Majjens blogg

Påsktur i ljuvligt Jämtlandsväder

Påskhelgen var tänkt att innehålla en tälttur tillsammans med Anders. Av olika anledningar bestämde vi oss för att istället genomföra en glidartur mellan några av fjällstugorna. Och en glidartur blev det. Bättre väder gick inte att önska sig - sol och stiltje. Bättre före gick inte att önska sig - 5 cm nysnö ovanpå fast och fin snö - både fäste och glid.

Anders och jag.

Trots färgen på kåsan lyckades jag slarva bort den.

Som vanligt tog vi tåget till Enafors och som vanligt var tåget försenat. Det är nästan så att man kan räkna in det i kostnadskalkylen. Denna gång fick vi tillbaka 880 kronor.

Lite synd var det dock, för det innebar att vi inte kom iväg från Storulvån förrän klockan närmade sig 12. Dagens mål var Gåsen och dit är det 20 km - uppför.

Utsikt bakåt - mot Snasahögarna - och framåt - mot Helags.

Det vimlade av djuspår i nysnön. Ovan mård (?) och nedan ripa.

När man ska ta sig till Gåsen så vet man på förhand att de sista 4-5 kilometrarna är jobbiga. Ganska brant uppför. Man (läs: vi) tänker kanske inte på att även resten av vägen - de första 15 - också är uppför. Vi var rejält möra när vi kom fram till raststugan vid Gåsån.

Skuggspel

Rast vid Gåsån.

När vi tog en paus efter den första kraftiga stigningen upp mot Gåsen så såg vi något oväntat på andra sida dalgången. Först trodde vi att det var en stor dunge med fjällbjörk vi såg, men efter en stund märkte vi att den flyttade på sig och dessutom hördes svagt ljud av skotrar. Det visade sig vara en jättelik renflock som föstes över fjället från trakten av Helags (eller ännu längre bort) och vidare ner i riktning mot Handöl.

Dessa bilder vinner på att förstoras.

Just när solen började gå ner bakom fjällryggarna kom vi fram till Gåsen.

Aldrig har jag sett så många skidor utanför storstugan. Vi hade turen att få bo i hundrummet. Där har man närmast till såväl vatten som dass. Trevliga människor fanns där också - lagom många. :-)

Nästa dag blev kanske den mest fantastiska. Vi skulle bara ta oss de 15 kilometrarna till Vålåstugan (Vålåvalen) - 1 km uppför, 12 kmutför och 2 km på flacken.

1 kilometer uppför...

... och sedan bara utför...

Här närmar vi oss raststugan i denna mycket tilltalande dalgång - Härjångsdalen.

Och många raster blev det denna dag. Vi gjorde allt för att turen skulle dra ut på tiden...

... men till sist kom vi ändå fram. Här fanns ytterligare tid att sitta i en snödriva och njuta av solvärmen...

Turen hade tagit oss fyra och en halv timme.

Vår favoritmat: Tjälknöl med potatismos och lingonsylt. Detta åt vi de två första dagarna. Till detta en öl och lite gott och starkt till kaffet.

Magiskt kvällsljus.

Nu bar det vidare mot Lunndörrstugan. Det är en tur på ca 17 km som går genom både vacker och varierande natur. Det börjar på myrarna...

Sedan bär det mestadels utför, ända ner i granskogen. Det avslutas med en mycket lång utförsbacke, sedan en brant knix uppför och vi var framme efter cirka fem timmar.

Lunndörren är i mitt tycke den trevligaste fjällstugan. Den ger intrycket av en liten gård tack vare att alla byggnader ligger ganska tätt. Dessutom finns här bastu (som vi givetvis utnyttjade) och det är inte långt till vattnet.

I Lunndörren finns - om jag inte minns fel - 26 bäddar. Natten innan vi kom dit slogs ett svårslaget rekord. Där övernattade 83 personer! När vi kom dit handlade det om futtiga 44. :-)

Den sista dagen tog vi oss Vålådalen. Vi gjorde dock en liten omväg för att få titta på Pyramiderna. Man börjar då med att gå 3-4 km mot Anarisstugan innan man svänger norrut.

