Majjens blogg

Ännu en märklig hög i Närke

Kvismaren är ett innehållsrikt fågeleldorado strax utanför Örebro. Mitt i området finns en märklig upphöjning - Öby kulle. För ornitologerna är kullen tämligen ointressant. Man är för långt ifrån fåglarna. Vintertid brukar man se några örnintresserade skådare som spanar mot åteln i sydost. I övrigt är här inte fler fåglar än i vilken skogsdunge som helst.

Nej, den här kullen är märklig på andra sätt.

Ser man sig omkring uppe på toppen så lägger man märke till några stora stenar som verkar ligga där lite omotiverat. Det är i själva verket resterna av Närboås borg (Norrbyås ligger i närheten) där självaste kung Magnus Ladulås tidvis har bott.

Höjer man blicken något så kan man blicka ut över en rik våtmark med en kanal - Kvismare kanal - som skär som ett yxhugg rakt igenom området. Runt om finns stora åkerarealer - Närkeslätten. Så har det emellertid inte alltid sett ut här. Kanalen lät byggas av Nils Gabriel Djurklou som bodde på Sörby säteri, strax intill Norrbyås kyrka. Det var en del av Sveriges största torrläggningsprojekt någonsin. Djurklou lyckades sänka Hjälmarens yta 2 meter och dessutom dränera nästan hela Kvismarområdet. Sänkningen av vattenytan gjorde att en tredjedel av Hjälmarens yta blev ny åkermark.

Sen finns det de som påstår att Öby kulle är NÄRKE - själva "ur-platsen". Det finns de som hävdar att Närke är skapat av två ord - när och rek.

"När" betyder trångt sund (mellan de båda sjöarna Nären och Kvistnären, vilka till stor del försvann i torrläggningen).

"Rek" betyder gränsbygd.

Närke skulle alltså betyda "gränsbygden vid sundet" - Öby kulle.

Men... det är inte något av det jag berättat här som har gjort kullen riktigt känd. I Örebro med omnejd är den mindre känd som Öby kulle och mer känd som Ormkullen. De första riktigt varma dagarna i april väller det nämligen ut ormar - främst snok - från underjorden. De kommer ut för att låta sig värmas av vårsolen och de parar sig i stora ormnystan för att sedan - så småningom - sprida ut sig i området.

För ett par veckor sedan var jag där tillsammans med några av mina elever och förundrades, ryste och njöt av skådespelet.

Positioneringen gäller givetvis kullen.

Minst ett hårdrocksrum på varje dagis och en fikus på varje skola!

När jag läste Per-Olovs senaste blogginlägg började tankarna vandra. Hans äldsta son protesterade mot att behöva ha en "dagisväst" på sig...

För några år sedan stötte jag på en liten kille - 8 år - som var dödligt trött på alla gulliga namn på fritidsavdelningar och dito rum. På hans fritids fanns avdelningarna Eken, Lönnen, Björken med flera trädsorter, och på hans avdelning fanns dessutom rummen Tussilagon, Blåsippan med flera vårblommor.

En dag när jag träffade på honom var han sur som ättika. Hans fritidsfröken bad honom följa med in till Blåsippan för att prata. Han skrumpnade ihop ännu mer på den stol han satt och muttrade för sig själv:

- Om det åtminstone fanns ett hårdrocksrum...

På min förra arbetsplats var det för några år sedan dags för namnbyte på alla arbetslag. Vi fick lämna in förslag på olika teman och jag förstod givetvis åt vilket håll det lutade. Så jag lämnade in flera förslag: indianstammar, olika sorters bostäder (kåtan, tipin, igloon), världsdelar mm.

Givetvis vann trädsorter. Bläää.... överallt....

Så var det då frågan vad mitt arbetslag skulle heta. Jag kom med många kreativa förslag: fikusen, martallen, fjällbjörken... Allt röstades ner. Kvinnlig majoritet, ni vet...

Till sist vann faktiskt ändå ett av mina förslag: Pilen. Det kan ju åtminstone tolkas på två sätt...

Övernattning med värsting i busväder

Hans är en pedagog som jag känner mycket väl. Han har precis börjat ett nytt arbete. Han tjänstgör som lärare i en mindre grupp elever som av olika anledningar har haft svårt att tillgodogöra sig undervisningen i "vanlig" klass. En av hans 15-åriga elever - Pelle (så klart) - kämpar hårt för att bli skolans värsting. Han röker, spottar, svär, hotar, stör allt och alla, ger fan i allt vad vuxna säger och tycker - så länge det finns jämnåriga i närheten. Enligt Hans handlar det om en enda sak: Så länge Pelle är så jävlig är det just hans jävlighet som alla pratar om. I och med det har han nått sitt mål - att INTE prata om hans inlärningssvårigheter. ALLT som Pelle inte vet exakt vad det innebär tvärvägrar han.

Hans började fundera: Friluftsliv kan kanske vara en ingång att nå fram till Pelle. Men... Pelle hatar naturen. Så klart... han vet inte vad man ska göra där, eller vad som förväntas av honom. Hans presenterade ett litet projekt som innebar att ta sig ut i skogen, fiska lite, elda lite och övernatta för de som ville. Då visade det sig att just fiske var Pelle bra på. Detta fick honom - tillsammans med två andra elever i gruppen - att vilja följa med på övernattningen - i tält.

Så kom då dagen de skulle ge sig av. Det vräkte ner regn och prognosen lovade fortsatt regn hela dagen. Två av eleverna valde att stanna kvar hemma, men inte Pelle!

Hans och Pelle stod 5-6 timmar i sträck och metade (6 abborrar blev det). Det regnade oavbrutet, men inte en enda gång beklagade sig Pelle över vädret. På kvällen grillades fångsten och efter att ha konstaterat att den smakade utmärkt kröp de in i tältet och sov som stockar ända till morgonen. De första orden Pelle yttrade nästa morgon var:

- Hans, kan inte du och jag åka ut och göra det här igen?

Nästa dag, tillbaka i skolan igen, var Hans mycket nyfiken på om Pelle skulle ha någon annan attityd mot honom än tidigare...? Men - han var precis lika jävlig som tidigare.

Nej, misströsta nu inte. Det gör inte Hans. Han vet att han fått in en fot. Han vet att det har uppstått en spricka i muren. Förr eller senare kommer ytterligare en möjlighet att vidga sprickan.

Skå-Gustav har en gång sagt (ungefär): Om inget annat hjälper återstår det bara att tok-älska strulputtarna.