin Nilsson nämner tallbiten i samband med Njoatsosvágge och att den gärna kalasar på enbär långt upp i videregionen. Just tallbiten är numera något av ett mysterium i Sverige. Den rapporteras sällan från sina häckningsområden (främst äldre barrskogar i Norrbotten) och man vet mycket lite om hur det svenska beståndet utvecklas. Själv har jag aldrig sett den i fjällvärlden trots att den ju borde finnas där.

Dalripan är inte rödlistad, men antalet varierar mellan åren. Chansen att stöta på den i björkskogen eller i videområdena är god. Fotot är tagen på annan plats av Anders Gudmundsson.

Edvin Nilsson har en del att säga även om landet söder om Njoatsosvágge. ”I nedre delen av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg… Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden. Ofta utsträcker både järv och lo sina strövtåg hit…” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

En annan författare som nämnde området med tanke på djurlivet var Kai Curry-Lindahl. "Två i Lule lappmark betydelsefulla rastområden för flyttande sjöfåglar och vadare utgöres av deltalandet vid Kvikkjokk resp. 1 1/2 mil norr därom vid Änok. På dessa platser samlas om våren stora skaror av fåglar, vilka där tillbringar åtskilliga veckor i väntan på att fjällmarker och -vatten skall bli redo att ta emot dem. Det finns nedanför Lule lappmarks väldiga fjällområden inte många för fåglar lika gynnsamma svämvattensmader som Kvikkjokks och Änoks deltaland... Änoks deltaland har som fågellokal om våren en mycket stor betydelse för produktionen av gäss och änder i våra fjällvatten." Från: Curry-Lindahl, K. (1963). Natur i Lappland. Del 2. (Svensk Naturs landskapsserie).

För ornitologer skulle dessa vatten- och fjällmarker kunna vara ett spännande resmål. Men relativt få letar sig hit numera, trots att det är enkelt med bil eller buss. Både för forskaren och den tillfällige besökaren skulle det säkert finnas mycket ifråga om fåglar och andra djur att se och upptäcka.

Hoten

Ett antal växt- och djurarter i Njoatsosvágge och Änok är rödlistade. Rödlistning är en klassificering där man bedömt hur stor risken är att arten i framtiden dör ut i Sverige. Det jag (Hans) bäst känner till är fågellivet. Av rödlistade arter har jag i området sett jaktfalk, kungsörn, havsörn, svarthakedopping och jorduggla. I angränsande områden har jag sett lappmes, lavskrika, blå kärrhök, fjällvråk, tretåig hackspett och mindre hackspett. Detta är arter som sannolikt också finns i Njoatsosvágge och/eller Änok. Ytterligare några rödlistade arter som jag inte sett finns troligen också här. Naturligtvis är det angeläget att alla dessa arter får finnas kvar.

Mellan grenarna skymtar en svarthakedopping, simmande i en av Änoks alla småsjöar.

Områdets växt- och djurliv gynnas av den stora mängden döda och förmultnande träd. Urskogsliknande skogar härbärgerar en stor mängd växter, insekter och andra organismer som inte finns i brukade och planterade skogar. Det tar mycket lång tid att återfå denna artrikedom om en urskog avverkas. Risken är stor att det speciella växt- och djurlivet går förlorat för alltid.

Det allvarligaste hotet i området är en framtida gruvbrytning. För Njoatsosvágge och Änok skulle en sådan medföra irreversibla förändringar i terrängen, både vad gäller geologi och biologi. Skogen skulle med nödvändighet jämnas med marken, vilket skulle medföra att det djur- och växtliv som finns skulle utplånas. Vi ska skriva mer i ett kommande inlägg om de hot som finns.

Njoatsosvágge – vattenfallens dal

Har du gått i övre Njoatsosvágge har du säkert sett Luoppalgårttje. Det är fallet som kommer från Lulep Njoatsosjávrre.

Luoppalgårttje strax nedanför Lulep Njoatsosjávrre. Foto 1978.

Min syster (Björns) nedanför Luoppalgårttje 1978.

Men Njoatsosjåhkå innehåller fler överraskningar. En sak som hela tiden har slagit oss är hur bortglömd eller osynlig nedre Njoatsosvágge är i den moderna skildringen av Sarek. Ändå finns det källor på de mest överraskande platser. I Nordisk familjebok från 1917 http://runeberg.org/nfce/0407.html står att läsa:

Detta var den tid då riksdagen bröt ut Stora Sjöfallet från nationalparken för att från 1919 börja bygga Suorvadammen. Tänk er att man också hade byggt ”spärrdammen” i Njoatsosvágge. Så blev det inte, Sarek finns kvar och kvar finns också vattenfallen i Njoatsosvágge.

