Majjens blogg

Vi är ju inga paddlare

Under andra halvan av 90-talet ökade successivt mitt friluftssug. Under många år hade mitt största fokus legat på husrenovering och att hålla koll på mina tonåringar. Nu började emellertid huset kännas färdigrenoverat och tonåringarna artade sig tämligen bra (nåja, Magnus...).

Vid denna tid hade jag en arbetskamrat M som hade paddlat kajak på Åland. han tyckte att det var fruktansvärt vingligt osh menade att han aldrig skulle våga ta med kameran i båten. De hade visserligen inte kantrat, men...

Ungefär samtidigt träffade jag en bekants bekant som var vane-paddlare. Han menade på att det var struntprat.  Under alla de år han paddlat hade han aldrig kantrat - av misstag. Var jag orolig skulle jag börja med en dubbel-kajak. De är stadiga.

Hmm... I en dubbel-kajak behövs en medpaddlare. Livskamraten vågade inte... Kompis T och jag var mycket goda vänner. Dock hade jag över huvud taget inte funderat på att vi skulle idka någon sorts friluftsliv tillsammans. Jag betraktade honom som alltför väder-känslig. Men - han tyckte att det lät som en mycket god idé.

Pingsthelgen 1998 bokade vi en stadig dubbelkajak i Tyrislöt. Redan året därpå övertalade vi våra respektiven samt två av våra söner att följa med och sedan dess har vi - varje år under en långhelg på vår/försommar paddlat i någon av våra vackra skärgårdar.

Och årets tur blev lika magisk som vanligt...

Jag vet inte riktigt vad det är... Likheten med fjällvandring finns förstås: Den obrutna horisonten, stillheten, gott sällskap mm. För vår del finns det dock en mycket stor skillnad. Nej, två... För det första är våra paddelturer inte det minsta fysiskt ansträngande (jo, någon enstaka gång kan vinden vara besvärande) och för det andra är våra måltider helt fantastiska.

De senaste 10 (!) åren har vi utgått från Grebbestad. Mats Torwmos uthyrning är mycket professionell (till skillnad från övriga kajakuthyrare jag nyttjat - Tyrislöt och Sandösunds camping på Åland). han har dessutom dessa underbara dubbelkajaker - Packhorse. Som namnet antyder finns mycket rejäla packutrymmen. Trots det är de förvånansvärt smidiga. De kan inte ens jämföras med pråmar som Yoo-A-Kim.

Det här lyckliga smajlet lämnar inte mitt ansikte på hela tiden.

Det ÄR verkligen så att det VIMLAR av fina tältplatser i Fjällbacka skärgård. Några av öarna brukar vi återkomma till. Trots det händer det att vi upptäcker nya pärlor även på dessa. 

Lökholmen (NV Fjällbacka) är en av dessa. Vid tidigare besök har den överraskat oss med ett par oväntade möten. I denna text berättar jag om ett spännande hästmöte, och i denna text om ett högst oväntat älgmöte.

Denna gång överraskades vi stället av att hitta en ny och helt fantastisk liten vik. Den var stor nog för tre kajaker. Innanför viken öppnade sig sedan ett helt perfekt lägerställe med mycket gott om plats.

Här fanns till och med ytterligare en liten vik som låg helt i lä. Det blev vårt kök/matsal.

På väg ner till nästa ögonsten passerade vi Stensholmen och dess något annorlunda begravningsplats (SV Fjällbacka).

På väg till Dannemark (NV Bovallstrand). Även om man ytterst sällan är ensam på Dannemark är ön väl värd ett besök. Här finns gott om tältplatser, så trängseln behöver sällan bli stor.

Om man går över på västra sidan har man obruten horisont i väster. Här blir allt vackert.

Vacker vänskap och vackra skor.

Vackra klippor och vackert skräp.

HON är vacker!

Solnedgången är vacker och...

ja, du också...

