Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En vandring genom Lullihavágge

Dalgången Lullihavágge är, precis som parallelledalen Gaskasvágge, en genomgångsdal i Sarek. Jag kan inte minnas att jag läst eller hört att någon besökt dessa dalgångar enbart för deras egen skull. De har rykte om sig som mycket steniga och bitvis även branta. Det finns ytterst få tältplatser (inne i Gaskasvágge finns vad jag vet ingen alls).

Vi hade lämnat vår lägerplats i Jiegnavágge på förmiddagen den 4 augusti. Efter gårdagens bestigning av Gådoktjåhkkå hade Frida sagt  att hon ALDRIG skulle bestiga ett så stenigt berg mer i sitt liv. Men allt hade gått bra, och hon hade inte omkommit bland stenmassorna (vilket hon sa att hon varit övertygad om). Nu var vi på väg ner mot Skájdejågåsj för att fortsätta norrut mot Lullihavágge och sedan Luohttoláhko. Vädret var fint och vi hade en härlig och avkopplande vandring upp till mötet mellan vattendragen nedanför Gaskastjåhkkå. Vid ett vattendrag lunchade vi, och familjen Gudmundsson (Anders, Frida och Axel) hade ett race med sina kosor i bäcken. Deras orkeslöse följeslagare (=undertecknad) låg bara och softade och njöt.

Ovan: Framför ingången till Lullihavágge, där vattendragen möts. Berget till höger är Gaskastjåhkkå som står som en skiljevägg mellan Lullihavágge och Gaskasvágge. Här finns fina tältplatser i en härlig fjällmiljö.

Nedan: Så här ser det ut när man kommit en liten bit in i Lullihavágge.

Att påstå att Lullihavágge är en mycket stenig dal är snarast en underdrift. Den är bitvis förfärligt stenig. Underbart om man gillar blockterräng, påfrestande för alla andra. Inledningsvis hamnade vi i stenpartier som som bildade större och mindre högar.

Det handlade inte bara om att gå utan även att klättra med hjälp av handstöd. Vi tittade framåt och undrade hur lång tid det skulle ta att förflytta sig bara några hundra meter. Men efter en stund hade vi kommit över de besvärligaste partierna och det planade ut något och blev mer lättgånget. Det låg några stora snöfält kvar, och mitt i ett av dem låg ett jättelikt stenblock som man inte kan undgå att se om man går i Lullihavagge.

Vandringen över alla stenigheter tog på krafterna och tiden gick. Vi hade hoppats på att hinna fram till en lägerplats vid Noajdevágge, men det förstod vi inte skulle gå. I den besvärliga terrängen var det inte bara att rusa på utan man fick snällt anpassa sig efter markförhållandena. Hela tiden spanade vi efter en lämplig lägerplats.

Foto: Efter passpunkten lutade det nedåt igen. Vi fick en förnämlig utsikt över den norra delen av dalgången, Nåite (Noajdde) och bergen på andra sidan Sarvesvágge. Nåite längst till vänster, Kanalberget rakt ovanför familjen Gudmundsson och Áhkájiegna i slutet av dalen där Ridánjunjesjågåsj rinner.

Från glaciären på nordsidan av Lullihatjåhkkå rann en bäck som vi behövde komma över. Den var inte särskilt stor, men tillräckligt djup för att det skulle krävas ett vad med skobyte. Det tyckte vi inte att vi hade tid till med tanke på att hungern började sätta in. Rätt som det var hittade vi en snöbrygga. Den såg ut att vara i sitt sista stadium av nedsmältning, och frågan var om den gick att gå på.

Fotona visar snöbryggan sedd från norr. Alldeles för tunn för att man ska kunna gå på den på den närmaste sidan. På den motstående halvan var den något tjockare, men inte mycket.

Jag erbjöd mig att testa den. Test utan packning utföll väl. Jag vill minnas att jag sedan tog Anders ryggsäck så att han kunde gå över utan packning (han är betydligt tyngre än jag, men hur tung vågar jag inte avslöja). Alltså kunde vi passera på den utan missöde. (En och annan som läser detta undrar förstås om det inte var farligt. Nej, just denna brygga anser jag inte var farlig. Hade man gått igenom hade man hamnat i drygt decimeterfjupt vatten, men någon risk att dras med och kilas fast under bryggan var det inte. Viss risk för stukad fot möjligen.)

Nu började det bli akut att hitta lägerplats. Den steniga terrängen såg allt annat än lovande ut och vi tog lite extra omvägar för att undersöka alla markytor som såg vågräta ut. Till slut hittade vi en mycket bra lägerplats. Marken var gräsbevuxen och jämn och det fanns plats för 3-4 tält. Vatten kunde vi hämta i småbäckar från snöfält i närheten.

Kartan nedan visar var tältplatsen ligger. Detta är en av ytterst få användbara tältplatser inne i Lullihavágge (dagen därefter såg vi ingen förrän vi kom fram till Noajdevágge).

Strax efter midnatt kom ett rejält åskväder. Det dånade på tälten av regnet, men väggarna höll. Lägerplatsen fungerade bra ifråga om dränering så vi hade inga problem med vattenpölar runt tälten.

Från lägerplatsen hade vi en dramatisk vy upp i den mycket branta nischdal som leder upp till punkt 1544. Det är möjligt att använda denna väg upp till Luohttoláhko (Anders och jag har använt den ned från Luohttoláhko en gång när den var snötäckt). Men ingen av oss hade lust att klättra upp i den vid det här tillfället.

Ovan: Foto av nischdalen. Vår lägerplats ligger ett par hundra meter till höger i bild.

Nästa dag var det lite blandat väder, men på förmiddagen var det så bra att vi kunde fotografera utsikten från vår lägerplats. Och nog är Lullihavágge värd att besökas för sina härliga utsiktsperspektiv?

