Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Ovanlig kvinna på Kungsleden

Det närmar sig slutet på min och Britts vandring. Vi har lämnat Sarek och traskar nu norrut längs Kungsleden på väg mot Saltoluokta. Våra kroppar är lite slitna så vi tar tacksamt emot möjligheten att sitta lite bekvämt och i lä när vi kommer till raststugan.

Vi samtalar inte så värst mycket. Båda sitter försjunkna i egna tankar. Jag minns inte vad jag tänkte på – antagligen på morgondagen i Saltoluokta – men jag minns att stämningen var lite… sorgsen? Vi har haft fantastiska upplevelser gemensamt men nu har vi bara transportsträckan kvar. Det skulle behöva hända något oväntat för att väcka oss ur vår känsla.

 

Då hör vi steg som närmar sig och dörren till raststugan öppnas…

Det skarpa solljuset utanför gör att personen som stiger in bara utgör en kolsvart siluett. När dörren stängs igen blir det alldeles kolsvart för våra ögon. Det enda som hörs är ett

– Hej.

Sakta, sakta vänjer sig mina ögon vid det lilla ljus som den smutsiga fönsteröppningen släpper in och fram träder bilden av en ung kvinna - en osedvanligt vacker ung kvinna. Hon är vacker på det där svala, tidlösa sättet som endast ett fåtal kvinnor har. Hur ung? Tjaa… kanske något år över 20? Hon har ganska långt, rakt, mörkt hår och bruna ögon. Fast… det där med ögonfärgen är nog en efterkonstruktion. Det skulle passa med bruna ögon…

Trots att jag fängslas av hennes skönhet är det snart andra saker som fångar min uppmärksamhet. Samtidigt som hon sjunker ner på bänken mitt emot kränger hon av sig ryggsäcken… och jag har aldrig sett något liknande. Den är… fyrkantig som en låda och måste ha stuckit ut långt från hennes rygg. Den såg fruktansvärt baktung ut. Och själva bärsystemet? Jaa… det påminde om de smala läderremmarna som fanns på de gamla trekantiga mesryggsäckarna.

Och hennes klädsel var lika udda. Jag minns ett par gympaskor vars ena sula hade lossnat till 50 % och var nödtorftigt lagat med brun pakettejp – en lagning som var i stark upplösning. Hennes byxor… jag kan för mitt liv inte komma på vad hon hade på sig, men inte var det Fjällräven…

Upptill hade hon en tjock, mycket vacker, färgrik och murrig stickad ylletröja och över det en jacka som såg ut att vara tillverkad av grå vadmal. Den hade flera bruna läderdetaljer och påminde en aning om en kort duffel, men jag har för mig att den var sydd som en anorak. Den såg mycket vacker, varm och tung ut.

Det märktes att även Britts nyfikenhet hade blivit väckt och det samtal som följde på hennes entré följde inte de vanliga ”reglerna” för mötande fjällvandrare. Därtill var vi alltför nyfikna. Tilläggas ska kanske att det var vi som stod för nyfikenheten. Kvinnan svarade artigt – och ganska utförligt – på våra frågor, men jag kan inte minnas att hon frågade oss något.

Jo… en gång… mot slutet…

 

Samtal angående utrustningen.

-          Jag hittade den i min mammas sambos garderob. (jackan)

-          Den har jag köpt på Myrorna. (tröjan)

-          Det var några stycken som sa att jag borde ha något kraftigt, men jag tänkte: Hur märkvärdigt kan det vara att gå Kungsleden? (skorna)

-          Den rymmer allt och jag är stark. (ryggsäcken)

 

Samtal angående vandringen.

-          Jag fick idén till min vandring av min mentor på folkhögskolan.

-          Jag har ett ärende i Saltoluokta, så då tänkte jag att jag kunde passa på att gå en bit på Kungsleden. Jag har vandrat en del i andra länder.

Jag hade inte mage att fråga henne om hennes ärende i Salto, men jag var fruktansvärt nyfiken.

 

Trots att vi också samtalade om hennes kosthållning så kan jag – hur jag än försöker – inte minnas vad hon åt i stugan. Det var något vegetariskt – kanske bönor av något slag.

Jag tror som sagt inte att hon frågade oss om någonting, men jag berättade vilka vi var och vart vi vandrat. Jag berättade också om Livskamraten som gjorde en egen tur längs Kungsleden.

