Bloggar > Njoatsosvágge

Njoatsosvágge

Vandringar i en av Sareks vildaste dalgångar. Ett samarbetsprojekt av Hans Fowelin och Björn Andersson.

Njoatjostit - att färdas sakta i varandras fotspår

”Ett ställe där renarna gör stigar i snön på våren är i dalgången Njoatsosvágge, den har fått sitt namn efter dessa renstigar. Det kallas njoatjostit när renarna färdas sakta och gör en stig på hård snö. Ordet kan också användas när det är barmark.

På sommaren är dalen grön, men på våren när renarna vandrar västerut är den vit och det är just inget bete där. Någon barfläck kan finnas men det är mest sten som tinar fram. När renarna lämnar Alep Sjielmmá i öständan av Njoatsosvágge så vandrar de därför direkt genom hela dalen till väständan utan att stanna. Då går de efter varandra i en rad så att det blir en stig.”

Från: Ryd, Y., & Rassa, Johan. (2001). Snö: En renskötare berättar. Stockholm: Ordfront.

Det verkar som Johan Rassa menar någonting annat med "öständan av Njoatsosvágge" än vi nutida vandrare. Man får intrycket av att Njoatsosvágge för honom är den smala delen av dalgången, från Luoppalgårttje till utgången längst i väster.

De samiska namnen berättar om naturen

Vi skrev något om hur betydelsefullt det är med namn, samiska namn, i "Vattenfallens dal". Johan Rassa pratar om "Alep Sjielmmá". Samma plats omtalas i skriften "Renmjölkning och mjölkvallar". Ordet sjielmmá betecknar en låg bergrygg eller ås som ligger tvärs för där man ska gå, det är uppför och lite brant. Alep Sjielmmá i Njoatsosvágge är just en sådan daltröskel. Genom idogt letande hittade Björn ytterligare en hänvisning till denna i just boken "Snö": det är den branta rygg som man ska över när man går upp till första sjön, Lulep Njoatsosjávrre. Det är således också här som vattenfallet Luoppalgårttje finns.

Alep Sjielmmá och Luoppalgårttje.

Ordet sjielmmá återfinns ju även i namnet på vattenfallet vid kanjonen, Sjielmágårttje. För oss gav detta ett sammanhang, ett annat perspektiv på Njoatsosvágge. Tänk er att vi hade en karta med alla de rätta namnen. Där Sjielmmá förbinds med vattenfall, sjöar och mjölkvallar som i Njoatsossjielmágiedde:

"Mellan Alep och Lulep Sjielmmá, utmed stigen. Där finns många ája. Nu växer det mycket vide på vallen. Här stannade man också på våren, då härkbördorna var tunga och man rörde sig i korta etapper". Från: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar. (Översättning: giedde = äng, vall; ája = kallkälla; härk = kastrerad arbetsren.)

Således finns det också ett Lulep Sjielmmá, nedanför och öster om Alep Sjielmmá. Vår gissning är att Lulep Sjielmmá är den lilla utlöpare från Tsähkkok som har höjdangivelsen 805 på fjällkartan. Njoatsossjielmágiedde måste då vara den ängsmark som omgärdar Njoatsosjåhkå mellan dessa daltrösklar.

Axel Hamberg

Axel Hamberg skriver så här om Njoatsosvágge:

”Från Säkoks västände är anblicken av fjällen kring Njåtjosdalen synnerligen storslagen. Den grannaste delen är den västra delen, där dalbotten upptages av en rad sjöar med kristallklart vatten mellan toppkrönta dalsidor. En motsvarande vy finns ingenannanstädes inom Sarekfjällen…” Från: Hamberg, A (1922). Sarekfjällen.

Övre Njoatsosvágge är storslagen från alla håll, och genom Hambergs egna texter och svartvita foton vet vi att han besökte området:

Men vi tror inte att Axel satt här:

Och inte heller att han såg det här:

Alla dessa stigar

Nya perspektiv visas och binds samman med samiska namn. Men sammanhanget finns också där att se på ett påtagligt sätt. På generalstabskartan från 1890 hittar du en flyttled från Pårekslätten genom Njoatsosvágge.

Norr/väster om den renvaktarstuga som finns idag sammanfaller stigen med den nutida renflyttningsleden, men söder/öster om stugan finns ingen stig utritad vår moderna fjällkarta. Om denna södra del var renflyttningsled eller en gammal led för transporter (eller bådadera) vet vi inte. Men vi hoppas kunna ta reda på det.

