Artiklar > När ett steg till är allt som finns

När ett steg till är allt som finns

Av: Elvah

Pappa och jag hade pratat om att se vad Holkendurrie är för något vackert. Syltoppen hade vi aldrig bestigit ihop. Och så skulle Johan följa med, som aldrig fjällvandrat. Min avsikt var inte att avskräcka honom. Helst ville jag få visa honom Mina Fjäll från sin allra bästa sida och jag önskade att de kunde stråla emot oss med ett varmt sommarleende. Men yr.no utlovade andra bullar.

Väderprognoserna hade varit minst sagt bedrövliga med hårda vindar och temperaturer nedåt nollan. Pappa hade det kämpigt med en förkylning som nyss nått sin kulmen. Han såg rätt sliten ut men klagade som vanligt inte alls. 

5 dagar med tält i juli

Kläppen - Holkendurrie (17 km)

Holkendurrie - Sylarna (22 km)

Storsylen (1743 m ö h)

Sylarna - Helags (19 km)

Helags - Kläppen (12 km)

Vi lämnade Kläppen vid elvatiden mot Ljungris i björkskog och duggregn. Johan ställde tusen frågor om hur det skulle se ut uppe på fjället och om hur stigarna skulle vara, där vi gick i björkskogen. Jag försökte svara så gott jag kunde: Nej, riktigt så här mycket trän skulle det inte vara. Ja, lite mer fjäll ser man. Nja, lite rakare stig. Nje, inte riktigt så myggigt.

Sedan kom regnet. 

Nybörjare härdas med riset

Före bron i Ljungris, där stigen delar sig, valde vi att följa den västra för att ta höjd och komma upp på fjället så fort som möjligt. Stigen tar slut längre fram. Så här i efterhand kan jag tänka att med en nybörjare i gänget kunde vi ha skapat bättre förutsättningar för det Goda Humöret genom att hålla oss till stigarna i alla fall första dagen. Johans första intryck av fjällvandring blev inte det mest bekväma, om man säger så.

Vandringen fram till Vargtjärnen tar tid. För det första är stigen mellan Kläppen och Ljungris mycket kringelikrokig. För det andra är terrängen där stigen tar slut halvsvår: våtmark, stenig och risig. 

 

Nästan framme vid leden igen, vattendrag öster om Vargtjärnen

Nästan framme vid leden igen, vattendrag öster om Vargtjärnen (Foto: Hans E. C. Johansson)

Efter ett lätt vad öster om Vargtjärnen, som kunde genomföras med kängorna på, nådde vi stigen. Vi började bli hungriga och trötta men bestämde oss för att fortsätta till Ljungan då det var ont om bra vattendrag eller sittplatser i dessa myrtrakter.

Töntfaktorn

Ljungan vadade vi över, och jag fick för första gången testa årets experiment: att vada i foppatofflor. Foppatofflor för vad och ombyte på kvällen var inte alls en dum idé, efter att jag kommit över töntfaktorn.

Det här är en historia för sig. För en tid sedan hamnade jag på Gekås i Ullared. Även om jag inte riktigt kan stå för det. I den 300 meter långa kön utanför ingången tappade jag snart räkningen på antalet foppatoffelbeklädda familjer. Det var fascinerande, att de samlas till ett ställe på det viset. 

Foppatoffelbeklädd töntig familj i kön till Gekås

Foppatoffelbeklädd familj i kön till Gekås = töntigt

  Foppatoffelbeklädd cool fjällvandrare i vad över Ljungan

Foppatoffelbeklädd fjällvandrare i vad över Ljungan = coolt (Foto: Hans E. C. Johansson)

Men på fjället är det här inte alls en töntig pryl. De väger absolut noll, torkar snabbt, greppar våta stenar och sitter mycket stadigt på foten i vatten. Möjligtvis kan man välja en vackrare färg än mina knallcerisa.

