Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Rogen i vinterskrud Placerad på karta

För första gången i mitt liv har jag haft semester. Det låter mer dramatiskt än vad det är. Jag har ju arbetat som lärare i stort sett hela min yrkeskarriär och därmed haft ferietjänst med sommarlov. Dock avslutar jag min yrkesbana med en annan typ av tjänst inom skolans värld. Det innebär att jag har semestertjänst.

Att jag och Livskamraten skulle ta någon vårvintertur var givet. Men varför åka upp i påsk? Då är alla andra där. Så vi tog semester och genomförde vår tur den 17 till 21 mars.

Livskamraten har haft problem med muskelvärk, men även om hon kände sig nästan helt fri från värken så vi hade inga bestämda planer. Vi skulle ta oss till Rogenstugan och sedan fick vi se: Besöka fler stugor eller göra dagsturer från Rogen.

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen på eftermiddagen och följde skid-/skoterleden mot sydväst.

Sedan ett par år tillbaka har vi bytt ut våra ryggsäckar mot pulkor. Det går visserligen lite långsammare och man behöver stundtals korta stighudar under skidorna, men det så märkbart mycket bekvämare att det väger upp alla nackdelar.

Leden letar sig fram över sjöar och myrmarker och genom vacker knotig tallskog. På marken kryllar det av djurspår. Vi känner igen hare, ripa och ekorre.

Föret var perfekt och temperaturen låg på en handfull grader under nollan.

Den sista delen av leden går över sjön Rogen. Solen var precis på väg ner bakom skogsbrynet och vi hade ett helt underbart ljus när vi skidade den sista kilometern fram till stugan.

Morgonsol vid Rogenstugan

Nästa dag lovade vackert väder och västlig, måttlig vind. Skedbrostugan - som var det troligaste målet om vi skulle lämna Rogenstugan - ligger i nordväst, vilket skulle medföra motvind många kilometer över sjön. Vi beslutade därför att ägna dagen åt en kortare utflykt i närområdet.

Under tiden vi åt frukost kunde vi glädja oss åt tre lekfulla lavskrikor som kalasade på vad det nu var stugvärden bjöd på.

Vi tog det mycket lugnt på morgonen. Efter frukost gjorde vi i ordning lite lunch och började fundera vad mer vi ville ha med oss på dagsturen. Det kan kanske räknas som en nackdel med att använda pulka istället för ryggsäck, att man gärna packar ner lite extra.

Nåja. Vi nöjde oss i varje fall med EN pulka. Den första pausen (som blev lång) tog vi redan på andra sidan av den smala viken vid Rogsbodarna. På udden ut i sjön ligger ett inbjudande vindskydd. Vi hamnade i solskenet och i lä för vinden, vilket gjorde att det kändes självklart att rasta redan här.

På kartan kan man se att det finns ett par vindskydd öster om Rogenstugan, till exempel vid Stor-Tandsjön och Öster-Vingarna. Vi bestämde oss för att åtminstone leta oss fram till Stor-Tandsjön och började spåra upp genom lössnön.

Bara några hundra meter upp längs vattendraget från Stor-Tandsjön hittade vi dessa stora, kattlika spår. De var nästan cirkelrunda och inga klospår syntes. Det måste väl ändå vara lo? Jag vet att de finns i trakten.

Vi såg även mårdens karaktäristiska dubbelspår (tyvärr ingen bild) och givetvis en hel del ripspår (nedan).

Redan när vi närmade oss den första bron var jag (som drog pulkan) ganska trött. Det var jobbigare än förväntat att spåra genom skogen.

Tanken var att ta oss över på andra sidan vattendraget. Något förvånande blev vi hänvisade till bron. Stora delar av bäcken var nämligen isfri och vi hade ingen lust att riskera ett bad.

Bron var emellertid knepig den också. Det låg en mycket smal och mycket hårt packad snövall längs hela bron, så det blev en veritabel balansakt att ta sig över.

Vilket inte lyckades helt och hållet...

Vi kom dock över, men på andra sidan steg marken ganska brant och det var mycket jobbigt att ta sig fram med pulkan i den lösa snön. Vi kämpade på ett tag, men när vi såg att det stupade ganska brant neråt i den riktning vi tänkt oss, så gav vi upp försöket, letade upp ett lämpligt ställe att gräva en behaglig solgrop och njöt ett tag i solen innan vi gled tillbaka i våra egna spår.

