Majjens blogg

Vi letar tretå i Garphyttan

Det finns tretåig hackspett på flera ställen i närheten av Örebro, men vill man vara mer eller mindre säker på att få syn på en, då ska man bege sig till Garphyttans nationalpark.

Skådaråret hade börjat bra med bland annat sothöna, sparvhök, ormvråk och korp redan på nyårsdagen och vi hoppades att flytet skulle fortsätta - och det gjorde det. Vi hittade vår tretå, men också nötskrika, spillkråka, större hackspett förutom en hel del småfågel, t ex svartmes, trädkrypare, domherre och talltita.

Efter flera dagars regn kunde vi nu njuta av sol och nollgradigt, och det var med stort välbehag vi tog en fika med ryggarna lutade mot en välkomnande granstam.

Utöver fåglar såg vi skogsmus, ekorre och...

Innan vi begav oss hem tog vi vägen förbi Lugnets IP i södra Örebro. Vi hade hört ett rykte om att där skulle finnas en...

... just det - kattuggla.

Positioneringen gäller tretån.

Örebro läns tak - Djupdalshöjden

I detta blogginlägg berättade jag bland annat om ett besök i Djupdalshöjdens naturreservat. Reservatet skapades 2007 och när jag var där i höstas, höll man på att skapa ett stignät i området. Efter kontakt med naturvårsverket fick jag reda på att reservatet skulle färdigställas 2012 (spänger över våtmarker bl a) samt att man då skulle lägga upp en nedladdningsbar karta på sin hemsida. För ett par veckor sedan mejlade jag en fråga om situationen och fick då till svar att det skulle dröja ytterligare ett år innan man hade möjlighet att göra klart det planerade arbetet. Trots det gjorde jag och Livskamraten ett besök förra helgen.

Bland annat så här beskrivs Djupdalshöjden på Naturvårdsverkets hemsida:

Djupdalshöjden är länets högsta punkt och kallas därför Örebro läns tak. Skogen är präglad av ett kargt klimat och långa, snörika vintrar. Vresiga träd med toppar brutna av snö bidrar till områdets vilda karaktär. I denna länets nordliga vildmark kan man med lite tur få se spår av både varg och lo.

Här finns mycket gammal skog. Stora delar är minst 100 år gammal och några granar är närmare 300 år. Trots det är skogen låg och träden tämligen klena på grund av hårt klimat och näringsfattig mark.

Mellan de skogsklädda höjderna slingrar sig en hel del myrmarker som alla ger en tydlig norrländsk känsla - till och med fjällkänsla - tack vare sin växtlighet. Vi stötte bland annat på dessa fjällväxter.

Uppifrån: hjortron, tuvull, rosling och dvärgbjörk.

Det finns mycket gott om döda träd i olika storlek och förruttnelsestadier. Det är bland annat därför detta naturreservat bildats. I (på) den döda veden trivs en hel del ovanliga svampar. Naturvårdsverket berättar att man kan finna stjärntagging, doftskinn, gräddticka och ullticka. Men mest unik är kanske förekomsten av gammelgranskål. Vi njuter dock mer av de vresiga träden - både levande och döda - än dess små parasiter.

Även djurlivet är tämligen rikt. Sparv-, pärl- och slaguggla häckar regelbundet liksom tretåig hackspett och tjäder. Under våra vandringar längs stigarna skrämde vi upp boråt tio tjädrar. Man blir lika rädd varje gång när det brakar till i skogen strax intill.

En annan sak att imponeras och förundras över är de magnifika myrstackarna. Sällan har jag sett så höga och spetsiga stackar.

Djupdalshöjden är beläget 10 km nordväst om Ställdalen, 2 km norr om byn Stora Kumlan. Det finns - förmodligen - fyra ingångar till reservatet. I den sydöstra delen av reservatet slingrar en skogsbilväg som slutar med en vändplats. Förra gången vi var här var det hit vi körde. Här börjar en led in i reservatet. Vi kan kalla den för östra ingången. Vi följde stigarna fram till den nybyggda Djupdalsstugan (mitt förslag till namn). När vi åkte där ifrån upptäckte vi längs skogsvägen ytterligare en startpunkt in i reservatet. Det får bli den södra ingången.

