Bloggar > Majjens blogg > Påsk i Rogen II: Lugnet i ...

Påsk i Rogen II: Lugnet i Skedbro

Inte så sällan möter jag utländska vandrare eller skidåkare i de svenska fjällen. Någon gång samtalar jag med dem i någon fjällstuga. Oftast slås jag av deras stora kunnande, deras envishet och målmedvetenhet samt deras stora längtan. Men ibland blir det också tydlig att sättet att tänka är annorlunda.

Kanske är jag helt fel ute här. Det KAN mycket väl vara så att sättet att tänka har med vana och kunskap att göra. Kanske finns det lika stor procent av svenska fjällvandrare som tänker... annorlunda.

Under vår påsktur i Rogen stötte vi på fem personer från samma utomnordiska land, som alla stack ut på olika sätt. De två första var två unga kvinnor som anlänt till Rogenstugan någon timme innan vi kom dit. Vi pratade en del och de berättade att de kommit vandrande samma väg som vi - från från Käringsjövallen.

- Vandrande? Gick ni på snöskor? (Med imponerad stämma.)

- Nej. Vi vandrade med vanliga kängor.

- Men... det går väl inte...?

- Jodå. Vi håller oss i de hårda skoterspåren. Imorgon fortsätter vi till Storrödtjärnsstugan.

Jag vet inte om dessa två ska kategoriseras som kunniga eller okunniga. Klart är att jag aldrig hade kommit på tanken. I varje tråd på Utsidan hade jag kraftigt avrått från detta. Men... jag hade ju fel...

Vi färdades i huvudsak mellan Rogenstugan och Skedbrostugan under vår påskfärd. Båda dessa stugor har rykte om sig att vara lugna - särskilt Skedbrostugan. Det är inte ovanligt att där inte finns någon besökare och stugvärdarna kan nog känna en viss sysslolöshet vissa dagar.

På långfredagen färdades vi över sjön fram till Skedbrostugan. Det är en sträcka på 12 km. När vi kom fram möttes vi av stugvärden Gunnar som hälsade oss välkomna. Det märktes dock att han var lite... brydd?

Inne i stugan fanns en kvinna - från samma utomnordiska land som de två tidigare. Hon hade blivit kvarlämnad där denna morgon, av ett utländskt "äventyrsföretag" som ordnar skidturer och snöskovandringar i detta område. Denna grupp hade vandrat på snöskor med utgångspunkt i Grövelsjön och slutmål i Tänndalen, om jag inte missminner mig.

Jag blev MYCKET imponerad när jag hörde talas om denna färd. Det måste vara fråga om riktigt konditionsstarka personer som är vana vid hårda strapatser och äventyr. Anledningen till att hon lämnades kvar i Skedbro (den officiella anledningen) var att hon drabbats av magont och därför inte orkade fullfölja. 

Eftersom jag själv är nybörjare på det här med snöskor så passade jag på att samtala med kvinnan. Jag uttryckte min respekt för det de försökte genomföra.

- Jag hade aldrig orkat en sådan snöskotur. Jag föredrar skidor på så långa turer.

Något överraskande svarar kvinnan:

- Ja, jag vet inte. Jag har aldrig stått på ett par skidor. Jag har aldrig vandrat i fjällen. Jag vågar inte åka skidor för jag är rädd för att ramla och halka bakåt. Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig vandrat på snöskor heller, men det verkade lättare.

Det visade sig att promenaden från Rogen till Skedbro hade tagit hela dagen. Sista dagsetappen till Tänndalen var 21 km med en hel del uppför. Stugvärdens slutsats var att hon gav upp av trötthet. Förståeligt i så fall.

Problemet var nu hur han skulle "bli av" med henne. Det råder skoterförbud i området och någon fjällräddning var det ju inte fråga om. Telefonen gick varm. Stugvärden sökte ALLA som hade tillstånd att åka skoter i området. Men det var ju påsk. Timmarna gick. Stugvärden erbjöd sig att följa med kvinnan till Käringsjövallen dagen därpå om ingen lösning yppade sig.

Under tiden detta tysta drama utspelade sig hade det anlänt ytterligare en man och en kvinna till Skedbro. Vi hade stött på dem redan när vi anlände till Rogen dagen innan. Just när vi kom fram till stugan kom de från bastun. Kvinnan kom fram och hälsade genom att ta i hand. Ovanligt. 