Moränås i motljus

Klockan var redan halv åtta när vi började gå igen efter kvällsmat vid Ljungan. Nu åkte regnkläderna av när vi vandrade längs moränåsen in i Holkendurrie i solnedgång. Snart kunde vi skymta Helags och Ekorrdörren på avstånd. En meander slingrade sig fram i det storslagna landskapet, rörande vackert.

Morånåsen till Holkendurrie

Morånåsen till Holkendurrie (Foto: Hans E. C. Johansson)

Vi slog upp våra tält i linje med Stora Härjångsstöten, vid tiotiden. Det blev en kylig natt, nedåt tre grader.

På väg in i Holkendurrie i kvällssol

På väg in i Holkendurrie i kvällssol (Foto: Hans E. C. Johansson)

Behaglighetens flyktighet och lidandets tjusning

Dag två började behagligt längs den lättvandrade stigen genom Holkendurrie. Men sedan kom problemen. Johan fick ont i ett knä och jag fick ta några kilo från hans packning. Myggen tilltog vid våtmarkerna längs Gåsån. Vi tog med så mycket vatten vi kunde för att laga mat längre fram, uppe på höjderna. Men de små kräken hängde envist med trots ökande vind och det blev ingen särskilt vilsam matpaus.

Vi hade alltså en förkyld, en med ont i knät och en som fick bära lite mer än planerat. Och en jävla massa mygg. Det är i sådana här lägen som viss trötthetsirritation kan infinna sig.

Jag var först ut och slängde i ursinne (eller förtvivlan) ryggsäcken i marken när pappa och Johan skuttat iväg över ett vattendrag och lämnat mig på efterkälken. Jag kunde minsann inte skutta med min tunga packning. Det är intressant vilken kraft man kan få att slunga en alldeles för tung ryggsäck meter upp i luften när man är riktigt trött. 

Sedan var det Johans tur. Strax före Handölans dalgång meddelade han formellt att det var bäst att inte prata med honom. Han sa inte ett ord förrns vi nådde krönet på Östra Endalshöjden ett par timmar senare. Efteråt berättade han att när han nere vid bron över Storforsen sett vad vi hade framför oss – tre kilometers uppförslöpa över ett helt fjäll efter att ha kämpat mot mygg och ont knä i timmar, var han redo att ge upp. Den uppgivenhetens vredesmod drev honom över berget.

Och så kom det sig att Johan fick uppleva den storslagna känsla som lockar mig till fjällen varje år, som ger mig abstinens under vintern, som jag kan återkalla för att finna styrka. Det är du och dina andetag. Någonstans i fjärran är det vackert. Men mest av allt är det ett helvete. Och det är underbart.

Östra Endalshöjdens krön

På Östra Endalshöjdens krön med Fruntimmersklumpen i bakgrunden (Foto: Hans E. C. Johansson)

I myggornas rike

När milen återstod till Sylarna var klockan redan kväll. Snart vandrade vi i myggträsket väster om Långtjärnen. Tankarna gick till Frodos färd genom Döda Träsket, och jag tror att det var där vi var, men minnet kan svika mig något på den punkten, jag vandrade i trance.

Vid Gamla Sylen uppsökte vi myggsky… vindskyddet. Om det ändå hade varit blåsigt! Yr.no tog fel, på gott eller ont, jag är osäker.

Sylstationen klockan 23.00 en vacker syn även för den som fortfarande måste leta tältplats

Sylstationen klockan 23.00 en vacker syn även för den som fortfarande ska leta tältplats (Foto: Hans E. C. Johansson)

Syltoppen

Upp med tupp för att hinna opp på topp före de prognoserade molnen. Johan hängde med en bit på vägen men beslutade sig för att ge sitt knä en vilodag nere på fjällstationen. Fadern och jag blev på så vis senare serverade lyxmiddag inomhus, bestående av chili con carne på burk. 

 

Mot toppen

Stenblock och stenblock och stenblock mot Storsylens topp

Stenblock och stenblock och stenblock mot Storsylens topp (Foto: Hans E. C. Johansson)

Då kunde vi berätta om den tunga vandringen genom blocklandskapet i Kitteldalen, om det lilla tuffa partiet strax före toppkammen mellan Storsylen och Lillsylen, där man måste klättra lite, om hur häftigt det här fjället är.