Nästa morgon kände sig Livskamraten helt fräsch, så vi bestämde att åka vidare till Skedbrostugan. Vinden var sydvästlig, så vi skulle få sidvind de första 6-7 kilometrarna över sjön.

Vädret var växlande. Stundtals sken solen riktigt behagligt och sidvinden var inte alltför besvärande. De enda levande själar vi såg på vägen var detta trevliga ekipage.

Sedan vi åter kommit upp på fast mark åker vi på myrdrag och småsjöar genom en mycket vacker gammelskog. Många av tallarna är värdar för den varmt gula varglaven.

Vägvisare... men mot vad?

Motluten är få på denna sträcka. Inte någon gång var det lönt att sätta på stighudar. Och det var ju tur... för vi hade glömt dem hemma!

Det är en del små höjningar upp till Öster-Rödsjön, men sedan går leden åter mestadels på vatten tills man är nästan framme vid stugan. Precis på slutet finns den enda riktigt branta backen.

Vägvisare... men mot vad?

Vi var framme redan vid lunchtid. Stugvärden tog emot med varm saft, och när han under vårt inledande samtal förstod att vi var intresserade av såväl fåglar som däggdjur, så lånade han ut sin tubkikare och visade oss vägen till en lämplig utsiktspunkt mot Brattriet som är den säkraste platsen för att få syn på myskoxar. Sån tur hade vi dock inte, men vi kunde njuta av stugvärdens magnifika fotografier på dessa enorma bjässar. Och inte bara det. Han hade fotograferat en lodjursfamilj också.

Även om detta inte blev "den där fjällvandringen då vi såg myskoxe" så blev det "den där fjällvandringen då vi såg lappmes". Och det smäller nästan lika högt. :-)

Högt smällde också det faktum att stugvärden och hans fru kom in till oss och bjöd på våfflor!

Vi hade haft lite funderingar på hur vi skulle ta oss från Skedbrostugan till bilen. Senast vi var här fanns en ruskmarkerad led till Käringsjön och därifrån var det lätt att hitta till Käringsjövallen. Men denna markering fanns inte kvar. 

Dagen innan hade det kört en skoter fram och tillbaka mellan Käringsjön och Skedbro, så vi hoppades kunna följa spåren. Men... dels hade kommit nysnö under natten och dels blåste det upp ganska rejält.

Vi hittade inte tillstymmelse till skoterspår. Vi gjorde ett försök att bana egen väg, men snön var alldeles för mjuk. Vi förstod ganska snart att denna genväg skulle ta oss dubbelt så lång tid som att gå tillbaks i våra egna spår och åka över Rogen igen.

Det var rejält blåsigt och vi letade ständigt efter något som kunde ge oss lä. Vid det tillfälle fick det bli vindsäcken.

Våra skidor - Åsnes Rago vallningsfria - är fantastiska... utom vid nysnö runt nollan. Då är de helt hopplösa! Vi valde att gå till fots ungefär halva sträckan mellan Rogen och Käringsjövallen.

Jag var mycket imponerad av min Livskamrat den där dagen. Hon klarade det.

Är det någon som har tips på (baserat på egna erfarenheter) hur man ska behandla skidorna för att slippa dessa problem så hoppas jag att ni skriver en kommentar.

Positioneringen gäller Käringsjövallen.

Och med detta avslutar jag mitt trehundrade blogginlägg. :-)

Postat 2017-04-11 17:05 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Påsk i Rogen II: Lugnet i Skedbro Placerad på karta

Inte så sällan möter jag utländska vandrare eller skidåkare i de svenska fjällen. Någon gång samtalar jag med dem i någon fjällstuga. Oftast slås jag av deras stora kunnande, deras envishet och målmedvetenhet samt deras stora längtan. Men ibland blir det också tydlig att sättet att tänka är annorlunda.

Kanske är jag helt fel ute här. Det KAN mycket väl vara så att sättet att tänka har med vana och kunskap att göra. Kanske finns det lika stor procent av svenska fjällvandrare som tänker... annorlunda.

Under vår påsktur i Rogen stötte vi på fem personer från samma utomnordiska land, som alla stack ut på olika sätt. De två första var två unga kvinnor som anlänt till Rogenstugan någon timme innan vi kom dit. Vi pratade en del och de berättade att de kommit vandrande samma väg som vi - från från Käringsjövallen.

- Vandrande? Gick ni på snöskor? (Med imponerad stämma.)

- Nej. Vi vandrade med vanliga kängor.

- Men... det går väl inte...?

- Jodå. Vi håller oss i de hårda skoterspåren. Imorgon fortsätter vi till Storrödtjärnsstugan.