Det var en molnig dag, men runt horisonten fanns ett vackert ljus.

Pyramiderna var vackra i den vintriga gråskalan.

Hela turen till Vålådalen går utför. Vi tog oss en fikapaus i Grönvallen. Där fick vi sällskap av två nyfikna lavskrikor. Det är en fantastiskt charmig fågel.

Strax innan ankomsten till Vålådalen mötte vi hela sex hundspann.

Dagens 15-16 km tog oss bara tre och en halv timme. Lättåkt!

Traditionsenligt avslutas våra Jämtlandsfärder med god mat och dryck på fjällstationen i Vålådalen.

Årets tur blev en fantastisk upplevelse främst tack vare det underbara vädret och det fina föret. Även utan dessa ingredienser är denna sträckning mycket tilltalande. Här är helt enkelt vackert och dessutom fler utförsbackar än uppför. Vi mötte en hel del människor som åkte åt andra hållet. För mig är det helt obegripligt. Har de inte tittat på kartan?

Nästa år blir det en längre tur som kommer att behöva förberedas med många och långa kartstudier. Det ska bli Sarek - igen.

Bilderna 2, 6, 7, 14, 19, 21, 26, 28, 30, 32 och 33 är tagna av Anders Onerup.

Positioneringen gäller favoritstugan Lunndörren.

Go tur!

Stadshuset i Boden

För ett tag sedan fick jag ett mejl med följande innehåll:

"Hej Håkan,
jag jobbar som arkitekt och har gjort ett färgsättningsförslag till Stadshuset i Bodens Kommun. Genomgående tema är fototapeter med fjällmotiv och till detta skulle jag vilja använda ett av dina fotografier som jag hittat på Utsidan.se. Jag undrar om du vill ge tillstånd till att använda denna bild och eventuellt hur mycket du vill ha för den? Fotografiet har du själv kallat "Vinter i Sarek" och motivet är snöklädda berg med en strålande sol."

Här är bilden det handlar om.

Vad tror ni att jag svarade?       :-)

Så vitt jag förstår är det många fotografer som blivit tillfrågade, så vi får väl se hur det går. Kul att bli tillfrågad i alla fall.

Oväntat möte i Kilsbergen

I onsdags - 20 februari - blev jag avsläppt i Pershyttan av Livskamraten. Några dagars skidåkning längs Kilsbergsspåret och på myrar, sjöar och skogsbilvägar i dess närhet låg framför mig. Övernattning skulle ske i vindskydd eller kojor. Helst vindskydd, för dessa erbjuder möjlighet att lyssna till nattens ljud. Jag hoppades på ugglor. Men... några ugglor blev det inte...

Första övernattningen ägde rum i vindskyddet vid Rusakulan. Denna plats är betydligt mer inbjudande vintertid än på sommaren. Dagen var mycket vintrig, men molnen gjorde att kvicksilvret inte sjönk till tvåsiffrigt, åtminstone inte förrän tidigt på morgonen då molnen dragit bort. Någon gång på kvällen (det var inte kolmörkt än) sitter jag och sysslar med matlagning. Då ser jag i ögonvrån att något rör sig. Jag tittar upp och ser något stort och mörkt ljudlöst försvinna in i skogen.

Men... vad sjutton? Kan det ha varit...? Jag måste ha sett fel...

Efter en liten stund - när pulsen har lugnat sig - böjer jag mig åter över kastrullen. Nästan i samma ögonblick händer det igen: Något rör sig. Denna gång är jag mer fokuserad. Snabbare...

Där går en varg... Jag ser den några sekunder - 10? - innan den försvinner lika ljudlöst på samma plats som tidigare.

Drömmer jag? Har jag sett inte en, utan två vargar?

Nästa morgons klara solsken ger tydligt besked. Det var ingen dröm...