Positioneringen gäller tältplatserna på Dannemark. Men... är inte Dannemark ett naturreservat? Där får man väl inte tälta? Jo, faktiskt. Där jag satt positioneringen är det faktiskt tillåtet.

En fegis i kajak!

Helgen kring kristi himmelsfärd ägnades som vanligt (för 13:e året i rad) åt havskajakpaddling. Även detta år färdades vi i trakten av Fjällbacka. Efter varje år tänker jag mig att skriva en artikel om området... men det vill sig inte...

När jag vandrar i fjällen och vill berätta om detta så hittar jag ganska lätt orden. Jag tycker att jag har lätt att uttrycka vad jag upplever. När det gäller havspaddling fungerar det - tyvärr - inte på samma sätt. Inte så att upplevelsen är större - det är den inte - men jag hittar inte de rätta orden. Kanske beror det på att jag fortfarande känner mig som en nybörjare på havet?

Jag minns att det var en ganska hög tröskel att kliva över innan jag bestämde mig för att ge mig ut i en havskajak (canadensare på rinnande vatten hade jag paddlat många gånger). Det syntes ju hur vingligt det var! Relativt vana friluftsbekantingar hade dessutom sagt med stort allvar: Aldrig att jag ger mig ut i en havskajak med fotoutrustning!

När jag och kompis T äntligen vågade oss ut på vår första tur med start i Tyrislöt hade åren hunnit räkna fram till 1998 och jag var 46 år gammal. Hade jag väntat mycket längre så hade det förmodligen inte blivit av. Men... nu blev det av. Och det var ju inte så märkvärdigt. Vi hyrde en dubbelkajak och tillbringade fyra dagar i S:t Annas skärgård. Vädret var faktiskt det sämsta tänkbara för en nybörjartur: Regn och en hel del blåst. Trots det upptäckte vi att det här är ju säkert!

Om jag kunde formulera mig på rätt sätt så skulle jag göra det så att alla som sitter och funderar på om de vågar verkligen tar steget. Det är ju hur lätt som helst! Trots 12 års vana betraktar jag mig fortfarande i högsta grad som en "turist-paddlare" och jag har inga ambitioner att bli något annat. Däremot märker jag förstås att för varje år som går förstår jag mer och mer om vilket väder och vilka vågor som är "vågade" och vilka som bara är njutbara. Och jag är i grund och botten en riktig fegis på djupt vatten.

Men - man kan vara "fegis" och ändså uppleva stora äventyr! Jag lovar!

Positioneringen gäller ett av alla smultronställen - Stora Måkholmen.

Håkan

Fler oväntade möten i Fjällbacka skärgård

Årets kajaktur ägde - för 11:e året i rad - rum i Fjällbacka skärgård. Med på turen var - förutom Livskamraten - våra goda vänner A&T samt våra vuxna söner Skribenten & Fotografen. (Dock har de inget att göra med vare sig text eller bild... nästan...)

Som vanligt var vår utgångspunkt Kajakcenter i Grebbestad. Mats Torwmo - som är mån om sina trogna kunder - såg till att ha öppet extra länge, vilket gjorde att vi kunde hämta ut kajaker med tillbehör mellan klockan 7 och 8 på onsdagskvällen.

Vi hade två val eftersom vi startat så pass sent. Antingen svänger vi norrut och letar upp den inbjudande tältplatsen på ön Käften, eller också svänger vi söderut och siktar mot Ormudden på Musöns norra ände.

Vi hade tänkt oss längre söderut än vanligt denna tur - söder om Dannemarken - och eftersom vinden var... inte hård men kännbar... från sydväst, så valde vi att svänga söderut för att korta av resan i motvind nästa dag.

A&T i sin Packhorse

Den första ön man passerar på väg ut ur Grebbestadskilen är Stora Manholmen. Förra året landsteg vi där för första gången. På den norra delen ligger en gammal kolerakyrkogård. Den är ett mörkt minne från koleraepidemin år 1834.