Denna gång startade vi vår vandring vid den västra ingången, strax norr om byn Älvhöjden. 

Stigen är tydligt orangemarkerad.

Det bär uppför direkt. Ganska snart kommer man upp på Kullen - en vacker utsiktsplats med rester av ett torn.

När stigen delade sig höll vi till vänster och kom så småningom upp på Hallmarkshöjden där ett nybyggt vindskydd ligger ovanför en mosse med de båda pyttesmå Mårtenstjärnarna.

Här har vi bestämt att vi ska övernatta. Nu lämnar vi bara det mesta av vår utrustning och ger oss längre in i reservatet. Vårt mål är att hitta den "skoterkoja" som ska finnas i den norra delen.

Vi låter stigarna leda oss österut. Efter ett par km tycker vi att vi börjar känna igen oss. Mycket riktigt. Efter en liten stund kommer vi fram till Djupdalsstugan.

En förändring har skett sedan vi var här i höstas. Här finns en flyttbar plåtgrill med fast galler. Stugan är emellertid fortfarande låst, så någon övernattning kan ännu inte äga rum här.

Vi fortsätter att följa stigsystemet och hittar så småningom en stig som svängar av norrut och leder fram till högsta punkten - 425 möh. Här finns en ovanlig byggnad och en fantastisk utsikt över de sydliga dalaskogarna.

Djupdalskojan är en 8-kantig byggnad. Utanför finns dass och vedförråd samt ett cementrör med fast galler för eldning. Invändigt är det väggfasta bänkar på sju av sidorna. De är tillräckligt breda att sova på. Under bänkarna är det packat med ved. I mitten finns en rejäl kamin med skorsten.

När man står och njuter av utsikten ser man att det går en vinterled upp för branten till kojan. Någonstans norrifrån kan man alltså ta sig hit med skoter eller skidor. Kojan ligger precis innanför gränsen till reservatet och det är enbart hit man får åka skoter.

Efter att nu ha dokumenterat de olika övernattningsmöjligheterna i reservatet så återvände vi till vindskyddet där vi tände eld, lagade mat och njöt av alla naturens ljud. Snart kröp vi ner i sovsäckarna i akt och mening att läsa en god bok. För min egen del blev det inte många sidor innan boken sjönk ner mot ansiktet...

Att tänka på:

• Inte vid någon av övernattningsplatserna finns drickbart vatten. Vid vindskyddet och stugan finns myrvatten att tillgå, men vid kojan inget alls.
• Vid vindskyddets eldstad saknas galler. Jag hoppas att det ingår i planerna. Det blir ett problem om man tänker sig att grilla. Vi är ju i ett naturreservat. Gör iordning grillspett innan ni går in i reservatet.

Positioneringen gäller vindskyddet.

Djur och växter: Abisko - för sista gången? 6

Då var det dags för sista inlägget från denna tur. Med hjälp av mina egna samt ornitologens bilder tänker jag visa lite av vad vi stötte på. Bilderna kommer inte i "rätt" ordning, förutom de två första. Redan vid Gatterjavrri stötte vi först på...

...och sedan ett gäng alfåglar...

Ljungpipare

Silvertärna

Gissa arten 1 (svar kommer senare)

Fjällripa

Fjällabb (troligen en ängspiplärka i bakgrunden)

Större strandpipare

Högst uppe på toppen av Gorsacohkka kom två fjällpipare och gjorde oss sällskap.

Stenskvätta (ungfågel)

Gissa arten 2 (svaret kommer nedan)

Blåhake (ungfågel)

Nere i Kärkevagge hade vi sällskap av en fjällvråk som poserade på flera platser.