Det visade sig att båda två hade sitt ursprung i samma utomnordiska land som de tre kvinnorna jag nämnt tidigare, men de bodde sedan något år i ett av våra nordiska grannländer. Därför pratade de "skandinaviska" med tydlig brytning.

Mannen tyckte om att prata, så även om bara en liten del av samtalet var riktat till oss (det fanns fler gäster där) så fick vi reda på en hel del om honom. Han var uppenbarligen en fjällräv av stora mått. Det mest dramatiska han berättade var att han haft en dragkamp med en järv om ett müslipaket. Järven hade grävt sig in i hans absid och rafsat åt sig müslin. Mannen hade slagit efter järven med något (sa han skidan?).

Vi fick också reda på att de tänkte sig till Skedbro dagen därpå - precis som vi.

Det var ganska sent på eftermiddagen när de kom fram till Skedbro och det märktes ganska snabbt att det fanns något som störde dem. Kvinnan var mycket tyst och mannen verkade snarast förvirrad. Han började på flera meningar men avbröt sig själv och tystnade. Då och då undslapp det honom något i stil med:

- Jag vet inte vad jag ska göra.

...eller...

- Är detta mitt ansvar?

Fråga mig inte hur, men till sist lyckades verkligen stugvärden få tag på en person med tillstånd att köra skoter i området, som också kunde tänka sig att komma och hämta kvinnan med snöskorna och köra henne till Tänndalen.

När den nyanlände och något förvirrade(?) mannen fick reda på detta blev han eld och lågor. Han frågade om det fanns plats för fler personer på skotern.

Stugvärden tittade något förvånat på honom, svarade nej, men undrade förstås vem som skulle behöva åka med. Det handlade om kvinnan i hans sällskap. Nu flödade orden ur hans mun.

Kvinnan hade plötsligt blivit rädd och vågade inte ta sig utför den minsta utförslöpa. Hon trodde plötsligt att hon inte skulle orka. I början av turen hade hon varit modig och stark, men nuvågade och orkade hon ingenting. Hon bara grät eller var helt tyst.

- Men... du känner ju henne. Du måste ju prata med henne.

- Nej, jag känner henne inte.

- ???

- Vi träffades på en kurs... Vi åkte skidor tillsammans. Hon var stark och åkte lika snabbt som jag. När hon hörde talas om att jag brukade vistas till fjälls, så frågade hon mig om hon inte kunde få följa med på en tur. Jag frågade om hon var van att åka med stor ryggsäck. Hon berättade att hon gjort många vandringar på flera dagar. Jag tänkte då att detta skulle vara en lämplig förstagångstur utan så mycket nivåskillnader. Men nu...? Jag tror inte att det sitter i kroppen. Det sitter i huvudet. Vad ska jag göra? Är detta mitt ansvar?

Svadan/samtalet var myyycket längre än så. De två sista frågorna återkom gång på gång. Stugvärden kunde bara konstatera att någon mer skotertransport var omöjligt att ordna.

Så småningom kom skotern och hämtade den "första" kvinnan. Den orolige mannen gjorde sitt bästa för att tjata till sig ytterligare en plats på skotern, men förgäves.

Det började mörkna nu och det märktes på stugvärden att han var orolig. Kanske inte så mycket för den nya kvinnan som inte ville fortsätta, utan snarare för den "snöskogrupp" som lämnat kvar kvinnan denna morgon. Den hade ännu inte kommit fram till Tänndalen... och det oroade.

Hela kvällen hörs viskande samtal inifrån den andra sovalkoven. Ibland hörs snyftningar. Någon gång efter nio börjar vi förbereda oss för natten. Då stormar stugvärden in och säger:

- Två goda nyheter! Gruppen har precis kommit fram till Tänndalen och i morgon bitti kommer det en skoter och hämtar NN.

Mannen stormar ut på golvet:

- Är det sant? Är det sant?

Han tar nästan några danssteg på golvet och utbrister:

- Jag är så lycklig!

Nästa morgon när stugvärden kom och sa godmorgon, så hade jag en fundering på att säga:

- Jag har ett problem... Min fru mår inte riktigt bra. Kan du ordna skotertransport?