Jag vet inte om dessa två ska kategoriseras som kunniga eller okunniga. Klart är att jag aldrig hade kommit på tanken. I varje tråd på Utsidan hade jag kraftigt avrått från detta. Men... jag hade ju fel...

Vi färdades i huvudsak mellan Rogenstugan och Skedbrostugan under vår påskfärd. Båda dessa stugor har rykte om sig att vara lugna - särskilt Skedbrostugan. Det är inte ovanligt att där inte finns någon besökare och stugvärdarna kan nog känna en viss sysslolöshet vissa dagar.

På långfredagen färdades vi över sjön fram till Skedbrostugan. Det är en sträcka på 12 km. När vi kom fram möttes vi av stugvärden Gunnar som hälsade oss välkomna. Det märktes dock att han var lite... brydd?

Inne i stugan fanns en kvinna - från samma utomnordiska land som de två tidigare. Hon hade blivit kvarlämnad där denna morgon, av ett utländskt "äventyrsföretag" som ordnar skidturer och snöskovandringar i detta område. Denna grupp hade vandrat på snöskor med utgångspunkt i Grövelsjön och slutmål i Tänndalen, om jag inte missminner mig.

Jag blev MYCKET imponerad när jag hörde talas om denna färd. Det måste vara fråga om riktigt konditionsstarka personer som är vana vid hårda strapatser och äventyr. Anledningen till att hon lämnades kvar i Skedbro (den officiella anledningen) var att hon drabbats av magont och därför inte orkade fullfölja. 

Eftersom jag själv är nybörjare på det här med snöskor så passade jag på att samtala med kvinnan. Jag uttryckte min respekt för det de försökte genomföra.

- Jag hade aldrig orkat en sådan snöskotur. Jag föredrar skidor på så långa turer.

Något överraskande svarar kvinnan:

- Ja, jag vet inte. Jag har aldrig stått på ett par skidor. Jag har aldrig vandrat i fjällen. Jag vågar inte åka skidor för jag är rädd för att ramla och halka bakåt. Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig vandrat på snöskor heller, men det verkade lättare.

Det visade sig att promenaden från Rogen till Skedbro hade tagit hela dagen. Sista dagsetappen till Tänndalen var 21 km med en hel del uppför. Stugvärdens slutsats var att hon gav upp av trötthet. Förståeligt i så fall.

Problemet var nu hur han skulle "bli av" med henne. Det råder skoterförbud i området och någon fjällräddning var det ju inte fråga om. Telefonen gick varm. Stugvärden sökte ALLA som hade tillstånd att åka skoter i området. Men det var ju påsk. Timmarna gick. Stugvärden erbjöd sig att följa med kvinnan till Käringsjövallen dagen därpå om ingen lösning yppade sig.

Under tiden detta tysta drama utspelade sig hade det anlänt ytterligare en man och en kvinna till Skedbro. Vi hade stött på dem redan när vi anlände till Rogen dagen innan. Just när vi kom fram till stugan kom de från bastun. Kvinnan kom fram och hälsade genom att ta i hand. Ovanligt. 

Det visade sig att båda två hade sitt ursprung i samma utomnordiska land som de tre kvinnorna jag nämnt tidigare, men de bodde sedan något år i ett av våra nordiska grannländer. Därför pratade de "skandinaviska" med tydlig brytning.

Mannen tyckte om att prata, så även om bara en liten del av samtalet var riktat till oss (det fanns fler gäster där) så fick vi reda på en hel del om honom. Han var uppenbarligen en fjällräv av stora mått. Det mest dramatiska han berättade var att han haft en dragkamp med en järv om ett müslipaket. Järven hade grävt sig in i hans absid och rafsat åt sig müslin. Mannen hade slagit efter järven med något (sa han skidan?).

Vi fick också reda på att de tänkte sig till Skedbro dagen därpå - precis som vi.

Det var ganska sent på eftermiddagen när de kom fram till Skedbro och det märktes ganska snabbt att det fanns något som störde dem. Kvinnan var mycket tyst och mannen verkade snarast förvirrad. Han började på flera meningar men avbröt sig själv och tystnade. Då och då undslapp det honom något i stil med:

- Jag vet inte vad jag ska göra.

...eller...

- Är detta mitt ansvar?

Fråga mig inte hur, men till sist lyckades verkligen stugvärden få tag på en person med tillstånd att köra skoter i området, som också kunde tänka sig att komma och hämta kvinnan med snöskorna och köra henne till Tänndalen.