Nu skyndar vi bara förbi. Eftersom vi är lite sena svänger vi in i en liten vik på Otteröns östra sida. Vi vet att det är ett naturreservat, men hoppas att det är tillåtet att tälta. Icke! Vi måste fortsätta till Ormudden.

Nästan varje gång vi passerat eller stannat vid Ormudden har en norrman varit före oss. Han återkommer varje år, och för varje gång blir tältplatsen mer och mer "hemma". Det byggs något nytt varje säsong.

Även om han är på plats så är det dock inga problem att hitta en egen tältplats. Där finns många möjligheter. I år hade han dock inte anlänt.

Även torsdagen bjöd på kännbar SV-vind. Vi rundade Veddös sydspets och svängde österut och landade på Lilla Köttö för en bensträckare. Därefter svängde vi mot sydväst och svängde sedan in i passagen mellan Hjärterön och Valön. Vi fortsatte söderut mellan Bringebärs-holmen och Korsön, mellan Kalvön och Rågö och vidare in i Hamburg-sundskanalen.

Efter en kort paus i kanalen fortsatte vi söderut - öster om Hornö - och vidare ner till en av våra absoluta favoritöar - Dannemark-Ulön. Mig veterligt är detta det enda naturreservatet i området där tältning är tillåten - dock ej på sandreveln mellan de båda öarna.

Vila på Dannemarken

Strandfynd på Dannemarken

På kvällen kom regnet. Det regnade intensivt hela natten och halva nästa dag. Vi hade inte bråttom någonstans och beslutade att  ligga still ett tag. Framåt lunchtid verkade regnet minska i styrka och himlen var inte lika jämngrå.

Vår önskan hade varit att ta oss ytterligare lite längre söderut. Vi beslöt därför att göra en eftermiddagstur, för att sedan återvända och till-bringa ytterligare en natt på Dannemarken.

Vid tretiden svängde vi österut och rundade Ulön på insidan. Vi tog oss sedan ner till området runt Stora och Lilla Flatskär. Där finns en del  spännande smala kanaler att utforska. Det blåste ganska rejält, vilket gjorde att vi inre lyckades ta oss ut på västsidan.

Vi klev i land på Stora Flatskär för en matbit. Där fanns en del - troligen moderna - stenläggningar.

Stenformationer på Stora Flatskär

Sensuella former på Stora Flatskär 

Rastplatsen på Stora Flatskär

Nästa dag påbörjades färden norrut. Sedan vi passerat Hornö svängde vi västerut i hopp om att kunna paddla söder om Lilla Hamburgö för att beundra de vackra granitformationerna där. Vinden var dock för hård för vårt mod, så vi valde att paddla genom Skälviks-fjorden och Jakobsö-sundet. Efter Hynnöudden svängde vi mot nordost, för att sedan svänga mot nordväst mellan Galgeberget och Fåglereret. Målet var lunchrast vid vår favoritvik på Trinislas östra sida.

Från Trinisla har jag många trevliga minnen. Några av dem finns beskrivna i detta blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/14238.htm

Även detta år överraskade Trinisla... först negativt... Stranden/tält-platsen var inte lika inbjudande som tidigare. Det hade blivit lite snårigare. I väntan på att lunchen skulle bli klar gjorde jag och sonen/fotografen uen liten utflykt på ön. Vi började med att ta oss igenom den smala och ganska dramatiska klyftan som går tvärs över ön från favoritviken.

Fotografen tar sig ut under några stora block i klyftan

Ungefär mitt i klyftan lösgör sig plötsligt BERGUVEN från sitt göm-ställe. Helt fantastiskt! Aldrig hade vi trott att vi skulle få se den igen!

Men inte nog med det. Uppe på höjden träffade vi på detta vackra flygfä.

