Ibland - inte så ofta - händer det att jag säger saker som jag ångrar. Det bara ploppar upp någon groda eller onödig elakhet. Orsaken är väl oftast att jag av någon anledning känner mig slut... i huvudet. Och de som drabbas är mina närmaste.

Innan min drömvandring hade jag och Magnus - sonen - pratat om det här. Visst kunde saker hända som gjorde att vi retade oss på något hos den andre. I så fall - ut med det. Inte gå och grubbla. Och så blev det - fast... tvärtom.

Det bubblade ut saker ur munnen då och då som inte kändes riktigt planerade. Det bara ville fram. De kom också oftast när man kände sig slut, men inte i huvudet, utan i kroppen.

Många svordomar blev det, men inte i kombination med skällsord. De fanns med i överflöd för att förstärka de alldeles för fåtaliga orden i vårt vokabulär som ska försöka beskriva känslor som lycka, glädje, hänförelse, häpnad, kärlek, vänskap, stolthet...

"Jag är så jävla, inihelvete lycklig över att stå just här med just dig just nu! Jag fick inte vara med när du föddes, så det här är definitivt den underbaraste jävla stund jag någonsin upplevt tillsammans med dig."

Detta var kanske mitt häftigaste utbrott. Det ägde rum uppe på Mårmas kam, på topp 1888. Magnus hade oförtrutet hållit hoppet vid liv att vi skulle klara även detta mål. Han hade ömsom fungerat som draghjälp och ömsom låtit mig gå först, med en perfekt fingertoppskänsla för vad jag behövde, och han gjorde det som den naturligaste sak i världen, utan några som helst åthävor. (Positioneringen gäller denna topp.)

Där uppe på Mårma ven vinden hårt, vilket gjorde att ögonen tårades, men jag kan lova att för egen del var de flesta tårarna lyckotårar...

Det som gör det hela än mer speciellt är att Magnus, som är yngst av två söner, alltid har varit "den besvärlige". Fruktansvärt envis har han oftast tagit ut svängarna rejält, vilket har lett till konflikter med mer eller mindre jämna mellanrum under hans uppväxt. Det egentliga problemet har givetvis varit att han var - och är - alldeles för lik mig, vilket väl per automatik placerar skulden för de flesta konflikterna där den hör hemma - hos mig.

Magnus är inte riktigt lika verbal som jag är. Hans känslor bubblade ofta över på kvällarna. Han låg alltid och studerade kartan mycket noga - både den väg vi vandrat och den väg som väntade. Och plötsligt brast han ut i gapskratt eller fnitter med en del svordomar interfolierade. Och jag förstod genast vad han menade: Fy tusan vad häftigt! Vad håller vi på att göra? Jag tror ta mig fanken att vi kommer att klara det!

Det "utbrott" från Magnus som gjorde mig lyckligast och stoltast och malligast var: "Det är fan inte många 56-åringar som har planerat en sån här tur... och ännu färre som har genomfört den." Han vet hur han ska uttrycka sig, pojken.

Jaa... jag är så jäkla mallig. Jag tror jag ska ägna ett långt blogginlägg åt bara min mall-känsla. Kanske blir det lite macho då...?