När den nyanlände och något förvirrade(?) mannen fick reda på detta blev han eld och lågor. Han frågade om det fanns plats för fler personer på skotern.

Stugvärden tittade något förvånat på honom, svarade nej, men undrade förstås vem som skulle behöva åka med. Det handlade om kvinnan i hans sällskap. Nu flödade orden ur hans mun.

Kvinnan hade plötsligt blivit rädd och vågade inte ta sig utför den minsta utförslöpa. Hon trodde plötsligt att hon inte skulle orka. I början av turen hade hon varit modig och stark, men nuvågade och orkade hon ingenting. Hon bara grät eller var helt tyst.

- Men... du känner ju henne. Du måste ju prata med henne.

- Nej, jag känner henne inte.

- ???

- Vi träffades på en kurs... Vi åkte skidor tillsammans. Hon var stark och åkte lika snabbt som jag. När hon hörde talas om att jag brukade vistas till fjälls, så frågade hon mig om hon inte kunde få följa med på en tur. Jag frågade om hon var van att åka med stor ryggsäck. Hon berättade att hon gjort många vandringar på flera dagar. Jag tänkte då att detta skulle vara en lämplig förstagångstur utan så mycket nivåskillnader. Men nu...? Jag tror inte att det sitter i kroppen. Det sitter i huvudet. Vad ska jag göra? Är detta mitt ansvar?

Svadan/samtalet var myyycket längre än så. De två sista frågorna återkom gång på gång. Stugvärden kunde bara konstatera att någon mer skotertransport var omöjligt att ordna.

Så småningom kom skotern och hämtade den "första" kvinnan. Den orolige mannen gjorde sitt bästa för att tjata till sig ytterligare en plats på skotern, men förgäves.

Det började mörkna nu och det märktes på stugvärden att han var orolig. Kanske inte så mycket för den nya kvinnan som inte ville fortsätta, utan snarare för den "snöskogrupp" som lämnat kvar kvinnan denna morgon. Den hade ännu inte kommit fram till Tänndalen... och det oroade.

Hela kvällen hörs viskande samtal inifrån den andra sovalkoven. Ibland hörs snyftningar. Någon gång efter nio börjar vi förbereda oss för natten. Då stormar stugvärden in och säger:

- Två goda nyheter! Gruppen har precis kommit fram till Tänndalen och i morgon bitti kommer det en skoter och hämtar NN.

Mannen stormar ut på golvet:

- Är det sant? Är det sant?

Han tar nästan några danssteg på golvet och utbrister:

- Jag är så lycklig!

Nästa morgon när stugvärden kom och sa godmorgon, så hade jag en fundering på att säga:

- Jag har ett problem... Min fru mår inte riktigt bra. Kan du ordna skotertransport?

Men jag nändes inte. Han hade haft ett hårt dygn.

Lugnt i Rogen och i Skedbro? Hmm... och då har jag ändå inte berättat om mannen som kom bärande på två hinkar med vatten, halkade på yttertrappan, slog i huvudet och svimmade...

Positioneringen gäller Skedbrostugan

Postat 2015-04-18 11:11 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Påsk i Rogen

Jag antar att de flesta naturintresserade människor har någon uppfattning om hur det ser ut i Rogenområdet. Det hade jag: Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar!

Vi fick tre av fyra. Inte illa.

Det dröjde länge innan vi bestämde vart vi skulle ställa vår kosa för årets påsktur. Vi - det är jag och Livskamraten.

Eftersom vi hade ett efterlängtat besök hos äldste sonen - Skribenten - nere i Warszawa i början av ledigheten var det självklart att skidturen måste ligga på bilavstånd för att inte för mycket tid skulle gå åt till resandet. Vi var länge inställda på att åka till Gyllbergen utanför Borlänge, men det får vänta till ett annat år. Där fanns inte tillräckligt med snö. 

Grövelsjön fanns som ett alternativ, men efter att studerat kartan och noterat alla skoterspår i området så kände vi oss tveksamma. Inte så värst mycket längre bort hittade vi Rogenområdet med ganska stora områden med skoterförbud.

Så fick det bli trots att det fanns en mycket stor tveksamhet: Här finns ingen naturlig "runda" att åka mellan stugorna. Det skulle bli en tur fram och tillbaka om vi inte tältade. Livskamraten är mycket tveksam till vintertältning, men vi bestämde att vi tar med tältet, så "får vi se"...

