Majjens blogg

Påsktur i ljuvligt Jämtlandsväder

Påskhelgen var tänkt att innehålla en tälttur tillsammans med Anders. Av olika anledningar bestämde vi oss för att istället genomföra en glidartur mellan några av fjällstugorna. Och en glidartur blev det. Bättre väder gick inte att önska sig - sol och stiltje. Bättre före gick inte att önska sig - 5 cm nysnö ovanpå fast och fin snö - både fäste och glid.

Anders och jag.

Trots färgen på kåsan lyckades jag slarva bort den.

Som vanligt tog vi tåget till Enafors och som vanligt var tåget försenat. Det är nästan så att man kan räkna in det i kostnadskalkylen. Denna gång fick vi tillbaka 880 kronor.

Lite synd var det dock, för det innebar att vi inte kom iväg från Storulvån förrän klockan närmade sig 12. Dagens mål var Gåsen och dit är det 20 km - uppför.

Utsikt bakåt - mot Snasahögarna - och framåt - mot Helags.

Det vimlade av djuspår i nysnön. Ovan mård (?) och nedan ripa.

När man ska ta sig till Gåsen så vet man på förhand att de sista 4-5 kilometrarna är jobbiga. Ganska brant uppför. Man (läs: vi) tänker kanske inte på att även resten av vägen - de första 15 - också är uppför. Vi var rejält möra när vi kom fram till raststugan vid Gåsån.

Skuggspel

Rast vid Gåsån.

När vi tog en paus efter den första kraftiga stigningen upp mot Gåsen så såg vi något oväntat på andra sida dalgången. Först trodde vi att det var en stor dunge med fjällbjörk vi såg, men efter en stund märkte vi att den flyttade på sig och dessutom hördes svagt ljud av skotrar. Det visade sig vara en jättelik renflock som föstes över fjället från trakten av Helags (eller ännu längre bort) och vidare ner i riktning mot Handöl.

Dessa bilder vinner på att förstoras.

Just när solen började gå ner bakom fjällryggarna kom vi fram till Gåsen.

Aldrig har jag sett så många skidor utanför storstugan. Vi hade turen att få bo i hundrummet. Där har man närmast till såväl vatten som dass. Trevliga människor fanns där också - lagom många. :-)

Nästa dag blev kanske den mest fantastiska. Vi skulle bara ta oss de 15 kilometrarna till Vålåstugan (Vålåvalen) - 1 km uppför, 12 kmutför och 2 km på flacken.

1 kilometer uppför...

... och sedan bara utför...

Här närmar vi oss raststugan i denna mycket tilltalande dalgång - Härjångsdalen.

Och många raster blev det denna dag. Vi gjorde allt för att turen skulle dra ut på tiden...

... men till sist kom vi ändå fram. Här fanns ytterligare tid att sitta i en snödriva och njuta av solvärmen...

Turen hade tagit oss fyra och en halv timme.

Vår favoritmat: Tjälknöl med potatismos och lingonsylt. Detta åt vi de två första dagarna. Till detta en öl och lite gott och starkt till kaffet.

Magiskt kvällsljus.

Nu bar det vidare mot Lunndörrstugan. Det är en tur på ca 17 km som går genom både vacker och varierande natur. Det börjar på myrarna...

Sedan bär det mestadels utför, ända ner i granskogen. Det avslutas med en mycket lång utförsbacke, sedan en brant knix uppför och vi var framme efter cirka fem timmar.

Lunndörren är i mitt tycke den trevligaste fjällstugan. Den ger intrycket av en liten gård tack vare att alla byggnader ligger ganska tätt. Dessutom finns här bastu (som vi givetvis utnyttjade) och det är inte långt till vattnet.

I Lunndörren finns - om jag inte minns fel - 26 bäddar. Natten innan vi kom dit slogs ett svårslaget rekord. Där övernattade 83 personer! När vi kom dit handlade det om futtiga 44. :-)

Den sista dagen tog vi oss Vålådalen. Vi gjorde dock en liten omväg för att få titta på Pyramiderna. Man börjar då med att gå 3-4 km mot Anarisstugan innan man svänger norrut.

Det var en molnig dag, men runt horisonten fanns ett vackert ljus.

Pyramiderna var vackra i den vintriga gråskalan.