Makaonfjäril på Trinisla

Favoritviken på favoritön

Från Trinisla begav vi oss mot nordväst - mellan Getryggen och Hästvam - mot Bogen. Bogen är ett måste varje tur. Att zick-zacka runt denna ö i alla de trånga kanalerna och till och med UNDER en del klippor är en fantstisk upplevelse. Denna gång kryddades upplevelsen av att fyra dykare övade i dessa vatten. Två av den kröp upp på en klippa precis när vi passerade, men de andra två fanns i djupet. Vi såg luftbubblorna från en av dem.

Från Bogen svängde vi mot nordväst för att ta oss in i Nötebukten (Gluppöbassängen) mellan Gluppö och Fläskön. Enligt kartan tycks det finnas tre möjliga passager in från söder. Falskt! Den västligaste är för grund för en tungt packad tvåmanskajak. Den mellersta är blockerad med en byggd stenvall. Den östligaste går emellertid utmärkt.

Sedan vi passerat Fläsköns nordspets svängde vi söderut igen, mellan Fläskön och Dyngön, därefter mor nordväst mellan Hjärterön och Valön. Målet för dagen var antingen en vik på Porsholmens nordsida eller en vik på Lökholmens östsida.

Först paddlade vi till Porsholmen. Där erbjuds flera fina tältmöjligheter, men den vackraste - rakt söder om Räbbö - var upptagen. Därför styrde vi vidare mot Lökholmen. På den östra sidan av norra delen av Lökholmen finns en underbar tältplats.

Triften förgyller klipporna på Lökholmen

Vi tältade på Lökholmen förra året och överraskades då av oväntat sällskap. Läs om detta här: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/14619.htm

Denna gång skulle vi råka ut för ett ännu mer överraskande möte...

När Skribenten tänker sig att uträtta sina naturbehov hörs han plötsligt ropa: TVÅ ÄLGAR!!!

Vi rusar dit och ser mycket riktigt två ungälgar försvinna norrut över klipporna. Inte långt senare känner även jag att det trycker på och väljer givetvis ungefär samma område i hopp om att få syn på älgarna.

Jag letar en stund utan att få syn på dem och väljer sedan en bekväm sten att luta mig mot medan jag uträttar det jag behöver. Plötsligt knakar det till framför mig! Mindre än 20 meter bort står båda djuren och glor på mig. Kameran...? Faan! I tältet. De står kvar en stund, men när jag börjar röra mig vänder de tvärt och lunkar bort i en lummig klyfta. Jag skyndar mig och bestämmer mig sedan för att följa efter dem. Det här ska bli något att berätta för de andra.

Först håller jag mig nere i klyftan, men kliver sedan upp ovanför för att få lite bättre översikt. De kan helt enkelt inte lämna klyftan utan att jag ser dem. Jag följer klyftan ända fram till öns norra strand. Inga älgar! Har de gett sig av? Jag lommar så sakteliga tillbaka mot tälten för att berätta för de andra vad jag varit med om. Jag hinner inte mer än dra efter andan för att börja berätta innan samtliga de övriga börjar babbla i mun på varandra. De har varit med om något fantastiskt. De båda älgarna kom klivande högt uppe på klippan ovanför dem. Sakta hasade de sig ner till stranden och begav sig ut i vattnet. Sedan simmar de tvärs över bukten och kliver upp - på samma ö! - fast på den sydligare delen. Dessutom har de fått allt på bild. Mängder med bilder. Dessa två är tagna av Skribenten.

Avslutningsdagen paddlar vi i god medvind öster om Musön och Otterön, väster om Stora Manholmen och sedan raka vägen upp till Grebbestad.

En fantstiskt tur är över.

Positioneringen gäller det första älgmötet.

Hästtjejer - Se hit!