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen, spände på oss våra skidor och pulkor och började följa skoterspåren ner mot Rogenstugan. Klockan var drygt fem på eftermiddagen när vi gav oss iväg. Avståndet ner till stugan är cirka 10 km och jag var helt inställd på att ta oss ända dit. Det skulle kännas skönt med en natt i stuga med tanke på de något stressiga förberedelserna och den långa bilresan. Jag var helt enkelt trött och ville sova utan allt för mycket jobb.

Jag hade inte nämnt något om mina tankar för Livskamraten. Jag visste att hon var lite orolig för hur hon skulle klara skidturen rent fysiskt och när vi hade åkt ungefär 7 km antydde hon att vi kanske skulle slå upp tältet.

Det som sedan hände är en unik händelse: Jag övertalade Livskamraten att sova i stuga istället för i tält! Det kommer aldrig att hända igen. Jag lovar.

Föret är helt fantastiskt - hårt i botten även utanför skoterspåren och ovanpå ligger en decimeter nysnö.

Spåren leder oss allt längre in i den typiskt trolska tallskog som finns i detta område. Ju längre vi färdas, desto knotigare blir tallarna - och allt mer vridna. De skrovliga träden har också en annan lyster i barken och i barren än vad vanliga, raka tallar har. De har en större färgmättnad. I bakgrunden hörs korparnas läten någonstans långt bort ifrån....

Vädret är perfekt. En lätt molnighet skapar ett spännande ljus när solen försöker bryta igenom.

Precis som kartan visar är detta inte en "riktig" fjälltur. Spåren håller sig nere i skogen, men då och då ser man kalfjäll runt omkring. Den största skillnaden här jämfört med i nordligaste Sverige är att tallskogen når ända fram till kalfjället. Här finns inga breda bälten med fjällbjörk. Det ger en helt egen karaktär till naturen. Vackert!

Någonstans vid åttatiden kommer vi fram till stugan och tas emot av synnerligen trevliga stugvärden Birgitta som visar var vi kan sova. Det finns ytterligare några gäster, men ikväll är vi inte speciellt sociala. Vi är trötta och vill sova. Och det gör vi.

Ett par av de här övriga gästerna kommer att få ett eget blogginlägg...

Långfredag.Eftersom vi somnat tidigt vaknade vi också tidigt. Så tyst vi kunde - för att inte störa de övriga - började vi packa ihop. När vi kom ut ur sovalkoven visade det sig att våra grannar i andra sovalkoven redan var på benen utan att vi hört ett ljud.

Stugvärden berättade att vi skulle få växlande molnighet och 10 sekundmeter från nordväst. Nu var det just mot nordväst som vi hade tänkt oss. Åt det hållet ligger Skedbrostugan. På fjällkartan är en led markerad rakt över sjön 7-8 km. De sista kilometrarna klättrar upp i skogen över några av alla små sjöar.

Rogenstugan

Såväl stugvärd som ett par stuggäster rekommenderade oss att ta en annan led till stugan. Det skulle finnas en nordligare dragning som går genom skogen. Den skulle vara någon kilometer längre.

Både jag och Livskamraten var dock ense att det skulle bli "sjövägen". Orsaken är mycket enkel: Vi är ju egentligen kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjälltoppar omkring oss för att trivas ordentligt.

Föret är fortsatt fantastiskt. I och med att vi kommer ut cirka hundra meter på Rogens is så är vi inne i ett område med skoterförbud. Fjällkänslan blir med ens markant starkare och utsikten över böljande fjäll i snart sagt alla riktningar sprider ett lugn inom oss. Visst har vi motvind, men med vallningsfria skidor och pulka på släp så blir det ändå inte så mycket skidåkande - det blir skidgående.

När vi närmar oss viken som pekar upp mot Skedbrostugan så hittar vi ett vindskydd som lockar till en stunds vila och lite lunch.

Sedan leden lämnat sjön Rogen klättrar den bara några meter för att därefter leda in i området med mängder av mindre sjöar och myrar.

Varglaven - gulgrön till färgen - har sin rikligaste förekomst just här i Rogenområdet. Den är vacker - men giftig.

Spåren ringlar sig fram i sagolikt vacker tallskog och de är mycket lättåkta eftersom här inte finns några backar. Det är bara alldeles på slutet - upp till stugan - som lårmusklerna får ta i lite extra.

Skedbrostugan

Stugvärden Gunnar tog emot oss med varm saft. Han tog oss med på husesyn och visade oss var vi kunde sova. Vi var ensamma i stugan så när som på en kvinna... en kvinna som på något sätt oroade vår stugvärd...