Överallt stupar det djupt och brant över glaciärer eller skjuter det vassa toppar högt. Nog är utsikten från Helags på ett vis vackrare, därför att man därifrån ser dessa syltoppar, men att befinna sig på detta fjäll är definitivt mer hissnande. På den branta nedvägen gäller det att ha krafter kvar, det kan vara ganska krävande. Men man kan också åka på rumpan ett par hundra meter över ett snöfält, det är roligt värre! 

En ovanligare variant av skavsår är den på handflatorna. Glöm inte vantarna när du går upp på Sylarna!

En ovanligare variant av skavsår är den på handflatorna. Glöm inte handskarna när du går upp på Sylarna! (Foto: Hans E. C. Johansson)

Utsikt från Storsylen

Utsikt från Storsylen (Foto: Hans E. C. Johansson)

På lättare ben mot tältet efter middag till bords

På lättare ben mot tältet efter middag till bords (Foto: Hans E. C. Johansson)

Autobahn mot Härjedalen

2011 var ju lämlarnas år och vi fick se några arga, några stöddiga, några rädda och en hel del ihjältrampade på stigen. De underbara små följeslagarna gjorde turen så mycket mysigare, och vi kommer nog alla att sakna dem nästa år.

Söt följeslagare

Söt följeslagare (Foto: Hans E. C. Johansson)

Vägen mellan Sylarna och Helags är inte min favorit. Den är trevligare när man är på väg ut. Nu kändes den mer som en transportsträcka. Myggen var jobbigare än någonsin, det var varmt, det var totalt vindstilla och det var därmed omöjligt att stanna. Stigen är skön, men lite väl upptrampad. Det här är fjällvandrarnas autobahn.

Välvandrad stig mellan Sylarna och Helags

Välvandrad stig mellan Sylarna och Helags (Foto: Hans E. C. Johansson)

UFO över Kesudalen

Från Helags kunde vi på kvällen se ett mystiskt ljusfenomen över Kesudalen. Den orangea vertikala pelaren på himlen observerades även från andra håll. Densamma fotograferades av min pappa, som tror att det rör sig om en sorts regnbåge. Johan tror att det är kvällssolen som bara låter de långa våglängderna, som är röda, nå fram. Själv är jag övertygad om att det rör sig om en sond från ett UFO.

Var och en hade väldigt bra argument för sin tes och det diskuterades länge och väl vilken förklaring som var mest rimlig. Då jag har en akademisk examen i retorik var givetvis mina argument mest rimliga. Det är rimligast att de var det.

Mystisk ljuspelare. Regnbåge eller UFO?

Regnbåge, långa våglängder eller en sond? (Foto: Hans E. C. Johansson)

Stoisk hemfärd

Dag fem väckte jag en knäbruten stackare i tältet med våfflor och hjortron och varm choklad från fjällstationen, vilka jag lyckades balansera på en bricka halva kilometern till tältet i foppatofflor utan att skämmas. Det kan vara så att han inte vågar sig ut med mig igen. När ett knä sviker är det inte roligt alls. Och det har jag förståelse för även om det är tråkigt.

Pappa i sin tur var redan hemma i stugan i Ljungdalen. Förkyld och dann kände han redan efter toppbestigningen vid Sylarna att han var trött på att vara ute. Så han beslutade sig för att gå hela vägen hem vidare förbi Helags på natten, och var väl framme vid tvåtiden efter 33 km vandring. Utan att klaga såklart.

Där har vi en som inte drämmer några ryggsäckar i backen inte.

Hela vintern har jag levt på de här minnena. Och jag vet att jag kommer att gå där igen, ryggsäckar kommer att flyga, fjällämlar fly i rena förskräckelsen. Jag kommer att vara totalt utmattad och uppgiven med det enskilda steget framåt som enda tanke och bekymmer i livet. 

Det är ju just det som är poängen.