Idag har jag bokat kajaker till årets Fjällbackatur. Jag ögnade därför igenom min text från förra årets tur och hittade bland annat följande avsnitt: "Bilden nedan förtjänar egentligen ett helt eget blogginlägg. När jag var 10-12 år var jag ständigt förälskad i olika hästtjejer. Trots att jag var dödligt rädd för hästar kunde jag inte motstå frestelsen att...

Nej, förresten. Den SKA få ett eget blogginlägg. ;-)"

Hela blogginlägget hittar man här: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/12398.htm 

Och nu ska det bli av!

-Det är klassfest på lördag. Kan du sy en sån?

Med den tillgången var det förstås inte så konstigt att jag hade ganska lätt att fixa tjejer… utom en sort… hästtjejerna!

Det var så uppenbart: De hade inte samma behov av bekräftelse från någon kille. De visste att de behärskade saker som ytterst få killar gjorde. De sände ut någon sorts trygghetskänsla som andra tjejer saknade. Jag kände en stor beundran för deras förmåga att tämja dessa jättelika varelser som jag var i det närmaste dödligt rädd för.

Tjejerna ifråga sände dessutom ut ett mycket tydligt ordlöst budskap:

Du är ganska ointressant, Håkan.

Alltså började jag ljuga.

Jag började påstå att jag hade tillgång till häst i Hälsingland, där vi hade en stuga. Och resultatet lät inte vänta på sig. Flera hästtjejer visade intresse!

Jag njöt av mina framgångar hos tjejerna – fast egentligen njöt jag nog minst lika mycket av den avundsjuka jag kände från mina killkompisar – och lyckades ganska länge slingra mig undan att följa med till Svedens gård för att rida.

Men – så kom avslöjandet. Vi var ett tiotal personer som bestämt att vi skulle ha ”hö-lade-fest” på en gård strax utanför Falun. Festen avlöpte bra ända till en av tjejerna sa:

- Här finns ju hästar. Ska vi inte gå dit?

Det trodde inte tjejerna på. De såg till att vi alla följde med, och väl på plats var avslöjandet ett faktum. Efter den natten var det ingen i det sällskapet som trodde att jag någonsin suttit på en häst…

Där och då bestämde jag mig: Jag ska vara först framme och klappa en av hästarna.

Vad kan jag säga? Jag lyckades. Den lycka jag kände då var STÖRRE än när jag erövrade hästtjejernas tycke.

Finns det några hästtjejer på Utsidan? Njut av dessa bilder i så fall.

Två överraskande möten på Trinisla

Inspirerad dels av min nuvarande kvällslektyr och dels av Fowwes senaste blogginlägg vill jag berätta om två mycket olika och mycket oväntade möten på Trinisla...

Sedan ganska många år tillbaka tillbringar vi någon av vårens långhelger i kajak i någon vacker skärgård. De senaste 5-6 åren har vi utgått från Grebbestad för att sedan söka oss söderut, in i Fjällbackas fantastiska övärld. Denna skärgård erbjuder ett överflöd av underbara strandhugg/tältplatser och ett inte oävet antal intressanta studiebesök, såväl historiska som kulturella. (En artikel om detta område har legat och grott i mitt bakhuvud ett antal år. Den dyker nog upp så småningom.)

Redan första gången vi paddlade i detta område besökte vi den  fantastiska lilla viken på Trinislas östra sida. Den är ganska smal, och viker in mot sydväst. Detta gör att den är skyddad från väder och vind från snart sagt alla väderstreck. På vikens norra och västra sida reser sig mäktiga granitklippor som mycket effektivt skyddar mot besvärande väder. Men även mot söder och öster finns runda - om än inte så höga - granitformationer som inbjuder till solbadande om vädret tillåter. Man kan definitivt tillaga sin mat i lä om inte vinden kommer från nordost. Och hur ofta gör den det?

Om man kommer från norr eller nordost - alltså från Grebbestad - så ser man viken lysa på långt håll i vackert väder. Den ser mycket inbjudande ut. Om man däremot kommer till Trinisla från söder, så kan det mycket väl hända att man paddlar förbi utan att märka den, om man inte vet vad man letar efter.