Vi kom sedan iväg mycket sent, bland annat för att vi kände oss slitna efter föregående dags stenvandring och sena lägerliv.

Foto mot norr. Det ena tältet syns nere till höger.

Telefoto av Kanalberget vars topp ligger 11 kilometer bort. Detta berg gjorde Anders och jag en bestigning av den 23 juni 2009. En berättelse om detta finns här.

Fotot taget in mot centrum av Lullihavágge, när vi kommit fram till Noajdevágge. Lullihavágges nordligaste del lutar kraftigt ner mot jokken. Bitvis måste man ta sig över småraviner som har mycket branta och steniga kanter (dessa syns dock dåligt på fotot). Vi fick regn på oss när vi gick här, och det blev halkigt och lite obehagligt.

Ovan: Denna förnämliga lägerplats  vid en liten vattensamling ligger där jokkarna från Lullihavágge och Noajdevágge möts. Vyn över Noajdevallda och bort mot Låddebákte och Rovdjurstorget är vacker, vild och fängslande. Enligt min mening det ljuvligaste björkskogsområdet i Sarek.

Här i början av Noajdevágge letade vi upp en plats för lunch, en av de senaste luncher jag ätit i fjällen. Det kändes mycket bra efter den ansträngande vandringen ut ur Lullihavagge. Regnet hade också försinkat oss och gjort att det gått väldigt långsamt.

Vi var nu så nära Sareks centrum som vi hade möjlighet att hinna under denna tur. Efter pausen väntade en rejäl vandring upp till Louhttoláhko där vi planerade att ha nästa lägerplats. Denna lilla lunch blev därmed också vändpunkten på vår sarekresa. Från och med nu så var vi på väg hemåt. Men det var förstås 3 dygn kvar innan vi behövde vara tillbaka i Kvikkjokk.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-06-13 22:37   OBD
Kul att läsa. Bra skrivet som vanligt och med många fina bilder. Gick själv genom Lullihavagge förra året, men åt motsatt håll.
(Vad har hänt med fotot av nischdalen?)
Jag hoppas att det kommer ett avsnitt till som beskriver de tre sista dygnen.
 
Svar 2014-06-13 22:55   fowwe
Väldigt roligt med din aldrig sinande lästörst :-). Tack att du påpekade det där med nischbilden. Den bar sig konstigt åt och försvann helt efter någon timme när jag jobbade med artikeln. Nu hoppas jag det ska fungera.
 
2014-06-15 09:31   dHANScan
Vackert många tipps till Lullihavagge. Jag hade ingen aning om en möjlig tältplats där vid nischdalen, men längre fram mot sammanflödet från Nåaidejågåsj tänkte jag på min senaste tur (2004) att det kunna hittas tältplatser på sluttningerna. Men kanske de blir för brante.
Undrar på om ni inte med ungdomarna och all det stenskravel reflekterade på den mycket stora klippblock just vid passpunkten?
 
Svar 2014-06-15 21:46   fowwe
Ja, jag tror det är för brant, man kan ana det av ett av de foton jag har med. Denna plats är troligen den första som kan anses vara bra om man går från Noajdevagge. Och visst funderade vi över det där blocket. Den stod i ett tjockt isfält som var glashalt så även isen var grym.
 
2014-06-15 09:56   Håkan Friberg
Den tältplatsen har jag missat trots att jag kommit uppifrån 1544. Numera inlagd i minnesbanken. Tackar.
 
Svar 2014-06-15 21:42   fowwe
Jag minns att du berättade om den färden här på Utsidan för länge sedan. När Anders och jag gick ner från 1544 (det var 2003) såg vi den heller inte. Så att hitta den kändes som en riktigt upptäckt. Men som vanligt har den säkert använts av andra även om jag aldrig har hört talas om det.
 
2014-06-16 07:09   brigas
Ang tältplatser så har man väl kommit nerför dalen med livet i behåll finns underbra tältplatser på "triangeln" mellan Lulihavagge och Nåitesvagge.
 
Svar 2014-06-16 23:16   fowwe
"Med livet i behåll", var det. Under den sista kilometern fram till Nåitevagge höll jag i en sådan där liten brant ravin på att tappa balansen och falla baklänges. Det var några obehagliga sekunder innan jag återfick balansen. Och javisst, de där tältplatserna är finfina. Någon gång vill jag använda en av dem.
 
2014-06-17 13:17   Lars_Hedegaard
Vældig fin beskrivelse og illustrative billeder. Særlig interessant er det at en navnløse nischdal ved top 1544 kan anvendes som en smutvej fra Luohttolahko til Lullihavagge - jeg havde funderet over det ved kortstudier, selvom det ser muligt ud, så kunne nedstigningen til Lullihavagge være for stejl, men nu ved jeg at det kan lade sig gøre.
Med Venlig Hilsen
Lars Hedegaard Larsen
 
Svar 2014-06-17 23:43   fowwe
Tack, Lars, och det gläder mig om det är något du kan ha nytta av. Den där nedstigningen är mycket riktigt brant. Jag tror att det bästa är att gå i den högra delen på fotot (dvs på dalens norra sida). Undvika de kala hällarna och istället försöka gå bland stenblocken. När man går nedför kan det ibland vara svårt att se om man är på rätt väg, enklare att gå uppför. Det rann en liten bäck i mitten och det var säkert halt på de ställen där det var fuktigt.
 
2024-04-15 12:13   Enstöring
Hej! En väldig intressant läsning. Tack för den. Jag tänkte vandra Lullihavagge i sommar. Därefter upp på Luohttolahko via Noajdevagge.

Hur gick ni där? Var det brant och eländigt?

Mvh / Enstöring
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.