I alla händelser finns den gamla stigen fortfarande. Tittar du noga kan du se den längs Sähkoknuohkke.

document1

En vandring i nedre Njoatsosvágge är en vandring i älgars, björnars och renars fotspår. De har gått där precis före dig. Ibland är viltstigarna osynliga, men rätt som det är dyker de upp igen. Det är bara att följa dem, de leder dig rätt.

Med denna blogg har vi velat ge dig mer av Njoatsosvágge som vandringsmål än vad som skildrats i litteraturen tidigare. Upptäck och upplev Njoatsosvágge – gå sakta i varandras och andras fotspår.

Du kan titta på alla våra bilder i Google Earth (du måste installera Google Earth först för att det ska fungera). Klicka HÄR. Ladda ned filen och öppna den med Goggle Earth Pro.

Hans och Björn

Postat 2015-01-29 15:16 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Hoten mot Njoatsosvágge

Det är stora naturvärden som står på spel i Njoatsosvágge (inklusive Änok). Dalgången innehåller en ovanligt rik samling av de naturtyper som finns i fjällen, och dessa avlöser varandra på ett sätt som är intressant och tilltalande för besökaren. Änoks delta, som är under kontinuerlig förändring, tillfogar en naturtyp som inte är vanligt förekommande ens i fjällvärlden. Detta deltaland, med sitt meandrande lopp och sina inneslutna myrar och vattensamlingar, måste få utvecklas efter de villkor som landskapet självt skapar.

Som helhet betraktad är denna dalgång, från Kvikkjokk upp till Njoatsosvágges högt belägna ände i nordväst, ett innehållsrikt stycke natur som har få motsvarigheter i vårt land. Exploatering måste undvikas, vare sig denna gäller malmbrytning eller skogsavverkning. Landskapet måste få behålla sitt storslagna och orörda utseende och växt- och djurlivet få finnas kvar. 

Nuvarande gränser

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Finns det något skydd för nedre Njoatsosvágge?

Nej.

Det finns bara ett skydd som har prioritet över all annan lagstiftning. Detta skydd benämns nationalpark. Alla andra former av skydd kan överprövas eller tas över av andra intressen – framförallt gruvbrytning och Bergsstaten.

I fallet Njoatsosvágge finns ett reellt hot i form av gruvbrytning i Ruovddevárre. Hela området som är skuggat måste betraktas som helt oskyddat vad gäller gruvbrytning.

I Beowulf Minings planer för gruvbrytningen av Ruovddevárre ser det ut så här:

Det som kallas för ”Tailings area” är ett område där man vill placera slaggprodukter. Vi vill att ni ska föreställa er vad det skulle innebära för Njoatsosvágge – eller om ni så vill för hela Sarek – om dessa planer sattes i verket. Njoatsosvágge och Änok skulle förvandlas till ett industriområde med irreversibla förändringar i geologin och terrängen som följd. Hela den barrurskog som ligger i området där Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå möts skulle utplånas. Djur- och växtlivet skulle försvinna. Och de transportvägar som behövs skulle förstöra Njoatsosjåhkås och Tjuoldajåhkås flodfåror samt troligen hela det delta som under lång tid byggts upp genom Gáhmajåhkå (Kamajokk).

Ruovddevárres dagbrott "Hermelinsväggen"Ruovddevárres dagbrott "Hermelinsväggen"

Ruovddevárre från Vállevárre, Garvek längst fram till vänster.

Gruvstigen upp till Ruovddevárre. Foto 1978.

För tillfället har Beowulf Mining övergett Ruovddevárre och koncentrerar sig nu på Gállok (Kallak). Men som andra har påpekat är vägen fortfarande öppen för att återuppta exploateringen.

Även Gállok tycks numer vara ett mer eller mindre övergivet projekt. Hur ska man förstå denna ”gruvboom” som ofta resulterar i nedlagda gruvor eller storslagna planer som aldrig realiseras?

Ett förslag till svar kan man hitta i Tim Senftens Laplandica blog där han skriver så här:

”Footnote: Beowulf Mining will probably have big problems trying to work around these claim defenses, which are classified as cultural heritage remains and over 100 years old. With Beowulf’s interest in Ruotevare, as believably with many other modern mining adventures in northern Sweden, these intrests seemingly are to only increase the share value of their company’s stock holdings and, perhaps later, sell off their claims for a profit and to potential “wannabes” of the mining world.”

För många blir det ett pyramidspel i aktiekurser där nästa alla är förlorare. Än värre är att gruvbrytningsplanerna skapar oro och missämja.

Tjuoldavágge

När vi tänker på gruvexploatering vid Ruovddevárre ska vi inte glömma vad som då skulle ske med Tjouldavágge.