Sjielmágårttje

Den som går i nedre Njoatsosvágge får se en makalös plats – Sjielmágårttje.

Slutet eller början på Sjielmágårttjes kanjon från västra sidan.

Nedanför klipporna har Njoatsosjåhkå ett kanjonliknande parti med flera bassänger efter varandra.

Kanjonen.

Sjielmágårttje - en osannolik plats att vila vid.

Precis ovanför kanjonen. Vattnet rinner ned i den översta bassängen.

Vállásjgårttje

De sista fallen ger snarare intryck av en lång, trång och stenig fors.

Nedre delen av Vállásjgårttje.

Fallet i Vállásjgårttje – foto från 1982.

Ett bortglömt Njoatsosvágge?

Vi har beskrivit nedre Njoatsosvágge som bortglömt. Det är sagt ur vårt fjällvandrarperspektiv - det är naturligtvis inte sant. Skälet till att vi i sista minuten började få ett grepp om vattenfallen i Njoatsosvágge hade sin upprinnelse i Yngve Ryds lilla skrift: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar : Jåhkågasska sameby : Jokkmokks socken, Jokkmokks kommun, Lappland, Norrbottens län : Dokumentation/intervjuer (Byggnadsantikvarisk rapport / Ájtte, 1999:10). Jokkmokk: Ájtte.

Där berättas.

”Det hände också att man körde båtar med härkar på vårens skarföre. Båtarna var byggda i byarna efter sjöarna öster om Kvikkjokk. En båt blev kvar i Njoatsosvágge. Man skulle dra upp den på höstvintern till Badjelánnda. Men det var så isigt i Sjielmmá att man bekade, backen är brant. Karlarna tvingades lämna båten, till våren hade den snöat över och så blev den kvar. Resterna syntes länge.”

Detta Sjielmmá förbryllade oss. Var fanns det? Hans hittade Själmakårtje på gamla generalstabskartor - på Sähkoks sydsluttning. Men "kårtje" betyder ju vattenfall! Först då förstod vi med hjälp av beskrivningen i Nordisk uppslagsbok att vattenfallet måste vara Sjielmágårttje. Då föll allt på plats.

Det är felaktigt utsatt på kartan, vi är "kolonisatörerna" av Sarek som tror oss veta något om platser som tillhör en samisk kultur sedan lång, lång tid tillbaka. En samisk kultur vars berättelser och tradition kanske riskerar att gå förlorad. Då kan vi prata om det bortglömda Njoatsosvágge.

Kommentar 190317. Kanske någon uppmärksammat att vi ändrat stavningen på Luoppalgårttje, både i denna text och i avsnittet "Njoatsostit...". Istället för "dubbel-b" är det nu "dubbel-p", vilket vi fått veta är den korrekta stavningen. Namnet finns dock inte utsatt (än) på den tryckta fjällkartan. Ordet luoppal kan bl a betyda att ett vattendrag utvidgar sig och blir lugnt, och det är precis vad som händer med Njoatsosjåhkå före fallet. /H

Njoatsosvágge - en översikt

Njoatsosvágge ligger i Sareks sydvästra del och är en av nationalparkens längsta sammanhängande dalar, i sin helhet ungefär 32 km lång. Den är mycket varierande och naturskön. Här finns flodlandskap och myr. Här finns björkskog och barrurskog. Här finns alpina fjällhedar och dramatiska bergstoppar.

Ett märkligt förhållande med Njoatsosvágge är att den för fjällvandraren är både känd och okänd. Den norra halvan är välbekant som vandringsled, medan den södra i stort sett är odokumenterad. Ytterst få människor rör sig i detta område och inga färdstråk har skapats för vandrare. De enda stigar som finns är de som renar och vilda djur har trampat upp. Men förr i tiden användes dalen som transportled, åtminstone under vintern.

Genom dalgången rinner ett stort vattendrag, Njoatsosjåhkå. Detta förenar sig längst i söder med jokken från Tjuoldavágge och bildar där en slingrande och älvliknande vattenfåra. Det deltaland som bildats – Änok – har få motsvarigheter i fjällvärlden och måste betecknas som unikt.

Njoatsosjåhkå är dalens pulsåder. Den ändrar utseende och karaktär många gånger. På detta foto (som min kamera pga en regnskur fick för sig att ta i svartvitt) är den bred och lugnflytande. På andra sträckor kan den se helt annorlunda ut.

Inledningsvis får man också konstatera att Njoatsovágge inte är befriad från hot. Det kanske största framtida hotet är förknippat med den stora järnmalmsfyndigheten i Ruovddevárre som ligger där vattendragen Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå möts. Om en brytning skulle bli aktuell här skulle hela de södra delarna av Njoatsosvágge och Tjuoldavágge förstöras, liksom deltalandet Änok.