Men jag nändes inte. Han hade haft ett hårt dygn.

Lugnt i Rogen och i Skedbro? Hmm... och då har jag ändå inte berättat om mannen som kom bärande på två hinkar med vatten, halkade på yttertrappan, slog i huvudet och svimmade...

Positioneringen gäller Skedbrostugan

Inlagt 2015-04-18 11:11 | Läst 12346 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2015-04-18 12:17   karlerland
Du verkar ha en osedvanlig förmåga att få dramatiska saker ska hända. Är det du som utstrålar någon special aura som är orsaken, för det kan väl inte vara ren slump? :) När vi träffades 2009 efter att vi, var och en på sitt håll, varit i Sulitelmaområdet inträffade t ex händelsen med den saknade belgaren. När den unge dansken förvann i Akkaområdet var du där.
 
Svar 2015-04-18 16:26   Håkan Friberg
He-he. De sakerna du räknar upp kan du knappast lasta mig för, men... jag skulle ju kunna göra listan längre:
Äldste sonen bryter axeln i branten ner mot Abiskojaure.
Jag blir hämtad med helikopter nära Sulitelma.
Den enda "olycka" som jag verkligen kan lastas för är min första nedstigning i Kärkevagge...
Så... ja, jag kanske utstrålar nåt. Konstigt att nån vill vandra med mig. :-)
 
2015-04-18 17:44   Örnsätrarn
Mycket bra berättat! Jag själv tycker att det bästa med att bo i stugor är alla intressanta möten med andra människor.
 
Svar 2015-04-18 17:49   Håkan Friberg
Jag håller med till fullo. På något sätt känns det som om jag - på äldre dar - har fått ett öppnare sinne när det gäller människor jag möter till fjälls. De intresserar mig allt mer.
 
2015-04-18 19:48   Henning K
Tog inte langt åt gissa landet ;-)
Vandra på skoterspår utan snöskor eller skidor kan fungera, men även jag skulle avstå... På en vintertur för några år nu tog en kompis av hennes skidor då det var mycket upp och ner, och där fanns en bra skoterspår. Väl allt gick bra i början, men sen trampade hon genom spåren och det tog henne minst 5 minuter åt komma upp igen. Själv var jag (med skidor på) längre fram och lite oroligt efter hon blev så sent.
Lämna en kund som inte kan följa med längre. Jag undra hur en STF tur skulle hantera det. Troligen inte lämna det i stugvärdens ansvar. Om man betalar 10'000 Kronor för turen, kan man väl räkna åt de tar hand om problemer. De skriver på turbeskrivningen åt man skall ha normal till bra kondition men inte krävar snöskorerfarninger...
Många häe hemma tycker det måste vara tråktig åt vandra eller skida ensam på fjällen. Men om man bor i stugor är man ja aldrig ensam i kvällen och de flesta möten är värd åt minnas.
Tack för denn härlige berätelse.
 
Svar 2015-04-18 22:56   Håkan Friberg
Tack för en mycket innehållsrik kommentar.
Av allt som hände är det bara en sak som jag tycker illa om:
Äventyrföretagets sätt att lämna en deltagare kvar utan att ge tydligt besked om hur och när hon skulle hämtas.
 
2015-04-20 17:01   thureb
Intressant skildring Håkan. Du är en läsvärd skribent.

Att planerna inte håller drabbar både erfarna och oerfarna. Alla kan råka ut för sjukdomsfall eller oväntade förhållanden. Knepigt med snöskoresan. Inte något lockande upplägg i mina öron. Var nog klokt att inte låta kvinnan i Skedbrostugan gå på snöskor ända till Tänndalen det kan vara rätt krävande över fjället. Men så här sett i backspegeln borde väl hon lämnats i Kärringsjövallen?
 
Svar 2015-04-20 18:28   Håkan Friberg
Tack för det omdömet, Thure. Det värmer.
Jag håller med dig helt. Jag har fått min beskärda del av "ändrade planer" genom åren. De flesta gångerna har ändringarna antingen varit väderrelaterade eller haft att göra med att orken eller modet tryter. Ett par gånger har olyckan varit framme.
Ändrade planer spelar ju ingen roll när man har varit till fjälls många gånger. Men jag minns att det var betydligt mer störande när jag var yngre.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Position


Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in

Tips!