Tjuoldavágge.

Nere i förgrunden på fotot rinner dalgångens stora vattenåder Tjuoldajåhkå. Ruovddevárre är den låga klippkullen längst till höger, och till vänster om Ruovddevárre skymtar den lilla namnlösa sjö som har höjdangivelsen 497 på fjällkartan. Det högsta berget, strax vänster om fotots mitt, är Tjuollda 1418. Framför ligger den låga höjdryggen Tjårok. 

Bakom Tjårok hade Beowulf Mining tänkt fylla landskapet med slagghögar och överbliven sten från brytningen, vilket kartorna ovan över gruvområdet visar. Detta hade säkert utplånat de två sjöar som ligger där (syns ej på detta foto). Alla dessa vattendrag, liksom det mesta på den här bilden, skulle ingå i ett gruvområde. Området skulle bli närmsta granne till Sarek som börjar vid den gröna sluttningen som syns i bakgrunden till höger (Sähkok).

Istället för denna vy, fotograferad från Garvek, hade vi alltså haft en bullrande industri med maskiner och fordon. Vi hade sett högspänningsledningar, fabriksbyggander och troligen områden med husvagnar och bostäder. En tillfartsväg för tunga lastbilar som med största säkerhet hade gått genom Kvikkjokk. Kanske rentav en järnväg från Kvikkjokk mot Murjek.

En utvidgad nationalpark?

För naturens och naturskyddets skull vore en lösning att utvidga Sareks nationalpark till att omfatta även Tjuolddavágge och hela Njoatsosvágge. Naturvårdsverket arbetar med dessa frågor och en utvidgning av Sarek har föreslagits. En nationalparksutvidgning är dock en komplicerad process där många intressenter tillfrågas och ger synpunkter. 

Postat 2015-01-20 20:05 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Skogen och djuren i nedre Njoatsosvágge

Njoatsosvágge är inte bara en ovanligt lång fjälldal, den stiger också med hela 600 höjdmeter. Den stora höjdskillnaden medför att många av fjällens naturtyper finns representerade. Barrskog och myr i dalgångens södra del, följt av vide- och björkskog i dess mellersta delar. Högst upp i nordväst finner man ris- och gräshed. Alltsammans kantas av de många bergens grässluttningar, blockterräng och skyhöga klippor. Få dalgångar i regionen kan uppvisa allt detta. Tillfogar man dalens fortsättning i Änok så får man med ett omfångsrikt deltaland vars meandrande lopp är en magnifik avslutning på vattenvägarna från de omgivande fjällen.

Urskog och vildmark

I nedre Njoatsosvágge är det, förutom jokken, kanske mest barrskogen man lägger märke till. Det är både gran- och tallskog, men tallen dominerar. Det första intrycket kan upplevas dystert eftersom man ser många döda träd. Det är stående torrakor eller omkullfallna träd i olika stadier av förmultning. Träden är draperade med svarta, hängande lavar som ytterligare förstärker intrycket av gammal, döende skog.

Men det är precis så en norrländsk skog ser ut när den får sköta sig själv! Enligt Edvin Nilsson är detta verklig urskog – inget skogsbruk har någonsin bedrivits här. Han skriver: ”Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig har avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar.” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

Naturen i de nedre delarna av Njoatsosvágge präglas av barrskogen. Men landskapet är inte enhetligt även om tall och gran är en gemensam nämnare. Här blandas blockterräng, myrmarker, torr barrskogsmark, blandskogsdungar, ängspartier och så vidare. Landskapet skiftar. Bakom varje krök av jokken väntar någonting nytt. På samma sätt är det i skogen. Ofta är den så tät eller småkuperad att man inte ser vad som väntar hundra meter längre fram. En myr? Ett område med torrakor? En liten äng med gräs och örter? Detta är överraskningarnas landskap!

Norr om Standárjåhkå finner man områden med skog som är rikligt draperad med dessa brunsvarta lavar som – efter vad jag har kunnat forska ut – kallas manlav (Bryoria fuscecens). Lavarna är känsliga för luftföroreningar och riklig förekomst är ett hälsotecken: naturen är ren. Mängden (storlek samt antal exemplar) ökar med skogens ålder. Manlaven finns både på döda och levande träd, men eftersom det tar många år för dem att fästa sig på träden och de är långsamväxande (någon eller några mm per år) är det nog mest på de döda eller mycket gamla träden man lägger till den.

Att vandra genom en gammelskog med dess mörka och dystra lavar är en säregen upplevelse. Ibland är skogen helt tyst, och tystnaden tillsammans med de svartklädda träden ger en känsla av att allt liv har flytt. Men så hörs plötsligt ljudet av en skogsmes eller lavskrika och man påminns om att skogen är levande och bebodd.