Här har passerat två vargar av något olika storlek. De största tassavtrycken är lika stora som min stavkringla.

Nu - hemkommen från min tur - hör jag talas om att ett vargpar från Tornedalen har flyttats. Ett av flera tänkbara ställen att släppa dem var i norra Kilsbergen. Jag kontaktade både Naturvårdsverket och Svenska Rovdjursföreningen för att ta reda på om det var detta vargpar jag sett. Jan Bergstam på Svenska Rovdjursföreningen svarade alldesles nyss:

"Det var sannolikt två vargar i Villingsbergsreviret som passerade. De flyttade vargarna från Tornedalen släpptes i (---). Så småningom kan dessa flyttvargar ha vägarna förbi vindskyddet om de börjar sin långa vandring tillbaka."

(Min censurering. Naturvårdsverket får själva bestämma när de vill avslöja utsläppsplatsen.)

En annorlunda vintertur - del 6 (slutet)

(Men rör på dig för i helvete.)

Det gjorde han... nästan inte. Det blev omedelbart uppenbart att Skribenten (Martin) hade mycket ont och det var koncentrerat till höger axel. Han låg konstigt med huvudet i ganska brant utförslut, men han vägrade först att låta oss röra honom. Till slut lyckades vi föra in ett liggunderlag under större delen av hans kropp. Vi bad honom att läggga så stor tyngd som möjligt på liggunderlaget och snurrade honom sedan mycket försiktigt så att han hade ett bättre kroppsläge.

Men vad hade hänt? Med fingrarna kände jag längs nyckelbenet. Det fick jag göra utan att det verkade påverka honom. Det kändes helt. Alltså var det troligen fråga om att axeln hoppat ur led.

Vi befann oss ju längs Kungsleden, så vi misstänkte att det förr eller senare skulle komma någon förbi. Tänk så fel vi hade! Tur att vi inte satte oss ner och väntade.

Ornitologen (Magnus) var utan tvekan den med bäst kondition. Han fick ge sig iväg ner till Abiskojaurestugan, dit vi uppskattade att det var 4 km. Det skulle förmodligen ta honom betydligt mindre än en timme. Hur lång tid skulle det sedan ta innan hjälpen kom? Minst en timme till? Man hinner tänka mycket under den tiden...

Jag minns inte riktigt vad klockan var när olyckan hände, kanske två på eftermiddagen. Sedan Magnus gett sig iväg hände inte mycket på en lång stund. Det som sedan hände var att Martin började frysa.

Det var nästan bra. Det gav oss möjlighet att göra något. Vi byggde vindskydd av ryggsäckarna och lade våra varmaste kläder över honom. När kylan tilltog letade fram våra dunsäckar för att täcka över honom. Och så gav vi honom att dricka.

När första timmen hade gått tänkte vi att nu måste Magnus ha kallat på hjälp. Sedan gick det en timme till utan att något hände.

Men... tänk om det hänt Magnus något på vägen? Neej, han är en klok och försiktig person... eller?

Ytterligare en halvtimme gick. Då började det skymma... och bli ännu kallare.

Vi hade tillgång till två vindsäckar. Den ena bredde vi ut över Martin och den andra kröp vi själva in i. Alla våra varmaste kläder hade vi ju använt till ett första lager över olycksfågeln.

Så plötsligt - i tystnaden - hör jag ett avlägset ljud. En snöskoter. Ljudet hörs ett litet tag sedan dör det ut. Femton minuter senare hör jag det igen, men även denna gång dör ljudet bort. Livskamraten hör inget. Har jag fått hjärnspöken?

Vad gör vi om ingen kommer? Vi hade ju pulkan. Skulle det gå att baxa upp sonen på den? Nej, det slog vi genast ur hågen. Vi hade mat. Han frös inte. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Det måste ju komma någon så småningom!