När den ovanliga kvinnan packat ihop sina saker och var beredd att ge sig i väg, hejdade hon sig plötsligt och frågade:

-          Vad heter din Livskamrat?

-          Barbro.

-          Jag har en sak till henne…

-          ???

-          Jag förstår nu att det var henne jag träffade i Sitojaure. Jag berättade för henne om sprängtickan och vilka läkande egenskaper den har och hon blev mycket intresserad. Jag hade tänkt ge henne en bit men glömde bort det. Kan jag ge dig en bit som du ger henne?

-          Jovisst.

Hon rotade i väskan och fiskade upp en lite plastpåse med något mörkt och torrt.

-          Ge henne den här. Förresten ni kanske också vill ha något. Smaka och gissa vad det här är.

Hon lade några små mörka tingestar på bordet. Jag plockade upp en och synade den. Mörk. Torr. Lätt. Ingen speciell doft. Sen stoppade jag in den i munnen. En odefinierbar smak spred sig i munnen. En vag igenkänning… men… nej, jag kunde inte gissa.

-          Det är kakaobönor.

-          Var köper man sådana?

-          I Sydamerika. Hej då. Vi kanske ses i Saltoluokta.

Sa kvinnan och gick.

 

Jag minns att vi samtalade om fler saker, men jag kan inte riktigt komma ihåg hur orden föll Vi talade bland annat om rosenrot. Jag hade hört att den ska vara nyttig på något sätt. Kvinnan visste att den var bra för kvinnor – som ett afrodisiakum. Hon visste däremot inte hur växten såg ut, så jag plockade fram floran och visade. Det kändes rätt bra att kunna bidra med något mer än en gapande mun…

 

När jag så småningom strålade samman med Livskamraten i Saltoluokta blev hon både glad och förvånad över gåvan. Hon hade också fastnat för denna ovanliga kvinna.

 

 

Nu – ett halvår senare – när jag bestämt mig för att skriva ett blogginlägg om kvinnan, så bad jag Livskamraten att försöka minnas så mycket som möjligt om henne.  Det visade sig att Livskamraten skrivit dagbok under sin tur. Hon kunde därför berätta att kvinnan var på väg till Saltoluokta för att fungera som volontär hos Laila Spik som håller kurser och föreläsningar om det miljövänliga samiska köket. I Sitojaure hade hon ägnat stor del av tiden till att skriva av recept från boken ”Lappmarkens skafferi”. Dessa skrev hon i en tjock skrivbok i A5-format.

 

Jag såg kvinnan en gång till. Det var i Salto. Då var hon klädd i en storblommig långklänning i något mjukt tyg. Det fanns utrymme i den där säcken…

 

Tips: Googla på Laila Spik och på sprängticka.

Postat 2013-12-14 19:17 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Jooo... det blev affär med Boden...

I detta blogginlägg berättar jag att jag blivit tillfrågad om jag ville sälja en bild till Bodens kommun. Den skulle i så fall användas som en väggtapet i stadshuset. Från början var det superbråttom. Jag hade bara några få dagar att bestämma mig på. Efter lite funderande tackade jag ja, och efter ytterligare en hel del mejlande kom vi överens om ett pris.

Därefter växlades ett antal mejl mellan mig och den som skulle utföra arbetet. De begärde först ett format på bilden som jag aldrig hört talas om, men det löste sig till sist med att jag skickade en länk till dropbox.

Nu fick jag besked om att jag skulle skicka en faktura till Bodens kommun, vilket jag gjorde. Idag damp pengarna ner på mitt konto! Kors i taket! Jag antar därför att en vägg i kommunens stadshus kommer att prydas av denna bild.

Om någon Bodenbo läser detta får ni mycket gärna höra av er med info om hur arbetet utvecklas. Dyker det upp någon artikel i lokaltidningen är jag också intresserad.

Bilden är tagen under en vintertur genom Sarek. Vill du läsa om denna tur finns första inlägget (av 10) här.

Postat 2013-11-22 16:45 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Gamla Sarek-minnen... och nya...

I början av juli denna sommar guidade jag en gammal kompis genom delar av Sarek. Givetvis passerade vi Skarja. Det var länge sedan jag var där. Telefonhytten och dasset...? Hur länge har det sett ut så? Nu kan man gå in i hytten och där finns ett extra-rum med bord och bänkar... Fanns rummet tidigare men var låst? Eller är det en tillbyggnad?

