Bloggar > Majjens blogg > Två danska ynglingar vid ...

Två danska ynglingar vid Allak

Onsdagen den 25 juli vaknade jag och Livskamraten tidigt. Vi hade sovit under Stiboks stup men bestämde oss nu för att packa ihop och vandra mot Kutjaurestugan.

Vi var inte först på plats. Där fanns en hel del vandrare, bland annat de båda danska killarna Joey (19) och hans kamrat (17). De hade startat från Kvikkjokk 6 dagar tidigare och stannade bara till för att äta och värma sig en stund. Vädret var ju både kallt och rått. Ganska snart efter det att vi anlänt fortsatte de norrut längs leden.

Klockan halv tio på kvällen höll jag på att förbereda mig för att gå till sängs. Jag hörde då ett kort samtal ute i hallen som avslutades med frågan: "Vill du prata med stugvärden?"

Snabbt spred sig vad som hänt. Det var 17-åringen som kom tillbaka. Han berättade att de vandrat upp till broarna norr om stugan och där slagit upp tältet. Joey ville sedan ta en tur upp på Allak trots regn och låga moln. Allak har ett mycket stort, brant stup åt sydost. Kamraten bestämde sig för att stanna i tältet. Senast klockan 8 på kvällen skulle Joey vara tillbaka. När klockan var 9 bestämde sig 17-åringen för att gå tillbaka till Kutjaurestugan och slå larm.

I de samtal han hade med först stugvärd och senare polis, berättade han att Joey inte hade med sig någon utrustning - ingen mat, ingen kompass och ingen karta. En stuggäst hörde honom beskriva Joeys kläder som "camouflage-färgade".

17-åringen var blöt, rädd och hungrig. Stugvärdsparet gjorde allt för att han skulle må bättre. De såg till att han fick varma kläder på sig medan hans egna torkade och de bjöd honom på något att äta.

Ett par samtal med polis/fjällräddning ägde rum under kvällen. Ett av dessa mynnade ut i att polisen sa åt ynglingen att gå upp och lägga sig i tältet så att det inte var tomt om Joey skulle komma tillbaka. Det kändes hemskt att se honom gå tillbaka. Visserligen följde stugvärden med honom upp, men det kändes grymt att han skulle behöva sova ensam. Så här i efterhand känns det självklart att det han behövde var en trygg famn. Han är 17 år!

Det var nog många som sov oroligt i Kutjaurestugan den natten, som hade tankarna främst hos den unge mannen...

Morgonen därpå var sikten om möjligt ännu sämre än under gårdagen. 17-åringen var nere i Kutjaurestugan tidigt och kontakt togs med polisen. De lämnade besked att ingen helikopter eller annan sökning kunde finnas tillgänglig förrän klockan 13!

Jag och Livskamraten hade tänkt oss att vandra norrut, men väster om sjöarna - alltså precis nedanför Allaks stup. Stugvärden bad oss ta med ett färgat tyg - en gardin - och fästa på grabbarnas tält så att det skulle vara lite lättare att finna för fjällräddningen.

Det kändes konstigt. Det var nu ett halvt dygn sedan larmet gått och ännu var ingen på plats och sökte. Rätt eller fel - vad vet jag - men jag och Livskamraten kände att vi borde (måste?) göra något mer. Vi tittade därför noggrant på kartan och funderade över vilken väg VI skulle ha valt om vi velat gå upp på Allak från deras tält. Svaret var ganska självklart. Det ringlar nämligen en jokk från Allaks västsida ner mycket nära tältets plats. En väg med tillgång till vatten kändes naturlig.

Vi axlade alltså våra ryggsäckar igen och började följa jokken motströms. Terrängen blev ganska snart full av små stup och hala berghällar. Vi letade under alla de farliga ställen vi hittade. Högre upp låg ganska många och stora snöfält. Dessa gick vi runt - dels för att leta efter fotspår men också för att inte lämna några egna som skulle kunna komma att förvirra fjällräddningen. Vi letade i alla skrevor vi hittade. Kanske hade Joey skadat sig och släpat sig i lä?

Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten.

Vår tanke var att gå upp på Allaks topp och sedan ner på andra sidan, men sikten i kombination med halt underlag gjorde att vi inte vågade. Vi valde istället att gå ner i stort sett samma väg som vi kommit upp och fortsatte sedan vår vandring nedanför Allaks stup. Först då hörde vi den första helikoptern.

Vad har då hänt? Det har förstås spekulerats en hel del. Många olika teorier om orsak till försvinnandet hörde jag i Saltoluokta mer än en vecka senare.