Så hör jag skoterljud igen. Det kommer nerifrån och jag tycker att det blir starkare. Så plötsligt ökar ljudet kraftigt. Det kommer uppifån backen! En skoter med tre slädar på släp. Två personer sitter påbyltade i den ena släden.

Jag hoppar upp och viftar frenetiskt, men skoterföraren vinkar bara tillbaka och svänger undan för att fortsätta nerför backen. Då hoppar jag ut rakt framför honom och får stopp på ekipaget.

Jag berättar vad som hänt - att vi hoppas på hjälp från fjällräddningen - och...

- Ja, jag tyckte väl att jag såg två skotrar på väg hit nere i backen, sa skoterföraren, och i samma stund dyker de upp,  två fjällräddare som med stort lugn och vana händer tar reda på vad som hänt och gör en första undersökning av skadan.

Jag vet inte riktigt hur de bar sig åt, men de lyckades få Martin att sätta sig upp och de fixerade hans arm utan att han stönade allt för mycket. Han och Livskamraten satte sig i släden. En av dem berättade att han trodde att axeln hoppat ur led, men inte framåt - som är det vanliga - utan bakåt. Betydligt mer komplicerat.

All utrustning surrades på släden till dena andra skotern och jag fick äntra "bönpallen".

I mitt bakhuvud surrade en fråga: Vad hade hänt med Magnus? Jag hade trott att han skulle komma tillbaka.

Nu bar det iväg till Abisko turiststation. På vägen plockade vi upp son nummer två i Abiskojaure. Och han var ilsk! Han hade ringt 112 och bett att få bli kopplad till fjällräddningen, men blev kopplad till polisen i Gällivare. Han fick förklaringen att det var så det gick till. När han berättade att han hade e bror som låg skadad i Keronbacken fick han frågan: I vilken slalombacke sa du?

Så småningom hade han fått fram sitt meddelande. Då sa de åt honom att stanna vid telefonen för de skulle ringa tillbaks.

Sedan gick timmarna. Ingen ringde. Han höll på att gå upp i atomer för han ville ju åka upp till sin bror, men vågade inte eftersom han blivit tillsagd att vänta vid telefonen.

Och så kom skotrarna...

Magnus berättade också att det kommit ett par skotrar från Unna Allaks, så jag hade inte haft hjärnspöken ändå...

Vid turiststationen i Abisko hämtades Martin av en taxi. Livskamraten följde med - till Kiruna. Där blev de inte kvar länge. Ganska snart transporterades han vidare till Gällivare. Han drogades och uppmanades att försöka sova. Det skulle dröja ett tag innan han kunde röntgas.

Livskamraten återvände till oss i Abisko och vi förberedde oss att lämna turiststationen dagen därpå. (Jag vill i detta sammanhang tacka personalen i Abisko - både de i butiken och de i receptionen för perfekt bemötande och service när ni fick reda på vår situation.)

Jag minns inte riktigt i vilken ordning saker hände. Jag vet att vi fick ett SMS från Martin där han berättar att de röntgat axeln och "gjort ett försök" som inte hade resulterat i något positivt. Han skulle få flygtransport till S:t Görans sjukhus i Stockholm dagen därpå.

Det är i sådana här situationer som man verkligen gläds över att leva i ett högskatteland. Flygtransporten kostade nämligen 20 000 kronor i timmen.

Dagen därpå tog vi nattåget tillbaka till Örebro.SMS-kontakten fortsatte. De hade röntgat honom i Stockholm och då visade det sig att ledkulan på överarmen hade gått helt av och låg vid sidan av armen... En mycket komplicerad skada.

Nästa dag spikades armen ihop. Det kommer att dröja ganska lång tid innan man vet om operationen har lyckats. Eftersom ledkulan var helt av finns inga blodkärl kvar som kan påskynda läkningen.

Dagen därpå åkte vi till Stockholm...

...och där får väl denna berättelse sluta.

Martin träffar sjukgymnast och tillfrisknar (nåja) så sakteliga. Han är sjukskriven i första hand till mitten av maj.