Dessutom väntades ytterligare en kvinna till stugan senare denna dag. En kvinna som... nej... det får också komma i nästa blogginlägg.

Utsikt från Skedbrostugan

Påskafton. Vi har bestämt oss för att åka tillbaka till Rogenstugan. Vinden var som tidigare nordvästlig och med samma styrka. Vi var beredda att ta samma väg som gårdagen. Den var verkligen vacker. Men när även stugvärden Gunnar sa att han skulle välja skogsleden tio gånger av tio möjliga istället för sjövägen, ja, då föll vi till föga. Skogsleden fick det bli.

Leden slingrade sig fram över myrar och sjöar. Då och då skymtade fjäll i fjärran, men för det mesta var det skog vi såg.

Älg och järv korsar varandras spår...

Visst är här vackert. Solen strålar oftast. Ibland kommer ett molnsjok inglidande och skapar ett spännade ljus. Men... vi är kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjällens konturer.

Tillbaka vid Rogenstugan leker solen tafatt. Vi har en magnifik solnedgång.

Annandag påsk. Nu har vi bara en natt kvar innan det är dags för hemfärd och ännu har vi inte använt tältet och inte heller bensinköket. De nätter vi har tillbringat här har som kallast varit -10 grader - oftast varmare. Våra sovsäckar är avsedda för temperaturer ner till -9. 

Denna morgon bestämmer vi oss för att det är dags för en tältnatt. Vår plan är att följa spåren tillbaka mot Käringsjövallen och tälta ganska nära en bit utom synhåll från P-platsen.

Det finns gott om fotomotiv i dessa trakter.

När vi närmade oss Käringsjövallen lämnade vi leden och började leta efter lämplig tältplats. Ganska snart hittade vi en inbjudande plats med tillgång till rinnande vatten.

Förberedelser

Jag har svårt att bedöma vad klockan är. Det är mörkt, men ändå inte. Fullmånens sken kan anas där ute. Inte en vindpust. Jag sträcker ut handen mot innertältets tak och får genast ett snöfall i miniatyr i ansiktet. Kondens! Egentligen struntar jag i klockan. Jag fryser. Sedan märker jag att Livskamraten rör på sig. Hon har redan klätt på sig mer kläder, bland annat duntröjan och tjockaste mössan. Jag gör likadant och kryper närmare. Många gånger vaknar vi denna natt för att jämka oss närmare varandra och för att vända på oss så att andra kroppsdelar utsätts för kylan. Då och då rasar det ner frusen kondens...

Till sist blev det ändå morgon. Det brukar ju vara som kallast precis vid soluppgången. Det kändes faktiskt skönt att få börja röra på sig.

Vi är rejält påpälsade när vi stakar den halva kilometern fram till bilen.

Vi är framme vid bilen vid niotiden. Det första jag gör är att kolla temperaturen. Den är minus 17 grader. Jag undrar hur kallt vi har haft det...?

Javisstja! Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar. Vi fick ju tre av fyra. Knotiga tallar och sjöar har jag redan berättat om. Så... lavskrika eller myskoxe....?

Lavskrika.

Men nästa gång...

Postat 2015-04-11 20:27 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Påsktur i ljuvligt Jämtlandsväder Placerad på karta

Påskhelgen var tänkt att innehålla en tälttur tillsammans med Anders. Av olika anledningar bestämde vi oss för att istället genomföra en glidartur mellan några av fjällstugorna. Och en glidartur blev det. Bättre väder gick inte att önska sig - sol och stiltje. Bättre före gick inte att önska sig - 5 cm nysnö ovanpå fast och fin snö - både fäste och glid.

Anders och jag.

Trots färgen på kåsan lyckades jag slarva bort den.


Som vanligt tog vi tåget till Enafors och som vanligt var tåget försenat. Det är nästan så att man kan räkna in det i kostnadskalkylen. Denna gång fick vi tillbaka 880 kronor.

Lite synd var det dock, för det innebar att vi inte kom iväg från Storulvån förrän klockan närmade sig 12. Dagens mål var Gåsen och dit är det 20 km - uppför.


Utsikt bakåt - mot Snasahögarna - och framåt - mot Helags.

Det vimlade av djuspår i nysnön. Ovan mård (?) och nedan ripa.

När man ska ta sig till Gåsen så vet man på förhand att de sista 4-5 kilometrarna är jobbiga. Ganska brant uppför. Man (läs: vi) tänker kanske inte på att även resten av vägen - de första 15 - också är uppför. Vi var rejält möra när vi kom fram till raststugan vid Gåsån.