Ett steg till… Tungt uppför Östra Endalshöjden

Ett steg till… Tungt uppför Östra Endalshöjden (Foto: Hans E. C. Johansson)

Av: Hanna K. E. Johansson

PS: Observera att samtliga fem(!) par fötter på fotot från Ullared bär foppatofflor, anmärkningsvärt, även för en härdad fjälljokkvadare!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-04-27 18:26   OBD
Härlig beskrivning av en vandring som uppenbarligen inte var helt smärtfri.
Får du med dig Johan ut i år?
 
Svar 2012-04-27 21:42   Elvah
Dessvärre tror jag att Johan har en del respekt för de där knäsmärtorna. Det är trist, men vad gör man...
 
2012-04-27 18:29   lambda
Fina bilder, fint skrivet, målande beskrivning av vedermödornas tjusning!
 
Svar 2012-04-27 21:44   Elvah
Tack! Ja, bilderna är min pappas och han är en grym fotograf. Vemödorna är däremot mina. Visst är det underligt att man lockas så av det där!
 
2012-04-27 18:29   lambda
Fina bilder, fint skrivet, målande beskrivning av vedermödornas tjusning!
 
2012-04-27 18:38   mummli
Härlig fjällvandrarstory,,det ska göra ont, då är det ett äventyr, o det är det man minns, man längtar till nästa gång++++
 
Svar 2012-04-27 21:50   Elvah
Ja men verkligen! Det är ju knappast den lätta vandringen mellan Sylarna och Helags som jag minns i efterhand. Förutom myggen då.
 
2012-04-28 09:40   Bomullsmannen
Kul att läsa. Jag gick Holkendurrie åt andra hållet för några år sen. Då var det garanterat myggfritt. Eftersom jag ogillar mygg starkt har jag valt att vandra senare på säsongen.
 
Svar 2012-04-29 14:02   Elvah
Smart där! Hur sent behöver man vänta då? Framåt september?
 
2012-04-30 08:29   brigas
Läste berättelsen med ett allt bredare leende på läpparna.Du får väl kanske med far din ut igen i alla fall.
Mycket kul skrivet om en ändå riktigt fin tur.
 
Svar 2012-05-04 09:54   Elvah
Kul att höra att du uppskattade artikeln! :)
 
2012-05-01 22:02   Onesport
Najs berättelse!
För min del är det fru och dotter jag försöker "frälsa"(sonen hänger gärna med ut på fjället)
 
Svar 2012-05-04 09:55   Elvah
Lycka till med ditt "frälsande"! :)
 
2012-05-06 20:20   brh
Ja, se det var roligt att läsa . Mycket bra skrivet. Jag tycker mig skönja ett välbehag mellan vedermödorna.
Apropå mygg så gick jag i bara kortbyxorna ut i den jämtländska smultronskogen för många år sedan. Väl hemkommen ojades det inte över alla smultron, utan över hur jag såg ut. Bara på vänster underben räknades till över femtio bett. Sedan dess besväras jag inte av mygg men jag vet inte om denna metod är något jag rekommenderar
 
Svar 2012-05-07 19:12   Elvah
Det var samernas metod du använde? Någon skrev om den tidigare: http://www.utsidan.se/forum/showpost.php?p=53708&postcount=26
Om det ändå hade hjälpt mig att bli myggbiten, snarare tvärtom, för varje bett blir jag allt mer galen!
 
2012-05-23 15:25   Rune_zinken
Det är sådana här berättelser jag gillar. Bortsett från beskrivningarna av myggplågan förstås. Hatar mygg jag också och föredrar därför högläntare terräng eller svalare årstider. Ett stort plus för att du lyckas beskriva den inre resan så målande, inte bara kroppens färd i terrängen. Hur man mår, vad man känner, vad man upplever. Något som irriterar där, något som är helt fantastiskt där, sådana saker. För det är ju just dom sakerna som klibbar fast och får en att längta efter fler liknande upplevelser. Bra och rappt skrivet Hanna. Och en eloge till fassan din för de fina bilderna! ;)
 
2012-07-19 12:12   Nellib
Som skåning blir jag väldigt sugen på att uppleva det här. :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!