Bloggar > Majjens blogg > Drömvandringen 5: Varför?

Drömvandringen 5: Varför?

Ju äldre jag blivit desto mer komplicerade fjällvandringar tycker jag om att göra. Varför? Tja... en och annan amatörpsykolog skulle nog hävda att det har med åldersnoja att göra, och visst, till viss del kanske, men det är nog inte hela sanningen. Länge räckte det med att vandra i dalgångarna. Jag kände ingen längtan upp på höjderna. Att passera mer eller mindre svårvadade jokkar var fullt tillräcklig spänning.

Jag vet när intresset för höjder först dök upp. För en gångs skull var det vandrarkompis T som skulle stå för planeringen av Sarekturen, och den visade sig innehålla dels en bestigning av Vuoinestjåkka och dels en besvärlig övergång till Pastavagge. Bestigningen av Vuoinestjåkka skedde som en dagstur, så vi hade enbart en liten ryggsäck med lätt packning. Vi hade tur med klättrarvädret och fick se underbara vyer, speciellt mot Äpar, men även ner över glaciärerna i den södra delen av Sarekmassivet.

Övergången till Pastavagge skedde från Snavvavagge, rakt åt nordost, ner i glaciärnischen som mynnar alldeles bredvid Soabbavagge. Nerstigningen var mycket besvärlig - en av de absolut besvärligaste passager jag vandrat. Inte förrän vi var ända nere var vi helt säkra på att lyckas. Hela tiden fanns en oro över att behöva klättra upp igen. Vi fick flera gånger förflytta oss från den norra delen av branten till den södra och tvärtom, eftersom alltför branta stup hindrade vår nerfärd. Läskigt med spännande.

Något år senare - 2004 - genomförde jag en ensamvandring i Abiskotrakten (http://www.utsidan.se/cldoc/972.htm). Den blev mycket kuperad. Alla dagar utom de två första innehöll ett försvarligt antal höjdmetrar både uppåt och neråt. (Katterjaure - Dossagevagge - Hoiganvagge - tvärs över berget till Gorsavagge - upp till Guoblavagge - tvärs över berget till Kärkevagge - ner i Kärkevagge - upp till Låktatjåkka - upp på Bajimus Gohpascokka - ner i Latnjavagge - upp till Slåtta - till fots ner till Abisko.)

Det var en fantastisk känsla att upptäcka att jag klarade av betydligt mer ansträngande vandring än jag anat. Troligen var det detta faktum som gjorde att jag började fundera på nästa ensamvandring över Trepassleden.

När tanken började mogna läste jag den vanliga litteraturen samt letade upp alla beskrivningar jag kunde hitta på internet. Tanken var från början enbart Trepassleden. Vägen dit och därifrån var bara transportsträckor, men ju mer jag läste desto mer sugen blev jag att se lite mer av området, vilket föranledde mig att starta denna tråd: http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=43095

Med utgångspunkt i denna tråd började jag planera en "Drömvandring". När drömmen vävts färdig såg den ut så här:

Nikkaluokta - Tarfala - Kuopervagge - Kaskasavagge - Unna Räitavagge - Nallo - Västra Possusglaciären - Alesvagge - Unna Vistasvagge - övre Vistasvagge - Måskomårma - Mårmamassivet uppe på bergskammen - Vuopmegeachi - Siellavagge (eller vad den nu heter) - Ballinvagge - Abisko.

Jag visste förstås att detta var något jag aldrig skulle komma att klara av. Herregud, jag är en 56-årig gubbe som snabbt blir trött i alla uppförsbackar. Inte klara av? Tja... inte ensam i varje fall. Men jag ville. Jäklar vad jag ville!

Chanserna skulle nog öka om jag lyckades locka med mig ett par packåsnor i form av mina söner. Men... jag mindes vår Pårtevandring för några år sedan (http://www.utsidan.se/cldoc/1023.htm). Det visade sig då att de båda hade betydligt mycket mer klipp i steget än vad jag hade.

Jag hade pratat lite löst med båda två om mina funderingar, men nu var det dags för beslut. Jag skrev ett mejl, med bland annat följande innehåll:

 

"Och vad är det nu för speciellt med den här vandringen?