Den fantastiska stranden där hav och land möts på Trinsla.

Så var det andra gången vi tänkte oss till Trinisla. Om jag inte missminner mig hade vi tillbringat natten nere på Dannemark - en bit söder Hamburgsundskanalen. När det närmade sig lunch beslutade vi oss för att sikta på Trinisla. Ett bättre lunchställe är svårt att tänka sig. Vi kom alltså glidande från söder. Nu var det inget problem för oss att hitta. Vi visste ju vad vi letade efter.

Om man befinner sig på stranden till denna vik så har man en underbar utsikt mot nordost - ett mycket vackert skärgårdshav. Däremot har man ingen möjlighet att se åt några andra väderstreck om man inte kliver upp på de mjuka klipporna. Det gjorde inte Hon&Han.

När vi så sakteliga gled norrut längs Trinislas östra sida - i sundet mellan Trinisla och Gåsön - var vädret helt fantastiskt. Solen sken från en molnfri himmel och skänkte oss den första riktiga sommarvärmen. Havet låg nästan kav lugnt när den första kajaken så sakteliga började runda den skyddande granitvallen för att svänga in i viken. Till vår stora förvåning ändrade plötsligt den främre kajaken riktning och fortsatte norrut. När vi kom fram till samma ställe tittade vi undrande in i viken... och förstod manövern... Där inne fanns en liten utombordare och på stranden låg Hon&Han. Vi såg dem, men de såg garanterat inte oss. De hade full fokus på varandra. Vi gled sakta vidare och hittade så småningom ett annat lunchställe.

Något år senare inträffade det andra oväntade mötet på Trinisla. Denna gång hade vi hunnit slå läger. Tiden var dock inte mogen för matlagning, så vi beslöt oss för att utforska ön.

Själva viken är början på en spricka i berggrunden som går tvärs över ön. I fortsättningen är den ganska svårforcerad, med en hel del snårig växtlighet. Dessutom har det rasat ner en del riktigt stora stenblock som skapat grottor och tunnlar som den någorlunda vige givetvis lockas att utforska. Det gjorde vi. 

Trinislas inre.

När vi kommit ut på andra sidan och började skönja havet åt väster, hittade jag den största spyboll jag någonsin sett. Utöver ett stort antal fjädrar och små benrester, innehöll den två par små rovfågelsfötter! Jag antog att det var fråga om havsörn. Strax efteråt hittade någon en till.

I samma ögonblick som vi lyfte våra huvuden från denna andra spyboll för att fortsätta vår vandring, ryggade vi alla till. Plötsligt lösgjorde sig något enormt från klippväggen strax intill. Döm om vår förvåning när en jättelik (i varje fall på så nära håll) berguv makligt flaxade bort från oss och vidare över vattnet. Det förklarade spybollarna.

När vi så småningom återvänt till tältplatsen och pysslade med vår matlagning började plötsligt ett stort antal fåglar - kråkor, trutar och måsar - att väsnas på Gåsön på andra sidan sundet. Vi såg att de störtdök mot ett bestämt ställe. När ögonen hade fokuserat ett tag upptäckte vi berguven som satt på ett klipputsprång utan att ta någon som helst notis om den skränade fågelflocken. De dök så nära att uvens örontofsar fladdrade, men i övrigt satt den helt stilla. Efter kanske 10 minuter tycktes de övriga fåglarna glömma bort uven och den fick sitta ifred. Tala om självbehärskning.

Och vad har detta att göra med min kvällslektyr? Jo... När jag besökte bokhandeln härom dagen hittade jag en skönlitterär bok med titeln "Mannen på Trinisla". Den gick bara inte att motstå. Jag har nyss börjat på den. Undrar just om det dyker upp någon berguv? Troligare kanske att Hon&Han finns med...