Det jag vet är att båda grabbarna var vältränade. De hade gått från Kvikkjokk på 6 dagar (istället för 12 som de först hade planerat). Utan kompass i dimman uppe på Allak behövs bara att man ändrar färdriktning ett par gånger för att vara helt vilsen. Joey kan mycket väl ha dragit iväg åt NV och på ett dygn vara miltals från Allak. Att sedan halka och skada sig...

Under många dagar (och nätter) vandrade tankarna - främst till 17-åringen - och smattret från helikoptrarna lade sordin på vår vandring under flera dygn framöver.

Jag har valt att inte sätta ut namnet på 17-åringen.

Positioneringen gäller Allaks topp.

Inlagt 2012-08-08 16:41 | Läst 22756 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-08-08 17:14   Golfvandrare
Blir alldeles kall i magen av att läsa, så oerhört otäckt. Strongt och rätt gjort att försöka hjälpa till att leta!
 
Svar 2012-08-08 18:09   Håkan Friberg
Tack! Kylan sitter i.
 
2012-08-08 17:53   thureb
Intressant att läsa din text som innehåller mer än mediauppgifterna. Vi är nog många som funderar på vad som hänt. Hur mycket höjdskillnad var det mellan tältet och toppen?
 
Svar 2012-08-08 18:07   Håkan Friberg
Nästan 500 m. Toppen ligger på drygt 1260 och tältet fanns på knappt 800. Avstånd från tält till topp ca 4 ½ km längs den väg vi följde, fågelvägen ca 3 ½.
 
2012-08-08 19:03   greenjuice
Tack för rapporteringen. Väldigt otäckt & obehagligt. Bra att ni försökte leta en stund.
 
Svar 2012-08-08 19:42   Håkan Friberg
Det kändes ju som att leta efter en nål i en höstack.
 
2012-08-08 19:18   Bulingen
Den aktuella terrängen ter sig inte särskilt dramatisk om man enbart bedömer den utifrån kartan. Den unge mannen kan därför ha hunnit långt utanför sökområdet, när man läser din beskrivning om dennes fysik. En olycka kan dock hända på de mest otroliga ställen.
Starkt gjort av er att hjälpa till att leta efter honom. Kan tänka mig att det var en tung stämning som rådde.
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter.
 
Svar 2012-08-08 19:47   Håkan Friberg
Det enda dramatiska är ju stupen. Men - hade han ramlat ner där så hade han ju redan varit hittad. Det finns dock ytterligare en fara - Sieberjåhkå. den var rejält vattenfylld vid den tiden. Dagarna innan hade vi provat att vada den betydligt längre motströms, men den var omöjlig. Lite närmare Kutjaurestugan är det en fruktansvärd fart i den. Om han inte skulle ha varit helt förvirrad så finns det dock absolut ingen vettig förklaring till att försöka ta sig över. Det skulle bara vara att följa strömmen nedströms för att komma till Kutjaurestugan...
.
 
2012-08-08 20:07   fowwe
Jag tänkte också först på det där stupet som finns på Allak. Men stup är man medveten om och undviker, det har troligen han också gjort. Men det behövs ju bara att man halkar på en våt sten så kan det gå illa.
Det är lite av mysterium över det hela.
Er insats - hur otillräcklig den än kunde kännas - var ju förnämlig. Bra att inte bara tänka på att det behövs hjälp utan också göra det.
 
Svar 2012-08-08 21:42   Håkan Friberg
Tack Hans. Det som kändes lite extra knepigt för vår del var att senast jag och Livskamraten gjorde en sommartur tillsammans - Sulitelma 2009 - så vaknade vi en tidig morgon av att en helikopter åkte fram och tillbaka över vår tältplats. Vi förstod att de sökte någon. Det visade sig vara en belgisk man som försvunnit. Man hittade honom inte då utan först långt senare.
 
2012-08-08 22:09   Thomas Traneving
Får magknip av att läsa. Har ju barn i de två killarnas ålder och vet hur 'små' även så pass vuxna barn kan bli.
Stackars 17 åringen som fick sova själv. Mammahjärtat i mig blöder.
Stackars 19 åringen ensam och säkert rädd på fjället. Lever fortfarande på hoppet om att han ska dyka upp!
/H
 
Svar 2012-08-08 22:11   Håkan Friberg
Du beskriver mycket väl den känsla vi hade. Han skulle haft en mamma att krama, 17-åringen.
 
2012-08-08 23:05   Minnatur
Fy bubblan. Det kryper i skinnet på mig när jag läser din berättelse. Har själv upplevt känslan av att någon inte kommer till tältet på utsatt tid. Nu har det alltid varit pga. något... Stackars grabb, Sitta där med förmodad brutal ångest alldeles ensam bara 17 år... Blääää!!! Snyggt att ni hjälpte till. Bra att ni inte knatade upp på Allak i dimman...
 
Svar 2012-08-08 23:50   Håkan Friberg
Vi VAR uppe på Allak i dimman, om än inte riktigt ända uppe på högsta toppen. Men det berodde främst på att det var så mycket snö där, och vi ville inte lämna några fotspår som skulle kunna förvilla.
Det där med att boka tid uppe i fjällen är läskigt. Det finns så många möjligheter - de flesta helt ofarliga - att missa en tid. Flera gånger har jag och olika vandringskamrater funderat på att starta från olika håll och sedan avsluta tillsammans, men det har fallit på vetskapen om hur ofta ett tidsschema inte håller.
 
2012-08-08 23:42   Gidenstam
Detta är en mycket tråkig och obehaglig historia. Jag ensamvandrar oftast när jag är på fjället. Jag har ofta reflekterat över att om något skulle hända är man väldigt utsatt. Fjällenvidden är stor, man själv så liten, vilket paradoxalt också är en del av tjusningen. Det ger en perspektiv på livet. Med egen erfarenhet efter ha deltag i eftersök här hemma, vet jag hur svår den uppgiften är och vilka känslor man får av det. Hjälplösheten, den iskalla känsla i magen, stressen över vetskapen att varje minut kan vara avgörande. För att inte tala om självtvivlet: Har jag gjort allt jag kunnat, hade jag kunnat göra något annorlunda?
Det gäller att försöka hålla lite distans och agera rationellt, att fokusera på vad man kan göra där och då även om det inte känns som mycket. Varje liten insats har betydelse.
Fjället är stort, människa är liten och bräcklig, ta hand om era medmänniskor efter bästa förmåga.
Vi får hoppas att han återfinns.
 
Svar 2012-08-08 23:57   Håkan Friberg
Tack för dina tankar. Jag vandrar för det mesta inte ensam, men det har hänt och det kommer att hända igen och visst får en sådan här händelse tankarna att gå. Tänk om...
När jag skrev i min text att vi kände att "vi borde (måste?)" göra något mer, så var det ändå inget lätt beslut. Vi misstänkte att de så småningom skulle använda sig av hundar om Joey inte dök upp. Vi hade ju varit framme vid tältet och fäst tygstycket. Skulle VÅRA dofter kunna störa om vi nu också begav oss upp på Allak?
 
2012-08-09 08:51   brigas
Jämnför utgången i detta fall med de ungdomar Fowwe träffade,de hade ju också utsatt sej för en del utmaningar av det tuffare slaget,troligen rätt omedvetet.
Få se om han någonsin kommer att träffas på och om man kan få nån klarhet i hur och varför.
 
Svar 2012-08-09 09:26   Håkan Friberg
Jag tänkte också på det när jag läste Hans blogg. Unga män tror sig vara odödliga. Det märks ju inte bara i fjällen.
 
2012-08-09 10:57   thegedd
Tungt att ta del av detta. Blir fundersam och tänker på alla de gånger man varit solo i "säkra" områden. Och alla historier man tagit del av, vissa har slutat lyckligt varav andra inte. Olyckor/tragedier uppstår inte alltid i de mest extrema miljöer....slumpen/ödet. Bra försök från er där....
 
Svar 2012-08-09 14:06   Håkan Friberg
Jag tänker på de gånger jag själv skadat mig (aldrig allvarligt) eller varit med om någon incident. Det har nästan aldrig skett när omgivningen varit "farlig" utan oftast på mer eller mindre slätt underlag när fötterna plötsligt bara försvunnit. Det är SÅ lätt hänt.
 
2012-08-09 13:03   thomalin
Känner igen känslan, då jag stod några meter från guiden som föll för c:a tio år sen. Även om vi nog visste att det var kört så hoppades vi att han skulle klara sig. Under hela nedfärden via västra, så både såg och hörde vi helikoptrarna, precis som ni nu gjorde. Din välskrivna berättelse får mig att tänka tillbaka till den där dagen, en dag som etsat sig fast. Jag kan än idag kristallklart komma ihåg även små nyanser i händelsen.
 
Svar 2012-08-09 14:13   Håkan Friberg
Jag förstår dig. Vilken fruktansvärd upplevelse! Vi hoppades ju in i det längsta. Några dagar senare lämnade vi "allfarvägarna" och hörde inte något om Joey och hans kamrat på ett tag. Vi kunde inte tänka oss att han INTE skulle hittas. Fel hade vi.
 