Först och främst: Det här är MIN vandring. Den eller de som följer med är där för att stötta och hjälpa mig i något som jag drömt om länge och som jag inser att jag måste skynda mig att genomföra om jag någonsin ska klara av det. Kanske är det redan för sent. OK - då är det bara att acceptera. I alla andra vandringar jag genomfört har jag varit där för mina medvandrare, men så kommer det inte att bli denna gång.

Även naturen kommer att vara olik alla andra turer. Inte ens vår senaste Pårtevandring, med all den sten vi travade över kommer att kunna jämföras med denna. Vi kommer att gå kopiöst mycket upp och ner, upp och ner. Jag föreställer mig att vi flera dagar i rad enbart kommer att vandra över sten - och också troligen - tälta på sten. Om min ork tillåter det kommer jag att välja flera mycket svårframkomliga passager. Jag kommer att klättra upp på så många bergstoppar jag orkar - det må bli en eller tolv.

De som följer med mig har som uppgift att hjälpa mig att genomföra min drömvandring. Ingen får bromsa mig (om ni inte tycker att det ser rent livsfarligt ut). Ingen får gå långt framför mig för då känner jag mig tröttare. Ingen får klaga nämvärt på vädret (om det inte hindrar oss i vår framfart) eftersom sådant gnäll bara suger kraft. Ingen får beklaga sig (för mycket) över obekväma tältplatser, eller annat som kan tänkas dränera energi.

(...)

Vad erbjuder då jag istället? Ni kommer att få se delar av den svenska fjällvärlden som ni inte skulle få se annars, i varje fall inte på väldigt många år, och ni kommer att få se några av de mest fantastiska scenerier som erbjuds inom Sveriges gränser.

Jag hoppas innerligt att ni väljer att följa med trots all min varningstext här ovan, men jag ber er att ta en riktig funderare först."

 

 

Båda ville, men det var enbart Magnus som kunde. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg var han en helt fantastisk medvandrare, packåsna och inspiratör. Jag har i efterhand funderat en del på vad jag hade klarat utan hans hjälp. Svaret är: Allt... utom Mårma. Jag hade behövt använda några av reservdagarna som vilodagar, men jag hade klarat Trepassleden och Västra Possus. Möjligen - jag säger möjligen - hade jag kunnat ta mig upp till Mårmas högsta topp (1938) och sedan följt kammen österut ner till leden - fast... troligen inte.

 

 

Likheten mellan denna vandring och min ensamvandring i Abiskotrakten är att vi inte gjorde några dagsturer. All vandring ledde vidare - aldrig fram och tillbaka - vilket ju innebar att vi hela tiden var tvungna att bära med oss all utrustning.

 

Till sist måste det förstås också erkännas... hur vi fördelade packningen. Från början bar Magnus 20 kg och jag 19. Däremot bar jag mer mat än han, vilket ju innebar att min packning minskade i snabbare takt än hans. Nu vet jag inte hur tillförlitlig ryggsäcksvågen i Abisko är, men där vägde min säck 12 kg och Magnus... 20 kg!

En förklaring kan vara att han bar en hel del vatten. Tältet och en hel del av hans utrustning innehöll mycket väta. Eller också drog han i någon rem för att vågen skulle visa mer...

 

 

Har det här svarat på frågan Varför? Nej, knappast. Största anledningen till att jag genomförde denna vandring var och är:

 

JAG KAN... än så länge...

 

 

Inlagt 2008-09-27 21:03 | Läst 14636 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-09-27 23:32   brigas
Du kan,ännu,så då lever du.
Lite mer amatörpsykologi,det är inte bara åldersnojan som sätter in,utan även skräcken för döden.det lät "bergmanskt",Och ändå handlar det "bara" om att gå ut i den vackra naturen..
 
2008-09-28 11:45   -friberg-
"Eller också drog han i någon rem för att vågen skulle visa mer..."

haha.. blir min enda kommentar på det=)
 
2008-09-29 11:39   thegedd
Hoppas jag också klarar trepassleden i den åldern - bra prestation, ja visst - men det handlar också mycket om den mentala biten. Kan bli oerhört förvånad över vad jag klarar av - varav i andra fall - är jag "handikappad".
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in

Tips!