Stenfalk

Vi hade en smått magisk observation av rovfågel under vår nerfart i Gorsavagge. Det började med att en jaktfalk flög över oss. När vi stannade till och följde den med blicken såg vi först en fjällvråk och sedan en tornfalk. Alla dessa flyttade sig när en enorm havsörn plöjde sin väg fram längs dalgången. Ungefär samtidigt hörde vi ett antal korpar, så vi misstänkte att det fanns något dött djur i sluttningen. Vi upptäckte dock inget sådant och när vi kom längre ner fanns inga rovfåglar i synfältet. Var det verkligen baran en slump att alla dessa passerade denna plats samtidigt?

Vi såg lämmel varje dag (utom den första. Två möten minns jag med särskild glädje. När vi plockade ner tältet efter natt nummer två kom en lämmel springande tvärs över tältet. Den verkade bli förvirrad och stannade mitt på tältet.

Därefter sprang den rakt mot mig... och klättrade upp på min fot...

...för att till sist försöka gömma sig under tältet...

Att den här krabaten är minnesvärd är väl lätt att förstå?

Men... vad har hänt här...? Stora klickar fågelspillning som fortsätter ett par meter över snön och vidare upp på klippan bakom...?

... och sedan en stor korv med en fjäder i ena änden... Mycket större än rävspillning brukar vara. Järv? Men... klarar en järv av att ta en ripa? Med överrumpling i så fall.

Denna bild har jag redan publicerat på Utsidan, så någon kanske redan vet vad det är. När jag fann växten - under vår nedstigning i Gorsavagge. - var jag innerst inne helt på det klara med att det antingen var en kantljung som det var något fel på, eller också var det en riktig raritet som jag aldrig sett tidigare. Efter att ha tagit kontakt med fanerogambotanikern Thomas Karlsson på Naturhistoriska Riksmuseet, fick jag följande mejl:

 

 

En annan mystisk växt? Vi såg detta på flera ställen. "Materialet" kändes nästan konstgjort. Det var först när vi hittade denna "bomull" i början av sin utveckling som vi förstod vad det var...

Det var dvärgvide som "fröade" av sig!

 

Gissa arten 1: Svärta

Gissa arten 2: Jaktfalk

 

Avslutningsvis vill jag göra lite reklam för Ornitologens hemsida. Den hittar ni  här.

Kilsbergen 19: Sparvugglor

Efter en sådan här fantastisk vinterdag känns det helt naturligt att ta upp bloggandet igen. Sonen - ornitologen - ringde igår kväll och frågade om vi ville hänga med till Kilsbergen på morgonen. Givetvis hakade vi på. Vi vet ju att vi får se minst 50 % fler arter om han är med.

Nu finns det inte så värst många arter. Det har vintern sett till. Men vi lyckades både se och höra de flesta skogsmesarna, några orrar, större hackspett, korpar och så den här charmknutten...

Vi klev ur bilen och visslade. Mycket snart fick vi svar från den här upprörda sparvugglan.

 

När vintern töade bort för ett par veckor sedan, trodde jag att det roliga var över för den här säsongen - men icke! En helt betagande vinterdag blev vi bjudna på.

 

Denna bild vinner på att förstoras.

 

Under min frånvaro från bloggen har ganska mycket tid gått åt till att fortsätta dokumentera vindskydden i Örebro län. Förhoppningsvis hinner jag avsluta det arbetet kommande säsong.

Sedan har jag givetvis åkt en hel del skidor. Jag ska ju upp till Sarek i påsk. Tågbiljetterna är redan fixade. Det börjar bli dags att fundera på matlistan...

Abiskoalperna igen - 4

På kvällen hade vi slagit läger vid ett tämligen innehållsrikt vattendrag. På morgonen var jokken från Tårasåive torrlagd! Vi fick gå en bra bit för morgontvätt och frukostvatten.

Jokken mellan Stuor och Unna Doaresoaivi ledde oss rakt norrut. När vi kom upp i slänten en bit var det ganska märkligt att se vilken tydlig gräns jokken utgjorde. Till vänster var det stenigt och till höger var det inbjudande lättgånget. När vi kom upp till den större sjön söder om Gearbeljávri valde vi att vada jokken och fortsätta på sjöns östra sida. Sedan siktade vi öster om Jorba Gearbil för att den vägen ta oss ner i Hoiganvaggi.

 

Under hela förmiddagen hade molnen tätnat. Vi förstod att vi snart skulle ha regnet över oss.

På väg ner i Hoiganvaggi

 

När vi kommit ner i dalens botten upptäckte Anders en stor, ljus fågel. Jag tog först för givet att det var fråga om en fjällvråk, men plötsligt började hjärtat dunka hårt. Jag skyndade fram med kikaren och såg då att det var som jag hoppats - en jaktfalk! För många fjällvandrare kanske detta inte är så märkvärdigt, men trots många fjällvandringar var detta min allra första.

Vi vadade Hoiganjohka några hundra meter väster om Hoiganjavri, med renvaktarstugan inom synhåll. Jag var mitt ute i vadet - utan regnkläder - när regnet kom. Jag hann bli rejält blöt innan jag var över och regnkläderna kommit fram.

 

Anders hade - klokt nog - tagit på sig regnkläderna. Han hade däremot ett annat problem - kängorna hade börjat ta in vatten...

 

Vi var hungriga och lagade till en enkel lunch på trappan till stugan medan regn och vind tilltog i styrka. När vi sedan ställde oss i lä bakom stugan regnade det så kraftigt att det kom ett formligt vattenfall från taket. Vi skyndade istället bort till dasset. Där lutade taket åt rätt håll och vi tryckte där en halvtimme. Vind och regn demonstrerade sin styrka och vår litenhet en stund innan det så småningom mojnade och regnet minskade i intensitet.

 

Glad min... trots allt...

 

Det fanns inga indikationer på att regnet skulle upphöra, så vi fortsatte vår vandring. Tidigare vandringar har jag tagit höjd åt nordost direkt för att sedan hålla höjd mot sydost fram till sjön 1050, men nu låg molnen så lågt att sikten skulle vara för dålig. Vi valde därför att följa dalgången åt sydost och i stället runda Vuolip Duvrras för att kunna följa jokken upp till sjön.

Vi hade inte mer än börjat ta höjd när vi såg hur kolsvarta moln hopades i sydväst, över Satnjarascorru. Vi hade inte mycket mer än en och en halv kilometer kvar till tältplatsen, så vi bestämde oss för att skynda oss. Det var inte så lätt i branten...

 

Mörka moln hopar sig över Satnjaracorru

 

När vi hade mindre än 200 meter kvar till sjöns sydvästra hörn brakade helvetet lös. Först en åskskur utan motstycke och strax därefter den första blixten.

Anders tittade storögt på mig och sa: - Du som har erfarenhet.. Vad gör vi?

Erfarenhet? EN gång tidigare har jag råkat ut för åska i fjällen - på nära håll. Det var på Slåttatjåkkas sydsluttning. Jag och Livskamraten låg i tältet och överraskades av tre enorma knallar. Sen var det över. Erfarenhet?

Alldeles intill oss fanns ett klippstup. Vi kröp in så nära vi kunde och bara väntade.

Tidvis gick störtregnet över i hagel. När blixtarna ljungade som värst kände vi oss mycket glada att vi INTE hunnit slå upp tältet bredvid sjön. Det hade känts fruktansvärt otäckt. Det räckte bra som det var...

 

Ser ni blicken i Anders ögon?

 

Efter 30 minuter hade åskvädret passerat. Då hade vi hört ett stort antal åskmuller och sett dryga tiotalet blixtar, varav några mycket nära. Vi bestämde då att vi skulle vänta i fem minuter till. Om vi inte hört något då så skulle vi gå den sista kilometern. Givetvis kom det ett muller till när de fem minutrarna nästan var till ända. Och likadant en gång till...

Regnet upphörde inte, men störtskuren gick givetvis över. Framme vid sjöns nordvästra hörn slog vi upp tältet på den enda riktigt bra tältplatsen i området. Dock reste vi det så lågt som möjligt. Där finns en knappt meterhög klippkant och man kan välja att resa tältet ovanför (bästa platsen) eller nedanför (vilket vi alltså gjorde).

 

Positioneringen gäller åskan.