Nå. Efter en mycket blöt förmiddag var det skönt att komma inomhus. I röran vid telefonen hittade jag denna lilla anteckningsbok...

Och när jag bläddrade fram till sidan 12...

1997 var det 20 år sedan min och Livskamratens första Sarektur. Den finns beskriven här.

Turen 1997 var tänkt att bli en RIKTIGT lång tur genom många av Sareks dalgångar, men värmen, myriaderna av mygg samt frånvaron av vind gjorde att turen mer än halverades. Vi gick bara från pöl till pöl och doppade våra kläder eller hela oss. När vi tryckte till med händerna bakom öronen blev de alldeles blodiga av mätta myggor.

Ja, se den vandringen var minnesvärd... ALLA vandringar blir bra eller åtminstone OK i jämförelse...

:-)

Postat 2013-07-21 19:29 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Stadshuset i Boden

För ett tag sedan fick jag ett mejl med följande innehåll:

"Hej Håkan,
jag jobbar som arkitekt och har gjort ett färgsättningsförslag till Stadshuset i Bodens Kommun. Genomgående tema är fototapeter med fjällmotiv och till detta skulle jag vilja använda ett av dina fotografier som jag hittat på Utsidan.se. Jag undrar om du vill ge tillstånd till att använda denna bild och eventuellt hur mycket du vill ha för den? Fotografiet har du själv kallat "Vinter i Sarek" och motivet är snöklädda berg med en strålande sol."


Här är bilden det handlar om.

Vad tror ni att jag svarade?       :-)

Så vitt jag förstår är det många fotografer som blivit tillfrågade, så vi får väl se hur det går. Kul att bli tillfrågad i alla fall.

Postat 2013-03-23 10:06 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Vinter-Sarek 10: Slutet Placerad på karta

Vår sista dag var blixtrande vacker. Efter en kall natt fick vi en mycket varm och solig dag.

 

 

Två svårigheter fanns att övervinna denna dag. Den första var Ahusjgårsså. Den går knappast att ta sig över. Man måste runda den på sydsidan. Man kan förstås följa skoterspåren till Saltoluokta. Ett annat alternativ är att göra som vi gjorde - ungefärligen följa den "sommarstig" som passerar den lilla sjön strax öster om ravinen.

Den andra svårigheten var givetvis backarna ner till fjällstationen. Men det gick bra. Anders - som är den bättre skidåkaren av oss - tog pulkan och valde väg. Det var inte helt lätt för mycket av snön var bortsmält i backen.

 

Nere vid stationen väntade en kall öl och sedan bastu, följt av kaffe och våffla.

 

Det var nu påskafton. Det är ju Saltoluoktas STORA helg med fantastisk påskbuffé på kvällen. 

När det var dags för betalning av middagen frågade personalen om de skulle sätta upp summan på vårt rum för senare betalning.

- Gör det, sa vi. Det är vi som bor i tältet.

 

Även om jag inte skrivit om det i VARJE inlägg så förhöll det sig så att jag blev blöt om fötterna varje dag. Detta ledde så småningom till skoskav, så när det var dags för att ta sig över vattnet till bussen lyxade vi till det med den gratistransport som erbjuds.

 

Positioneringen gäller Saltoluokta fjällstation.

 

Avslutningsvis detta:

Att skida genom Sarek har varit en vag dröm ända sedan min första sommartur 1977. Riktigt tydlig blev den för nio år sedan då jag gjorde min första vintertur (Abisko-Kebnekaise). Ingen av mina vanliga fjällvandrarkompisar var dock det minsta intresserad. Jag insåg att jag knappast skulle kunna genomföra en sådan vandring på egen hand och hade bara att acceptera att Sarek på vintern skulle förbli en ouppnåelig dröm.

Men så träffade jag en gammal arbetskompis - Anders - över en öl... Om det kan ni läsa här: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/vinter-sarek-1-drommen-gick-i.htm

Tack Anders för att du lät mig få en av mina Livsdrömmar förverkligad. Men... varje fantastisk upplevelse föder minst en ny önskan... Jag vill dit igen, tidigare på året och med tuffare förhållanden...

Undrar om jag inte drabbats av ett Wester-virus?

Postat 2011-06-11 08:13 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar