Majjens blogg

Med dressin på Otterbäcksbanan

Ni som följer min blogg regelbundet kanske kommer ihåg att jag och Livskamraten varje år ger min syster och svåger en friluftsupplevelse i julklapp. Årets present levererades i helgen och bestod av en tur på dressin på Otterbäcksbanan.

Vi startade vid Ängebäck i Degerfors och trampade till "vildmarksrastplatsen" (jo, man kallar den så) Mosstorp där vi övernattade, åt god mat och drack gott. Dagen därpå återvände vi till Ängebäck. Det blev 25 km tur och retur.

Det finns andra startplatser längs banan, bland annat Konsterud och Gullspång.

Det finns en del sevärdheter längs vägen. Det trevligaste stöter man på efter ca 8 km. Då kommer man fram till Håkanbols handelsmuseum. Vi stannade till för en liten paus. När vi lyfte av en av dressinerna lossnade ena framhjulet. DET var tur att det inte hände under färd!

Inte hade jag räknat med att dessa verktyg borde ingå i vår friluftsutrustning.

Nu var personalen på Håkanbol tillmötesgående (trots att man inte hunnit öppna än) och lånade ut vad vi behövde.

Vi passade på att inta vår lunch vid en liten rastplats strax intill.

Lagom när vi var klara öppnade handelsboden.

Där kan man - hör och häpna - köpa en fika som inkluderar påtår, bulle och två småkakor för 35 kr, vilket vi givetvis gjorde. Bara det är ju värt ett besök.

Efter fikat fortsatte vi ytterligare 4-5 km fram till Mosstorp. Ett par km innan Mosstorp passerar man denna "vattenhäst" som fyllde ångloken med vatten.

I Mosstorp finns vedbod, torrdass, flera eldstäder och bord med bänkar MEN inget vindskydd (fast det står så på diverse hemsidor). Däremot finns där en liten trevlig koja/stuga med möjlighet för två personer att övernatta. Vi valde dock tält.

Från Mosstorp kan man följa en stig - en knapp kilometer - till sjön Däveln (även kallad Genesarets sjö).

Där råder en stilla och tilltalande stämning och det lockar till bad... tyckte någon...

Efter en god middag med angenäm dryck, somnade vi in någon gång mellan tio och elva på kvällen. Dagen hade varit mycket vacker. "Som vanligt" hade vi turen att den väntade nederbörden inte kom förrän på natten. Morgonen därpå var i det närmaste lika vacker som gårdagen.

Efter frukost lastade vi dressinerna för hemfärd. Det började hopa sig moln vid horisonten.

Banan passerar en hel del mindre vägar, men vid ett par ställen är trafiken lite livligare. Där är stoppklossar monterade och man måste kliva av och lyfta ena änden av dressinen för att kunna passera.

Det blev allt mörkare på himlen och 15 minuter innan vi var framme vid Ängebäck öppnades himlens alla slussar. Vi trotsade vädret och trampade på.

Sammanfattningsvis kan följande sägas:

1) Det var lättare än väntat att färdas med dessa fordon. Dock var det ganska stor skillnad på kvalitén på våra båda dressiner. Provcykla!

2) Min tanke var att vi skulle få se en del djur längs vägen, eller i varje fall få känna mig "nära naturen". Det var lite si och så med det. Hjulens färd längs rälsen var inte precis ljudlös. Att kommunicera med den andra dressinen var fullständigt ogörligt. Även samtal med medpassageraren krävde ganska rejäla röstresurser.

3) Julklappen uppskattades.

4) Positioneringen gäller Mosstorp.

Raggar-runda runt Laxå

Så var det åter dags att dela ut förra årets försenade julklapp till Syrran och Svågern. För tredje året i rad hade vi tänkt bjuda med dem på en kajaktur i Bohuslän, och för tredje året i rad var det busväder just de tilltänkta dagarna. Att välja trakten runt Laxå som ersättning är faktiskt inte så pjåkigt som det kan låta

På grund av diverse krämpor hos några av de inblandade valde vi denna gång att genomföra "äventyret" som en raggar-runda - alltså till stor del med bil.

S & S skulle komma med bil från Östergötland, så vi beslutade därför att sammanstråla i Laxå. Därifrån skulle vi guida till vindskyddet vid Grönsjöbäcken. Jag och Livskamraten lyckades komma iväg i skaplig tid från respektive arbete, så vi passade på att åka i förväg till vindskyddet för en kortare rekognocering. Men... vi kom inte fram!

Drygt 6 km innan vi var framme låg det en stadig tall tvärs över vägen. Att vandra ända därifrån i begynnade mörker och med diverse krämpor kom inte på fråga. Hur skulle vi nu lösa det? Tanken hade varit att vi på lördagen skulle ta bilen till naturreservatet Vargavidderna för att äta lunch där, och sedan fortsätta färden till vindskyddet vid Kråksjön för övernattning nummer två. Vi bestämde snabbt att den tänkta andra övernattningen istället skulle bli nummer ett.

S & S kom fram lite senare än beräknat på grund av att en lastbil vält i deras väg. Omvägen blev betydande och mörkret höll på att falla när de kom fram. Vi grillade några korvar med lite styrka och kröp sedan snart ner i sovsäckarna.

Natten var fullständigt otrolig. Knivskarpt lyste alla miljontals stjärnor över vårt vindskydd på den lilla udden i sjön. Eftersom det var absolut vindstilla speglade sig allt i vattenytan.. På sennatten kunde jag inte låta bli att plocka fram kameran.

Både jag och Livskamraten vaknade tidigt. Vi kröp upp ur våra sovsäckar och lät de allra första solstrålarna värma oss medan vi sörplade vårt pulverkaffe.

När våra fingrar vant sig vid temperaturen plockade vi fram våra böcker för en liten lässtund.

Solens sneda strålar skänkte ett extra djup åt platsen. Vindskyddet är relativt nyuppfört, men trots det har kaminen redan rostat rejält. Liksom vid alla andra vindskydd längs Bergslagsleden finns en ny och fräsch toa samt ett nytt vedskjul.

Någon timme senare vaknade också våra medvandrare - Syrran och Svågern.

Vi packade ihop och vandrade den knappa kilometern till bilarna för en tur till naturreservatet Vargavidderna. Stigen från parkeringen ut över myrarna mot vindskyddet bjuder på underbara vyer med mycket Norrlandskänsla. Redan i början av stigen stöter man på stora områden med väldoftande skvattram. Doften i solgasset för mig tillbaka till min barndom. Jag hade ett helt fantastiskt gömställe i ett mycket tätt skvattramsnår som jag använde mig av varje gång vi lekte tjuv och polis...

 

 

Visst ger det en Norrlandskänsla... ?

 

Vindskyddet i Vargavidderna är annorlunda på flera sätt. Det som märks först är det draperi man kan dra för (vilket kan vara bra eftersom skyddet inte har något takskägg) och det andra man märker är all den utrustning som finns där. På minussidan kan nämnas vattenbrist och avsaknad av toa.

Det största plusset är den underbara utsikten över myren. Jag drömmer om att komma hit på skidor en vårvintermorgon...

Här finns också ett utsiktstorn som ger lite von oben-känsla.

Vi tog lunch i solskenet uppe i tornet trots att det hade börjat blåda en del.

 

Vår plan var nu att ta oss till vindskyddet vid Kölnavattnet. Det ligger på etapp 17 av Bergslagsleden och är det absolut bästa läget för ett utforskande av Tivedens nationalpark. När vi kom dit upptäckte vi att det var precis så vackert som vi mindes. Eftersom vi tänkte ta en tur i nationalparken packade vi inte upp våra saker, utan fortsatte vår färd till det turistcentrum som finns mitt i nationalparken. Där kan man välja att gå två olika rundslingor - Trollkyrkorundan (6 km) eller Stenkällerundan (2 km). Båda är rejält kuperade. Vi valde Stenkällerundan.

Tiveden är magisk! Trollskt, John Bauerskt, klippigt, vilt!

Syrran

 

Stenkällerundan har fått sitt namn av den vattenkälla som finns rakt under några jättelika klippblock mitt i skogen. Man kan ta sig in under klipoprna, men får vara aktsam om huvudet.

Vad är det man ser på bilden ovan? Det mesta är en vatten yta! Ser ni spegelbilderna av personerna på andra sidan?

Stenkälla

 

Svårframkomligt

 

Vackra svampar

 

Svågern och Syrran spanar åt olika håll.

 

Rundan tog faktiskt en och en halv timme. Nöjda satte vi oss i bilarna och åkte tillbaka till Kölnavattnet. Men... när vi kom dit hade fyra vandrande män boat in sig i vindskyddet. De erbjöd sig - mycket gentilt - att maka åt sig så att vi skulle få plats, men vi tyckte att de - som vandrat - förtjänade att få fortsätta att breda ut sig. Vi hoppade in våra bilar och åkte till...

.... just det... tillbaka till Kråksjön. Där badade vi (nåja... jag i alla fall) och... 

...sedan ägnade vi oss åt att tillaga marinerade köttbitar och pastasallad med hemgjord pesto och oliver. Till detta drack vi ett utmärkt vin. Efterätten bestod av ett par smakrika ostar.

Trots att det inte riktigt blev som vi planerat så blev vår julklapp mycket lyckad, delvis tack vare ett helt fantastiskt sensommarväder. Tala om givandets glädje!

Positioneringen gäller det ungefärliga läget för vindskyddet i Vargavidderna.

Den godaste friluftsmaten - överlägset

Sedan många år byter jag och Livskamraten julklapp med Syrran och Svågern enligt ett bestämt mönster: Vi tar med dem på något "frilufsigt" och de bjuder på någon riktigt fin restaurang som avslutning.

Förra årets julklappar delades delades ut på norra Jylland i veckan som gick. Denna gång handlade det om en cykeltur med lite kulinariska och kulturella andhämtningsställen.

Eftersom mitt bloggande legat på sparlåga ett tag var jag helt inställd på att skriva något eller några inlägg om turen, och när jag nu sitter vid datorn och tänker tillbaka på veckan så är det två händelser som framför allt gör sig påminda. Den första handlar om mat och den andra om bilnummer...

Vi kom till Skagen samma dag - 23 juni - som de firar Sankt Hans med stor eld på stranden.

 

 

Dagen därpå ägnades åt besök på Skagenmuseet...

 

... besök på Grenen...

 

... OCH... sökande efter en fin fiskrestaurang. Och visst hittade vi en... Kokkenes på Havneplats!

 

Inte hade jag trott att mitt första blogginlägg från en cykeltur på Jylland skulle handla om en restaurang!

Jag har aldrig under mina 58 levnadsår ätit något så gott som jag gjorde på detta ställe. Jag valde det dyraste alternativet (ni vet... Syrran betalade) - en fem-rätters måltid, där jag bytte ut kötträtten mot "dagens fisk". Jag ska inte trötta ut er med att berätta allt som fanns på tallriken, men det som gjorde det hela så fantastiskt var att jag verkligen kunde urskilja varje smak. Smaksättningen var så väl balanserad att ingenting tog över. Alla smaker lyftes fram.

Som grädde på moset var personalen - servitris och kock (lågsäsong) - synnerligen trevlig och personlig och hade gott om tid för oss.

Jag rekommenderar var och en som besöker Skagen att besöka Kokkenes för lite god "friluftsmat".

 

Till sist vill jag bara be om ursäkt för den något vilseledande rubriken på detta inlägg. Men vad gör man inte för att få fler läsare? :-)

 

Javisstja! Det skulle handla om bilnummer också... Det får bli i ett nytt inlägg. Ni vet... det blir fler kottar då. :-)

Kilsbergen 14: Julklappsutdelning

Varje jul önskar syrran Åse samma julklapp åt sig och Christer: Ta med oss på något friluftsaktigt. De har var för sig varit med om en Sarektur. Åses vandring kan man läsa om i min artikel "Med syrran i Sarek" - http://www.utsidan.se/cldoc/15774.htm - och Christers vandring hittar man i ett antal blogginlägg med det gemensamma namnet "Jävligaste turen" - http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=34

 

Tanken var detta år att ta med dem på en tur med havskajak, men det inplanerade datumet behagade det blåsa storm på Västkusten. Därför iscensattes plan B: En Kilsbergsvandring.

Fredag eftermiddag anländer de till Örebro från Linköping och yngste sonen Magnus skjutsar oss till Skrikarboda. Första övernattningen ska äga rum vid mitt favoritvindskydd vid norra spetsen av Stora Ryggsjön.

 

Christer och Åse kontemplerar vid Stora Ryggsjön. Som synes på nedre bilden blåste det in en del rök i vindskyddet, men vinden vred så småningom så vi slapp det mesta.

 

Från Ryggsjön följde vi stigar mot sydost och vandrade öster om Kalltjärnen, där det finns en fin källa.

 

Vi fortsatte mot öster och sydost och anslöt så småningom till Bergslagsleden via en av Trolldalarna. Jag tror den kallas Norra Trolldalen.

 

Christer balanserar.

 

Vi följde Bergslagsleden först till Blankhult - startplats för en av de populäraste delarna av leden.

 

Blankhult

 

Från Blankhult går leden vidare till Tomasboda, eller Kilsbergsstugan som det står på grönsaksbladet. Det är Kilsbergens högsta punkt.

Rustorpet strax innan Tomasboda.

 

Vid Tomasboda finns - förutom stugan - ett ganska nybyggt vindskydd där vi rastade en stund.

 

 

På vägen gladdes vi av fauna och flora.

 

Från Tomasboda fortsätter leden söderut via Stora Dammsjön till Lövberget där man har en ganska vacker utsikt över Närkeslätten med sjön Tysslingen - Svansjön - i förgrunden.

 

Det blåste hårt hela dagen, men vindarna var ljumma och solen sken emellanåt.

 

Vårt mål var vindskyddet vid sjön Göljan, men när vi kom dit var hela vindskyddet ockuperat av en familj med fyra små barn. Det fanns inte en tom kvadratdecimeter på vindskyddets golv. Vad sjutton skulle vi göra nu? Vi promenerade fram till den gamla dammen som tidigare hållit emot Göljans vatten och satte oss där ner för att fundera.

 

Vi diskuterade olika alternativ. De två alternativ som utkristalliserades var att antingen gå ner till vår tilltänkta slutpunkt och ringa efter transport hem eller också fortätter vi fram till Ånnaboda. Där finns en jättelik kåta. Kanske är den öppen?

Det var mest Livskamraten och jag som diskuterade. Då sa Åse:

- Kan vi inte lägga oss under bar himmel?

 

Vi såg oss omkring, och när vi tittade tillbaka mot det håll vi kommit ifrån så fanns det faktiskt en inbjudande plats precis vid sjökanten

 

 

Vi tände eld och lagade till lammkotletter.

Sedan började vi förbereda för natten.

 

Natten var mycket blåsig, men det gick alldeles utmärkt att sova trots det. Den enda "incidenten" var att Åse först la sig mot vinden varpå hennes sovsäck blåstes upp som en ballong.

 

Efter frukost i lä bakom dammbyggnaden lämnade, vi Bergslagsleden och följde den nygjorda leden som kallas Göljestigen. Den följer i princip bäcken från Göljan där den kastar sig ner för Kilsbergsbranten.

Skinnarsågsfallet. Här brukar forsärlan trivas.

 

Chauffören hälsas med ett Ave!

 

Det blev en vandring som blev betydligt mer äventyrlig än planerat tack vare ett modigt förslag från Syrran. Nästa års julklapp är redan planerad - cykelsemester på Jylland!

 

Positioneringen gäller vår andra övernattningsplats.

I Sarek med syrran - del 4: Vatten, vatten, vatten...

Hade jag veta innan hur vädret skulle vara - i kombination med hur vattennivåerna skulle vara - så hade jag aldrig gett mig in i Sarek med syrran - Åse. Nu - med facit i hand - vill jag verkligen poängtera: Det är tur att man inte alltid har facit i hand. Tänk vad mycket man då hade missat.

Det visade sig att Åse hade den perfekta inställningen till skitväder och högt vattenstånd - betydligt vettigare än undertecknad och min livskamrat. Åse visste vissa saker innan hon begav sig iväg:

Det kommer att bli besvärligt, jag kommer att vara rädd ibland, det kommer att vara kallt och regnigt, det kommer att vara myggigt, osv, osv. Men - vad av detta kan jag påverka? Jo, bra regnkläder, varmt att klä på mig när jag fryser, hålla strumpor och skor torra för att kunna värma fötterna efter vaden, bra myggmedel etc, etc. Detta kan jag påverka - då gör jag det. Resten kan jag inte påverka - då struntar jag i det.

Denna inställning märktes redan en av de första morgnarna, då det strilade mot tältduken. Jag svor tyst för mig själv och tänkte att vi ligger väl kvar en stund, men Åse?

-Måste vi ligga kvar? Det är väl lika bra att gå? Jag går ju inte så fort...

Och på den vägen var det. Inget som vi inte kunde påverka spelade någon större roll. Eller... det är klart att svinkalla vad spelar roll, men det påverkade inte själva vandringen... det var ju ofrånkomligt på vissa ställen.

Det här innebar att hela mitt tänk runt vandringen kom att ställas på huvudet. Jag skulle inte behöva fokusera på att peppa syrran. Hon var peppad tillräckligt. Jag kunde koncentrera mig på att hjälpa henne i vissa besvärliga fysiska situationer.

Från början såg vaden ut på detta vis. Jag pekade var Åse skulle sätta fötterna och var hon skulle sätta sina stavar. Jag berättade var hon borde lägga tyngden - steg för steg - även på så här pass små vattendrag.

 

Snart nog hade Åse förstått grundtekniken och klarade de flesta vad på egen hand sedan jag valt ut lämpligt vadställe.

 

Fast, det är klart... även om man kan tekniken kan det behövas lite mental förberedelse innan man ger sig i kast med ett långt och kallt vad... Åse blev riktigt tvärilsken på mig vid ett par tillfällen när jag plockade fram kameran för att dokumentera hennes vad.

 

Någon enstaka gång behövde Åse lite praktisk hjälp när det strömmade lite intensivare...

 

På ett par ställen i Basstavagge kunde vi utnyttja snöbryggor.

Nu bestod ju vandringen inte enbart av vad. Därför lägger jag också in ett par vyer, tagna i riktigt vackert väder.

 

I del 1 så valde jag att inte publicera en bild på Alexander, som transporterade oss i båt från Ritsem till Änonjalme, eftersom han inte var tillfrågad. Nästa båttransportör drar jag mig dock inte för att lägga in - den kände Per Kuhmunen i Rinim. Detta är ett vykort med underrubriken "SAME", som föreställer den gode Kuhmunen vid Jokkmokks marknad för rätt många år sedan.

 

Anledningen att jag lägger in bilden är att han var på ett alldeles strålande humör. Vi var en av de första transporterna denna säsong, och han tycker uppenbarligen att det är roligt att få dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Under färden längs Sitojaure tog han flera omvägar och utvikningar för att visa och berätta om omgivningarna. Han visade oss dessutom sin egen led som han märkt upp, för att slippa gå delar av Kungsleden, och avslutningsvis tipsade han oss om en perfekt tältplats. (Positioneringen gäller denna tältplats.)

Nästsista dagens vandring - fram till fjällkanten ovanför Saltoluokta - blev bedrövlig. Det vräkte ner regn och det blåste en hel del. Eftersom vi visste att vi snart skulle vara framme var vi inte riktigt lika noggranna med att hålla oss torra, vilket alltså innebar att vi var sjöblöta redan halvvägs.

Tja... här borde väl vandringsberättelsen kunna sluta, men jag måste nog berätta om ett möte till... Framme i Saltoluokta bor det gamla sameparet Kuoljok. Hustrun - Sun-Ristin - har en liten försäljning av samiskt handarbete i en stuga i närheten. Sin ålder till trots - eller kanske just därför? - är hon en av de vackraste kvinnor jag mött. Hon är dessutom mild som en sunnanvind...

Bild på henne? Glöm det! Jag är förälskad...

 

Ni som läst mina texter om "Jävligaste turen" - vandringen i Sarek med Åses man Christer - och nu läst denna berättelse, bör också få veta: I år - under första halvan av augusti - kommer de båda att genomföra en vandring tillsammans med mig och Livskamraten i trakten av Abisko. Det får man väl se som ett skapligt slutbetyg på de strapatser de varit med om.

Till sist: För de som absolut vill veta exakt vandring kommer här en uppräkning av våra tältplaser:

1 - Strax efter bron över Vuojaädno.

2 - 4 km SO Kisurisstugan längs Sjnjuvtjudisjåhkå.

3 - Vid den östra utlöparen från Gisuris.

4 - Strax SO Boajsatjåhkkå.

5 - På Pielavalta, söder Pielastugan.

6- Basstavagge, strax öster vattendelaren.

7 - På Per Kuhmunens förslag, "toppen" av Alep Vaggevarasj, ett par km NNV Sitojaurestugan. Vidunderlig utsikt trillbaka in mot Sarek. (Se positionering.)

8 - På fjällhöjden ovanför (söder om) Saltoluokta, längs Kungsleden. Underbar morgonutsikt.