Skuggspel

Rast vid Gåsån.

När vi tog en paus efter den första kraftiga stigningen upp mot Gåsen så såg vi något oväntat på andra sida dalgången. Först trodde vi att det var en stor dunge med fjällbjörk vi såg, men efter en stund märkte vi att den flyttade på sig och dessutom hördes svagt ljud av skotrar. Det visade sig vara en jättelik renflock som föstes över fjället från trakten av Helags (eller ännu längre bort) och vidare ner i riktning mot Handöl.

Dessa bilder vinner på att förstoras.

Just när solen började gå ner bakom fjällryggarna kom vi fram till Gåsen.

Aldrig har jag sett så många skidor utanför storstugan. Vi hade turen att få bo i hundrummet. Där har man närmast till såväl vatten som dass. Trevliga människor fanns där också - lagom många. :-)

Nästa dag blev kanske den mest fantastiska. Vi skulle bara ta oss de 15 kilometrarna till Vålåstugan (Vålåvalen) - 1 km uppför, 12 kmutför och 2 km på flacken.

1 kilometer uppför...

... och sedan bara utför...

Här närmar vi oss raststugan i denna mycket tilltalande dalgång - Härjångsdalen.

Och många raster blev det denna dag. Vi gjorde allt för att turen skulle dra ut på tiden...

... men till sist kom vi ändå fram. Här fanns ytterligare tid att sitta i en snödriva och njuta av solvärmen...

Turen hade tagit oss fyra och en halv timme.

Vår favoritmat: Tjälknöl med potatismos och lingonsylt. Detta åt vi de två första dagarna. Till detta en öl och lite gott och starkt till kaffet.

Magiskt kvällsljus.


Nu bar det vidare mot Lunndörrstugan. Det är en tur på ca 17 km som går genom både vacker och varierande natur. Det börjar på myrarna...


Sedan bär det mestadels utför, ända ner i granskogen. Det avslutas med en mycket lång utförsbacke, sedan en brant knix uppför och vi var framme efter cirka fem timmar.

Lunndörren är i mitt tycke den trevligaste fjällstugan. Den ger intrycket av en liten gård tack vare att alla byggnader ligger ganska tätt. Dessutom finns här bastu (som vi givetvis utnyttjade) och det är inte långt till vattnet.

I Lunndörren finns - om jag inte minns fel - 26 bäddar. Natten innan vi kom dit slogs ett svårslaget rekord. Där övernattade 83 personer! När vi kom dit handlade det om futtiga 44. :-)

Den sista dagen tog vi oss Vålådalen. Vi gjorde dock en liten omväg för att få titta på Pyramiderna. Man börjar då med att gå 3-4 km mot Anarisstugan innan man svänger norrut.

Det var en molnig dag, men runt horisonten fanns ett vackert ljus.

Pyramiderna var vackra i den vintriga gråskalan.

Hela turen till Vålådalen går utför. Vi tog oss en fikapaus i Grönvallen. Där fick vi sällskap av två nyfikna lavskrikor. Det är en fantastiskt charmig fågel.

Strax innan ankomsten till Vålådalen mötte vi hela sex hundspann.

Dagens 15-16 km tog oss bara tre och en halv timme. Lättåkt!

Traditionsenligt avslutas våra Jämtlandsfärder med god mat och dryck på fjällstationen i Vålådalen.

Årets tur blev en fantastisk upplevelse främst tack vare det underbara vädret och det fina föret. Även utan dessa ingredienser är denna sträckning mycket tilltalande. Här är helt enkelt vackert och dessutom fler utförsbackar än uppför. Vi mötte en hel del människor som åkte åt andra hållet. För mig är det helt obegripligt. Har de inte tittat på kartan?

Nästa år blir det en längre tur som kommer att behöva förberedas med många och långa kartstudier. Det ska bli Sarek - igen.

Bilderna 2, 6, 7, 14, 19, 21, 26, 28, 30, 32 och 33 är tagna av Anders Onerup.

Positioneringen gäller favoritstugan Lunndörren.

Go tur!





Postat 2013-04-15 20:38 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Är Kellog´s ett bra varumärke? Placerad på karta

År 1988 ägde jag fortfarande inget tält. På mina tidigare vandringar hade jag oftast hyrt ett Tarfala ryggås-tält hos Heimers i Falun.

