Logga in
Friluftsguiden
Har du sett Sveriges nya butik för den bästa utrustningen?
Va?! Hemma redan?
Mmm... Det var ju inte tänkt så... Så här skrev jag i mitt förra inlägg: "Mina förhoppningar är att få testa lite ny utrustning under riktigt vintriga förhållanden. Inte minst mitt Akto ska få sig en duvning."
Nu blev det enbart en natt. Orsak: Båda bindningarna pajade! Salomon... Mekaniken slutade helt enkelt att fungera och jag fick inte av mig skidorna!
Är det någon som försökt krypa ner i en sovsäck med skidorna på? Visserligen har jag en ganska stor sovsäck, men inte SÅ stor. Jag blev tvungen att ta av mig pjäxan, leta fram kniven och med våld öppna bindningen. Först den ena på första kvällen och sedan den andra vid lunchtid dag två. Det hade väl fungerat om jag haft någon sorts bivackskor, men det hade jag alltså inte...
Nu är skidorna inlämnade. Nya bindningar ska på. Får se om jag hinner ut igen...
Någon (var det Britt?) hade funderingar på om inte Aktot är i minsta laget för en vintertur. Visst är det litet, men det var inte storleken i sig som var problemet, däremot en bieffekt... Isfallet i Njupeskär är ett intet i jämförelse med hur det såg ut på insidan av tältduken på morgonen. Det var tur att min sovsäck har gore-tex-membran.

Bortsett från ovanstående var turen fantastisk. Vädret var kallt men vindstilla. Första dagen var strålande solig.

Snön hängde trolskt från träd och grenar. Stundtals åkte jag genom ett riktigt sagolandskap.

Iskristallerna gnistrade som krossat glas i motljuset .

Jag valde olika typer av terräng. Drygt hälften av färden gick i preparerade spår. Resten var omväxlande sjöar, myrar, skogsbilvägar och snårig terräng. Jag sökte mig medvetet till lite kuperad terräng - både uppför och nerför - för att träna på att hantera pulkan. Det gick över förväntan. Jobbigast var givetvis att ta sig fram i obanad terräng. Snön här i Närke är väldigt porös vid sidan av de preparerade spåren. Pulkan gräver lätt ner sig. Med största sannolikhet kommer snön i fjällen kring påsk att vara betydligt fastare och bärkraftigare.
För närkingarna på Utsidan kan jag berätta att jag startade uppe vid Digerberget strax utanför Pershyttan.
Jag följde sedan Kilsbergsspåret ner till Ramshyttan. Där lämnade jag spåret och tog mig på Rammsjön. Ute på en av de små öarna finns ett inbjudande vindskydd.

Därifrån fortsatte jag via Långtjärnen och Kvarnsjön på egna stigar fram till Skrikarboda där jag slog läger.
Dagen därpå följde jag åter Kilsbergsspåret fram till Lisselängen. Där svängde jag av upp till Tomasboda för att få prova de ganska branta backarna ner därifrån. Jag letade mig sedan fram till Bergslagsleden via Vintergatan, i akt och mening att följa den till Ånnaboda. Efter en dryg kilometers trampande i oländig terräng beslöt jag att vända om. Istället följde jag Vintergatan fram till Kilsbergsspåret och åkte väster om Gårdsjön raka vägen till Ånnaboda. Där tröstade jag mig själv.

Som avslutning kan man väl säga följande: Det var en rasande tur att bindningarna pajade nu och inte uppe i fjällvärlden.
Positioneringen gäller Tomasboda (Kilsbergsstugan) - Kilsbergens högsta punkt.