Ja, detta var ju en dramatisk historia. Någon lärdom kommer vi alla att dra av den... så småningom. Trots all oro, trots all smärta så kände jag - utan att riktigt kunna erkänna det - redan från början ett visst mått av glädje. Det var bara armen. Det var inte nacken.

Positionedringen gäller den ungefärliga platsen för olyckan.

En annorlunda vintertur - del 4

Alesjaure. Jag har ganska härliga minnen härifrån. Från min 50-års-tur citerar jag följande rader:

"Vi hade turen att få ett eget rum, men oturen att Livskamraten fått vedervärdiga skavsår. Vi kommer absolut att vara tvungna att stanna åtminstone två nätter för att kurera dem. Kanske blir vi tvungna att vända om. En av stugvärdarna – Hillevi – visade sig vara sjuksköterska, så skavsåren blev omplåstrade på bästa sätt."

Flera veckor efter hemkomsten till Örebro får jag ett telefonsamtal. Det är stugvärden Hillevi. Hon frågar mig om jag glömt något när jag var i Alesjaure.

- Javisst. Jag glömde en maglite lampa under kudden. Den är en julklapp från en av mina söner.

- Jag bor i Västerås men tänker åka till Brunnsparken i Örebro och dansa på lördag. Vill du ha tillbaks din ficklampa så kom dit.

Vilket jag gjorde.

Trots de tio åren kände jag igen henne direkt, Hillevi. På dialekten och på hennes spontana och omedelbara välkomnande. I helt andra sammanhang hade jag hört talas om henne för inte så länge sedan. Jag och kompis Anders avslutade förra årets vintertur genom Sarek med en påskmiddag i Saltoluokta. Vid bordet intill satt ett äldre par som berättade många härliga fjällminnen för dem runt omkring, bland annat om en mycket speciell stugvärd i Alesjaure. utan att höra något namn nämnas visste jag direkt vem de talade om. Hillevi är en kändis långs Kungsleden vintertid. Jag vet inte hur många år hon har funnits i Alesjaure, men många är det.

Ett sista citat från förra turen:

"Natten var absolut kristallklar. Aldrig har jag sett en sådan natthimmel! Det gnistrade overkligt samtidigt som ett norrsken dansade bakom fjällkammen."

Även detta stämde denna gång. Ornitologen (som kanske borde döpas om till Naturfotografen) tog bilden.

Dagen blev mycket vacker. Vi njöt. Sönerna hämtade vatten och högg ved och jag och Livskamraten... gjorde ingenting.

Jo! Jag fick ett uppdrag av Hillevi. Hon bad mig värma på bastun. Det var ett helt äventyr att ta sig dit. Det låg enorma drivor ivägen. Långt där nere ligger den...

... och visst eldade jag...

Det var inte så varmt i bastun från början, men innan ja var klar var temperaturen uppe i 80 grader.

Alla som vill bada bastu i Alesjaure - och vi var många denna kväll - är tvungna att gå ner till sjön och hämta minst en hink med vatten.

Bastubadet var helt ljuvligt. All den mjuka nysnön inbjöd till snörullning mellan varven inne i värmen.

Senare på kvällen satt vi och planerade vår fortsatta färd. Det fanns två alternativ. Eftersom vi stannat två nätter i Alesjaure fanns det ingen möjlighet att hinna med hela den planerade turen. Vi var nu tvungna att välja bort antingen Unna Allakas eller Gorsavagge. Och eftersom detta var "min" färd fick jag bestämma och då var valet lätt. Gorsavagge känns som min "hemma-vagge". Möjligheten att få se den på vintern lockade. Kanske skulle vi också hinna med ett vinterbesök - det första - vid Frippes fall.

Alltså: Imorgon bär det av tillbaka till Abiskojaure!

Men... varför kallar jag de här blogginläggen för "En annorlunda vintertur"? Vad är det för annorlunda med det här?

Svaret är: Inget. Än så länge.