Det hade gått några år sedan jag var i fjällvärlden senast. Vi hade fått barn - först en son och senare en till - och andra friluftsaktiviteter hade tagit över. Nu var emellertid äldste sonen 10 år så det kändes som om det var hög tid att introducera fjällen för honom. Men, vilket tält skulle vi ha?

Nu började kupoltälten bli allt vanligare och jag var väldigt sugen på ett sådant. Heimers i Falun hade upphört med sin uthyrning men jag hade inte råd att köpa något, så jag la ut några långrevar och hoppades på napp. Och det kom från ett mycket nära håll. Dagarna innan jag gick på sommarlov tog Mats - fritidspedagog på ett fritids i min skolas omedelbara närhet - kontakt med mig och berättade att de hade beställt ett kupoltält till sitt fritids. Han lovade på rak arm att jag kunde få låna det mot att jag ställde upp och följde med dem ut och tältade vid något tillfälle nästa termin.

Självklart! Mats lovade att ringa mig så snart tältet anlänt... Det dröjde... och dröjde...

Dagen innan (!) vi tänkte ge oss iväg ringde Mats. Han hade lagt in tältet på katedern i mitt klassrum. Det var bara att komma och hämta. Vi insåg att det var lika bra att låta det ligga kvar till dagen därpå och åka förbi skolan på vägen upp till fjällen. Det kändes onödigt att göra den extra resan just då när vi ändå hade en massa packningsbestyr att sköta.

Så var det äntligen dags. Tältet låg där det skulle. In med det i bilen och iväg! Första anhalt var mina föräldrars sommarstuga i södra Hälsingland. Tidigt, tidigt dagen därpå bar det iväg mot Ljungdalen.

Vi valde att vandra uppför slalombacken för att så snabbt som möjligt komma upp på kalfjället. Svetten lackade redan från början, men snart ökade vinden och svalkade våra pannor. Mörka moln började samlas runt omkring, så vi beslutade att slå upp tältet redan vid Stortjärnens strand.

Av med packningen och fram med tältet! Det var grågrönt men hade något rött mönster på ena sidan. Två långa tälstänger gick hur lätt som helst att sätta upp eftersom de var så mjuka och följsamma.

Så stod tältet där... med mönster på ena sidan... nämligen detta:

Det var med en viss förvåning och en ökande misstänksamhet som jag betraktade tältet. Gick det här att lita på? Var det bra att tältbågarna var så mjuka? Borde tältsnörena vara så korta?

Då kom regnet. Dags att krypa in. Trångt var det, men vi somnade snart trots att vinden ryckte i linor och tältduk. Jag sov gott tills...

- Pappa! Pappa! Tältet har ramlat. Jag blir blöt!

Jag vaknade med ett ryck och fick en känsla av panik. När jag stack ut huvudet ur sovsäcken var det något som pressade och tryckte rakt mot ansiktet och hur jag ansträngde mig fick jag inte bort det mer än någon sekund. Sen kom det tillbaka. Det tog en stund innan jag förstod att det var tältduken som låg platt efter marken och "limmade" fast oss mot underlaget. Åt andra hållet - läsidan - kunde jag se hela tältet ligga och fladdra som en "droppe" som ville falla i vindriktningen.

Jag ålade mig ur sovsäcken. Regnkläder var inte att tänka på. Jag tog istället av mig i enbart kalsonger och... ja, någonting måste jag ju haft på fötterna... och tog mig ut. Herregud! Det var ju inget tält längre! Jag gjorde allt jag kunde för att spänna tältlinorna och därmed höja tältet, men det lyckades bara marginellt. Linorna var alldeles för korta och tältbågaran dessutom på tok för mjuka. Konstigt att de inte knäckts?

Enda lösningen (om man nu kan se det som en sådan) var att göra det ÄNNU trängre i tältet. Jag baxade helt sonika in våra ryggsäckar inne i tältet och reste dem mot vindsidan. Sedan la vi oss och tryckte mot ryggsäckarna. På detta sätt lyckades vi faktiskt sova oss igenom några timmar innan vinden så småningom mojnade och regnet upphörde.

Resten av veckan var vi bättre förberedda men vädret var också mer skonsamt.

Det dröjde länge innan jag funderade på ett kupoltält igen, men faktum är att det var ett sådant som så småningom blev mitt första privata tältinköp. Jag minns så väl känslan när jag satte upp det för första gången och hur min puls steg när jag upptäckte ett rött mönster på den ena av de grågröna sidorna...

Puh...

Positioneringen gäller förstås tältplatsen.

Postat 2012-05-16 18:41 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!