Djuren som befolkar

I boken De vilda djurens Sarek berättar Edvin Nilsson att han i nedre Njoatsosvágge sett flera av de stora rovdjuren samt fåglar som kungsörn, jaktfalk och blå kärrhök. Han nämner – liksom i förbigående – att det har handlat om många spaningstimmar. Han själv och hans följeslagare tycks mestadels ha uppehållit sig uppe på sluttningarna, exempelvis Sähkok. Detta är naturligt eftersom han utförde rovdjursinventeringar och behövde bra observationsplatser att spana från. Även om man i bokens text kan hitta exempel på att han rörde sig utefter jokken verkar det vara sluttningarna som för honom utgjorde de mest intressanta färdstråken.

Från sina spaningsplatser kunde han och hans följeslagare se alla de stora rovdjuren. I Tjuolda-, Njoatsos- och Änokområdena finns fortfarande kvar björn, järv och lo. Man ser dem sällan, men som vandrare kan man träffa på både spår och spillning från dem. Vargen är väl numera bara tillfällig. Och fjällräven har blivit mycket ovanlig och ersatts av rödräven.

Älg finns naturligtvis även här. Denna låg helt lugnt på andra sidan jokken och brydde sig inte det minsta om mig (troligen på grund av avståndet). Jag står här innanför nationalparksgränsen, men älgen befinner sig för tillfället i naturreservatet. Där kan den jagas under jakttiden.

När det gäller fåglar finns det även där både likheter och skillnader jämfört med 1970-talet. Arter som jaktfalk och blå kärrhök är nu som då sällsynta och kräver både uppmärksamhet och tur för att man ska lyckas se dem. Vanligare är att man upptäcker tornfalken när den jagar smågnagare utefter sluttningarna.

När Edvin Nilssons böcker om Sarek skrevs var vissa år rejäla lämmel- och sorkår. Detta skymtar i hans beskrivningar av djurlivet när han skriver om exempelvis jorduggla och fjällvråk som ibland var mycket vanliga. Numera är det glest mellan sorkåren vilket leder till att de flesta fåglar blir fåtaligare. Inte bara sorkjägare som ugglor och falkar utan även de små tättingarna, eftersom de i högre grad blir bytesdjur när gnagarförekomsten är dålig.

Fåglar som örn och jaktfalk är däremot inte beroende av sorktillgången eftersom de jagar större byten. Kungsörnen är möjlig att få se idag liksom på Edvin Nilssons tid, men oftare är det havsörnen som visar upp sig. En del havsörnar är inhemska, men det är vanligt att norska havsörnar kommer på besök för att spana och jaga i den svenska fjällvärlden.

Havsörn svävande över Änok en septemberdag 2012. Kanske ett besök från vårt västra grannland? Både havsörn och kungsörn är utsatta för många faror och riskerar att förolyckas av tåg, elledningar, vindkraftverk, mm. Förändringar i häckningsmiljön spelar också in, särskilt för kungsörnen. Mycket arbete läggs ner på att dessa vackra och imponerande fåglar ska bevaras i Sveriges häckfågelfauna.

Men det finns mindre djur också. I barrskogen hörs emellanåt lockläten från talltita och lappmes – svåra att skilja åt eftersom det är sällan man får chansen att jämföra! Att möta lavskrika, järpe och de olika arterna av korsnäbbar är också möjligt när man vandrar här. På myrarna finns grönbena och gluttsnäppa, och utefter jokkstranden drillsnäppa och sädesärla. I björkskogen och videlandet hittar man bland annat gråsiska, blåhake, rödvingetrast och dalripa. Edvin Nilsson nämner tallbiten i samband med Njoatsosvágge och att den gärna kalasar på enbär långt upp i videregionen. Just tallbiten är numera något av ett mysterium i Sverige. Den rapporteras sällan från sina häckningsområden (främst äldre barrskogar i Norrbotten) och man vet mycket lite om hur det svenska beståndet utvecklas. Själv har jag aldrig sett den i fjällvärlden trots att den ju borde finnas där.

Dalripan är inte rödlistad, men antalet varierar mellan åren. Chansen att stöta på den i björkskogen eller i videområdena är god. Fotot är tagen på annan plats av Anders Gudmundsson.