Hela turen till Vålådalen går utför. Vi tog oss en fikapaus i Grönvallen. Där fick vi sällskap av två nyfikna lavskrikor. Det är en fantastiskt charmig fågel.

Strax innan ankomsten till Vålådalen mötte vi hela sex hundspann.

Dagens 15-16 km tog oss bara tre och en halv timme. Lättåkt!

Traditionsenligt avslutas våra Jämtlandsfärder med god mat och dryck på fjällstationen i Vålådalen.

Årets tur blev en fantastisk upplevelse främst tack vare det underbara vädret och det fina föret. Även utan dessa ingredienser är denna sträckning mycket tilltalande. Här är helt enkelt vackert och dessutom fler utförsbackar än uppför. Vi mötte en hel del människor som åkte åt andra hållet. För mig är det helt obegripligt. Har de inte tittat på kartan?

Nästa år blir det en längre tur som kommer att behöva förberedas med många och långa kartstudier. Det ska bli Sarek - igen.

Bilderna 2, 6, 7, 14, 19, 21, 26, 28, 30, 32 och 33 är tagna av Anders Onerup.

Positioneringen gäller favoritstugan Lunndörren.

Go tur!

Är Kellog´s ett bra varumärke?

År 1988 ägde jag fortfarande inget tält. På mina tidigare vandringar hade jag oftast hyrt ett Tarfala ryggås-tält hos Heimers i Falun.

Det hade gått några år sedan jag var i fjällvärlden senast. Vi hade fått barn - först en son och senare en till - och andra friluftsaktiviteter hade tagit över. Nu var emellertid äldste sonen 10 år så det kändes som om det var hög tid att introducera fjällen för honom. Men, vilket tält skulle vi ha?

Nu började kupoltälten bli allt vanligare och jag var väldigt sugen på ett sådant. Heimers i Falun hade upphört med sin uthyrning men jag hade inte råd att köpa något, så jag la ut några långrevar och hoppades på napp. Och det kom från ett mycket nära håll. Dagarna innan jag gick på sommarlov tog Mats - fritidspedagog på ett fritids i min skolas omedelbara närhet - kontakt med mig och berättade att de hade beställt ett kupoltält till sitt fritids. Han lovade på rak arm att jag kunde få låna det mot att jag ställde upp och följde med dem ut och tältade vid något tillfälle nästa termin.

Självklart! Mats lovade att ringa mig så snart tältet anlänt... Det dröjde... och dröjde...

Dagen innan (!) vi tänkte ge oss iväg ringde Mats. Han hade lagt in tältet på katedern i mitt klassrum. Det var bara att komma och hämta. Vi insåg att det var lika bra att låta det ligga kvar till dagen därpå och åka förbi skolan på vägen upp till fjällen. Det kändes onödigt att göra den extra resan just då när vi ändå hade en massa packningsbestyr att sköta.

Så var det äntligen dags. Tältet låg där det skulle. In med det i bilen och iväg! Första anhalt var mina föräldrars sommarstuga i södra Hälsingland. Tidigt, tidigt dagen därpå bar det iväg mot Ljungdalen.

Vi valde att vandra uppför slalombacken för att så snabbt som möjligt komma upp på kalfjället. Svetten lackade redan från början, men snart ökade vinden och svalkade våra pannor. Mörka moln började samlas runt omkring, så vi beslutade att slå upp tältet redan vid Stortjärnens strand.

Av med packningen och fram med tältet! Det var grågrönt men hade något rött mönster på ena sidan. Två långa tälstänger gick hur lätt som helst att sätta upp eftersom de var så mjuka och följsamma.

Så stod tältet där... med mönster på ena sidan... nämligen detta:

Det var med en viss förvåning och en ökande misstänksamhet som jag betraktade tältet. Gick det här att lita på? Var det bra att tältbågarna var så mjuka? Borde tältsnörena vara så korta?

Då kom regnet. Dags att krypa in. Trångt var det, men vi somnade snart trots att vinden ryckte i linor och tältduk. Jag sov gott tills...

- Pappa! Pappa! Tältet har ramlat. Jag blir blöt!

Jag vaknade med ett ryck och fick en känsla av panik. När jag stack ut huvudet ur sovsäcken var det något som pressade och tryckte rakt mot ansiktet och hur jag ansträngde mig fick jag inte bort det mer än någon sekund. Sen kom det tillbaka. Det tog en stund innan jag förstod att det var tältduken som låg platt efter marken och "limmade" fast oss mot underlaget. Åt andra hållet - läsidan - kunde jag se hela tältet ligga och fladdra som en "droppe" som ville falla i vindriktningen.