2012-08-20 17:27   OBD
Jag får gåshud och blir litet tårögd.
Jag hade ju turen att träffa underbara människor för fem år sedan då jag blivit magsjuk. (Jag tror det var enda gången i hela mitt liv jag varit så dålig i magen)
Kom hem i går från en Sarekvandring som blev avkortad, delvis beroende på att jag ramlat vilket resulterade i nedsatt förmåga att använda vänsterarmen samt en rejäl smäll i vänster bröstkorg. Brukar ju gå själv men den här gången hade jag en granne med. Vädret helt fantastiskt. Vad hade hänt om jag varit ensam och vädret uselt?
Kan ana, men inte helt förstå, hur ni känner det.
 
Svar 2012-08-20 19:08   Håkan Friberg
Ja, de incidenter och olyckor man själv råkat ut för hamnar i ett annat perspektiv efter en sådan här händelse. Det ÄR farligt att vandra i fjällen. Fast - å andra sidan - så är det så mycket annat - vardagligt - som också är farligt. Man KAN inte gardera sig mot allt. Tillbringar man mycket tid uppe i fjällvärlden så ökar förstås riskerna att något oönskat ska ske. Kanske är det en vettig säkerhetsåtgärd att inte vandra ensam i sådana områden där man kan förvänta sig att vara ensam - länge? Åtminstone vi som börjar bli till åren...
 
2012-08-27 20:54   gunela
Vi, 5 personer, kom till Vaisaluokta på torsdagkväll och fick beskedet av Svante att en ung man hade gått bort sig på fjället Allak och att vi inte skulle bli förskräckta om vi under fredagens vandring mot Kutjaure skulle stöta på personer som letade och möjligen ville fråga om iakttagelser.
Under fredagens vandring blev vi omkörda av motorcykel, helikoptrar hängde ovanför oss och vi mötte polis med hund. I Kutjaure fanns kompisen och jag kramade om och försökte att trösta.
Jag beundrar eran insats - vi hade samma tankar fast på fredag hade sökandet kommit igång och vi kunde inte bidra med mycket. Hemvärn, helikoptrar och polis med hund sökte långt in på natten. Det är så oerhört sorgligt. Så viktigt att trumma in vikten med utrustning och säkerhet. Fjället kräver mycket respekt.
Vår vandring till Sulitjelma gick sedan utan problem och efter sex dagars vandring var vi framme.
Tack för en intressant blogg med många lärorika erfarenheter.
 
Svar 2012-08-27 21:45   Håkan Friberg
Tack själv. Intressant att få läsa vad som hände sedan. Nästan dagligen talar vi fortfarande om vad som kan ha hänt Joey. Jag hoppas bara att vi (framför allt familjen, förstås) så småningom får veta. Jag kan verkligen bara tänka mig två möjligheter att "försvinna" från Allak. Antingen drar man iväg mot Norge eller så hamnar man i Sieberjåhkå och spolas med ut i Kutjaure. Jag hoppas att man tänkt även på detta.
Att fjällen kräver respekt kommer med största sannolikhet att i högre grad finnas med i våra tankar inför kommande turer.
 
Svar 2017-08-14 09:15   Gottfridbichonen
Hörde om försvinnandet när jag och min hund ensamvandrade mellan Abisko och Ritsem förra sommaren. Nu då jag nyss varit i kvikkjokkområdet gogglade jag igen. Vet någon om man har gjort dykningar i sjön Kutjaure? Om han, som en del misstänker, omkom när han försökte vada genom jokken och spolades med borde han väl ligga nånstans i sjön. Sjunker man inte först och sedan dyker upp igen?
 
Svar 2017-08-14 17:28   Håkan Friberg
Jag vet inte helt säkert, men jag håller det nästan för otroligt att inte någon här på Utsidan skulle snappat upp en sådan nyhet.
 
2015-02-09 21:46   Mattias Claesson
Snubblade över detta nu, flera år senare. Hur gick det sen?! Försökte leta lite bland posterna, men gick bet.
/ Mattias
 
Svar 2015-02-10 08:39   Håkan Friberg
Jag vet att sommaren därpå genomfördes ett nytt sök - utan resultat. Jag vet också att en ny polisundersökning gjordes - av andra poliser än de som haft ansvaret från början. Jag blev uppringd och förhörd vid två olika tillfällen - mycket detaljerat med många "omtag". Men sedan dess - tystnad.
 
2015-02-19 00:06   Mattias Claesson
Fy fan rent utsagt. Måste varit obeskrivligt hjärtskärande att se den lilla pojken traska iväg. Hans ångest var nog monumental. Usch och fy. Fick iaf mig att kanske köpa kläder i mer färgat tyg, man har ju gärna svart och grönt på sig. Tack för svar, denna historia kommer följa med mig!
 
Svar 2015-02-19 08:07   Håkan Friberg
Exakt samma reaktion för min del: Alltid ha med något riktigt färgrikt. Dessutom äger jag numera även ett rött tält.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Position


Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in