Edvin Nilsson har en del att säga även om landet söder om Njoatsosvágge. ”I nedre delen av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg… Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden. Ofta utsträcker både järv och lo sina strövtåg hit…” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

En annan författare som nämnde området med tanke på djurlivet var Kai Curry-Lindahl. "Två i Lule lappmark betydelsefulla rastområden för flyttande sjöfåglar och vadare utgöres av deltalandet vid Kvikkjokk resp. 1 1/2 mil norr därom vid Änok. På dessa platser samlas om våren stora skaror av fåglar, vilka där tillbringar åtskilliga veckor i väntan på att fjällmarker och -vatten skall bli redo att ta emot dem. Det finns nedanför Lule lappmarks väldiga fjällområden inte många för fåglar lika gynnsamma svämvattensmader som Kvikkjokks och Änoks deltaland... Änoks deltaland har som fågellokal om våren en mycket stor betydelse för produktionen av gäss och änder i våra fjällvatten." Från: Curry-Lindahl, K. (1963). Natur i Lappland. Del 2. (Svensk Naturs landskapsserie).

För ornitologer skulle dessa vatten- och fjällmarker kunna vara ett spännande resmål. Men relativt få letar sig hit numera, trots att det är enkelt med bil eller buss. Både för forskaren och den tillfällige besökaren skulle det säkert finnas mycket ifråga om fåglar och andra djur att se och upptäcka.

Hoten

Ett antal växt- och djurarter i Njoatsosvágge och Änok är rödlistade. Rödlistning är en klassificering där man bedömt hur stor risken är att arten i framtiden dör ut i Sverige. Det jag (Hans) bäst känner till är fågellivet. Av rödlistade arter har jag i området sett jaktfalk, kungsörn, havsörn, svarthakedopping och jorduggla. I angränsande områden har jag sett lappmes, lavskrika, blå kärrhök, fjällvråk, tretåig hackspett och mindre hackspett. Detta är arter som sannolikt också finns i Njoatsosvágge och/eller Änok. Ytterligare några rödlistade arter som jag inte sett finns troligen också här. Naturligtvis är det angeläget att alla dessa arter får finnas kvar.

Mellan grenarna skymtar en svarthakedopping, simmande i en av Änoks alla småsjöar.

Områdets växt- och djurliv gynnas av den stora mängden döda och förmultnande träd. Urskogsliknande skogar härbärgerar en stor mängd växter, insekter och andra organismer som inte finns i brukade och planterade skogar. Det tar mycket lång tid att återfå denna artrikedom om en urskog avverkas. Risken är stor att det speciella växt- och djurlivet går förlorat för alltid.

Det allvarligaste hotet i området är en framtida gruvbrytning. För Njoatsosvágge och Änok skulle en sådan medföra irreversibla förändringar i terrängen, både vad gäller geologi och biologi. Skogen skulle med nödvändighet jämnas med marken, vilket skulle medföra att det djur- och växtliv som finns skulle utplånas. Vi ska skriva mer i ett kommande inlägg om de hot som finns.

Postat 2015-01-07 23:26 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Njoatsosvágge – vattenfallens dal

Har du gått i övre Njoatsosvágge har du säkert sett Luoppalgårttje. Det är fallet som kommer från Lulep Njoatsosjávrre.

Luoppalgårttje strax nedanför Lulep Njoatsosjávrre. Foto 1978.

Min syster (Björns) nedanför Luobalgårttje 1986.Min syster (Björns) nedanför Luoppalgårttje 1978.

Men Njoatsosjåhkå innehåller fler överraskningar. En sak som hela tiden har slagit oss är hur bortglömd eller osynlig nedre Njoatsosvágge är i den moderna skildringen av Sarek. Ändå finns det källor på de mest överraskande platser. I Nordisk familjebok från 1917 http://runeberg.org/nfce/0407.html står att läsa:

Detta var den tid då riksdagen bröt ut Stora Sjöfallet från nationalparken för att från 1919 börja bygga Suorvadammen. Tänk er att man också hade byggt ”spärrdammen” i Njoatsosvágge. Så blev det inte, Sarek finns kvar och kvar finns också vattenfallen i Njoatsosvágge.

Sjielmágårttje

Den som går i nedre Njoatsosvágge får se en makalös plats – Sjielmágårttje.

Slutet eller början på Sjielmágårttjes kanjon från västra sidan.

Nedanför klipporna har Njoatsosjåhkå ett kanjonliknande parti med flera bassänger efter varandra.

Kanjonen.

Sjielmágårttje - en osannolik plats att vila vid.

Precis ovanför kanjonen. Vattnet rinner ned i den översta bassängen.

Vállásjgårttje

De sista fallen ger snarare intryck av en lång, trång och stenig fors.

Nedre delen av Vállásjgårttje.