Jag ålade mig ur sovsäcken. Regnkläder var inte att tänka på. Jag tog istället av mig i enbart kalsonger och... ja, någonting måste jag ju haft på fötterna... och tog mig ut. Herregud! Det var ju inget tält längre! Jag gjorde allt jag kunde för att spänna tältlinorna och därmed höja tältet, men det lyckades bara marginellt. Linorna var alldeles för korta och tältbågaran dessutom på tok för mjuka. Konstigt att de inte knäckts?

Enda lösningen (om man nu kan se det som en sådan) var att göra det ÄNNU trängre i tältet. Jag baxade helt sonika in våra ryggsäckar inne i tältet och reste dem mot vindsidan. Sedan la vi oss och tryckte mot ryggsäckarna. På detta sätt lyckades vi faktiskt sova oss igenom några timmar innan vinden så småningom mojnade och regnet upphörde.

Resten av veckan var vi bättre förberedda men vädret var också mer skonsamt.

Det dröjde länge innan jag funderade på ett kupoltält igen, men faktum är att det var ett sådant som så småningom blev mitt första privata tältinköp. Jag minns så väl känslan när jag satte upp det för första gången och hur min puls steg när jag upptäckte ett rött mönster på den ena av de grågröna sidorna...

Puh...

Positioneringen gäller förstås tältplatsen.

Glidartur i Jämtland/Norge 7 (Slutet)

Sista dagen! Vi ska ner till Vålådalen, och vädret är... vykortsvackert! Lill-Stendalsfjället ligger där och glittrar i morgonsolen.

 

 

 

 

Dessutom har det frusit på under natten. Det har bildats en fantastisk skare som bara nätt och jämnt bär.

 

 

 

Vi flyger fram! Aldrig någonsin har jag åkt på en sådan snö. Ni som känner till färdvägen vet att där finns några backar som är aningen smala och man har inte alltid perfekt sikt. Liiite otäckt var det ibland, men mest roligt. Vi njöt i stora drag. Vi fick verkligen vår "glidar-tur" till sist.

 

 

 

I Vålådalen väntade - som vanligt - bastu, besök på Naturum och en vidunderligt god röding med åtföljande jämtländsk pilsner, innan bussen gick till Undersåker för vidare transport söderut med nattåget.

 

 

 

Trots - eller kanske delvis på grund av - det bitvis bistra vädret har vi varit med om något vi kommer att minnas länge.

 

God tur på er!

 

Positioneringen gäller bastun i Vålådalen.

 

Glidartur i Jämtland/Norge 6

Idag skulle vi bara glida ner till Stensdalen... men vädret...

Vinden hade mojnat något. Den pendlade mellan 10 och 12 m/s, sydlig till sydostlig. Alltså sidvind till en början. Så småning skulle vi nog komma i lä av Lill-Stensdalsfjället. Men sikten! Man såg i princip ingenting. Det var både dimma och blötsnö. Man såg nätt och jämnt till nästa kryss.

 

 

Vi hade ju gått denna sträcka många gånger tidigare, så vi bestämde oss för att ge oss iväg så snart som möjligt. Desto längre skulle vi få värma oss i Stensdalen.

Sagt och gjort. Vi gav oss iväg. Det kändes som om sikten hade förbättrats en aning för det snöade inte lika mycket som tidigare. Vi hade kanske hunnit iväg en dryg kilometer från Gåsen när himlen plötsligt öppnade sig. Nej... det var inte solen som tittade fram. Utan någon som helst förvarning vräkte det ner regn! Det tog ett tag innan jag fattade det nödvändiga beslutet: DET BEHÖVS SKALBYXOR!!! Jag hann bli sjöblöt om benen innan jag klev av skidorna, klev ur pjäxorna, drog av mig byxorna och tog på mig lämpligare kläder. Detta ägde alltså rum i ösregn och 10-12 sekundmeters vind!

 

 

När regnet så småningom dämpade sig kom en mycket tät dimma inrullande. Periodvis kunde vi inte ens se nästa kryss. Då gjorde vi så att jag stannade vid krysset medan Livskamraten fortsatte framåt tills hon såg nästa kryss. På det sättet "saxade" vi oss fram en kort bit.