Njoatsosvágge – från norr till söder

Från passpunkten - nära dalgångens mynning i nordväst - sjunker dalbotten från mer än 1000 meter över havet till knappt 400 meters höjd, den nivå som finns vid sammanflödet av Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå. Sexhundra meter är en mycket stor höjdskillnad för en dalgång i Sarek. Exempelvis Rapadalen/Ruohtesvágge har endast fyrahundra meter.

De översta bergen i dalgången är branta och dramatiska, med namn som är välkända för många fjällvandrare: Vássjábákte, Bulkas, Tsahtsa med flera. Välkända är också de tre stora sjöarna i nordväst: Alep, Gasska och Lulep Njoatsosjávrre. Dessa har klart vatten och deras tillflöden kommer således inte från glaciärer. Grumligt glaciärvatten kommer först med den strida Luohttojåhkå, ett vattendrag som ofta bereder fjällvandrare problem att ta sig över. (Här är det värt att påpeka att samtliga Njoatsosjåhkås tillflöden som kan vara svåra att vada finns på dalgångens östra sida – på den västra är vattendragen små och obetydliga norr om Tjuoldajåhkå.)

Väster om passpunkten i Njoatsosvágge ligger dessa två små sjöar: Skiejakjávrásj och Tjåggƞårisjávrásj. Vattnet från dessa rinner alltså västerut och kommer inte ner i Njoatsosjåhkå. I bakgrunden breder Padjelantas lågfjäll ut sig. Fotot taget från NV-sluttningen av Tjågƞåristjåhkkå.

Fotot ovan är taget från passpunkten, i riktning mot SO. Vássjábákte till höger, och nedanför dess stup ligger Alep Njoatsosjávrre. Bakom denna skymtar de två nedre sjöarna.

Vy mot NV och övre Njoatsosvágge, från Tjievrras SV-sluttning.

Vid sidan av högslätten Luohttoláhko vidgar sig dalbotten och bildar ett idylliskt ängslandskap där renar ofta betar – Njoatsosvágge är nämligen renflyttningsled. Ett stycke längre nedströms får Njoatsosjåhkå ta emot ytterligare glaciärvatten från den sammanflutna jokken Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå, vilket gör den vattenrik och bitvis ganska djup.

Vy ner i den centrala delen av Njoatsosvágge, fotograferad från Loametjåhkkås sluttning. Vattenfåran närmast är Skajdasjjåhkå/Bálgatjåhkå som flutit ihop till höger utanför bild. Längre bak kommer Luohttojåhkå in från höger. Bergkullen mitt i bild är omnämnd av Axel Hamberg som Jamikvaratj men har (vad vi vet) aldrig funnits med på någon statlig fjällkarta. Detta kommer att ändras och Lantmäteriet tar in den med namnet Jámekvárásj.

Via ett lågt och brett vattenfall (öster om bergknallen Goabrekbákte) forsar Njoatsosjåhkå ner i en stor bassäng som på fjällkartan är markerad med punkten 638 (en ö i bassängen). Bassängen är en förtjusande "badpool" med grusbotten. Men vattnet är relativt djupt så detta är inte ett helt idealiskt vadställe över Njoatsosjåhkå.

Ön 638 intill ”badpoolen”, fotograferad med teleobjektiv uppifrån Loametjåhkkås sluttning.

Från topparna kring Pårte och från Tjievrra kommer Ruopsokjåhkå och fyller på vattenmängden. Högre upp rinner Ruopsokjåhkå i en djup och brant ravin som är avskräckande för dem som vill ta sig över den. Men nere i Njoatsosvágge delar sig jokken i två lättvadade grenar på flack mark. Söder om Ruopsokjåhkå börjar det okända Njoatsosvágge. Nästan inga fjällvandrare färdas denna sträcka som är en och en halv mil lång och innehåller ungefär halva dalgången.

Den allt större Njoatsosjåhkå ringlar vidare söderut utmed Sähkoks långsträckta SV-sluttning innan den förenas med Tjuoldajåhkå för att slutligen nå Änok.

Njoatsosvágge söder om bergknallen Goabrekbákte (som ligger till höger, precis utanför bild). Den lilla ön 638 syns tydligt. Njoatsosjåhkå möter strax därefter Ruopsokjåhkå. Foto från Loametjåhkkås sluttning.

Nedre Njoatsosvágge, sett från Sähkoks sluttning. Njoatsosjåhkå rinner i högerkanten av fotot, förbi bergknallen Tjoares som syns mitt i bild. Den lilla sjön är betecknad med 476 på fjällkartan. Foto: Anders Gudmundsson.

Fotona är tagna av Hans om inget annat anges.