Fallet i Vállásjgårttje – foto från 1982.

Ett bortglömt Njoatsosvágge?

Vi har beskrivit nedre Njoatsosvágge som bortglömt. Det är sagt ur vårt fjällvandrarperspektiv - det är naturligtvis inte sant. Skälet till att vi i sista minuten började få ett grepp om vattenfallen i Njoatsosvágge hade sin upprinnelse i Yngve Ryds lilla skrift: Ryd, Y. (1999). Renmjölkning och mjölkvallar : Jåhkågasska sameby : Jokkmokks socken, Jokkmokks kommun, Lappland, Norrbottens län : Dokumentation/intervjuer (Byggnadsantikvarisk rapport / Ájtte, 1999:10). Jokkmokk: Ájtte.

Där berättas.

”Det hände också att man körde båtar med härkar på vårens skarföre. Båtarna var byggda i byarna efter sjöarna öster om Kvikkjokk. En båt blev kvar i Njoatsosvágge. Man skulle dra upp den på höstvintern till Badjelánnda. Men det var så isigt i Sjielmmá att man bekade, backen är brant. Karlarna tvingades lämna båten, till våren hade den snöat över och så blev den kvar. Resterna syntes länge.”

Detta Sjielmmá förbryllade oss. Var fanns det? Hans hittade Själmakårtje på gamla generalstabskartor - på Sähkoks sydsluttning. Men "kårtje" betyder ju vattenfall! Först då förstod vi med hjälp av beskrivningen i Nordisk uppslagsbok att vattenfallet måste vara Sjielmágårttje. Då föll allt på plats.

Det är felaktigt utsatt på kartan, vi är "kolonisatörerna" av Sarek som tror oss veta något om platser som tillhör en samisk kultur sedan lång, lång tid tillbaka. En samisk kultur vars berättelser och tradition kanske riskerar att gå förlorad. Då kan vi prata om det bortglömda Njoatsosvágge.

Kommentar 190317. Kanske någon uppmärksammat att vi ändrat stavningen på Luoppalgårttje, både i denna text och i avsnittet "Njoatsostit...". Istället för "dubbel-b" är det nu "dubbel-p", vilket vi fått veta är den korrekta stavningen. Namnet finns dock inte utsatt (än) på den tryckta fjällkartan. Ordet luoppal kan bl a betyda att ett vattendrag utvidgar sig och blir lugnt, och det är precis vad som händer med Njoatsosjåhkå före fallet. /H

Postat 2015-01-04 13:24 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

De som gått före oss i Njoatsosvágge

När vi, Hans och Björn, började undersöka vilket intresse som fjällförfattare och fjällvandrare visat Änok och den nedre delen av Njoatsosvágge upptäckte vi till vår förvåning att det var svårt att hitta material. Det fanns väldigt lite dokumentation, både i bild och i text. Faktiskt så lite att vi fortfarande letar, och vi blir mycket glada när vi hittar något som vi inte kände till förut.

De gamla färdvägarna

Huvudkartan över Sarek vid förra sekelskiftet var generalstabskartan från 1890. Den var inte särskilt noggrann, och Hamberg var inte alls nöjd med den. Han ägnade mycket tid åt att rita egna kartor för sina vetenskapliga arbeten och sin bok Sarekfjällen, den första turistguide som skrevs om Sarek. Men generalstabskartan innehåller en detalj som är av intresse för oss: en stig som ledde från Pårekslätten, fortsatte nedanför Sähkoknuohkke och därefter relativt högt på Sähkoks sluttning. 

Ovan: Utsnitt av generalstabskartan från 1890 (Blad 13. St. Sjöfallet). Stigen är ifylld med röda prickar.

Uppenbarligen färdades man här i gamla tider. Njoatsosvágge är ju fortfarande en renflyttningsdal. Kan stigen ha varit den tidens renflyttningsled? Eller var det en transportled när material skulle flyttas? Vi har faktiskt funnit något exempel på det senare. Men nuförtiden verkar denna stig ha fallit i glömska och ingen nämner den längre.

(Björn har letat på Google Earth och sannolikt hittat en del av den gamla stigen på Sähkoks sluttning. Se t ex koordinaterna E 613077; N  7443566. Långa sträckor är det stort avstånd mellan träden, vilket kan tyda på att det är den gamla färdvägen.)

Axel Hamberg

Hamberg gjorde sitt första besök i Sarek 1895 då han var 32 år gammal. Han hade fått uppdraget att inventera glaciärer, och vid den tiden var Sarek i stort sett okänt. Han bestämde sig för att återkomma redan nästa år och sedan vara han fast. Forskningarna i Sarek kom att bli hans livsverk.