När vi började sänka oss mot raststugan Stjäntja kom vi så småningom under den värsta dimman. Vid rastandet i stugan träffade vi ett trevligt - till hälften engelsktalande - par från Örebro av alla ställen.

Från Stjäntja och ner genom Lill-Stensdalen förbättrades vädret sakta men säkert. Nu njöt vi verkligen av skidåkningen. Till skillnad mot dagen innan hade vi ett fantastiskt glid OCH ett fantastiskt fäste. De uppförsbackar vi stötte på var bara att kliva rakt upp för. Plusgrader och en gnutta nysnö måste vara perfekt för vallningsfria skidor.

 

 

Vid Stensdalsstugan mötte den trevlige stugvärden Sven som vanligt. Han är synonym med Stensdalsstugan för vår del.

Det mest fantastiska återstod. Att avsluta dagen i den vedeldade bastun är en njutning av stora mått.

 

Efter bastun festade vi med en ölkorv.

 

Natten tillbringades i samma rum som ett mycket sympatiskt Uppsala-par i vår egen ålder. Det finns gott om goa människor i fjällen!

 

Positioneringen gäller Stensdalsstugan.

Glidartur i Jämtland/Norge 5

Den här dagen skulle vi spana efter fjälluggla. Det hade setts en sådan i närheyten av Hulke någon vecka tidigare. Nu blev det inte någon spaning av. Det satte vädret stopp för. Vi skulle kunna ha haft en hel flock i närheten utan att märka något.

Vädret var samtalsämnet för dagen runt frukostborden i matsalen. Det piskades nästan upp en gnutta hysteri på sina håll. Det var både dimmigt och rejält blåsigt utanför fönstret. Ett par kvinnor ifrågasatte om man verkligen kunde ge sig iväg i detta väder, och det yttrades med en tydlig anspänning i rösten. Det var inte utan att Livskamraten blev påverkad. Vindstyrkan låg mellan 15 och 18 sekundmeter från sydost. Ingen i matsalen hade planerat att gå mot vinden. Vi tänkte ta oss till Gåsen, och skulle därmed få vinden i sidan från höger.

Det var en ganska besvärlig tur. Vinden slet en hel del och bitvis var det mycket dålig sikt.

 

 

Besvärligare än den dåliga sikten var faktiskt vinden och den blötsnö som den förde med sig. Snön klibbade rejält under skidorna och dessutom blåste snön in mellan pjäxa och skida, vilket gjorde att vi nästan "stod på tå". Vi blev tvungna att ta av oss skidorna och hacka loss snön under pjäxorna.

 

 

Vi rastade i stugan vid Hulke. Det är mycket sällan jag känner mig frusen. Duntröjan brukar ligga oanvänd i min ryggsäck, men här pälsade jag på mig allt jag hade trots att kylan inte var stark.

 

 

 

När vi började närma oss stigningarna mot Gåsen ändrades föret plötsligt. Det blev så halt att stighudarna (kicker-skins) åkte på. Vi fick också användning för vindsäcken vid en fikapaus. Det borde ingå två par öronproppar i "vindsäcks-kitet".

Uppe på Gåsen tog familjen Isfjäll(!) emot. Vi och en ensam man var de enda som dök upp på Gåsen denna dag. Ingen hade heller lämnat stugan. De starkaste vindbyarna hade varit uppe i 22 sekundmeter där uppe.

 

Dasset på Gåsen stirrar vindögt mot gästen.

 

Trots att det var gott om folk i Gåsen så fick vi eget rum. Det fanns nämligen ett rum där värmen inte fungerade. Både jag och Livskamraten gillar svala nätter, så vi tog tacksamt emot möjligheten att få sova riktigt gott.

I och med att vi kom till Gåsen så ändrade ju vandringen karaktär på ett märkbart sätt. Vid alla de tidigare övernattningarna hade vi ätit och druckit fantastiskt gott (för att vara i fjällen), men nu var det frystorkat som gällde. Någon tyckte att vi planerat turen åt fel håll, att det hade varit bättre med frystorkat först och kulinariska läckerheter senare, men jag tror nog att det var bra att få en möjlighet att kapa några kalorier på slutet av turen.

 

Positioneringen gäller Gåsenstugorna.