På originalet till ovanstående foto har Hamberg antecknat: Läger i Njotsosvagge, den 30 aug. 1897. Detta var hans tredje sommar i Sarek. I bakgrunden skymtar bergen i den övre delen av Njoatsosvágge. Lägerplatsen på bilden ligger på den idylliska ängsmarken precis söder om bergknallen Jámekvárásj (syns i bakgrunden till vänster). Fotot är taget av Hamberg. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Foto av Hamberg 1908, taget från Tsahtsa mot SO. Njoatsosjåhkå i förgrunden, och från vänster ansluter fårorna från Luohttojåhkå. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek. 

När det gäller Njoatsosvágge skrev Hamberg mest om dalgångens mellersta och övre delar, men något finns också om den nedre delen i boken Sarekfjällen:

”Till den praktfulla Njåtsosdalen kommer man enklast förbi Ruoutevare malmberg. Man följer den spångade vägen, på Kamajokks östra sida omkr. 3 km, där ror man uppför denna å omkring 2 km. om tillstånd till användning av någon av båtarna erhållits i Kvikkjokk, varefter man ytterligare har 1 km promenad över ett större, av ån bildat näs och 6 km rodd till en båtlänning nära Kamajokks och Njåtsosjokks sammanflöde. Därifrån är omkr. 2 km promenad på hygglig väg till gruvstugorna på SO-sluttningen av malmberget. Endast den ena av dem torde vara användbar, men tillstånd att få bo där bör dock utverkas hos gruvfältets ägare eller dess ombud i Kvikkjokk.

Från stugorna följer man gruvstigen uppför Hermelinsväggen till nordöstra Ruotevare och Vallatjvaratj, varefter man fortsätter i någorlunda god terräng över Vallatj samt Tjuoltas och Kåbreks nordöstra sluttning till strax nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där Njåtjosbäcken övervadas.”

Till vägbeskrivningen förbi Ruotevare har Hamberg tillfogat en not: ”För vissa av dessa uppgifter till denna tur står jag i tacksamhetsskuld till överdirektör A. Gavelin och pastor O. Lander.”

Den slutsats vi har dragit av denna not är att Hamberg inte var särskilt bekant med dalbotten i nedre Njoatsosvágge. Färdvägen som han beskrev gick visserligen på den västra sidan, men inte nere vid jokken utan uppe på fjället. Vandring på den östra sidan nämner han inte alls. Vi har fått intrycket av att han inte ägnade särskilt mycket tid åt Njoatsosvágge. Hambergs huvudintresse var Sareks inre med de stora, alpina områdena som innehöll mängder av outforskade toppar och glaciärer.

Del av foto över nedre Njoatsovágge, taget av Hamberg någon gång mellan 1896 och 1907. Foto bör vara taget från berget Tjoares och visar Njoatsosjåhkå med ett par tillflöden som kommer in från höger. Den lilla sjön 476 finns också med. Publicerat med tillstånd från Uppsala universitetsbibliotek.

Varför är ingen intresserad av att vandra i nedre Njoatsosvágge?

Det var inte bara Hamberg som var fåordig om Njoatsosvágge. Åtskilliga andra fjällförfattare har skrivit förvånansvärt lite om dalgången i sin helhet. Tore Abrahamsson skriver i sin bok Detta är Sarek från 1993: ”När man talar om Njåtjosvagge menar man vanligtvis den översta delen av dalgången. Den nedre delen kring Kamajåkkå, Änokdeltat och vidare upp till Ruopsokjåkkå har förmodligen ingen fjällvandrare i modern tid gett sig på, förståeligt nog. Tolkar man kartorna och lägger till andra uppgifter förstår man att där bör man nog inte gå”. Och lite senare: ”Det verkliga Njåtjosvagge är den översta delen mellan Vassjapakte och det brant stupande Pulkas”.

Edvin Nilsson

Med Edvin Nilsson förhåller det sig dock något annorlunda. Efter den fullständigt exempellösa framgången med Sarek – vandringar i vår sista vildmark (1970) skrev han boken De vilda djurens Sarek (1977). Denna bok handlar om hela Njoatsosvágge (och Tjuoltavagge). Av någon anledning fick denna bok tillnärmelsevis inte samma uppmärksamhet som Sarekboken, den verkar vara bortglömd. Det budskap som Edvin Nilsson vill ge oss formulerar han så här:

”Fjällmassiven kring de nedre delarna av Njåtjos-Tjuoltavagge är ofta tillgängligare än i det centrala Sarek utan att för den skull erbjuda väsentligt sämre skydd. Det betyder att djuren regelbundet växlar mellan dessa dalgångar och att hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen.

Om skyddet av faunan anses vara en väsentlig del av det ansvar vi påtagit oss när Sarek gjordes till nationalpark, så är gränsdragningen längs Njåtjosjåkkå mycket svårförklarlig. Det riktiga hade varit att dra gränsen längs vattendelaren mellan Tarradalen och Tjuoltavagge."

"I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg... Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden."

"Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken... Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Detta är uppskattande ord om naturen i Njoatsosvágge. Men när det gäller att färdas i dalgången skriver Edvin så här:

”När jag själv ska vandra ner till Kvikkjokk från övre Njåtjosvagge, går jag helst över Säkok, förbi Pårek och Stour-Tata, och följer sedan Kungsleden de sista kilometrarna, Den som följer Njåtjosjåkkå får bereda sig på sämre land. På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Säkok erbjuder stora enrissnår ett ovanligt hinder. Därför rekommenderar jag samernas flyttningsväg över fjället. För den vana fjällvandraren är det nog inte svårt att följa den glesa rösningen förbi Tjeuramåske, över Säkokjåkkå till Pårek.”

Njoatsosvágge – en blind fläck?

Under arbetet med dessa artiklar letade vi i våra fotoarkiv efter bilder för att kunna ge en introducerande överblick över dalen i sin helhet. Vad hade vi att tillgå i våra fotoarkiv? Till att börja med verkade det som om vi inte hade mycket alls. Det fanns ju nästan inga bilder på exempelvis nedre Njoatsosvágge. Vi själva hade inte stått uppe på exempelvis Tjoares eller Goabrekbákte och tagit panoramabilder. Var det så ”illa” att vi var tvungna att planera en specialtur för att komplettera vårt material? Då hände något märkligt. Vi upptäckte att vi hade de bilder vi sökte efter. Många foton tagna från en plats som är både välkänd och berömd: Válleváre!

En som var före oss var Linné. När Linné kom upp på Válleváre fortsatte han mot Norge. Men det var ändå här han skrev de berömda raderna:

"Efter middagen reste från Hyttan, då jag 1 fjärding därifrån hade berget Vallevare, som var väl 1/4 mil högt. När jag kommit på sidan av det, tycktes jag föras uti en ny värld, och när jag kom upp i det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna voro mig obekanta. Jag var nu kommen till fjällen."

Men det han såg var ju Änok - och Njoatsosvágge! Och oräkneliga vandrare måste ju ha sett denna vy. Är det så att blicken fångas så totalt av de höga topparna runt omkring att den inte ser det som finns på närmre håll, strax nedanför? Linné skriver ju om det som ligger alldeles framför fötterna, jorden och örterna. Varför ser man då inte Njoatsosvágge?

Foto över Änok, taget från renvaktarstugan på Vállevárre. Påreksjöarna skymtar i bakgrunden, och fåran där Standárjåhkå rinner är tydligt markerad i landskapet (mitten). Precis utanför bild till vänster ligger bergknallen Tjoares. HF sept 2012.

Fotot taget från samma plats men Kameran riktad något mer åt vänster. Det mesta av Tjoares är synligt i bild, och nedanför den allra nedersta sträckan av Njoatsosjåhkå, precis före mötet med Tjuoldajåhkå. Men det är inte mycket vatten man ser, barrskogen skymmer. HF sept 2012.

Ett hörn av hemlighuset vid renvaktarstugan. Tjoares till höger, och till vänster om denna ligger Ruovddevárre. Pårtefjällen i bakgrunden. HF sept 2012.

Detalj från föregående foto som visar Njoatsosvágge hitom Tjoares. Njoatsosjåhkå slingrar sig genom skogslandet men döljs långa sträckor av barrskogen. I bakgrunden till vänster Sähkoknuohkke och allra längst bort Pårtemassivet.

Foto från motsatt håll, taget från Sähkoknuohkke. Tjoares till vänster. Vattendraget är Njoatsosjåhkå som rinner ut i Änoks vattenland. September 2010.

Till slut kan påpekas att den turistinformation som finns om Kvikkjokksfjällen knappast alls behandlar nedre Njoatsosvágge. Många följer därför säkert Tore Abrahamsson råd  – ”där bör man nog inte gå”.

Bilda din egen uppfattning om detta märkliga och unika område. Det är inte lättillgängligt men innehåller enligt vår mening allt det som måste bevaras och försvaras som ”den sista vildmarken i Sverige”.

Postat 2014-12-28 21:24 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook